ATCO/Warner

BETYG /6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009) 

Även om Pete Yorn och Scarlett Johanssons duettalbum, inspelat långt innan Scarletts debut ihop med TV on the Radio och David Bowie, saknar den skivans attraktiva dissonans finns det mycket lite att invända mot. Pete Yorns omedelbara popsånger och röst som en Hollywood-tolkning av J Mascis är en av förtjänsterna, och Scarlett Johansson är (förutom Zooey Deschanel) den enda skådis du verkligen vill höra sjunga. Tillsammans är de ett bedårande par.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2018)

När Peter Bjorn and John släpper sitt åttonde album Darker Days är det dags att återvända till där allt började.

”På pytte-etikett och med singlar enbart på vinyl och Emmabodaspelningar i ryggen riskerar Peter Bjorn and John att bli en obskyr indie-angelägenhet. De är värda ett betydligt bättre öde.” Så recenserade den här skribenten Peter Bjorn & Johns debutalbum för 16 år sedan. Det blev inte riktigt som befarat. 

– Vi tog det steg för steg, minns Björn Yttling. Ett: göra en låt. Två: ge ut den på något bolag. Kanske någon spelning däremellan. Vi hade nog inte jättemycket förväntningar mer än det. Det hade nog känts rätt cool om det just hade blivit någon vinylsingel och någon Emmabodaspelning, bara, ändå. 

– Jag kommer ihåg första gången vi åkte till London, berättar Peter Morén. Det var någon liten klubb där några kompisar hade ordnat en spelning. Vi delade ett hotellrum med taskiga sängar i Bayswater, och tyckte att det var svinhäftigt. Vi hade nog inte så mycket förväntningar. Men drömde, det gjorde vi förstås. 

– 2002 var en lite annorlunda tid jämfört med nu, konstaterar Björn. Att åka till London var en stor grej. Att åka till New York hade ingen ens tänkt på. Det var ett annat mindset. 

– En frukostspelning på Emmabodafestivalen var jättestort, myser John Eriksson.

Bandets tidiga demos hade tydligt pekat i riktning mot förebilder som Elvis Costello och Love, som verkligen inte var särskilt hippa på den tiden. 

– Vad hette band på den tiden, tvekar John. The… Snakes. The…

– Det var mycket garagerock, bestämmer Peter. Vi lyssnade ju de aktuella lofi-grejerna också, men redan då pratade vi faktiskt om att vi inte passade in i Sverige.

– Jag hittade ett gammalt klipp från Mitt i Södermalm med en intervju med oss från tiden för andra skivan, bekräftar John. ”Det är nog ingen i Sverige som bryr sig”, svarade vi. ”Men kanske i USA?”

I USA skulle det visa sig att folk brydde sig, och på väldigt många andra håll i världen också. Med singeln Young Folks tog det fart 2006, och ett par månader efter skivans release var den en hit över stora delar av världen. I dokumentären Hitlåtens historia i SVT finns berättelsen om hur en visselmelodi i duett med Viktoria Bergsman plötsligt förvandlade det lilla indiebandet till en internationell succé. 

– När vi släppte albumet Writers Block och Young Folks blev den ju en liten halvhit här hemma, minns Björn. Vi fick vara med på Sommarkrysset iallafall. Och så samtidigt hände något, och vi kunde välja att åka till England och spela på Top of the Pops istället, och rätt många andra länder. Vi valde bort Sverige för Schweiz och Tasmanien.

Sedan dess har den här skribenten sett Peter Bjorn and John gästa Kanye West på scen, och fylla prestigefyllda spelställen i både London och New York. Den 16 år gamla riskprognosen slog inte in. 

– Det är helt sinnessjukt, säger Björn och skakar på huvudet. Vi gav ut den första skivan och så gjorde vi en till, och det hände inget direkt. Jag spelade med Caesars också, och när de fick en hit tänkte jag att det där aldrig skulle kunna hända oss. Ett halvår senare hände det oss. Det var oväntat.

På en spelning på Webster Hall på Manhattan häromåret fanns inte tillstymmelse till svenska au-pairer i publiken, och den här skribenten blev högt uppskattad av omkringvarande bara genom att vara från samma land som Peter Bjorn and John. 

– Så är det nästan överallt, skrattar Peter. Men vi har ju fortfarande inte slagit i Sverige. Det är klart, vi kan ju gigga i Stockholm och få en bra publik, men…

I Sverige finns fortfarande många som betraktar Peter Bjorn and John som ett one hit wonder, men utomlands sjunger publiken med i hela setet. 

