Strummer/Universal
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2003.)
Ett tematiskt konceptalbum kanske kan fresta? Med en handling som handlar om de mentala äventyren med strider mellan ont och gott hos en person i koma? Symfonisk progressiv rock, där taktbyten är ett självändamål? Svulstig och extremt genomarbetad dramatik? Ett sant försök att elektriskt och digitalt rehabilitera en dinosauriegenre som vi trodde punken tog kål på en gång för alla? Inget för dig? Tänk igen.
När At The Drive-In hade röjt runt ett varv för mycket tröttnade Cedric Bixler Zavalas och Omar Rodriguez-Lopez på all vrede och spräckte bandet. Tillsammans med Rick Rubin, och med Flea från Red Hot Chili Peppers i bandet, har de sedan dess arbetat med sitt storverk, där de velat få med så mycket musik – av alla slag – som möjligt. Under den timme det tar för Mars Volta att lotsa oss igenom De-loused in the Comatorium hinner de växla ett oändligt antal gånger mellan galopperande avantgarderock, jazzrock, ambitiös hårdrock, dub och till och med funk metal, något vi trodde var lika utrotat som begreppet temaskiva.
Tempoväxlingarna, de ideliga taktbytena och blinkningar åt både hardcore och Miles Davis, helst inte bara i samma låt utan i samma takt, tar andan ur lyssnaren, men även om det är utmattande är det likafullt fullständigt fascinerande. Sådana tvära kast har inte hörts sedan Mr Bungles debutskiva, där Mike Patton levde ut vartenda musikaliskt fragment som inte rymdes hos Faith No More – och där rymdes mycket.
Cedric Bixler Zavalas sång snuddar i några lugnare partier vid Mercury Rev, men oftare låter han som en blandning av Robert Plant, Perry Farrell och Russell Mael – han har till på köpet samma frisyr som den sistnämnde. Istället för symfoniorkestrar, som tack och lov lyser med sin frånvaro, är skivan fylld av fantasifyllda samplingar signerade Jeremy Wards, som följde eposets huvudperson i spåren och faktiskt dog omedelbart efter inspelningen.
Men just nu går det inte att slita öronen från Mars Volta, eller att tappa uppmärksamheten ens under den sjunde lyssningen. De liknar ingenting annat. Är alla komatillstånd verkligen så här spännande?
Groover/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad 28 juni 2006)
Fråga inte varför Glasgows The Martial Arts ger ut sin debut på en liten svensk etikett. Det är en alldeles för komplicerad historia, med bland andra Redd Kross som medskyldiga, för att utreda här. Fråga inte heller hur de förvandlats från Paul Kellys enmansprojekt till en kvartett under den ettåriga process debutinspelningen inneburit. Fråga inte ens hur ett nytt gitarrband kan spela pop som vore de Teenage Fanclubs smartare kusiner, eller hur de får till powerpop som nästan motsvarar nämnda Redd Kross. Fråga möjligen varför de inkluderat ett par onödiga porta-demos med billiga trummaskiner och obefogade syntar bland sina många poppärlor. Om du nu absolut måste ifrågasätta.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Labrador/Border
BETYG: 4/6
Efter en period som svenskspråkiga Det Vackra Livet är Philip Ekström tillbaka i sin invanda Mary Onettes-tillvaro. Med stöd av experten Dan Lissvik polerar bandet på sin kombination av å ena sidan stadiumsynthpop (det är ingen sump att Dont Forget (To Forget About Me) är en titel som travesterar Simple Minds största hit) och å andra sidan sådant vi brukade kalla yacht rock, trots att det där med ”rock” egentligen inte har med saken att göra. Med en lush 80-talskänsla där studiopolishen blänker i filtrerad sång, mjuka synthar och digitalt exakta rytmsektioner smeker de fram spröda och likväl storslagna sånger. Det är vackrare än någonsin.
Skivrecension
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 17 mars 2013
Av Patrik Forshage
Labrador/Border
BETYG: 4/6
Synthsjok, mullrande pukor och mollstämningar tillsammans med barnramserefränger. I 20 år har vi visat upp allergiintyg från mamma för att slippa det som var grundstenar i 80-talets minst saknade sound, men det är just i det ljudet The Mary Onettes väljer att gräva ner sig. Undra på att storbolaget rev kontraktet härom året.
