Domino/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2009)

Hur hade avkomman kunnat bli något annat än det här glada och smått förvirrade lilla charmtrollet med stora ögon och en entusiastisk och oftast obegriplig svada? Two Sunsets är ett kärleksbarn, tillbliven under tre års passionerade kärleksmöten mellan skotska Pastels och japanska Tenniscoats. Och eftersom både å ena sidan Gerard Love och Norman Blake och å andra sidan Bill Wells bidragit till den genetiska cocktailen rör sig lille Two Sunsets obevärat såväl i popigare som i mer experimentell miljö. En parvel att bedåras av, helt enkelt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Rankoutsider Records
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013.)

Det här har vi lärt oss är sant: Varje litet backwater i de amerikanska sydstaterna är fullt av konservativa rednecks som samlas i det skjul som utgör den lokala krogen och lyssnar på ett cowpunkband som är så sjujäkla tighta att Stetsonhattarna blåser av. Men om det finns någon bäring i den sortens fördomar verkar de där rockbanden förbli lokala hemligheter, med bara något enstaka undantag.

Efter att Georgia Satellites förenade Lynyrd Skynyrd och The Faces på sitt första omtumlande minialbum har vi förgäves satt vårt hopp till först det bandets och sedan bandets medlemmars fortsatta alster, och till band som Jason & The Scorchers och till att börja med Black Crowes.

I bakgrunden har alltid LA-sonen Pat Todd bubblat, först i Lazy Cowgirls och nu med The Rankoutsiders, och han är allt vi väntat och hoppats på. Med stridsropet Small Time Rock Ain’t Dead gör han bandets tredje album till en rock’n’roll-urladdning som trots tempot och kraften i femton låtar aldrig blir tröttande, tack vare energi och ett finessrikt sätt att använda countryinspirerade rockklichéer.

Bakom en del av det ligger producerande Earle Mankey, som varit medlem i såväl Sparks och jobbat med alla från The Beach Boys till The Cramps, och som ger 14th & Nowhere ett rättframt och öppet klassiskt röjarsound, lika aktuellt 2013 som 1973. Så här engagerande har inte småstadstristessens idoga nöjeskörande upp och ner för samma gamla gata låtit sedan I Get Around.

Apport

BETYG: 4 av 6

De värsta delarna av sitt förlorade decennium hann han bearbeta på EP:n The Night Safari härom året, och det innebär att Patrick Wolfs första album sedan 2012 ändå i stor utsträckning kan fokusera på rehabiliteringen.

Efter Patrick Wolfs kreativa framgångar för 20 år sedan, och så småningom nosandet på topplistor, föll han igenom fullständigt. Från en lägenhet i utkanten av London kom allt glesare och alltmer alarmerande rapporter om ekonomiskt kaos, olyckor och ett allt värre missbruk av alkohol och narkotika. I inledande Reculver här beskriver han perioden som en tillvaro ”bankrupt and borderline / orphaned and obsolete”.

Men under pandemin hittade han vägar att ta tag i sitt liv och bli nykter. Han flyttade till Kent, promenerade, studerade kulturarv och folklore och inspirerades lokala föregångare som Derek Jarman och Charles Dickens som skrev sitt sista verk The Mystery of Edwin Drood där. Kent är miljön för den Jarman-inspirerade The Last of England (”rotten to the core”) som Patrick Wolf kallar sin egen nationalsång, och det är också där han i skakande Hymn of the Haar observerar den ilandflutna och uppsvällda drunknade flyktingpojken, som han först tror sover på stranden.

Kanske är det uppdämda behov under åren i utanförskap som gör att Patrick Wolf alltför ofta här överlastar arrangemangen. Ibland fungerar det när han ställer snygg electronica intill storslagna mäktiga symfoniorkestrar, och kombinerar avantgardism med smart pop, till exempel i Reculver och ännu mer i Dies Irae till hans avlidna mor.

Men lager på lager på lager i arrangemangen liksom ideliga takt- och strukturförändringar skapar avstånd, liksom murarna av manskörer och daterade trumsamplingar. Det blir överdramatiskt, och när Zola Jesus som inte är känd för subtilitet gästar i Limbo slår storslagenheten över i svulstighet.

Det är synd, för det är när Patrick Wolf gör tvärtom och skalar ned som han är som starkast. On Your Side är en spröd och bräcklig sång där hans röst elegant kontrasteras mot klingande akustiska gitarrer i en vid rymd. The Curfew Bell är en oändligt vacker skimrande ballad för flygel och stråksektion, och precis som hos det bästa från Patrick Wolfs tidigare musik kan den som verkligen betraktar verket noggrant iaktta underliggande sprickor och små skav.

