Virgin
BETYG: 5/6
(Dubbelrecension med Dave Navarro. ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2001)
På förra årets karriärsammanfattande Rev fanns två nya spår som avslöjade vart Perry Farrell är på väg efter att han lagt ned Porno for Pyros och det tillfälligt återförenade Jane’s Addiction. Här fullföljer han det han startade där, och var och en som undrat hur det låter när man blandar drum’n’bass och dub med goth och lite 80-talssynth kan sluta grubbla. Det låter så här, och det är faktiskt inte oävet.
Ett antal gamla kompanjoner med Dave Navarro i spetsen liksom gäster som War’s Lonnie Jordan hålls i strama tyglar; det här är Perry Farrells show och han tänker inte låta någon placera honom i periferin. Som vanligt mässar han snarare än sjunger, och till ett utpräglat dubäventyr som To Me fungerar det utmärkt. Perry Farrells nya musikaliska riktning skapar lika hypnotiska stämningar som hans tidigare stilar, och Happy Birthday Jubilee – som både inleder och avslutar Song Yet to Be Sung – skulle kunna vara en hit i en värld där fler än jag uppskattade icke-renläriga tilltag som David Bowies drum’n’bass-försök.
Att Dave Navarro blev arbetslös efter Jane’s Addiction gjorde inte så mycket; han erbjöds det lediga jobbet som gitarrist i Red Hot Chili Peppers. Det var ett tillfälligt men lukrativt arbete med väl tilltaget risktillägg efter företrädarnas dystra drogöden. När John Frusciante kom tillbaka till verkligheten och till Red Hot Chili Peppers återstod bara solokarriär för Dave Navarro. Trust No One domineras av precis de metallriff och beats vi förväntar oss. Därtill har Dave Navarro lyssnat på mer egensinniga musikmakare som Beck och försöker göra något eget av det väl inarbetade konceptet. Inspirationen räcker två-tre låtar, men sedan går Dave Navarro in i väggen. Resten är dammigt och fantasilöst, och när det egna materialet tar slut tvingas vi genomlida ytterligare en version av Venus in Furs, nu i metalldesign. Dave Navarros texter är under all kritik, men han sjunger inte illa alls. När han har ett jämnare låtmaterial kanske han kan följa Dave Grohl i Foo Fighters från en undanskymd bandmedlemtillvaro till kommersiell framgång i USA. Till dess kommer Perry Farrell att fortsätta överglänsa sin gamle gitarrist.
Skivrecension
Parlophone/EMI
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2009.)
Pet Shop Boys blir utan julklappar i år, för de har inte varit snälla. Först lägger de beslag på Madness uråldriga hit My Girl och gör den till disco med sådan självklarhet att ursprungsbandet får svårt att någonsin claima tillbaka den. Sedan kastar de sig över Coldplay med nästan lika överväldigande resultat. Deras egen julsång slutligen, den Herreys-ljudande gamla It Doesn’t Often Snow at Christmas, är så kallhamrat cynisk att brittiska barn gråter hela helgen och aldrig mer kan betrakta livets magi utan misstänksamhet. Tvångsmatande med snällgörande pepparkakor ända fram till trettonhelgen för Pet Shop Boys, alltså, medan vi som redan var desillusionerade innan skiter i att dansa runt julgranen för att istället tillbringa helgen med deras magnifika EP.
Proper/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010.)
Å ena sidan är det pastischer och inget annat som är levebrödet för den här unge uråldrige sångaren från Chatham i Kent. Och som restauratör av amerikanskt 50-tal är han både mångsidig och noggrann, med såväl perfekt amerikanskt Woody Guthrie-frasering som utsökt Nashville-smör (med assistans av The Jordanaires, no less) på sin repertoar. Å andra sidan är han en evergreenlåtskrivare och en crooner av rang, med både en uppsättning sånger och en röst som gör honom till en perfekt Las Vegas-underhållare oberoende av vilket decennium klockan visar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)
Risken finns att många som fallit för liknande sångare med medfött popsnille, som Jason Faulkner, Johnny Polonsky och bröderna McDonald i Redd Kross, ryggar inför Pete Yorns bildsköna anlete, storbolagsuppbackning och namnkunniga polare. Trots genialiteten på debuten Musicforthemorningafter för två år sedan tog det nämligen lång tid innan publiken upptäckte amerikanen som långt före Interpol och Hot Hot Heat ogenerat stal från svårmodiga britter som Robert Smith och Morrissey, och som dessutom kombinerade det med självlysande poplåtar.
Precis som debuten är Day I Forgot är till stora delar ett renodlat enmansprojekt, och även här finns här övertydliga blinkningar till hans idoler. På inte helt lyckade Long Way Down gör han sitt ”big Cure guitar solo”, och på andra ställen påminns vi med all önskvärd tydlighet om hur det lät när J Mascis gjorde Brill Building-travestier i mitten på 90-talet.
