Trust/Sound Pollution
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2003.)

Man ska vara som ett vilddjur i år. Helst ska man spela positiv pop med tralala-fotbollskörer och mycket blås hämtat direkt från Dexys Midnight Runners. Det tar gladpunkbandet Östermalm – från Brandbergen – fasta på, och tränger sig oinbjudna in på Florence Valentins föräldrafria förortskalas.

Nu blir det inte särskilt mycket soulkänsla i deras pop, de är alldeles för tungfotade för det, men på ett par låtar blir det ändå riktigt kul. I En lyckad kväll på Indian Star, om ett ragg över en billig öl på en sunkig indisk krog på Söder – vad skulle de annars skriva texter om? – lyckas sångaren fånga en kaxig Stockholmsattityd som inte hörts sedan Alien Beats och Sebastian ”Alexander i filmen G” Håkanssons dagar. Jimmy, byggd på lika delar Undertones och Magnus Ugglas Jag skiter, har också sina poänger.

Turligt nog ligger just de spåren på en och samma singel, och därmed behöver ingen slösa sina pengar på Aldrig mer teater. För Östermalm vet så väl att blåsstinn pop är en övergående trend, och därför är det förmodligen klokt – om än erbarmerligt tråkigt – att de oftast håller fast vid ösapunk, halvklantig rock, någon obligatorisk tafflig standard-ska och en riktigt dum reggae om den riktigt dumma ordningsmakten. Sånt har inget bäst-före-datum på Kafé 44.

Skivrecension

Domino/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2014.)

Efter att han förlorade rätten till artistnamnet Final Fantasy har desto mer gått Owen Palletts väg. Han har gjort bejublade samarbeten med bland andra Arcade Fire, och han har till och med nyligen varit Oscars-nominerad. Att hans eget album har dröjt fyra år är lätt att förlåta, när man ställs inför den här sortens tillgänglig artpop om hur kärleken påverkar våra psyken. Och även om det där händer en del mindre attraktiva saker är likväl hans musik den vackraste man kan tänka sig.

Stråkarna är givetvis exemplariska både när de lever i perfekt samklang med små subtila bubbelljud och när de går till suggestiv massiv stråkattack. Men det överväldigande är när de matchas med elektronik eller med de lätt orientaliska små Ryuichi Sakamoto-minnande pianomelodier han slänger in som extra krydda i redan fantastiska musikstycken. I On A Path åstadkommer Owen Pallett som i förbigående allt det Midge Ure ägnade en hel musikkarriär åt att försöka göra utan att lyckas, och ännu bättre är samarbetet med Brian Eno – allerstädes närvarande den här våren – på den avslutande organiskt syntetiska popsången Soldier’s Rock. Räkna med konkurrenter som Rufus Wainwright och Stephin Merritt lyssnar uppmärksamt, och att deras ansiktsfärg antar en lätt grön ton av avund.

Skivrecension

Skriv din text här …

RCA/Sony

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2017)

I tider av diskussioner om politiskt laddade skivor är det intressant när en underhållningsartist som Paloma Faith gärna vill diskutera värdegrundsfrågor i låttexter som inte omedelbart framstår som politiska. Här släpper hon fram den radikala opinionsbildaren Owen Jones i ett skit mellan låtar, och Samuel L Jackson med all sin respektingivande auktoritet i en annan, och utvecklar gärna resonemang om att den storslagna powerballaden Guilty – en av skivans starkaste låtar med Paloma Faiths allra främsta Amy Winehouse-tryck i rösten – handlar om Brexit. På samma sätt behandlar Sia-kompositionen Warrior flyktingssituationen i världen, utan att det omedelbart går att uppfatta.

Men engagemanget går det inte att ta fel på, till exempel i I’ll Be Gentle som är en klassiskt smörig soulduett med John Legend eller stunder av retrosoul med oblygt storslagna gospelinslag som Lost and Lonely.

Paloma Faith är som bäst när hon använder alla de excesser hon har med sig i bagaget från sin burlesque-bakgrund och roller till exempel i Terry Gilliam-filmer – ju mer storslaget gestikulerande desto bättre. Några mer bagatellartade standarddiscolåtar som Crybaby och Til I’m Done däremot drar ned helhetsintrycket en aning, men utan att menligt påverka att Paloma Faith med sitt fjärde album fortsätter utmana om titeln som Englands popdrottning.

Drag City

BETYG 4 av 6

David Pajos namn är högt respekterat ända sedan Slint, och han är gitarristen att hyra in både till Billy Corgans Zwan, till diverse större alternativband från New York och nu senast till Gang of Four. Men hans utgåvor som Papa M eller som Aerial M är inte likta högt profilerade, utan består till stor del av hans bearbetningar både av experimentella musikaliska idéer och av egna omväxlande psykologiska faser.

Så är det även här, där två långa växande instrumentaler går att spåra tillbaka till uttrycket i Slint (och Thank You For Talking to Me (When I Was Fat) kanske också blinkar försiktigt till Sly Stone), och där fyra mer bagatellartade sånger överglänses av en skorrande och sliriga balladen Ode to Mark White, som är skivans mest minnesvärda stund.

