Parlophone/Emi
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009.)
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Namnet på löpsedlarna torde sälja bättre än ”Babyshambles”, men ett viktigare skäl bakom Pete Dohertys soloalbum går att spåra i att han numera vill tilltalas med hela dopnamnet, likt Phil Lynott som blev Philip solo.
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Bredden signaleras med melodicadub, pop, 60-talsstråkballader och kioskvältarhits, flera av dem bland det absolut bästa han gjort sedan det gick snett med The Libertines, och kvaliteten garanteras genom ett oantastligt genomförande c/o Graham Coxon och producerande Stephen Street. Men Peter Dohertys röst bär allt tydligare livsstils-ärr, och den sortens skönhet har bitter bismak.
Parlophone/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009)
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Namnet på löpsedlarna torde sälja bättre än ”Babyshambles”, men ett viktigare skäl bakom Pete Dohertys soloalbum går att spåra i att han numera vill tilltalas med hela dopnamnet, likt Phil Lynott som blev Philip solo.
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Bredden signaleras med melodicadub, pop, 60-talsstråkballader och kioskvältarhits, flera av dem bland det absolut bästa han gjort sedan det gick snett med The Libertines, och kvaliteten garanteras genom ett oantastligt genomförande c/o Graham Coxon och producerande Stephen Street. Men Peter Dohertys röst bär allt tydligare livsstils-ärr, och den sortens skönhet har bitter bismak.
BMG
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2016)
Drabbad av plötslig inspiration checkade Pete Doherty in i en tysk studio han var nyfiken på, och där blev han sedan kvar i sex månader. Men utan deadline och med en koncentrationsförmåga på Trumpnivå är resultatet av inspirationsflödet som alltid skissartat och fragmentariskt, med flera ofärdiga skisser som resultat tillsammans med någon spontan omarbetning och två versioner av I Don’t Love Anyone (But You’re Not Just Anyone) som är en av skivans gedigna låtar.
På Hamburg Demonstrations finns skelettet till något anmärkningsvärt, och om Pete Doherty hade kunnat disciplinera sig till ytterligare några veckors redigerings- och detaljarbete hade det kunnat vara ett gediget album istället för bara ytterligare en halvdan ansats. Men han konstaterar tappert att The Whole World Is Our Playground och kastar sig rastlöst mellan aktiviteter utan förmågan att slutföra knappt någon enda.
Oily Boker är alldeles för ofärdig, liksom tillkrånglade A Spy In The House Of Love som faller i småbitar och rinner ut i sanden. Hell To Pay At The Gates Of Heaven oroar dubbelt, dels med sin tunna text om terrorattacken i Paris förra året och dels genom att musikaliskt vingla fram likt en häxblandning av Shane McGowan och Faces.
Charmigare är Birdcage med sång av Suzi Martin och text av Amy Winehouse (”Only love can heal the sickness of celebrity”). Den har dock flera år på nacken, liksom hyllningen Flags of The Old Regime till samma olyckssyster Winehouse. När den repriseras här får den en ny preposition i titeln (”from” istället för ”of”) men känns inte mer färdig för det.
Om man betraktar varje livstecken från Pete Doherty som en liten seger, och det finns det all anledning till, är Hamburg Demonstrations mycket positiv. Men för mer gedigna musikaliska upplevelser behövs avsevärt mer omfattande förändringar i hans liv, och det vågar vi inte hoppas på just nu.
RealWorld/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)
Efter sitt förra totalhaveri till skiva, det orkestrala coveralbumet Scratch My Back, tar nu Peter Gabriel samma grepp på höjdpunkter i sin egen katalog. Inga trummor, inga gitarrer, inga synthar, istället en symfoniorkester bakom enbart piano och hans röst och rösterna från gäster som Ane Brun, som inte riktigt förmår fylla ut Kate Bushs skor i Don’t Give Up. Det fungerar givetvis mycket bättre, eftersom Peter Gabriels egna låtar till skillnad från de lånade spår han senast tog sig an alltid varit djupt pretentiösa och bombastiska. Och även om han inte direkt lär göra några nya avtryck i rockvärlden med sina storslagna och mycket stiliga Red Rain– och Solsbury Hill-symfonier så blir det nya publiksegment som rasslade ned juvelerna i Berwaldhallen när han tog emot Polarpriset nöjda.
