Columbia/SonyBMG
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007.)

Det finns spännande coveralbum, där lyssnaren får inblick i en artists influenser, och i bästa fall möter oväntade låtval ur helt andra traditioner än dem artisten vanligen arbetar i. Det finns å andra sidan betydligt fler trötta coveralbum där lyssnaren presenteras för ytterligare inspelningar av uttjatade standardlåtar som varken överraskar, förklarar eller engagerar.

Patti Smiths historia av att förvandla låtar av Lou Reed, Bruce Springsteen och Prince till sina egna borde innebära att hennes första renodlade coveralbum landar i den första kategorin, men ack vad vi bedrog oss.

Istället latar hon sig som bara trötta föredettingar i Rock & Roll Hall of Fame kan unna sig, och spelar in oengagerade standards av uppenbara förebilder som The Doors, Stones, Jimi Hendrix (igen), Bob Dylan och som grädde på moset The Beatles. Bara tre spår är värda mer än en genomlyssning. Smells Like Teen Spirit blir nästan bluegrass med banjoinsatser av gamla pojkvännen, författaren och skådespelaren Sam Shephard och hans Holy Modal Rounders-kollega (för att inte tala om The Fugs-medlem) Peter Stampfel på fiol. Stevie Wonders Pastime Paradise går inte att förstöra, och det enda överraskande låtvalet är Tears for Fears 80-talshit Everybody Wants to Rule the World.

Twelve är inte ett värdigt tillskott till Patti Smiths fantastiska katalog, och ännu mindre till någons skivsamling.

Skivrecension

PGM/Thirty Tigers

BETYG: 4 av 6

Patty Griffin har haft en tuff period, med först sjuka och sedan bortgångna föräldrar och hundar, och egen bröstcancer och helt förlorad röst som förljud av strålbehandlingen. Det präglar stämningar och teman här, redan från den inledande och suggestivt twang-ekande Back at the Start, som är en nervös väntan på nästa negativa besked, och vidare i olika grad snart sagt hela albumets americana och blues.

I intervjuer har hon berättat hur låten Sweet Lorraine på hennes debutalbum för snart 30 år sedan orsakade stor och långvarig skada på hennes relation till sin mor, när mamma tyckte att hennes yngsta dotter med den sången inte respekterat hennes integritet. De hann försonas, och Patty Griffin har ägnat de senaste åren åt att sköta om sin mor. Det här albumets Way Up to the Sky är ytterligare en sång till henne, och en tacksamhetsförklaring för hennes hårda arbete och ansvarstagande som sjubarnsmor under svåra förhållanden. Patty Griffins mor hann aldrig höra sången i nnan hob gick bort, men hon hade knappast kunnat ha invändningar mot värmen och den innerliga kärleksfullheten i den akustiska visan, eller mot att bryda skivomslaget med sitt kolorerade bröllopsfoto. 

I The End ansluter en hel stråkkvintett för en smäktande förstärkning av Patty Griffins resonemang om förgänglighet, och om den klingande akustiska latingitarren i All The Way Home skulle locka till leenden finns där omedelbart en djupt sorgesam ensam fiol för att dämpa entusiasmen. Long Time är tystlåten och illavarslande blues avskalad in till benet, sjungen med en uppgivenhet som en sista utandning. Samma djupa bluestradition har hennes gamla bandledare från Band of Joy och före detta partner Robert Plant ibland tagit sig an, och mycket riktigt dyker han upp för att sjunga backup här.

I I Know A Way, där Bukka Allen bidrar till fylligheten på orgel och elpiano, är elegant elektrisk blues, med en åtminstone i jämförelse mer hoppfull stämning. Hennes gamla samarbete med Mavis Staples har inspirerat när Patty Griffin nu åter vågar lita på att rösten håller och tar i. Och när hon rundar av med en klingande A Word går det ändå att ana ett visst hopp, kanske till och med optimism om beständig kärlek och omtanke.

Av Patrik Forshage

Den 31 juli 2025

Skivrecension

Trouble in Mind/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2016.)

Efter CBGB’s frånfälle finns band som vilset drar runt i USA och letar efter sin naturliga hemvist. Omni från Atlanta är ett av dem. Med låten 78 som nyckel och programförklaring har de fulländat arvet efter band som Let’s Active och The dB’s. Även inspelningskvaliteten har en autentisk 1978-prägel, och i låtar som Siam vilar deras rock på en klädsam arty groove.

