V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2004.)
Coverskiva är så gott som undantagslöst synonymt med en artist som behöver lite extra tid på sig att få ihop sin ”riktiga” skiva, men är orolig att folk ska hinna glömma honom under tiden. Två år efter sin senaste studioskiva vill Paul Weller förstås inte hävda den orsaken, han förklarar den hellre som ett tillfälle att ge sig på låtar han kan tolka på sitt eget sätt. Det har visserligen Paul Weller gjort i rätt stor utsträckning förut, från Jams tidiga singelbaksidor där The Who och Motown slogs om utrymmet, sen med mer eller mindre udda soullåtar. I Style Council fortsatte han på samma sätt, och solo har han spelat allt från Dr John till Traffic. På förra årets box med singelbaksidor räckte antalet covers till en helt egen cd, och till på köpet satte Paul Weller ihop sin egen Under the Influence-samling. Så, tack du, det känns som vi har koll på dina influenser.
Därmed inte sagt att coverskivor är a priori kassa, det finns exempel på artister som lyckas skapa en egen helhet av sitt valda material. Det är ingen långsökt gissning att tro att Paul Weller satt standarden utifrån till exempel Isley Brothers T-Neck-mästerverk Givin’ It Back, särskilt när hans All Along the Watchtower har ett arrangemang som hade varit gjutet där. Men så långt når han inte, trots att ansatsen är tapper. Hade han koncentrerat sig på att sy ihop en britsoulskiva med enbart material som Nolan Porters If I Could Only Be Sure och Aaron Nevilles Hercules (som hunnit få en tvärsäker groove efter att ha funnits på Paul Wellers liverepertoar i evigheter) hade det kunnat bli lysande. Lägg därtill The Bottle, Gil Scott-Herons mycket personliga uppgörelse med sin alkoholism, som blir en snabb och stökig soullåt där Paul Weller inte ens räds att låta en tvärflöjt soloflumma runt som den har lust. Ännu bättre blir det när han slickar sin soul, och framgångsrikt klär Bacharach/Davids Close to You i Isaac Hayes guldkejor, eller förvandlar Sister Sledges uttjatade discodänga Thinking of You till känslig soul, lika fjäderlätt som en gång i tiden Jams tolkning av Chi-Lites Stoned Out of My Mind.
Men. Det håller inte riktigt, och framför allt håller det inte ihop. En del soullåtar går på tomgång med standardblås och trötta gitarrsolon, några gospelkörer känns påtagligt stiffa. När Paul Weller tar sig an Neil Young, Gordon Lightfoot eller traditionella Black Is the Colour blir det mysiga akustiska visor vid lägerelden av alltihop, utan sväng och utan självsäkerhet. Paul Weller må vara Jack av många yrken, men vissångare är han inte.
Island/Universal
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2010)
Sådan är den omedelbara reaktionen när Paul Weller inleder sitt 143:e album med ett par stompiga rocklåtar som till och med Oasis skulle ratat. Visst ville vi ha en reaktion på förrförra årets fritt flummande 22 Dreams, men inte riktigt på det sättet.
Men det tar sig. Aim High och är fin falsettsoul, och flera 60-talspsykedeliska övningar håller också måttet, inte bara tack vare gäster som Kevin Shields och Bruce Foxton, som tagits till nåder för första gången sedan The Jam. Mot slutet ror han till och med någon rocklåt iland, och att den förr så skarpa samhällsbetraktaren nu ägnar sina texter åt teknologgikritik och allmänna misantropi får väl förlåtas en så utpräglad anglosachsisk stereotyp.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2012)
Det har viskats om det här Birminghambandet under hela 2012, och med ett album i början av 2013 är skivbolaget övertygade om att de kommer att bli den brittiska indiemusikens räddare. Men den i Sverige senkomna showcase-EP:n sätter myror i huvudet på oss genom att inte ge oss några ledtrådar om vilken sorts indie Peace vill rädda.
