Sony Legacy
Betyg: 5 av 6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Det finns inte många artister av Paul Simons karaktär och integritet i världen längre. Vi hade haft förståelse för en nedtrappning eller en vilja att casha in på katalogen för flera decennier sedan, men den musikaliska nyfikenheten som bor i honom förbjuder honom att någonsin ta enkla utvägar.
Under sin avskedsturné, som passerade Sverige i juni, hade Paul Simon till exempel kunnat göra det lätt för sig med en greatest hits-parad från Simon & Garfunkel och framåt, men istället spelade han personliga favoriter i ständigt föränderliga arrangemang för ett band som ibland var minst femton personer stort och ibland var en stilla stråkkvartett.
På sin första tillbakablickande skiva någonsin gör han på samma sätt det krångligt för sig och väljer bort alla singlar. Istället fångar han udda albumspår från sina soloalbum, och arrangerar om dem enligt principen ”ett nytt lager färg på familjehemmets väggar” till mjuka jazzinfluerade pärlor att lära känna igen eller att upptäcka för första gången.
Bryce Dressner från The National arrangerar om Can’t Run But från The Rhythm of the Saints med kammarensemblen yMusic från avskedsturnén, och med stråkar och träblås förstärks det suggestiva drivet så att den utan originalinspelningens sydamerikanska arrangemang faktiskt blivit ännu starkare. Det kan nästan sägas om den försiktigt orkestrerade inspelningen av René and Georgette Magritte With Their Dog After the War också, trots att den ju är en av Paul Simons absolut starkaste sånger redan i sin originalversion på Hearts and Bones.
Även den tragiska relationsberättelsen Darling Lorraine är ett mästerstycke som lojala följare lärde sig älska på You’re the One (varifrån Paul Simon faktiskt hämtar ytterligare tre låtar här). Här är den luftig och mjukt svängande med Bill Frisells gitarr som känsligt följer parets historia från tonårens förälskelse via medelålderns kriser till ett slutgiltigt avsked.
Flera låtval verkar vara gjorda för att kommentera den samtida amerikanska inrikespolitiken, med ömsinta migrationshistorier och klimatfrågor i fokus, och Paul Simons angrepp på rasprofilering i Pigs, Sheeps and Wolves görs i renodlad New Orleans-stil med ett dixieband där Wynton Marsalis tar täten. Att den inte sitter riktigt bekvämt i skivans i övrigt elegant blå nyansskala är en randanmärkning som du helt kan bortse ifrån.
Sony Legacy gör samtidigt nästan alla Paul Simons originalalbum tillgängliga på vinyl igen. När du tvekar vilken av dem du ska välja är svaret givetvis allihop.
Skivrecension.
Concord/Universal
Betyg: 6 av 6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)
Vore det inte för band som Fleet Foxes, som för övrigt rör sig fasligt nära Paul Simon på sitt kommande andra album, skulle man nästan bli deppig över den här skivan. För popmusik borde ju vara ungdomens musik, och så görs den allra bästa popmusiken av en man som just fyllt 69.
Vid den åldern har Paul Simon ingen anledning att hålla igen, så han sammanfattar det bästa av sin historia i tio låtar, samtliga snäppet vassare än sångerna på det för övrigt strålande Eno-samarbetet Surprise för fem år sedan. Det är de snyggaste sångerna, sammanställda med nästan kuslig exakthet i relation till varandra och framförda med den ultimata elegansen. Det är sydafrikanska gitarrer som åter klingar över de enklaste newyorkska doowop-harmonierna. Det är prepubertal nyfikenhet på elektronik kombinerat med existensiella grubblerier och åldrade gudstjänstsamplingar. Det är intellektuell Manhattan-fyndighet kombinerat med hjärteknipande vardagstragedi. Det är fantastiskt.
Vågar vi alltså påstå att Vampire Weekend skulle förråda alla sina Cape Cod-kontakter för att ens få befinna sig i närheten av en av dessa sånger? Lätt! Vågar vi ana att Sony som nyligen tecknade avtal med Paul Simon för att ge ut hans katalog igen gråter blod över att de inte samtidigt signade honom för hans nya skiva? Oj, så de gråter.
Vågar vi till och med påstå att skivan är i nivå med Paul Simons mästerverk från en 45 år lång karriär, från Simon & Garfunkel via Still Crazy after All These Years och Graceland fram till idag? Ooooh, vi skulle så gärna vilja våga, för det vore inte på minsta sätt så vrickat som det skulle verka.