Och precis som på debuten plockar Pete Yorn med guldbyxorna den ena fantastisk poplåten efter den andra ur fickan. Första singeln, Come Back Home skulle kunna få regimer att falla och världen att kippa efter andan, och Crystal Village kanske skulle kunna locka fram känslor till och med hos GW Bush. Med akustiska Man in Uniform visar Pete Yorn att han och Per Gessle har fler skärningspunkter än att båda medverkat på Ramoneshyllningar med samma låt, till exempel en förkärlek för George Harrison.
Tre låtar att sälja din farmor för att ha råd att skaffa, och tre låtar som de flesta artister bara drömmer om att någon gång kanske nästan kunna nå upp till. Tre låtar som ger skivan ett relativt högt betyg. Men faktiskt inte så mycket mer.
Visst finns här fler lysande refränger, till och med i en stel och onödigt Lenny Kravitz-stabbig låt som Carlos (Don’t Let It Go to Your Head), men intill diamanter som de tre mästerverken bleknar resten av skivan. Vågar vi hoppas på tolv så bra låtar nästa gång, Pete?
Columbia/SonyBMG
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2006)
Under några minuter i början av millenniet framstod Pete Yorn som ett underbarn och som Det Stora Vita Hoppet. Han var en multiinstrumentalitet utan att låta musikhögskola, han skrev poplåtar som vekt och melankoliskt blottade strupen, han sjöng som en topplistestylad J Mascis och han såg ut som han bara tog en paus från fotomodelluppdragen. Dessutom hade han ett vid den tiden unikt intresse för brittiskt 80-tal – det kan vara svårt att förstå, men för fem år sen ville inte alla amerikaner låta som The Smiths och The Cure – och därmed var debuten musicforthemorningafter en given succé.
Men uppföljaren dröjde, och till slut visade den sig vara, med något enstaka undantag, en räddhågsen rockskiva utan andra ambitioner än att inrätta sig i ledet. Ytterligare tre år har passerat sedan dess, och ingen betraktar Pete Yorn längre som något underbarn. 30 fyllda är han istället en respekterad branschmänniska med viktiga kontakter. Bara en aning gråtgnällighet antyder distans till den breda amerikanska rockens mer mainstreama form, där visserligen Dixie Chicks-duetten The Man och i synnerhet Alive är helt ok, medan covern av Warren Zevons Splendid Isolation är så respektfull att den inte har något existensberättigande. Undantagsvis snuddar Pete Yorn vid sin forna charm, och For Us och Undercover gör att vi fortfarande inte riktigt ger upp hoppet. Men tålamodet är på upphällningen.
Because/Warner
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2011)
Efter förra årets duettskiva med Scarlett Johansson borde Pete Yorns aktier stå högt i kurs, men istället för att smida låter Warner järnet svalna i ett halvår räknat från amerikanskt releasedatum innan PY släpps här. Orsaken består förmodligen i att de inte vet vad de ska göra med mannen som kom fram som en nybadad och intellektuell version av Kurt Cobain, men som sedan lät seriositetsambitionerna leda honom vilse i singersongwriter-djungeln.
När han här äntligen hittar ut visar det sig vara precis samma plats som hans utgångspunkt, med vänliga popsånger i light-grungeklädsel, smarta texter med oblyga hyllningar till publiken (”Rock crowd, throw your arms around me”) och pinup-utseende. Och även om det är i just den miljön han är som mest attraktiv, särskilt som här i händerna på producerande Frank Black, är lätt-grunge knappast en lättsåld produkt år 2011, oberoende av styrkan i låtmaterialet.
Because/Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2011.)
Efter förra årets duettskiva med Scarlett Johansson borde Pete Yorns aktier stå högt i kurs, men istället för att smida låter Warner järnet svalna i ett halvår räknat från amerikanskt releasedatum innan PY släpps här.
Orsaken består förmodligen i att de inte vet vad de ska göra med mannen som kom fram som en nybadad och intellektuell version av Kurt Cobain, men som sedan lät seriositetsambitionerna leda honom vilse i singersongwriter-djungeln.
När han här äntligen hittar ut visar det sig vara precis samma plats som hans utgångspunkt, med vänliga popsånger i light-grungeklädsel, smarta texter med oblyga hyllningar till publiken (Rock crowd, throw your arms around me) och pinup-utseende. Och även om det är i just den miljön han är som mest attraktiv, särskilt som här i händerna på producerande Frank Black, är lätt-grunge knappast en lättsåld produkt år 2011, oberoende av styrkan i låtmaterialet.
Skivrecension
Strap Originals/Border
BETYG: 3 av 6
Alla människor är värda alla chanser, och vi ska verkligen inte måla fan på väggen. Men när han återvänder med sitt första soloalbum på nio år måste man fråga sig om sanningshalten i den bild som sprids av en frisk, drogfri och reformerad Peter Doherty. Kommer rosorna på hans kinder verkligen bara av promenader i det ödsliga franska landskap där han numera bor, och kanske ett eller annat glas lokalproducerat äppeldestillat? Exemplen på den självförbrännande missbrukaren som charmar omgivningen med optimistiska småtrallande sånger för att bevisa sin sundhet har vi mött under åren – från Johnny Thunders och från Evan Dando för att nämna två – och vi har lärt oss läxan och borde kanske vara lite på vår vakt här.