Förutsatt att de faktiskt inte har bestämt sig för att rädda samtliga tänkbara subgenres på en gång, förstås? För på bara fyra enstaka låtar hinner de med ganska traditionell rock med kopplingar till tidigt 70-tal, här finns intellektuell gitarr-indie, här finns drömsk världsfränvändhet och här finns påtagliga kraut- och psychedelia-influenser. Alltihop är habilt, men tillsammans ger det ett mera vagt än spännande intryck.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2013)
I England är det en mognadsritual att starta indieband – alla måste gå igenom det på väg mot vuxenheten. Av de alltför många som dessutom får spela in skivor drabbas 95 procent av hybris och spelar in fullängdsalbum innan de har tillräckligt med hyfsat material för att fylla ens en EP, och finns där någon minnesvärd låt drunknar den så gott som alltid i den allmänna indiesmeten. Så hur förhåller man sig till ett 14 låtar långt debutalbum med kass titel från ett ungt Birminghamband med lika kasst bandnamn? I synnerhet som det snabbt står klart att de inte har någon identitet utan friskt snor både låttitlar och sound från höger och vänster, somt från Primal Scream, annat från Libertines, ytterligare en del från Oasis och kanske något till och med från Nirvana?
Jo, man förhåller sig glatt överraskad. För lika lite originalitet som finns här, lika mycket sväller det över av smart popkänsla och attityd. När de knockat med Float Forever följer de upp med ettriga Wraith, och behövs det sedan en storslagen stadiumrefräng är inte Peace nödbedda. Harrison Koisser och Douglas Castles gitarrer är lika effektiva rytmiskt funkhackande som massivt feedbacktjutande, allra bäst när de två varianterna sätts ihop, och trots en speltid på 53 minuter blir det aldrig tråkigt.
Helgjutet är det inte på långa vägar, Peace har alldeles för många spretande riktningar för det. Men ett roligt äventyr bjuder de på.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
XL/Playground
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)
Subtil är hon inte. Peaches radikala presidentprotest stannar vid konstaterandet att hon hellre knullar vem hon vill än dödar på order, och sedan uppehåller hon sig mest vid punggrepp, storleken på tältet i dina byxor och hårdhänta ”soregasms”. Hennes ”hiphop-som-ursäkt-för-ändlösa-provokationer” fortsätter mala med samma enformigt basala ljud som på förra brandfacklan Fatherfucker, med halvtaskig rap, ensam gitarr och Le Tigre-synth över den här gången delvis ickemaskinella trummor.
Lika hemmasnickrat (hos på Toto-trummisen Jeff Porcaros hemmastudio, osannolikt nog) och förutsägbart är försöken till riot grrl-skrammel och 70-talig hård rock, här uppdaterat med Joan Jett i egen hög person på You Love It. Bland andra gäster från Hole och Eagles of Death Metal är den mest osannolika kombinationen Josh Homme och Feist på Give ’Er.
Chockeffekten kring Peaches feminism i form av traditionellt manlig aggressiv sexualitet har gått över, och humorn var obefintlig från början. Bara den makalösa sexuella frustrationen, oöverträffad till och med av de mest bitch-fixerade hiphoparnas värsta plumpheter, återstår.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Razzia/Sony
BETYG: 5 av 6
Mod och rädsla. På Peder Stenbergs debut i eget namn och med eget ansvar, mer än 20 år efter hans debut med Deportees, är det dessa till synes motsatta känslor som präglar hela hans uttryck. Mod därför att han klättrar ut på en tunn gren för att pröva hur hans välmeriterade förmågor håller utanför både det sammanhang och det varumärke som annars ger honom en en framskjuten startposition och en trygg stabilitet.
Modet är också orsaken till att han vågar överge det engelska språket och upptäcka att det ger en helt annan hudlöshet både för honom själv och för lyssnaren. På svenska går det inte att använda storslagna metaforer lika lättvindigt, utan iakttagelser och reflektioner kryper mycket närmre och blir mycket mer personliga. Men fortfarande kan man som låtskrivare och lyriker välja hur nära man vill släppa lyssnaren, och Peder Stenberg är tillräckligt modig för att låta oss komma närmre än vi kommer ens de flesta av våra allra närmaste vänner.