Skivrecension
Warner
BETYG: 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2006)
En ny Paul Simon-skiva, den första på sex år, måste man närma sig med systematik i analysen. Först behöver vi studera förutsättningarna, till exempel det faktum att Paul Simon är bäst i världen på åtminstone tre områden.
Nummer ett. Ingen annan låtskrivare klarar att med samma pondus och självklarhet under decennium efter decennium skriva sånger i den klassiska Brill Building-traditionen, med botten i doowop men utvecklade till genomarbetade lättsamma och smarta pophits. Räkna med att Oscarsnomineringen för skivans avslutningsspår Father and Daughter, en perfekt vuxen poplåt, bara är den första av många utmärkelser.
Nummer två. Ingen annan lyrikförfattare klarar att skriva texter med samma kombination av djup, lätthet, allvar och samtidskritik och humor. Han sjunger Outrageous ur perspektivet från en medelålders man som gör 900 situps om dagen och klagar på precis allt, inklusive skolmaten, innan han bittert hånar de unga vackra med omkvädet ”Who’s gonna love you when your looks are gone.” Hans en gång enda konkurrent på området poplyrik – Randy Newman – har fått se sig frånsprungen och varvad för länge sen.
Nummer tre. Ingen annan musiker är lika skicklig på att integrera sin senaste vurm i alltid identifierbart personlig musik, oberoende av om den nya kärleken varit sydafrikansk eller sydamerikansk musik, Broadwaymusikal eller som här både afropop och elektronik. Utifrån dessa förutsättningar är det ingen överraskning att Surprise är ett solitt mästerverk, med låtar som samtliga är blivande klassiker och med arrangemang just så traditionsknutna och nyskapande som Paul Simon skämt bort oss med under de senaste 25 åren.
Överraskande är däremot Paul Simons val av samarbetspartner och producent. ”Jag tänkte att han skulle tillföra ett element jag aldrig mött – elektronik – till en gitarrskiva,” resonerade han och förverkligade det samarbete med Brian Eno som de snackat om ända sedan de började bonda över afrikansk musik för 25 år sen.
Deras flyhänta afropoprytmer genomsyrar hela skivan, och är bara en av delarna när Brian Eno överraskande spelar ut hela sin repertoar. Redan i inledande How Can You Live in the Northeast får han bandet att travestera hälften av de gitarrister han tidigare arbetat med, och bakar in gnistrande frippertronics, en plockande Talking Heads-kompgitarr som de uppfattade afrikansk musik på Remain in Light och till och med djurläten som Adrian Belew brukade härma.
Elektroniken, ofta nära Enos 70-tal, ligger som frost över hela Surprise, och på sina håll innebär den att de briljanta melodierna inte lyser igenom förrän vid en tredje lyssning. Mest elektroniska är Another Galaxy och Once Upon a Time There Was an Ocean, med hård elektrorytm, kastrullpercussion, en tyngre afrorytm och en smidigt konverserande bas. Wartime Prayers hade kunnat vara en svulstig R Kelly-ballad, om det inte vore för att texten är allt annat än rättroende och den stoooora gospelkören omsorgsfullt körts genom Enos treatmentkvarn.
Lika överraskande är att stora delar av skivan går att dansa till. Grooven finns i afropoprytmerna, givetvis, men jazzrävar som Herbie Hancock, Bill Frisell och Steve Gadd får faktiskt också till det i Sure Don’t Feel Like Love, som med lekfullt tillbakahållen funk och falsettsång håller sig avsevärt mindre gubbig än vad till exempel f d hipstern Beck klarar.
Tiden kommer att avgöra om Surprise bara är en alldeles fantastisk skiva att hylla och älska, eller om vi tvingas gå ännu längre och placera den på piedestal som en av 2000-talets viktigaste album.
Skivrecension
Warner
Betyg: 5 av 6
(Dubbelrecension med Van Morrison & Linda Gail Lewis, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2000)
Två veteraner med en gemensam passion att lära av andra släpper skivor samtidigt, båda med ambitionen att visa upp de nya kunskaper de tillägnat sig. Båda väljer också att återvända till sina rötter, i en eller annan form. Men där slutar likheterna. Paul Simon presenterar elva nya kompositioner, medan Van Morrison väljer att framföra tretton standardlåtar i duett med Linda Gail Lewis.