Nu är The Mary Onettes långt ifrån bara ett sound. De påminner mer om de Liverpoolband som brukade ikläda sig deppopens arenakostym, av marknadsskäl, oförstånd eller bara tidsandan, men som egentligen var klassiska popband. Echo & the Bunnymen var ett sådant, och ännu närmare The Mary Onettes ligger sorgligt bortglömda Icicle Works.
Radiovänliga Henry och förra årets ärkehittiga EP-spår Lost, sticker ut, liksom snuskigt smarta Under the Guillotine, med lika mycket drama i lyrikens avrättningssymbolik som i crescendorefrängen. Men överst på Trackslistan hamnar utan tvekan den nästan larvigt simpla Smash-Hits-dängan Void, medan storbolaget utan tålamod river sitt hår i takt.
Av Patrik Forshage
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 29 april 2007
Skivrecension
Mono Mundo/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2018)
The Mavericks julmusik är lika retro som J.D. McPhersons julskiva, men mer välkammad och mer traditionell. Med intensiv bjällerklang över en massiv ljudvägg rakt igenom samtliga låtar finns förebilden i Phil Spectors klassiska julskiva uppenbar, och även om Raul Malos smäktande stämma inte fullt matchar Darlene Love är det tillräckligt nära. På några ställen slår det dock över i det rent smetiga.
Skivans finaste julgranspynt: Santa Wants to Take You for a Ride
Sanctuary/Showtime
Betyg: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)
Paus blev splittring blev återförening och sjätte album. Efter Raul Malos soloäventyr Today förra året är han nu tillbaka i The Mavericks famn, där tryggheten består i äventyrslust. Här är det mesta precis så mångfacetterat som vi vant oss vid. Kort och koncentrerat, med en halsbrytande buffé av den amerikanska söderns samtliga musikstilar vars make inte hörts sedan Texas Tornadoes.
Inledande I Wanna Know är jublande country gone powerpop, och sedan twangar de vidare med In My Dreams, en sentimental ballad som får Chris Isaak att lägga gitarren på hyllan och söka jobb som sparringpartner. Vi bjuds Tin Pan Alley-sånger, latin swing, snygg pop med Bourbon Street-blås, en Willie Nelson-duett, en Holliescover och en hyllning till ett Austin-hotell i San José, där Raul Malo för övrigt knåpade ihop schlagern Wondering tillsammans med Dale Watson.
Alltihop serveras med en lätthet som slår till och med deras mästerverk Music for All Occasions på fingrarna, och inte förrän The Mavericks kommit tillbaka förstår vi hur mycket vi saknat dem.
Play
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002.)
Svensk dansdub? Tja, nästan. Mark O’Sullivan är en exilirländare som bosatt sig i Stockholm för att slippa sin astma. Efter skivor under namnet Boolaboss kallar han sig numera The Mighty Quark, och hans Ian Hendrick’s Disco väckte en hel del uppmärksamhet utomlands, men förbigicks med tystnad här hemma. Dags att ändra på det nu.
I The Mighty Quarks botten finns hela tiden försiktig och spröd dub, men Mark O’Sullivan är allt annat än puritan. Hans samplade dub har bara sett Jamaica på vykort, och han kryddar gärna med electro, soul och en nypa scratch, eller jazz och indiskt som i The Pressure.
Men även om Silverdale framför allt bygger på samplingar, med gott om effekter, blandar The Mighty Quark glatt in bidrag från livemusiker. Själv spelar Mark O’Sullivan bas och gitarr, och här rycker dessutom polaren, Oasismedlemmen och Sverigevännen Andy Bell in på samma instrument. Bland de andra gästerna märks Quante Jubila och Papa Dee.
The Gotan Project, som precis som The Mighty Quark just fått i uppdrag att remixa Kid Loco, ligger nära i förhållningssätt. Men Mark O’Sullivan adderar framgångsrikt andra dimensioner i sin musik, och när Tom Somers vänt sjunger naturliknelser i Reasons to Love blir resultatet en dansmusikens motsvarighet till Nicolai Dunger.
Skivrecension
Yep Roc/Border
Betyg: 4 av 6
Hur länge kan ett hobbyprojekt fortsätta hävda sin hobbystatus? Går det att fortsätta upprätthålla bilden av att det är en bisyssla och inget annat, oberoende av kontinuitet och kvalitet, och i synnerhet när huvudpersonernas respektive huvudsysselsättningar upphört för länge sedan?