Han släpper in oss i sina rädslor, inte bara i Rädd för hundars fullständigt uppriktiga uppräkningar av sådant som skrämmer i vardagen. I Lova att du säger till med albumets kanske allra modigaste text sjunger Peder Stenberg först med vad som låter som ett snett leende att ”Har alltid gillat att vara hemma / här är känslorna under kontroll / så kanske verkar det märkligt / att jag valde rock’n’roll”, och det är ett öppnande. Men så fortsätter han med raderna ”Tankarna knackar på dörren / Vad vill de mig ikväll / Det kan inte varit något särskilt / För tonen var mjuk, nästan snäll”, och man påminns om hur Peder Stenberg tidigare hanterat den psykiska ohälsa som tidigare stundtals drabbat honom.
Musikaliskt är skillnaderna mellan Peder Stenbergs solodebut och Deportees inte jättestora. Han skriver både texterna och melodierna i båda sammanhangen, och har ett särpräglat och personligt uttryck som naturligtiv går igen i båda sammanhangen. Dessutom är hans ständigt närmste Anders Stenberg med även här, på kanske andra villkor men likväl på varenda låt, och den gamle Deportees-vapendragaren Måns Lundberg hörs även han.
Istället handlar skillnaderna förutom språkvalet om arrangemang, som i samarbetet med Jakob Algesten och Daniel Berglund från det insomnade grannbandet Isolation Years med samma mod och kanske lekmannaexperimenterande prövar mer elektroniska dimensioner. Peder Stenbergs röst har stort utrymme även när pukorna dundrar till och synthsjoken tjocknar i partier i den i övrigt återhållna inledande För evigt ny, medan Hör du på mig alls har en nästan psalmljudande vemodig synthmelodi och laborerar med röstförvrängningar.
Det första singelspåret Rädd för hundar är som redan konstaterats en av årets allra mäktigaste sånger, alla kategorier, men på Mjuk extas sticker den trots sin exeptionella styrka inte nämvärt ut, och det är ett gott betyg både för helhetskänslan och låtmaterialet i övrigt. Vindelns Poseidon låter lite som Thåström lokaliserad till utanför Umeå snarare än i gröna linjens södra förorter, och har en fantastisk Jonas Kullhammarsaxofon som lyfter och förstärker. Kullhammars mjukt jazziga långa solo i Lova att du säger till ger en mjuk och trygg känsla av sen afton tillfreds med tillvaron, trots allt.
I suggestiva Inte som alla andra, precis som alla andra sjunger Jocke Berg omkvädet, och det blir tydligt hur Peder Stenbergs debut musikaliskt och stämningsmässigt placerar sig intill Kent på den svenska musikscenen. Samma känsla går igen i Känner ni igen er, och kanske i Flockens suggestiva vemod.
”En människa har många rum, valv efter valv efter valv” sjunger Peder Stenberg i självanalytiska Lägg den här, bredvid min. Och även om Deportees är och förblir hans naturliga salar, finns likt Matt Berninger i The National – som för övrigt i alla väsentligt framstår som Deportees närmaste musikaliska släkting – utrymme i Peder Stenbergs uttryck för nyansering och variation på egen hand, idag och framöver. Att få följa hur han fortsätter att utforska nyanserna i sina valv är att följa hans personliga utveckling, och det är en generös öppenhet och en ynnest.
Av Patrik Forshage
Den 20 september 2025
Skivrecension
Här hittar du Fokus Musiks djupa samtal om språk och egenarbete med Peder Stenberg, med fantastiska foton av Johan Bergmark, och här berättade han om Rädd för hundar i början av året.
Rough Trade/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2016.)
Berlin Got Blurry är visserligen det närmaste en konventionell indiepophit Parquet Courts hittills kommit, men annars är deras alternativrock mera gedigen än omedelbar. Den kan låta slarvig ibland, tafflig rentav, men den har ett hjärta av guld och lika ädla rötter. Influenserna är påfallande i Dust (tidiga Modern Lovers), Paraphrased (Pere Ubu) och i One Man, No City, som börjar som en frisk kusin till Violent Femmes och halvvägs landar i en tre minuter lång gitarrimprovisation som ligger för nära Sister Ray för att det ska vara en slump.
Men Parquet Courts är mycket mer ett band i en tydlig tradition än ett band som härmar sina idoler. Deras musik lever och utvecklas i samma härad som till exempel Feelies och Yo La Tengo, och det innebär musik som är lätt att älska.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Apport
BETYG: 4 av 6
De värsta delarna av sitt förlorade decennium hann han bearbeta på EP:n The Night Safari härom året, och det innebär att Patrick Wolfs första album sedan 2012 ändå i stor utsträckning kan fokusera på rehabiliteringen.