”There once was a teacher of great renown”, minns Paul Simon. Studenten Paul Simon har under de senaste 15 årens utbildning passerat kurserna Sydafrika, Sydamerika och Amerikanska doowopmusikaler med betyget mycket väl godkänt. Nu har han skaffat sig tillräckligt självförtroende för att våga integrera dessa nya kunskaper med sina egna erfarenheter av berättande sångskrivande och teenybop, och pröva om han kan sluta studera för att i stället själv undervisa. Och visst räcker hans utbildning.
Precis som vanligt är Paul Simons melodikänsla total, oberoende av tempo, arrangemang eller texttema, och han sjunger med ett intimt och direkt tilltal. Rösten blir aldrig forcerad eller konstlad. Genomgående spelar Vincent Nguini melodibärande gitarrslingor och Bakithi Kumalos bas har tydliga drag av Paul Simons äventyr i Sydafrika på Graceland. Särskilt på The Teacher och You’re The One skapar det ett sväng som har hunnit bli hypermodernt sedan Simons kritiserade besök i Soweto. Pigs, Sheep, And Wolves är nära nog en talking blues, komplett med rytmiskt småskrattande, och Hurricane Eyes får en klar countrykänsla genom den dominerande banjon, men även här återkommer den drivande sydafrikanskt inspirerade basen.
Ändå blir det aldrig antropologiska studier av musiken, som på hela skivan har sin grund i klassiskt Brill Building-låtskrivande. Texten till Darling Lorraine, där Ladysmith Black Mambazo gör ett återbesök hos sin gamle kamrat i refrängen, innehåller flera blinkningar till Pauls ursprung i Tom & Jerrys teenybop och doowop (”All my life I’ve been a wanderer, not really, I mostly lived at my parents’ house”). Andra inspirerade återbesök i den egna historien är Old – rock’n’roll à la Eddie Cochran, där Paul Simons tonårsminnen ger en historisk exposé över 50- och 60-talet. Han kan inte låta bli att vänligt och försiktigt sparka på musikindustrin. ”Buddy Holly still goes on, but his catalogue is sold”.
Till och med den där duon han hade med någon lång krullig skådespelare påminns om i Señorita With A Necklace Of Tears.
Hans klasskamrat Van Morrison däremot har en hel del kvar att lära innan han bör ge sig ut i verkligheten. Sedan 15 år ägnar han sig framför allt åt att försöka skriva av uppgifter som hans lärare redan fulländat. Han har prövat blues, folkmusik och till och med skiffle, men i sin iver över att skryta över vilka inflytelserika professorer som undervisar honom har han släppt in dem på sina skivor.
Dumt, eftersom hans egna valhänta försök omedelbart kommer att jämföras med John Lee Hooker och Chieftains. Till och med mindre prominenta pedagoger som Cliff Richard och Georgie Fame har överglänst Van Morrison på hans egna skivor.
På nya You Win Again gör inte Van Morrison om det misstaget. Nu sjunger han uttjatade standards ur countryns, bluesens och rhythm’n’bluesens grundkurs tillsammans med Linda Gail Lewis. Därmed riskerar han inte att överglänsas av sina gäster. Tillsammans med professorna försvinner dock den sista anledningen att köpa Van Morrisons skivor. Jambalaya, Cadillac, Boogie Chillen och Crazy Arms är själlösa och taffliga, och kan möjligen vara intressanta för coverband som behöver lyssna in ackordföljder för att kunna spela på stadshotellets abonnerade 60-årsfest på lördag (förmodligen växer även deras självförtroende genom en sådan lyssning, tänk att den lokala hobbyorkestern är bättre än Van The Man).
Varken Paul Simon eller Van Morrison lär locka några nya lärjungar med sina nya skivor. De får tala till dem som redan har sökt upp deras klassrum. Men praktikant Morrisons lektion är på väg att spåra ur, de studerande har slutat lyssna. Halva klassen har gått hem, och de som är kvar sätter snabbt på sig sina walkmanlurar med Lightnin’ Hopkins, och märker inte ens den lilla irländaren i katedern.
Magister Simon därmed lyckas engagera sina studenter med sina personliga berättelser sprängfyllda av ett brett och djupt musikaliskt kunnande. Om du fascinerats av hans tidigare försök att lära är You’re The One ett konglomerat där han vågar göra de inlärda kunskaperna till en del av sin egen helhet, och fungerar på det sättet som en betydligt mer intressant karriärsummering än hans nyss släppta Greatest Hits.