– Vi är två saker samtidigt, menar Peter. För de där fansen är vi ett indieband, och de gillar vår katalog. De kanske inte hade upptäckt oss utan Young Folks, det är sant, men de är fans av mycket mer finsmakarindie hos Peter Bjorn and John.

– Det är konstigt att folk känner igen oss på gatan i New York och Australien och Sydamerika, när man är anonym hemma, funderar John. Det var någon gång som vi kom in på en klubb i New York, och det var liksom en viskning genom lokalen – ”det är Peter, Bjorn and John som kommer hit”. Det är surrealistiskt.

Kanske är det bristen på återkoppling i hemmiljön som gör att Peter Bjorn and John envisas med att återuppfinna sig själva igen på varje nytt album, funderar John. 

– Det kanske det är därför vi ändrar oss så mycket mellan skivor, för vi får liksom ingen framgångsfeedback här hemma. 

– Och vi har aldrig haft någon A&R som har sagt hur vi ska göra, tvekar Björn. Och om de har sagt sådant så har vi aldrig gjort så. 

– Min flickvän sa till mig att det vi i bandet är mest överens om, berättar John, det är att vi alltid ska göra helt tvärtom. ”Har ni haft en hit så ska nästa skiva vara en instrumentalskiva – det verkar ni vara helt överens om”.

”Vi utgick från albumtiteln när var och en skrev sina låtar”

Inför inspelningen av förra albumet Breakin’ Point beskriver bandet lite överdrivet att de satt i ring och skrev låtarna tillsammans. Darker Days är en reaktion på det. 

– Verkligen, bestämmer Björn. Den här gången var det strikt ”ingen ögonkontakt”. Nä, men vi försöker vara konsekventa. Om det är en instrumentalskiva, då är det det. Om det är en skiva inspelad på många olika platser med världens bästa producenter, då är det det. Om det som den här gången är ingen producent och här hemma, då är det det. Det är ju kul, att vi kan enas om åtminstone det, hehehe.

Den här gången gjorde de alltså precis tvärtom, och delade upp låtskrivandet och arrangerandet jämlikt mellan sig i bandet, med total frihet för var och en att uttrycka sig som man vill.. 

– Vi hade några gemensamma övergripande regler den här gången också, berättar Peter, även om vi sedan spelade in var och en för sig. Inga synthar. Och så att vi utgick från albumtiteln när var och en skrev sina låtar.

Skivans titel var bestämd redan från början, innan det fanns några låtar. 

– Vi hade ett hotellkorridorsmöte någonstans i Östeuropa, minns Björn, och där bestämde vi det. 

– Det var titeln på en låt som vi hade spelat in till förra skivan, förklarar John. Alla gillade den jättemycket, men den platsade inte där, men titeln var så fin. ”Darker days, longer nights, endless dreaming”. 

– Vi hade spelat in i London och i L.A, säger Björn. Vi kände kanske att vi ville ta det tillbaka till Sverige, var vi kommer ifrån. De städerna är ju inte riktigt som i Hortlax eller Södra Vika eller så, det är lite annorlunda, och vi ville ta det tillbaka det dit.

– På förra skivan försökte vi vara storslagna, förklarar John. Nu kanske vi var mer svenskt… nedbrutet… hukade… i vintermörkret i Norrland. Och då kanske det blir annan musik.

På sätt och vis kanske det handlar om att hitta till kärnan i Peter Bjorn and John. 

– För mig är den här skivan lite musikarkeologi, att gräva i vad vi är för typ av band, förklarar John. Vad är vi bra på, vad är vi dåliga på. Vi kanske inte ska göra Kate Perry-hits, vi kanske är det där indiebandet mer. Det är första gången vi har satt oss ned och tonat upp våra olikheter.

–Vi hade bestämt att vi inte skulle in och trampa på varandras visioner, fortsätter han. Jag hade velat att bara ha gitarr-bas-trummor, that’s it, men så märkte jag hur starkt det var för Peter att få brodera, och då ska jag bara vara tyst. Då blir det så att Peters låtar är mer arrangerade.

I sin spretighet är ändå Darker Days en sammanhållen skiva. 

– Vi spelar ju tillsammans på allt, konstaterar Björn, och då fick vi lov att förstå varandras vilja. ”Jaha, han gillar det på ett sånt sätt, det var ju rätt coolt”. 