Duetten Lughnasa tillsammans med Serafina Steer är en stilla folkvisa för stråkorkester. Där skapar Patrick Wolf allt det utrymme hans röst behöver, och i den kontexten är hans varma baryton något som inte hörts maken till sedan David Sylvian drog sig undan offentligheten.

Av Patrik Forshage

16 juni 2025

Skivrecension 

Loog/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007)

OK, kan vi hoppa över allt det där om Patrick Wolfs låga ålder och imponerande CV och telefonbok? Det har du ju redan läst överallt annars, ändå. Kan vi liksom koncentrera oss på The Magic Position, och omedelbart slå fast att det inte rör sig om någon magi alls, bara illusioner.

Patrick Wolfs lekfulla hållning till smutsiga samplingar, roliga elektroniska infall, fantasifullt utnyttjande av Wiens symfoniorkester och framför allt hans fantastiska popsånger bländar och förtrollar. Den auktoritet hans röst alltmer förmedlar, i takt med hans mognad, liknar numera mästerillusionister som Lloyd Cole och Edwyn Collins, och hans täta och allt mörkare rytmer fungerar som en effektfull nattsvart backdrop.

Föreställningens klimax kallas Magpie, vari Patrick Wolf till tonerna av en flygel och en stråkkvartett sågar itu Marianne Faithfull, som ler skevt och sjunger medan blodet långsamt droppar ner på scengolvet. Men publiken räds inte utan fascineras. Vi vet ju, innerst inne, att det inte är på riktigt.

Skivrecension

Egen utgivning, tillgänglig på alla streamingtjänster

BETYG 5 av 6

”We have the music, and they have Ted Nugent.” Det amerikanska kulturlivets motstånd mot Trump-administrationen måste naturligtvis starta omedelbart när den nye presidenten svärs in, och allra först rusar en gammal punkare från Sundsvall.

Patrik Tanner var en del av Sveriges första punkgeneration, som 14-åring i Massmedia och sedan i Huvudtvätt och Picnic Boys innan han flyttade till USA som 20-åring. Hemma i Minneapolis har han numera sin familj och jobbar som producent och musiker medan han med ojämna mellanrum fortsatt släppa utmärkta album – 12 stycken innan detta – som inte uppmärksammas efter förtjänst vare sig i USA eller i Sverige.

Han började arbeta med låtarna på They Know Who I Am, They Know Who You Are redan under Donald Trumps första presidentperiod, och när det nu har kommit till en andra period beskriver Patrik Tanner att det kändes akut att få ut skivan, medan det ens är möjligt. I 12 sånger sjunger han ur 12 personers olika perspektiv, både dem som drabbas av de extrema samhällsförändringarna och dem som applåderar dem. Det är en knäböjande fotbollsspelare och en rebelledare, en fängelsevakt och en uttråkad hemmafru, och till och med kejsaren själv i Your New Jesus. Man kan anta att den röst som är närmast Patrik Tanners egen hörs i preludiet America 1, ”I used to love you madly, now I’m not sure who you are”.

Budskapet är det centrala här, men det innebär inte att Patrik Tanner slarvat med det musikaliska. Titelspårets släpiga rock påminner om The The, och The Tree of Knowledge är en grym rockballad med mycket effektiv sologitarr. Influenserna från Bowie och Iggy lyser på olika sätt igenom i musik och i Patrik Tanners sångstil, både i rockiga stunder som Your New Jesus och Until Wrong Feels Right och i mer dramatiska ballader som Relax, Detach, Let Go, som är en av skivans allra starkaste låtar.

Några spår har tydliga drag av musikalnummer, bland annat den teatrala och synnerligen obehagliga A New Truth om den rasistiske Trumpväljaren som flinar åt att hans liberala granne snart tas omhand, när de hunnit en bit ner på listan, och den Suede-ljudande rebelledarens kampuppmaning Wake Up. Faktum är att albumet både i sin uppbyggnad och i sitt låtmaterial är som gjort för att iscensättas i ett skådespel. Om det inte blir förbjudet innan dess.

Texternas karaktärer

Patrik Tanner berättar om texterna på They Know Who I Am, They Know Who You Are, låt för låt.

– OK! Så är det med låtarna. Ett tag tänkte jag att det skulle varit intressant att få med andra sångare som skulle kunna göra det hela till mera av en musikal. Dom flesta jag tillfrågade sa nej. Folk har börjat bli rädda. så är det här nu, i USA. Som jag själv sjunger i första låten: ”Ten years into the future I won’t get to sing this song”. Det går undan nu.