Skivrecension
Universal
BETYG: 1/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008)
22 Dreams består av 21 spår där den forne stilikonen och samhällsbetraktaren drömmer om att vara en del av något hippiekollektiv anno 1971. Där jammar han med trötta polare som Noel Gallagher, improviserar på tvärföjt, skriver dikter om Gud, försöker fatta kraut och märker inte ens när han någon enstaka gång snubblar över fragment av sin flydda ungdoms soulpoptalang.
Den tjugoandra drömmen? Den är tydligen upp till lyssnaren. För vår del fantiserar vi om att Paul Weller slutar röka jazztobak, klipper sig och skaffar ett jobb.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Parlophone
BETYG: 5 av 6
Han har gjort fingertoppskänsliga och utsökta covers så länge man kan minnas. Med tidiga The Jam tolkade han både The Who och Motown på ett sätt som gjorde att den unge punkaren som är undertecknad fick en större värld, och mot slutet av samma bands existens var hans Curtis Mayfield- och Edwin Starr-covers bidragande till att de låtarna brett räknas som standards idag.
Men undantag av hans första coveralbum Studio 150, som kändes mer som ett resultat av skrivkramp i riktningslöshet och uppenbara standards, så har hans covers alltid funnits i den musikaliska kontext där Paul Weller själv befunnit sig, och förstärkt och understrukit en ny riktning eller nyans. De har alltid varit biroller centrala för handlingen, men de har aldrig haft huvudrollen. Med det här renodlade coveralbum förändras det, när Paul Weller helt låter andras kompositioner visa hans nuvarande position och läge.
Att det hämtar sitt huvudkaraktär från det tidiga 1970-talet folkinspirerade pop är ingen stor överraskning, men att han i så stor utsträckning landar bara strax västerut på Irland när han sneglar utanför England är mer överraskande. Redan när han inleder med en lågmäld och fin tolkning av Richie Havens Handouts in the Rain bjuder han in Declan O’Rourke som duettpartner, och senare gör han Eamon Friels ännu finare El Dorado i en mjuk akustisk tagning med både en gästande Noel Gallagher och flöjtsolo. One Last Cold Kiss är visserligen en gammal Mountain-låt från början, men Paul Wellers cover i irländsk folkviseduett med Amelia Coburn lutar sig helt och hållet mot Christy Moores version.
Where There’s Smoke, There’s Fire bryter av helt. Det är en udda amerikansk funkobskyritet från 1984 av Wille Griffin, och låter lite som Paul Wellers första solosinglar, fulla av soul men lösa i arrangemangskanten. Ännu mer så är Small Town Talk, som bibehåller Bobby Charles organiskt loja sväng. När sedan en ekonomisk blåssektion smyger in mot slutet vill man inte riktigt låta den tona ut så snabbt. Kan vi få den på tolva, tack?
Soulsvänget finns också där i Lawdy Rolla av The Guerillas, som var ett franskt/afrikanskt 60-talsband. Här är det handklappsdriven modssoul med fet orgel och med afropopsaxofon (på originalet av Manu Dibango), och hade kunnat vara en sen The Jam-b-sida om Paul Weller hade hunnit gräva så djupt i singelbackarna på den tiden.
Några udda sidosteg unnar han sig. Duncan Browns Journey är låter glamrock från tidigt 1970-tal, typ Mud, men med Seckou Keita på kora. White Line Fever är renodlad country inklusive pedal steel i Merle Haggards klassiska truckerlåt, och visar väldigt överraskande att Paul Weller hanterar även den genren alldeles utmärkt. Duetten med Robert Plant i Clive’s Song, ursprungligen av Incredible String Bands Clive Palmer, är precis så mäktig som man drömmer om att en duett mellan dessa två mästare skulle kunna vara.
Det El Dorado som Paul Weller finner efter ett liv på jakt efter musikens guld består alltså i huvudsak av väldigt obskyra spår. The Bee Gees I Started A Joke är kanske skivans enda låt där originalet var en hit. Den gör Paul Weller elegant och disciplinerat med stort och ståtligt stråkarrangemang, och samma orkestreringselegans hanterar han den superobskyra When You Are A King av White Plains, som lyriskt är den en mer exklusiv variant av David Bowies Boys Keep Swinging. Även den London-förankrade Pinball av synnerligen obskyra sångaren/skådespelaren Brian Protheroe leder tankarna till Bowies mer teatrala utspel.