Av Patrik Forshage

Den 1 december 2024

Skivrecension

Domino/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Barnvakten hade visserligen lite underliga referenser med sig när han sökte jobb. Men han presenterade sig som David Pajo och han verkade snäll och trevlig. Den där glimten som skymtade i hans öga när mamma sa att hon nog inte behövde ringa upp Tortoise, Slint eller andra tidigare uppdragsgivare var nog en solreflex. 

Så fort vi blir ensamma ber han oss kalla honom Papa M, och sedan sitter han i köket och pratar för sig själv – något om att han lugnat ner sig – medan vi tittar på barnprogrammen. Men när vi går till sängs vill Papa M försöka vagga oss till ro med traditionella och stillsamma visor. Precis när vi är på väg att somna hör vi att orden han nynnar inte alls är Vyssan Lull. Istället sjunger han med febrigt darr om döda hästar, om seanser och om sitt könsorgan. Wayfarin’ Stranger hävdar han med falskt insmickrande röst att han skrivit själv och att den egentligen heter Over Jordan. 

Men redan efter någon minut anar vi en oroande dissonans. Skräller inte gitarren till som om det finns en spricka i gitarrhalsen? Varför skramlar han med sina bilnycklar i takt? Trots hans Leonard Cohen-lika sånger är det svårt att somna, och när vi väl slumrar drabbas vi av mardrömmar och vaknar med ett skrik. 

Men mamma och pappa har inte kommit hem från festen, och nu börjar barnvakten föra oväsen ute i vardagsrummet. TVn brusar en kabelkanal vi inte har betalat för, Papa M har kopplat in sin elgitarr, och det hörs konstiga röster, som om han bjudit in sådana vänner ingen vill bjuda in i sitt hem. Vi drar täcket över huvudet. Då gläntar han på dörren, ljuden tystnar och han sätter sig på sängkanten. En stillsam och vänlig sång, Glad You’re Here With Me, så att det går att somna om. ”This morning they killed the candymaker/…/But I am neither victim or killer/I see myself in both of their eyes”. 

Blunda nu, och sov gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Novoton/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2015)

”Powertrio” har ända sedan Jimi Hendrix Experience och Cream brukat innebära något bluesrockbaserat och muskulöst tradrockigt. Det är dags att ändra begreppets betydelse nu. För den täta kombination av kraut, synth, industri, rock och just plain punk som Calle Olsson (The Bear Quartet, Fireside), Peter Backebo (Audionom) och Tobias Rask (Pig Eyes) hamrar fram rymmer så mycket explosiv kraft och energi att Eon som en direkt konsekvens beslutat stänga ned två reaktorer i Oskarshamns kärnkraftverk – de behövs helt enkelt inte längre. 

Mitt i konfrontationen och den suggestiva monotonin har dessutom trion tillräcklig sinnesnärvaro både att skapa en engagerande variation i sitt musikaliska uttryck och att formulera texter och melodier som präglas av dramatik och omedelbar rättframhet. Om vi låter Paper designa framtiden ser den plötsligt väldigt ljus ut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Flora & Fauna/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2010.)

”Och jag är manierad”, sjunger Pelle Lindroth i Kom tillbaka. Det är en riktig iakttagelse, och det är egentligen det som skiljer honom från den stora gruppen indiesångare med svenska texter. Nå, producerande Henrik von Euler bidrar till ett Roxy Music-anstruket sound, där synthar, discogitarrer och saxofondetaljer ytterligare knuffar honom närmare Johan Kinde än Christopher Sander. Men i grunden är han ingen David Bowie ännu, hur gärna han än vill, utan en rudimentär indiepopare som inte alls är oäven utom i några alldeles för bleka ballader.

Skivrecension

Flora & Fauna
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2008)

Mycket gör Parken rätt. Han kombinerar elektronik och ystert blås på ett fräckt sätt, och han skriver kul upptempolåtar, även om de inte räcker till ett helt album. Möjligen är också hans texters mix av tonårsangst och folkhemshedonism rätt för den tilltänkta publiken. Men de är patenterade av Håkan Hellström, och att som Parken sno hela sin frasering intill minsta inandning från samma håll är inte det minsta rätt.

Skivrecension

Cherry Red/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2013)

Ett inte så mycket allstarband som ett vi-som-blev-över-band med Oasis forne gitarrist Bonehead ihop med kanske-inte-polare-med-Morrissey-himself-men-definitivt-med Morrisseys-polare Vinny Peculiar. För brittiska musiker i deras ställning återstår att starta band ihop och hoppas att någon enstaka fanatisk komplettist ur ettdera läger bryr sig, eller att lägga gitarrerna på hyllan och starta pub istället.

Parlour Flames gör något mittemellan, och bjuder in till unken och småpsykedelisk pubrock som luktar av gammal utspilld bitter. De erbjuder mikrovärmda och stabbiga låtar som dränkts i gitarr-gravy och där tillbehören annars enbart består i sönderkokta och mosiga vokalharmonier och flöjt. Deras romantiserande av hemstaden i Manchester Rain uttrycker enbart avslagen gråhet och tristess, och när de sedan faller lika platt i både i ett par självironiska föredetting-klagosånger och i försöket att hantera samtliga sina tre av sina totalt fyra intresseområden på en och samma gång i andrasingeln Pop Music, Football & Girls återstår väl bara att ägna sig åt ölfaten på heltid sedan.

Skivrecension
Av Patrik Forshage