När gitarrerna virar sig runt varandra i pockande Jungle Jenny är det rentav på Television-nivå, och i en tid när de skitiga DIY-rockklubbarna lyser med sin frånvaro räcker det mer än väl för att vi ska öppna våra hem för Omni.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Wichita / [PIAS]
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2016.)

Redan i den omedelbara inledningsdängan förstår man vad det kan göra med en människa att få sin indierock redan med bröstmjölken. Oscars föräldrar var båda aktiva Londons indiescenen, och på sin debut radar han fingerfärdigt upp den ena självklara hitaspiranten efter den andra från alla tänkbara subgenres. Feel It Too till exempel är ett entusiastiskt handklappande sladdbarn i The Strokes-familjen, och på andra håll stoltserar han med ett vänligt Billy Bragg-tilltal. Only Friend är en charmerande duett med Marika Hackman, och Daffodil Days visar hur en livsglad och munter Morrissey skulle kunna låta.

Även breakbeatinslagen i Breaking My Phone och Beautiful Words håller sig på den barntillåtna sidan om Gorillaz, och inte ens ett par harmlösa codreggae-rytmer förmår dra ner humöret avseende Oscars muntra popdebut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Dust Music/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002)

På sin ambitiösa soloskiva Desorienterad för drygt ett år sedan vacklade Wilmer X-gitarristen Pelle Ossler mellan övertygande skränig rock och rätt meningslös visa. Trots att kvalitetsskillnaderna borde varit uppenbara fortsätter Pelle Ossler samma vingliga resa på Den siste som kom ut. Den här gången nöjer han sig med en skiva, mot en dubbel förra gången, och han låter rockmusiken dominera över visorna. 

Ett klokt val, eftersom det är som gitarrockare Pelle Ossler står sig bäst. Särskilt när han i inledningsspåret Smak av hund vräker på med maskinljud, och när han över hela skivan låter ljudbilden vara nedsmutsad av bakgrundsbrus, knaster och ekon. På Livingstone hörs faktiskt ett försiktigt dansbeat, och det funkar utmärkt. Men även långsamma vemodiga sånger som framviskande Svävar över taken här i stan hanterar han på ett spännande sätt. 

Tyvärr förtas delvis glädjen över sådana höjdpunkter fortfarande när Pelle Ossler ger efter för sina vissångarambitioner i låtar som Vals klockan 2. Burleska vissångare med tramporglar och Tom Waits-ambitioner finns det redan för många av, och bland dem hör Pelle Ossler inte till toppskiktet.

RCA/Sony

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

Med rötterna djupt i burlesque-traditionen, med en soulutlevelse värdig salig Amy och med både intellektualitet och surrealistisk humor tog Paloma Faith oss med storm med sin debut härom året. 

Den här gången däremot har hon hoppat ner från den bardisk där hon sjöng, kammat ner sin hövolm och bytt de där musikerna vars främsta meriter var iögonfallande excentrism mot hederliga studioproffs. Nu gör hon överdramatiska ballader och ansträngd mainstreampop där kanterna filats bort för maximal brittisk radioexponering. Nu har Paloma Faith accepterat att vara en i mängden. Vad ska vi då med henne till?

Dolores/Virgin
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2002)

Den här våren har ingen hypats värre än stackars Paola. Hela den stockholmska musikklicken och varenda journalist som vill ingå i samma kreddgäng tävlade om att beskriva henne i hyllande ordalag redan innan första singeln kommit. 

En sådan hype är sällan befogad, och i Paolas fall är det väldigt långt mellan överorden och verkligheten. Med Konstfacksexamen i bakfickan släpper Paola en skiva som halkar fram och tillbaka mellan att vara konceptkonst och att vara hantverkskonst, utan att vara lyckad i någondera genre. 

Men Paola är inte konstnären bakom verket, hennes bidrag består enbart i sången. Istället är det äkta mannen Klas Åhlund som skräddarsytt låtar och produktion åt Paola, ungefär som filmproducenten John Derek ordnade specialskrivna roller i specialskrivna filmer för att lansera sina fruar. Det gör att både spåren av Teddybears Sthlm och Caesar’s Palace är mycket tydliga på Stockcity Girl, som rymmer ett par riktigt kaxiga poplåtar. 