Men Paul Wellers husgud ända sedan The Jams start är förstås Ray Davies. Han representeras här av briljanta Nobody’s Fool, skriven under pseudonym som theme för den brittiska TV-serien Budgie 1971. Med sina Londonadresser och stilmässiga referenser till den tidens smartaste mode är den länken som sluter cirkeln ända tillbaka tillbaka till The Jams första Ray Davies-tolkning med David Watts på bandets femte singel 1978. Utvecklingen har tagit den nu 67-årige Paul Weller i många musikaliska riktningar under hans hans 50-åriga kreativa karriär, men förankringen i det lokala, det stilmässigt eleganta och i Ray Davies föredömliga kompositioner är beständig.
Av Patrik Forshage
Den 28 juli 2025
Skivrecension
Parlophone/Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2015)
Alltså, visst unnar jag distingerade musikgentlemän att blippa och bloppa nyfiket på sina barns moderna musikapparater. Någon gång kan det ju till och med uppstå något spännande att inkorporera i den egna musiken. Svårare att fördra är däremot när veteraner envisas med att ge ut sina planlösa ”experiment” på skiva, och än mer att Grisbuktsrådgivare och blint lojala fans uppmuntrar och försvarar dumheterna. Efter tre föregående skivor av ofokuserat nyskapande från Paul Weller är det alltså med viss skepsis jag närmar mig ett album som på förhand annonserat som ”framjammat” i studion utan utgångspunkt i sådana konservativa företeelser som låtidéer.
På Saturn Patterns finns det sådant som besannar farhågorna. Något så ointressant som åtta och en halv minut långa These City Streets hade han aldrig drömt om att överväga ens som singelbaksida för 35 år sedan, och de lustiga ljudeffekterna som omotiverat bubblar fram i den i övrigt MC5-ljudande monotona Long Time och i Pick It Up’s annars vänligt loja groove borde någon ansvarstagande vän satt stopp för. Men någonstans har Paul Weller kvar sin kärlek till den vassaste popen och känsligaste soulen, och värmen i Going My Way påminner om Style Councils tidiga ballader. Även Phoenix Soul bekräftar att förmågan för storverk inte är förlorad, och om Paul Weller bara underkastade sig en lite mer trångsynt och sträng producent som vågade skicka hem honom för att skriva färdigt låtarna innan inspelning skulle han fortfarande kunna göra ett fantastiskt album. Fråga Noel Gallagher, vetja!
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2012)
Det har viskats om det här Birminghambandet under hela 2012, och med ett album i början av 2013 är skivbolaget övertygade om att de kommer att bli den brittiska indiemusikens räddare. Men den i Sverige senkomna showcase-EP:n sätter myror i huvudet på oss genom att inte ge oss några ledtrådar om vilken sorts indie Peace vill rädda.
Förutsatt att de faktiskt inte har bestämt sig för att rädda samtliga tänkbara subgenres på en gång, förstås? För på bara fyra enstaka låtar hinner de med ganska traditionell rock med kopplingar till tidigt 70-tal, här finns intellektuell gitarr-indie, här finns drömsk världsfränvändhet och här finns påtagliga kraut- och psychedelia-influenser. Alltihop är habilt, men tillsammans ger det ett mera vagt än spännande intryck.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2013)
I England är det en mognadsritual att starta indieband – alla måste gå igenom det på väg mot vuxenheten. Av de alltför många som dessutom får spela in skivor drabbas 95 procent av hybris och spelar in fullängdsalbum innan de har tillräckligt med hyfsat material för att fylla ens en EP, och finns där någon minnesvärd låt drunknar den så gott som alltid i den allmänna indiesmeten. Så hur förhåller man sig till ett 14 låtar långt debutalbum med kass titel från ett ungt Birminghamband med lika kasst bandnamn? I synnerhet som det snabbt står klart att de inte har någon identitet utan friskt snor både låttitlar och sound från höger och vänster, somt från Primal Scream, annat från Libertines, ytterligare en del från Oasis och kanske något till och med från Nirvana?
Jo, man förhåller sig glatt överraskad. För lika lite originalitet som finns här, lika mycket sväller det över av smart popkänsla och attityd. När de knockat med Float Forever följer de upp med ettriga Wraith, och behövs det sedan en storslagen stadiumrefräng är inte Peace nödbedda. Harrison Koisser och Douglas Castles gitarrer är lika effektiva rytmiskt funkhackande som massivt feedbacktjutande, allra bäst när de två varianterna sätts ihop, och trots en speltid på 53 minuter blir det aldrig tråkigt.