– Man inspirerar varandra, fyller Peter i.

– Ju mer man försöker jämka, desto mer opersonligt blir det, menar John. Men eftersom allas olikheter får sticka ut här blir det verkligen Peter Bjorn and John. 

– Vi brukar bråka så mycket i bandet, och ha olika åsikter och olika smak, menar Peter. Men sedan när man spelar med andra artister så märker vi att vi ändå tycker ganska lika. Vi gillar ganska samma grejor, framför allt soundmässigt. 

– Genom att så tydligt dela upp låtarna mellan oss blir det inte att vi håller på att diskutera alla smådetaljer i varje låt lika mycket, säger Björn. 

– Det är först nu vi fattar att vi kanske är det där indiebandet som du recenserade 2002, menar John. Fast lite mognare och lite bättre, förstås.

Peter Bjorn and Johns åttonde fullängdsalbum Darker Days (INGRID) släpps den 19 oktober, men går att förhandsboka redan nu.

Strap Originals/Border

BETYG: 3 av 6

Alla människor är värda alla chanser, och vi ska verkligen inte måla fan på väggen. Men när han återvänder med sitt första soloalbum på nio år måste man fråga sig om sanningshalten i den bild som sprids av en frisk, drogfri och reformerad Peter Doherty. Kommer rosorna på hans kinder verkligen bara av promenader i det ödsliga franska landskap där han numera bor, och kanske ett eller annat glas lokalproducerat äppeldestillat? Exemplen på den självförbrännande missbrukaren som charmar omgivningen med optimistiska småtrallande sånger för att bevisa sin sundhet har vi mött under åren – från Johnny Thunders och från Evan Dando för att nämna två – och vi har lärt oss läxan och borde kanske vara lite på vår vakt här.

Peter Dohertys tålamod är inte långt. Han slänger ihop en liten sång med vers och refräng, och sedan rusar han vidare till nästa utan märkbar eftertanke eller redigering. Det innebär här elva låtskisser på lite mindre än en halvtimme, och även om de flesta är charmerande och kul skulle även de bästa hade mått bra av lite bearbetning.

Bland de mer lyckade låtarna märks den inledande Calvados som är en fin poplåt med en stråksektionen som styr upp soundet, och The Day the Baron Died med stiliga britpopantydningar och uppenbara Kinkslån. Irländska Lisa O’Neill är den argsinta duettpartnern i Poca Mahoney’s, en variant av uttrycket som gav det ursprungliga namnet åt Pogues.

I Pot of Gold hyssjar han sitt barn för att kunna skriva fördigt vaggvisan som kan bli hitlåten som röjer undan alla pengaproblem. Som om inte Pete Doherty skrivit den låten redan, fått alla pengarna och låtit dem hamna i venerna och näsan. Men en charmerande poplåt komplett klarinettsolo är det hursomhelst, om än kanske inte för hans dotter.

På samma sätt är hans snabba ordvändningar med inslag av cockneyslang å ena sidan oerhört underhållande, men å andra sidan bara tills både heroinet och crack dyker upp i texterna bland annat i Fingee som är väldigt mycket än lovligt lös i kanterna.

Ännu värre är countrybagatellen som utgör titelspåret, med lika många text- som arrangemangsplattityder och bara den där stråksektionens återkomst som ursäktande inslag, och Out of Tune Balloon är ännu en barnvisa som inleds med en hostattack och onekligen är en rätt darrig sångprestation.

The Libertines återkomst förra året gladde på sin höjd några tillbakablickande anglofiler som närmar sig 50-årsstrecket och fortfarande dricker sin ålder i pints, och samma nostalgiker har redan lyft det här albumet till skyarna. Men mer än flera spännande idéer och utkast är inte Felt Better Alive, och om Peter Doherty verkligen är ute ur mörkret och inte låter den där Calvadosen stiga honom åt huvudet kan vi hoppas på att det här ostadiga utkastet bara är hans första steg mot en stabilitet både i tillvaron och i sin musik. Än är det långt dit.

Av Patrik Forshage

17 maj 2025

Skivrecension 

Parlophone/Emi
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009.)

Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Namnet på löpsedlarna torde sälja bättre än ”Babyshambles”, men ett viktigare skäl bakom Pete Dohertys soloalbum går att spåra i att han numera vill tilltalas med hela dopnamnet, likt Phil Lynott som blev Philip solo. 

Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Bredden signaleras med melodicadub, pop, 60-talsstråkballader och kioskvältarhits, flera av dem bland det absolut bästa han gjort sedan det gick snett med The Libertines, och kvaliteten garanteras genom ett oantastligt genomförande c/o Graham Coxon och producerande Stephen Street. Men Peter Dohertys röst bär allt tydligare livsstils-ärr, och den sortens skönhet har bitter bismak.

BMG
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2016)

Drabbad av plötslig inspiration checkade Pete Doherty in i en tysk studio han var nyfiken på, och där blev han sedan kvar i sex månader. Men utan deadline och med en koncentrationsförmåga på Trumpnivå är resultatet av inspirationsflödet som alltid skissartat och fragmentariskt, med flera ofärdiga skisser som resultat tillsammans med någon spontan omarbetning och två versioner av I Don’t Love Anyone (But You’re Not Just Anyone) som är en av skivans gedigna låtar.

På Hamburg Demonstrations finns skelettet till något anmärkningsvärt, och om Pete Doherty hade kunnat disciplinera sig till ytterligare några veckors redigerings- och detaljarbete hade det kunnat vara ett gediget album istället för bara ytterligare en halvdan ansats. Men han konstaterar tappert att The Whole World Is Our Playground och kastar sig rastlöst mellan aktiviteter utan förmågan att slutföra knappt någon enda.

Oily Boker är alldeles för ofärdig, liksom tillkrånglade A Spy In The House Of Love som faller i småbitar och rinner ut i sanden. Hell To Pay At The Gates Of Heaven oroar dubbelt, dels med sin tunna text om terrorattacken i Paris förra året och dels genom att musikaliskt vingla fram likt en häxblandning av Shane McGowan och Faces.

Charmigare är Birdcage med sång av Suzi Martin och text av Amy Winehouse (”Only love can heal the sickness of celebrity”). Den har dock flera år på nacken, liksom hyllningen Flags of The Old Regime till samma olyckssyster Winehouse. När den repriseras här får den en ny preposition i titeln (”from” istället för ”of”) men känns inte mer färdig för det.

Om man betraktar varje livstecken från Pete Doherty som en liten seger, och det finns det all anledning till, är Hamburg Demonstrations mycket positiv. Men för mer gedigna musikaliska upplevelser behövs avsevärt mer omfattande förändringar i hans liv, och det vågar vi inte hoppas på just nu.

RealWorld/EMI
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

Efter sitt förra totalhaveri till skiva, det orkestrala coveralbumet Scratch My Back, tar nu Peter Gabriel samma grepp på höjdpunkter i sin egen katalog. Inga trummor, inga gitarrer, inga synthar, istället en symfoniorkester bakom enbart piano och hans röst och rösterna från gäster som Ane Brun, som inte riktigt förmår fylla ut Kate Bushs skor i Don’t Give Up. Det fungerar givetvis mycket bättre, eftersom Peter Gabriels egna låtar till skillnad från de lånade spår han senast tog sig an alltid varit djupt pretentiösa och bombastiska. Och även om han inte direkt lär göra några nya avtryck i rockvärlden med sina storslagna och mycket stiliga Red Rain– och Solsbury Hill-symfonier så blir det nya publiksegment som rasslade ned juvelerna i Berwaldhallen när han tog emot Polarpriset nöjda.

Skivrecension

Real World
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)

Sånt här brukar kallas hyllningsalbum, men när nu Peter Gabriel samlar inspelningar från de artister han gjorde covers på med Scratch My Back år 2010 är ”gentjänst” en mer adekvat term. Och en trög och menlös Games Without Frontiers från Arcade Fire liksom en lika blek Bon Iver-insats gör att man nästan börjar tro att artisterna faktiskt är hämndlystna efter Peter Gabriels oförsvarligt trötta vantolkningar av deras respektive alster. Elbows poänglöshet och Lou Reeds feedback-demo förmedlar samma obehagliga känsla av vedergällning, men så illa är det nu inte.

Artister som Paul Simon, Randy Newman och Stephin Merritt till exempel är den sortens kvalitetsgaranter som aldrig skulle göra en dålig insats, och Brian Eno (som representerar David Bowie, en av tre Gabriel-tolkade artister som valt att avstå medverkan) tar sig fina avantgarde-friheter med Mother of Violence. När David Byrne förvandlar I Don’t Remembertill modern digital Talking Heads-disco är det till och med alldeles strålande, och ännu bättre är den subtila tagningen av Don’t Give Up som Feist gör tillsammans med Timber Timbre.