AMERICA 1

– Sjungen av en immigrant, och det finns mycket av mej i låten. Ronald Reagan öppnade dörren till en oreglerad kapitalism som aldrig skulle gynna arbetarklassen eller ens medelklassen. Där dog den Amerikanska drömmen. The land of oppertunity, my ass. Nu ska odukummenterade immigranter jagas, fängslas och bli utkastade.

YOUR NEW JESUS

– Den här sjungs av Trump. eller vem som blir hans efterträdare. En äcklig rockstjärna utan gitarr som föraktar sina fans.

AMERICA 2

– Minns du Colin Kaepernick, fotbollsspelaren som hade mage att gå ner på knä för att protestera polisbrutalitet och rasism? Trump hade inte ens blivit vald första gången 2015, men skrek att han borde bli utkastad från USA. Han fick halva folket med sej. Det var kanske där som Trump begrep på riktigt att rasism var en vinnande stragegi för honom. Kända idrottare och musiker ska hålla käften. Många tycker så i USA. Fuck that.

A NEW TRUTH

– Här har vi den klassiska MAGA-Trumpsupportern. Amerika har aldrig satsat på undervisning. Att som politiker ställa undervisning i fokus i en valkampanj fungerar aldrig. I skolorna är det lydnad först och främst som prioriteras. I låten skrattar killen åt sin granne med sitt lilla klistermärke på bilen där det står ”resist”. Dumskallarna kommer aldrig att skratta högre eller längre än dom gör idag, på Trump’s Inauguration day.

RELAX, DETACH, LET GO

– I den här låten har det gått några år sedan den nya regimen kom till makten. Kvinnan som sjunger är utmattad av all propaganda. Hon har glömt vem hon en gång var… utom på nätterna, i drömmen, då hon åter blir sitt sanna jag.

WAKE UP

– Amerika som demokrati har fallit. Oppositionen (as in the Democratic Party) har upplösts och finns inte ens längre. En motståndsrörelse har bildats där attentat och mord av politiker står i centrum. I den här låten berättar en ledare från motståndsrörelsen vad som väntas av en ny rekryt om han vill bli medlem.

THE TREE OF KNOWLEDGE

– Det är inte nog med att vara lojal. Tros du tänka fel så får du åka iväg på ett behandlingshem för att bli återanpassad. Killen som sjunger har just blivit utsläppt och är hemma igen. Men drömmarna finns där ändå. Ett utbrett problem som denna diktatur inte har fått bukt med. Killens granne misstänker just detta och lurar in honom på sin bakgård där trädet och snaran väntar.

THEY KNOW WHO I AM, THEY KNOW WHO YOU ARE

– Det finns ingen pardon. Dom sparkar ut dej från ditt eget hem och kidnappar dina barn. Totalt kaos och panik råder. Ur kaoset reser sej en svart marknad där du kan köpa allt som blivit olagligt. Kartor till ett annat land, aborter gjorda i bilar av före detta läkare.

NO SHAME

– Ledaren av motståndsrörelsen har blivit tillfångatagen. Han var enkel att hitta efter hans fru bröt ihop och berättade var han hade gömt sej. Regimen säger i ett officiellt uttalande att han har blivit avrättad.

UNTIL WRONG FEELS RIGHT

– Att hata den nya diktatorn är naturligtvis förbjudet. Att bara acceptera honom är inte heller nog. Du måste älska honom med hela ditt hjärta. Allt annat är oacceptabelt. Poängen är att utplåna den du en gång var.

KING OF NOTHING

– Åren har gått. Efter ett långt inbördeskrig sitter en man i en cell. Jag vet inte vem som sitter inlåst. Är det ledaren av motståndsrörelsen? Är det tyrannen som utplånade demokratin? Vem det än är så blir personen i fråga större i sin frånvaro än han var innan han blev inlåst.

WHO?

– Den här låten skrev jag som en uppmaning att fortsätta fajtas. Folk kollar på Nord Korea och tänker att så blir det aldrig här. Människosläktet är skrämmande bra på att anpassa sej. Nästa val om fyra år kommer att bli inget mer än teater. Det måste till något annat för att rädda USA. Om vi lärt oss något överhuvudtaget så är det lagar och bestämmelser inte betyder ett skvatt. Den högsta domstolen är ett skämt.

ATO/BonnierAmigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2009.)