Helgjutet är det inte på långa vägar, Peace har alldeles för många spretande riktningar för det. Men ett roligt äventyr bjuder de på.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Razzia/Sony
BETYG: 5 av 6
Mod och rädsla. På Peder Stenbergs debut i eget namn och med eget ansvar, mer än 20 år efter hans debut med Deportees, är det dessa till synes motsatta känslor som präglar hela hans uttryck. Mod därför att han klättrar ut på en tunn gren för att pröva hur hans välmeriterade förmågor håller utanför både det sammanhang och det varumärke som annars ger honom en en framskjuten startposition och en trygg stabilitet.
Modet är också orsaken till att han vågar överge det engelska språket och upptäcka att det ger en helt annan hudlöshet både för honom själv och för lyssnaren. På svenska går det inte att använda storslagna metaforer lika lättvindigt, utan iakttagelser och reflektioner kryper mycket närmre och blir mycket mer personliga. Men fortfarande kan man som låtskrivare och lyriker välja hur nära man vill släppa lyssnaren, och Peder Stenberg är tillräckligt modig för att låta oss komma närmre än vi kommer ens de flesta av våra allra närmaste vänner.
Han släpper in oss i sina rädslor, inte bara i Rädd för hundars fullständigt uppriktiga uppräkningar av sådant som skrämmer i vardagen. I Lova att du säger till med albumets kanske allra modigaste text sjunger Peder Stenberg först med vad som låter som ett snett leende att ”Har alltid gillat att vara hemma / här är känslorna under kontroll / så kanske verkar det märkligt / att jag valde rock’n’roll”, och det är ett öppnande. Men så fortsätter han med raderna ”Tankarna knackar på dörren / Vad vill de mig ikväll / Det kan inte varit något särskilt / För tonen var mjuk, nästan snäll”, och man påminns om hur Peder Stenberg tidigare hanterat den psykiska ohälsa som tidigare stundtals drabbat honom.
Musikaliskt är skillnaderna mellan Peder Stenbergs solodebut och Deportees inte jättestora. Han skriver både texterna och melodierna i båda sammanhangen, och har ett särpräglat och personligt uttryck som naturligtiv går igen i båda sammanhangen. Dessutom är hans ständigt närmste Anders Stenberg med även här, på kanske andra villkor men likväl på varenda låt, och den gamle Deportees-vapendragaren Måns Lundberg hörs även han.
Istället handlar skillnaderna förutom språkvalet om arrangemang, som i samarbetet med Jakob Algesten och Daniel Berglund från det insomnade grannbandet Isolation Years med samma mod och kanske lekmannaexperimenterande prövar mer elektroniska dimensioner. Peder Stenbergs röst har stort utrymme även när pukorna dundrar till och synthsjoken tjocknar i partier i den i övrigt återhållna inledande För evigt ny, medan Hör du på mig alls har en nästan psalmljudande vemodig synthmelodi och laborerar med röstförvrängningar.
Det första singelspåret Rädd för hundar är som redan konstaterats en av årets allra mäktigaste sånger, alla kategorier, men på Mjuk extas sticker den trots sin exeptionella styrka inte nämvärt ut, och det är ett gott betyg både för helhetskänslan och låtmaterialet i övrigt. Vindelns Poseidon låter lite som Thåström lokaliserad till utanför Umeå snarare än i gröna linjens södra förorter, och har en fantastisk Jonas Kullhammarsaxofon som lyfter och förstärker. Kullhammars mjukt jazziga långa solo i Lova att du säger till ger en mjuk och trygg känsla av sen afton tillfreds med tillvaron, trots allt.
I suggestiva Inte som alla andra, precis som alla andra sjunger Jocke Berg omkvädet, och det blir tydligt hur Peder Stenbergs debut musikaliskt och stämningsmässigt placerar sig intill Kent på den svenska musikscenen. Samma känsla går igen i Känner ni igen er, och kanske i Flockens suggestiva vemod.
”En människa har många rum, valv efter valv efter valv” sjunger Peder Stenberg i självanalytiska Lägg den här, bredvid min. Och även om Deportees är och förblir hans naturliga salar, finns likt Matt Berninger i The National – som för övrigt i alla väsentligt framstår som Deportees närmaste musikaliska släkting – utrymme i Peder Stenbergs uttryck för nyansering och variation på egen hand, idag och framöver. Att få följa hur han fortsätter att utforska nyanserna i sina valv är att följa hans personliga utveckling, och det är en generös öppenhet och en ynnest.
Av Patrik Forshage
Den 20 september 2025
Skivrecension
Här hittar du Fokus Musiks djupa samtal om språk och egenarbete med Peder Stenberg, med fantastiska foton av Johan Bergmark, och här berättade han om Rädd för hundar i början av året.