Singeln Above the Candystore, som var det första konkreta i hypen, och Fine Without You antyder att det finns mer än yta hos Paola. Men Bob Hunds Allt på ett kort i electronicaversion är både illa vald och illa framförd, och den ”kosmiska kärlekshistorien” Interstellar Love kanske kommer att återfinnas på Tracks-listan, men är inte bättre än andra manifakturerade industrihits. 

När Paola återvänder till Teddybears Sthlm-låten Yours to Keep, som hon sjöng på deras senaste skiva, står det klart varför Paola solo inte håller, trots ett förhållandevis starkt låtmaterial. Som gäst hos Teddybears var Paolas självsäkra Betty Boo-röst en rolig och ögonbrynshöjande detalj, men när den ska bära upp en hel skiva blir den till slut bara irriterande. ”Idag kan ju alla få sina femton minuter av berömmelse, men jag vill ha en timme – minst”, har Paola sagt. Stockcity Girl och hennes inflytelserika umgängeskrets borde räcka till det. Men inte till så mycket mer.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

MNW
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

”You can bump’n’grind” menar Papa Dee på sin illa valda cover av Marc Bolans Children of the Revolution, men där har han fel. För Papa Wahlgren fegar som vanligt ur och framkallar inga spontana kroppsrörelser. 

Dub? Inte i närheten. Ragga? Knappast. Dancehall? För syskonavdelningen på dagis i så fall. The Man Who Couldn’t Say No är en skiva som anpassats för en UB40-publik som vid den här tiden på året troget köper den senaste Absolute Reggae-samlingen eftersom ”reggae är så bra sommarmusik”. 

Egentligen gör Papa Dee snälla poplåtar som kryddats med baktakt. Att smeta ut redan snälla Zap Pow eller Inner Circle bådar knappast för kvalitet, och när han försöker sig på en egen akustisk Redemption Song i Riding on a High skrynklar sig öronen. 

Latinoflörten I Spy har förstås redan synts i Tomas Gyllings Mosquito och går varm på ZTV. De kommersiella radiokanalerna följer troget efter, och vi riskerar därmed att plågas av låtens infantila refräng under lång tid framöver. Här är Big Youth långt borta, den omedelbara influensen är i stället Louie Ortega. 

Tyvärr är den kännetecknande för The Man Who Couldn’t Say No. Skivan är full av enkla refränger om maximalt två meningar som upprepas tillräckligt många gånger för att bli uttjatade redan andra gången du hör låten. 

Ett par ljusglimtar finns det. Born Bad svänger ganska bra trots att Papa Dee långt ifrån lyckas övertyga oss om sin farlighet. The Model är ett kul coverval, och Kraftwerks musik verkar hålla oberoende av vem som ger sig på den. Teddybears Sthlm valde häromåret att göra sin version av The Robots med lika lyckat resultat. Men Papa Dee målar in sig i ett hörn genom att skapa möjligheten till jämförelser med Patrik Arves gäng, som på Rock’n’ Roll High School lyckades göra underhållande svensk ragga och dancehall. Papa Dees gäst Lady Saw matchar måhända Teddybears prominenta Elephant Man, men mot Daddy Boastin’ har inte Papa Dee särskilt mycket att sätta emot. 

Synd att inte Papa Dee vågar ta ut svängarna, eftersom han har en röst som skulle hålla för betydligt mer autentisk ragga. ”Originality is the key” hävdar han, och vi längtar efter att han ska pröva det i praktiken.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Flora & Fauna/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2010.)

”Och jag är manierad”, sjunger Pelle Lindroth i Kom tillbaka. Det är en riktig iakttagelse, och det är egentligen det som skiljer honom från den stora gruppen indiesångare med svenska texter. Nå, producerande Henrik von Euler bidrar till ett Roxy Music-anstruket sound, där synthar, discogitarrer och saxofondetaljer ytterligare knuffar honom närmare Johan Kinde än Christopher Sander. Men i grunden är han ingen David Bowie ännu, hur gärna han än vill, utan en rudimentär indiepopare som inte alls är oäven utom i några alldeles för bleka ballader.

Skivrecension