Ett sätt för Scott McCaughey (Young Fresh Fellows, bland mycket annat) och Peter Buck (R.E.M., bland minst lika mycket annat) att upprätthålla the Minus 5:s hobbystatus är genom att låta övriga medverkande komma och gå efter behag. Just nu och här är till exempel Debbi Peterson från The Bangles en av medlemmarna, och de möjligheter som det innebär till bättre bakgrundssång än någonsin förr är The Minus 5 inte sena att utnyttja. Hon sjunger fin duett med Scott McCaughey i lätt vemodiga Last Hotel dessutom, och både Patterson Hood från Drive-By Truckers och Spencer Tweedy bidrar entusiastiskt på ett par spår var.
Ett annat sätt att bibehålla hobbystatus är att inte tänka efter så mycket, utan spela in snabbt och spontant så som det kommer sig. Med legendariska Ed Stasium i producentrollen (Ramones, Replacements, Long Ryders för att nämna tre i sammanhanget relevanta meriter) låter det hursomhelst fokuserat, konsekvent och tufft. Den här gången blir det klassiskt fuzz med Nuggets-garagerock som den lät i i USA i mitten och slutet av 1960-talet (och i Solna knappt 15 år senare). Det dominerar i till exempel The Garden of Arden, Blow in My Bag och Death of the Bludgeoner, medan både i intensivpopiga Burgundi Suit och Let the Rope Hold, Cassie Lee har en orgelintensitet som The Nomads under Stubben-eran varit stolta över.
Ibland får alltså deras lekfulla garagerock popigare refränger, som i Words & Birds i skärningspunkten mellan garagerock och powerpop och I Don’t Want to Hate Anything löst hållet till The Kinks-receptet Lägg till det en avslutande strålande lättpsychedelisk dänga som Scott McCaugheys gamla arbetsgivare Robyn Hitchcock kunnat ligga bakom We Shall Not Be Released, och konstatera att The Minus 5 fortsätter vara ett lika opretentiöst som fantastiskt tidsfördriv för alla inblandade, musiker och publik.
Av Patrik Forshage
3 juni 2025
Skivrecension
Fanfar!/Border
BETYG 4 av 6
Nästan två månader efter den digitala releasen anländer till slut vinylutgåvan av finsnickeriveteranernas nya album, på den svenska etiketten Fanfar! Det är bandets sjunde album på sex år, och själva hävdar de att de befinner sig på sin kreativa höjdpunkt såhär nästan 40 år efter att de först bildades i New York City. Och med One Eyed Band i hörlurarna – för det är så skivan ska höras – är det svårt att argumentera emot.
Den eleganta och flyhänta hanteringen av autistisk matematikpop och översmart powerpop är tillräckligt för att få den här skribenten att montera ned alla sina försvarslinjer. Att en rejäl dos progressiv komplexitet därmed också slinker över bron är lätt att ha överseende med när den tar sig så här smidiga poputtryck.
Av Patrik Forshage
3 januari 2025
Skivrecension
A West Side Fabrication
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005.)
Efter Death Cab for Cuties framgångssaga är TV-serier för tonåringar indie-bandens senaste favvo-skyltfönster. Gävlebandet Monastir har redan släppt sin andra skiva i Japan, som om det svenska popundret aldrig tagit slut, och hoppas på OC-effekten för att få hemlandet och resten av världen att upptäcka deras överväxelspop. Men Monastir saknar helt lokalfärg, för att inte säga identitet.
De fixar att följa Jocke Åhlund och Cesar Vidal tätt i spåren på December Depression, och lika tight sätter de sin egen New Order på Good Things Never Last och Loving You Is Killing Me. Men Caesars är själva rätt ytliga, och New Order-lån har världen tillräckligt av ändå.
Det betyder inte alls att The Monastir är obegåvade, tvärtom. Saturday Night för tankarna till Cheap Trick, och Going Under, Get Me Out med fjantig popkör, refrängtjat och tonartshöjningar hade kunnat vara ett ovanligt larmigt bidrag till melodifestivalen. Med ett ständigt tjockt lager gitarriff överst, som tävlade de med Joan Jett, med lagom avancerat handklapp, och med – det kan inte förnekas – ett par genomstupida och därmed oförklarligt skitsmarta popmelodier kommer Monastir att göra succé på nästa sommars festivaler. Young and Stupid var ordet, sa Bull.
Skivrecension
Av Patrik Forshage