Skivrecension

Columbia/Sony
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2003)

Peter LeMarc var övertygad om att musiken var ett färdigt kapitel för honom. Han är mycket öppen om scenskräcken som blev till torgskräck med tiden, och som inneburit att han inte gjort en skiva sedan 1997. Efter samtalsterapi och insikter blev han ändå – mycket motvilligt – övertalad att börja skriva sånger igen, sånger han själv kallar ”Vykort från skärselden”. ”Sångerna var till för att hjälpa mig och ingen annan.” 

Några av dem finns här, och Peter LeMarc skiter fullständigt i hur publiken uppfattar dem, de är hans läkeprocess. Så hur kan man bedöma estetiken i en terapijournal? Det går naturligtvis inte. Istället måste vi fråga oss om det som varit livsviktigt för Peter LeMarc också är relevant för andra, och även om inledande Från ett fönsterlöst rum är så öppen och påträngande självutlämnande att den nästan blir outhärdlig att höra, särskilt om man kan identifiera sig med den paniskt klaustrofobiska känsla Peter LeMarc beskriver, är svaret ändå tveklöst Ja. 

Det är en nästan fysisk lättnad när han begraver av sina trauman i Detta blir min död, som blir ett avstamp för ett en aning lättare sinnelag under resten av skivan. Med omedelbara Så långt mina armar räcker, där Peter LeMarc leker Sam Cooke en liten stund, och Någonting som är heligt, minst lika lättillgänglig som vad som helst från Per Gessles senaste skiva, borde Det som håller oss vid liv kunna intressera en stor grupp människor, även om en stor del av Gessles unga beundrare förbryllat skulle klia sig i hårbotten över texternas vuxna resonemang och ångest och över den explicita sexualiteten i till exempel Skönt att finnas till. 

Tillsammans med sonen Marc Asplén, som först lockade pappa ur sin isolering, har Peter LeMarc hållit studiomaffian med folk som Backa-Hans Eriksson och Micke Nord Andersson kort under den snabba inspelningen. Bandet fick bara höra demos av låtarna en gång innan de tvingades direkt till tagning, och det gör att musiken slipper undan den trist polerade medelåldersrock-fällan, och blir luftig och spontan. 

Det som håller oss vid liv är till stora delar en mycket privat skiva, och Peter LeMarc är inte intresserad av om den säger något till dig eller mig. Det är förmodligen just det som gör att den blir så viktig för oss.

Skivrecension

RCA/SonyBMG
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007)

För Peter LeMarc är det här albumet ett äventyr, eftersom han för första gången låtit musiken växa fram i studion istället för att återskapa färdigarrangerade demos. Men lyssnaren går knappast igång på just det eftersom resultatet är samma sorts genommogna vuxenpop som alltid. På samma sätt är det med texterna, som precis som alltid är djupt personliga, och därmed med en angelägenhetsgrad avhängig av hur dramatiska svängar Peter LeMarcs liv tar. Just nu verkar han ganska tillfreds, och det gör att texterna blir livsbetraktelser från en nöjd medelålders man, där filosoferandet tar sin utgångspunkt i minnen eller kvällstidningsartiklar.

Det må vara en klyscha att den stora konsten skapas i lidandet, och Peter LeMarc är såväl musikaliskt som lyriskt alltid mer angelägen än säg Lundell eller Winnerbäck. Men hans stora album har sprungit ur hans livskriser, och det betyder att Kärlek i tystnadens tid är ett alldeles utmärkt album, men ett mellanalbum.

Skivrecension

Memphis Industries/Border
BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2014)

Med den självförklarande I Was Born In An Ashram som avstamp använder Peter Matthew Bauer sitt första soloalbum till att göra upp med sina kvasireligiösa uppväxtförhållanden i ett hippiekollektiv. Därifrån har forne The Walkmen-basisten stulit med sig bjällror, sitar och demokratiska alla-sjunger-tillsammans-körer för att hantera på sitt eget sätt. 

Men först när han kastar allt sådant på sophögen till förmån för punkig New York-attityd a la Jesse Malin, Garland Jeffreys eller David Johansen blir det riktigt bra, och Latin American Ficciones och You Are the Chapel är klassisk NYC-rock i all sin prydnad.