Skivrecension
Virgin/EMI
BETYG: 1/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010.)
På den lyckade coverskivan hittar en artist personliga perspektiv på materialet. Det gör Peter Gabriel här. Verkligen. Tyvärr blir hans perspektiv dock ofrivilligt komiska, eftersom han konsekvent missförstår låtarna. Det mesta blir begravningshymner i hans tolkningar, vare sig vi talar om Bon Iver eller Arcade Fire, och variationen består i att en del av dem är pråligt klassiskt orkestrerade och en del pianobarsklinkade.
Ett par av dem framförs med den där förorättade PK-darren som funkade i gamla anti-apartheidkampsånger, men någon borde nämnt att David Bowies Heroes trots omnämnande av Berlinmuren blott och bart är en surrealistisk romantiknovell. Lägg falsksång i Neil Youngs Philadelphiatill klavertrampen och resultatet är musikens Titanic – storslaget, felkonstruerat och illa framfört.
Skivrecension
Real World
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)
Sånt här brukar kallas hyllningsalbum, men när nu Peter Gabriel samlar inspelningar från de artister han gjorde covers på med Scratch My Back år 2010 är ”gentjänst” en mer adekvat term. Och en trög och menlös Games Without Frontiers från Arcade Fire liksom en lika blek Bon Iver-insats gör att man nästan börjar tro att artisterna faktiskt är hämndlystna efter Peter Gabriels oförsvarligt trötta vantolkningar av deras respektive alster. Elbows poänglöshet och Lou Reeds feedback-demo förmedlar samma obehagliga känsla av vedergällning, men så illa är det nu inte.
Artister som Paul Simon, Randy Newman och Stephin Merritt till exempel är den sortens kvalitetsgaranter som aldrig skulle göra en dålig insats, och Brian Eno (som representerar David Bowie, en av tre Gabriel-tolkade artister som valt att avstå medverkan) tar sig fina avantgarde-friheter med Mother of Violence. När David Byrne förvandlar I Don’t Remembertill modern digital Talking Heads-disco är det till och med alldeles strålande, och ännu bättre är den subtila tagningen av Don’t Give Up som Feist gör tillsammans med Timber Timbre.
Skivrecension
Columbia/Sony
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2003)
Peter LeMarc var övertygad om att musiken var ett färdigt kapitel för honom. Han är mycket öppen om scenskräcken som blev till torgskräck med tiden, och som inneburit att han inte gjort en skiva sedan 1997. Efter samtalsterapi och insikter blev han ändå – mycket motvilligt – övertalad att börja skriva sånger igen, sånger han själv kallar ”Vykort från skärselden”. ”Sångerna var till för att hjälpa mig och ingen annan.”
Några av dem finns här, och Peter LeMarc skiter fullständigt i hur publiken uppfattar dem, de är hans läkeprocess. Så hur kan man bedöma estetiken i en terapijournal? Det går naturligtvis inte. Istället måste vi fråga oss om det som varit livsviktigt för Peter LeMarc också är relevant för andra, och även om inledande Från ett fönsterlöst rum är så öppen och påträngande självutlämnande att den nästan blir outhärdlig att höra, särskilt om man kan identifiera sig med den paniskt klaustrofobiska känsla Peter LeMarc beskriver, är svaret ändå tveklöst Ja.
Det är en nästan fysisk lättnad när han begraver av sina trauman i Detta blir min död, som blir ett avstamp för ett en aning lättare sinnelag under resten av skivan. Med omedelbara Så långt mina armar räcker, där Peter LeMarc leker Sam Cooke en liten stund, och Någonting som är heligt, minst lika lättillgänglig som vad som helst från Per Gessles senaste skiva, borde Det som håller oss vid liv kunna intressera en stor grupp människor, även om en stor del av Gessles unga beundrare förbryllat skulle klia sig i hårbotten över texternas vuxna resonemang och ångest och över den explicita sexualiteten i till exempel Skönt att finnas till.