Drive-By Truckers turnerar och släpper skivor i stadig takt, och låter sig också hyras in när soullegender behöver bra rootskomp. Ändå behöver Patterson Hood fler utlopp för sin alltid smarta sydstatsrock, och här kommer ett projekt han arbetat på i 15 år. Det ger honom tillfälle att spela med utöver de vanliga bandkollegorna också sin legendariska far David för första gången, men oss ger det bara enstaka spår som skulle platsat på någon av Drive-By Truckers album.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Pask/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2008.)

Nu pratar vi Kultur. Som uppvärmning till My Bloody Valentines comeback bygger Kevin Shields under två timmar svävande gitarrlandskap bakom Patti Smiths poesireciterande om Robert Mapplethorpe. Vi lägger pannan i djupa veck och grubblar över Stor Kultur, och hoppas att någon väcker oss om vi snarkar.

Columbia/Sony
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004)

Patti Smith har bara hunnit åstadkomma sju skivor sedan hon från CBGB’s scen intog plats som New Yorks poetiska rockdrottning för 30 år sedan. Redan från början förenade hon traditionen från åtminstone tre av stadens kulturella generationer: beatgenerationen via mentorn Allen Ginsberg, Greenwich Villages folkflum via pojkvännen Sam Shepard, och den gryende punkvågen med sin egen utstrålning och styrka, och också med sin ständiga sidekick Lenny Kayes gitarr, som fortfarande är riktmärket för varje Lower East Side-punk. Allt det här lever kvar i Patti Smiths musik också på hennes åttonde skiva.

Patti Smiths konst har alltid bestått i hennes interna kamp mellan gott och ont. Hennes religiösa grubblerier har ibland misstagits för hädelse, trots att ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” egentligen bara säger att hon bär sina synder själv. I tio minuter långa Radio Baghdad, en senkommen uppföljare till Radio Ethiopia och Somalia, är hon bibelsprängd som Runar när hon med glöd, engagemang och all den suggestiva dynamik som enbart Patti Smith bemästrar beskriver Bagdad som alltings ursprung, platsen för Edens lustgård och Kunskapens träd, som en hög aska och som fågeln Fenix.

Skivans post scriptum Trampin’ är en gospel av Marian Anderson, här förvandlad till ödesmättad men likväl hoppfull psalm. I samma utsträckning som Patti Smith har dragits till de mest självförbrännande, i sina relationer och i sin fascination för Rimbaud, Cobain och Brian Jones, har hon samtidigt sökt identiteten som den goda modern och den sanna humanisten. Här balanserar hon mellan en hyllning till William Blake och Percy Shelley, så naken och vacker att Robert Mapplethorpe gör kullerbyttor i himlen, och skivans centrala stycke Ghandi, där Patti Smith spottar ur sig pacifistiska improvisationer i samma takt som en AK-4. När hon till slut gör sig fullständigt omöjlig i George W Bushs USA genom att skandera ”Long live revolution” har massorna redan väckts ur sin dvala och intagit Times Square.

Skivrecension

Columbia/SonyBMG
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007.)

Det finns spännande coveralbum, där lyssnaren får inblick i en artists influenser, och i bästa fall möter oväntade låtval ur helt andra traditioner än dem artisten vanligen arbetar i. Det finns å andra sidan betydligt fler trötta coveralbum där lyssnaren presenteras för ytterligare inspelningar av uttjatade standardlåtar som varken överraskar, förklarar eller engagerar.

Patti Smiths historia av att förvandla låtar av Lou Reed, Bruce Springsteen och Prince till sina egna borde innebära att hennes första renodlade coveralbum landar i den första kategorin, men ack vad vi bedrog oss.

Istället latar hon sig som bara trötta föredettingar i Rock & Roll Hall of Fame kan unna sig, och spelar in oengagerade standards av uppenbara förebilder som The Doors, Stones, Jimi Hendrix (igen), Bob Dylan och som grädde på moset The Beatles. Bara tre spår är värda mer än en genomlyssning. Smells Like Teen Spirit blir nästan bluegrass med banjoinsatser av gamla pojkvännen, författaren och skådespelaren Sam Shephard och hans Holy Modal Rounders-kollega (för att inte tala om The Fugs-medlem) Peter Stampfel på fiol. Stevie Wonders Pastime Paradise går inte att förstöra, och det enda överraskande låtvalet är Tears for Fears 80-talshit Everybody Wants to Rule the World.

Twelve är inte ett värdigt tillskott till Patti Smiths fantastiska katalog, och ännu mindre till någons skivsamling.

Skivrecension