Efter Patrick Wolfs kreativa framgångar för 20 år sedan, och så småningom nosandet på topplistor, föll han igenom fullständigt. Från en lägenhet i utkanten av London kom allt glesare och alltmer alarmerande rapporter om ekonomiskt kaos, olyckor och ett allt värre missbruk av alkohol och narkotika. I inledande Reculver här beskriver han perioden som en tillvaro ”bankrupt and borderline / orphaned and obsolete”.
Men under pandemin hittade han vägar att ta tag i sitt liv och bli nykter. Han flyttade till Kent, promenerade, studerade kulturarv och folklore och inspirerades lokala föregångare som Derek Jarman och Charles Dickens som skrev sitt sista verk The Mystery of Edwin Drood där. Kent är miljön för den Jarman-inspirerade The Last of England (”rotten to the core”) som Patrick Wolf kallar sin egen nationalsång, och det är också där han i skakande Hymn of the Haar observerar den ilandflutna och uppsvällda drunknade flyktingpojken, som han först tror sover på stranden.
Kanske är det uppdämda behov under åren i utanförskap som gör att Patrick Wolf alltför ofta här överlastar arrangemangen. Ibland fungerar det när han ställer snygg electronica intill storslagna mäktiga symfoniorkestrar, och kombinerar avantgardism med smart pop, till exempel i Reculver och ännu mer i Dies Irae till hans avlidna mor.
Men lager på lager på lager i arrangemangen liksom ideliga takt- och strukturförändringar skapar avstånd, liksom murarna av manskörer och daterade trumsamplingar. Det blir överdramatiskt, och när Zola Jesus som inte är känd för subtilitet gästar i Limbo slår storslagenheten över i svulstighet.
Det är synd, för det är när Patrick Wolf gör tvärtom och skalar ned som han är som starkast. On Your Side är en spröd och bräcklig sång där hans röst elegant kontrasteras mot klingande akustiska gitarrer i en vid rymd. The Curfew Bell är en oändligt vacker skimrande ballad för flygel och stråksektion, och precis som hos det bästa från Patrick Wolfs tidigare musik kan den som verkligen betraktar verket noggrant iaktta underliggande sprickor och små skav.
Duetten Lughnasa tillsammans med Serafina Steer är en stilla folkvisa för stråkorkester. Där skapar Patrick Wolf allt det utrymme hans röst behöver, och i den kontexten är hans varma baryton något som inte hörts maken till sedan David Sylvian drog sig undan offentligheten.
Av Patrik Forshage
16 juni 2025
Skivrecension
Loog/Universal
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2007)
OK, kan vi hoppa över allt det där om Patrick Wolfs låga ålder och imponerande CV och telefonbok? Det har du ju redan läst överallt annars, ändå. Kan vi liksom koncentrera oss på The Magic Position, och omedelbart slå fast att det inte rör sig om någon magi alls, bara illusioner.
Patrick Wolfs lekfulla hållning till smutsiga samplingar, roliga elektroniska infall, fantasifullt utnyttjande av Wiens symfoniorkester och framför allt hans fantastiska popsånger bländar och förtrollar. Den auktoritet hans röst alltmer förmedlar, i takt med hans mognad, liknar numera mästerillusionister som Lloyd Cole och Edwyn Collins, och hans täta och allt mörkare rytmer fungerar som en effektfull nattsvart backdrop.
Föreställningens klimax kallas Magpie, vari Patrick Wolf till tonerna av en flygel och en stråkkvartett sågar itu Marianne Faithfull, som ler skevt och sjunger medan blodet långsamt droppar ner på scengolvet. Men publiken räds inte utan fascineras. Vi vet ju, innerst inne, att det inte är på riktigt.
Skivrecension
Pask/Border
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2008.)
Nu pratar vi Kultur. Som uppvärmning till My Bloody Valentines comeback bygger Kevin Shields under två timmar svävande gitarrlandskap bakom Patti Smiths poesireciterande om Robert Mapplethorpe. Vi lägger pannan i djupa veck och grubblar över Stor Kultur, och hoppas att någon väcker oss om vi snarkar.