Tillsammans med sonen Marc Asplén, som först lockade pappa ur sin isolering, har Peter LeMarc hållit studiomaffian med folk som Backa-Hans Eriksson och Micke Nord Andersson kort under den snabba inspelningen. Bandet fick bara höra demos av låtarna en gång innan de tvingades direkt till tagning, och det gör att musiken slipper undan den trist polerade medelåldersrock-fällan, och blir luftig och spontan.
Det som håller oss vid liv är till stora delar en mycket privat skiva, och Peter LeMarc är inte intresserad av om den säger något till dig eller mig. Det är förmodligen just det som gör att den blir så viktig för oss.
Skivrecension
RCA/SonyBMG
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007)
För Peter LeMarc är det här albumet ett äventyr, eftersom han för första gången låtit musiken växa fram i studion istället för att återskapa färdigarrangerade demos. Men lyssnaren går knappast igång på just det eftersom resultatet är samma sorts genommogna vuxenpop som alltid. På samma sätt är det med texterna, som precis som alltid är djupt personliga, och därmed med en angelägenhetsgrad avhängig av hur dramatiska svängar Peter LeMarcs liv tar. Just nu verkar han ganska tillfreds, och det gör att texterna blir livsbetraktelser från en nöjd medelålders man, där filosoferandet tar sin utgångspunkt i minnen eller kvällstidningsartiklar.
Det må vara en klyscha att den stora konsten skapas i lidandet, och Peter LeMarc är såväl musikaliskt som lyriskt alltid mer angelägen än säg Lundell eller Winnerbäck. Men hans stora album har sprungit ur hans livskriser, och det betyder att Kärlek i tystnadens tid är ett alldeles utmärkt album, men ett mellanalbum.
Skivrecension
Memphis Industries/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2014)
Med den självförklarande I Was Born In An Ashram som avstamp använder Peter Matthew Bauer sitt första soloalbum till att göra upp med sina kvasireligiösa uppväxtförhållanden i ett hippiekollektiv. Därifrån har forne The Walkmen-basisten stulit med sig bjällror, sitar och demokratiska alla-sjunger-tillsammans-körer för att hantera på sitt eget sätt.
Men först när han kastar allt sådant på sophögen till förmån för punkig New York-attityd a la Jesse Malin, Garland Jeffreys eller David Johansen blir det riktigt bra, och Latin American Ficciones och You Are the Chapel är klassisk NYC-rock i all sin prydnad.
Concord/Universal
Betyg: 6 av 6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)
Vore det inte för band som Fleet Foxes, som för övrigt rör sig fasligt nära Paul Simon på sitt kommande andra album, skulle man nästan bli deppig över den här skivan. För popmusik borde ju vara ungdomens musik, och så görs den allra bästa popmusiken av en man som just fyllt 69.
Vid den åldern har Paul Simon ingen anledning att hålla igen, så han sammanfattar det bästa av sin historia i tio låtar, samtliga snäppet vassare än sångerna på det för övrigt strålande Eno-samarbetet Surprise för fem år sedan. Det är de snyggaste sångerna, sammanställda med nästan kuslig exakthet i relation till varandra och framförda med den ultimata elegansen. Det är sydafrikanska gitarrer som åter klingar över de enklaste newyorkska doowop-harmonierna. Det är prepubertal nyfikenhet på elektronik kombinerat med existensiella grubblerier och åldrade gudstjänstsamplingar. Det är intellektuell Manhattan-fyndighet kombinerat med hjärteknipande vardagstragedi. Det är fantastiskt.
Vågar vi alltså påstå att Vampire Weekend skulle förråda alla sina Cape Cod-kontakter för att ens få befinna sig i närheten av en av dessa sånger? Lätt! Vågar vi ana att Sony som nyligen tecknade avtal med Paul Simon för att ge ut hans katalog igen gråter blod över att de inte samtidigt signade honom för hans nya skiva? Oj, så de gråter.
Vågar vi till och med påstå att skivan är i nivå med Paul Simons mästerverk från en 45 år lång karriär, från Simon & Garfunkel via Still Crazy after All These Years och Graceland fram till idag? Ooooh, vi skulle så gärna vilja våga, för det vore inte på minsta sätt så vrickat som det skulle verka.
Skivrecension