Peter Dohertys tålamod är inte långt. Han slänger ihop en liten sång med vers och refräng, och sedan rusar han vidare till nästa utan märkbar eftertanke eller redigering. Det innebär här elva låtskisser på lite mindre än en halvtimme, och även om de flesta är charmerande och kul skulle även de bästa hade mått bra av lite bearbetning.
Bland de mer lyckade låtarna märks den inledande Calvados som är en fin poplåt med en stråksektionen som styr upp soundet, och The Day the Baron Died med stiliga britpopantydningar och uppenbara Kinkslån. Irländska Lisa O’Neill är den argsinta duettpartnern i Poca Mahoney’s, en variant av uttrycket som gav det ursprungliga namnet åt Pogues.
I Pot of Gold hyssjar han sitt barn för att kunna skriva fördigt vaggvisan som kan bli hitlåten som röjer undan alla pengaproblem. Som om inte Pete Doherty skrivit den låten redan, fått alla pengarna och låtit dem hamna i venerna och näsan. Men en charmerande poplåt komplett klarinettsolo är det hursomhelst, om än kanske inte för hans dotter.
På samma sätt är hans snabba ordvändningar med inslag av cockneyslang å ena sidan oerhört underhållande, men å andra sidan bara tills både heroinet och crack dyker upp i texterna bland annat i Fingee som är väldigt mycket än lovligt lös i kanterna.
Ännu värre är countrybagatellen som utgör titelspåret, med lika många text- som arrangemangsplattityder och bara den där stråksektionens återkomst som ursäktande inslag, och Out of Tune Balloon är ännu en barnvisa som inleds med en hostattack och onekligen är en rätt darrig sångprestation.
The Libertines återkomst förra året gladde på sin höjd några tillbakablickande anglofiler som närmar sig 50-årsstrecket och fortfarande dricker sin ålder i pints, och samma nostalgiker har redan lyft det här albumet till skyarna. Men mer än flera spännande idéer och utkast är inte Felt Better Alive, och om Peter Doherty verkligen är ute ur mörkret och inte låter den där Calvadosen stiga honom åt huvudet kan vi hoppas på att det här ostadiga utkastet bara är hans första steg mot en stabilitet både i tillvaron och i sin musik. Än är det långt dit.
Av Patrik Forshage
17 maj 2025
Skivrecension
Parlophone/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009)
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Namnet på löpsedlarna torde sälja bättre än ”Babyshambles”, men ett viktigare skäl bakom Pete Dohertys soloalbum går att spåra i att han numera vill tilltalas med hela dopnamnet, likt Phil Lynott som blev Philip solo.
Peter är en lika passionerad men avsevärt seriösare och bredare artist än den gamla slumpunkaren Pete. Bredden signaleras med melodicadub, pop, 60-talsstråkballader och kioskvältarhits, flera av dem bland det absolut bästa han gjort sedan det gick snett med The Libertines, och kvaliteten garanteras genom ett oantastligt genomförande c/o Graham Coxon och producerande Stephen Street. Men Peter Dohertys röst bär allt tydligare livsstils-ärr, och den sortens skönhet har bitter bismak.
BMG
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2016)
Drabbad av plötslig inspiration checkade Pete Doherty in i en tysk studio han var nyfiken på, och där blev han sedan kvar i sex månader. Men utan deadline och med en koncentrationsförmåga på Trumpnivå är resultatet av inspirationsflödet som alltid skissartat och fragmentariskt, med flera ofärdiga skisser som resultat tillsammans med någon spontan omarbetning och två versioner av I Don’t Love Anyone (But You’re Not Just Anyone) som är en av skivans gedigna låtar.
På Hamburg Demonstrations finns skelettet till något anmärkningsvärt, och om Pete Doherty hade kunnat disciplinera sig till ytterligare några veckors redigerings- och detaljarbete hade det kunnat vara ett gediget album istället för bara ytterligare en halvdan ansats. Men han konstaterar tappert att The Whole World Is Our Playground och kastar sig rastlöst mellan aktiviteter utan förmågan att slutföra knappt någon enda.
Oily Boker är alldeles för ofärdig, liksom tillkrånglade A Spy In The House Of Love som faller i småbitar och rinner ut i sanden. Hell To Pay At The Gates Of Heaven oroar dubbelt, dels med sin tunna text om terrorattacken i Paris förra året och dels genom att musikaliskt vingla fram likt en häxblandning av Shane McGowan och Faces.
Charmigare är Birdcage med sång av Suzi Martin och text av Amy Winehouse (”Only love can heal the sickness of celebrity”). Den har dock flera år på nacken, liksom hyllningen Flags of The Old Regime till samma olyckssyster Winehouse. När den repriseras här får den en ny preposition i titeln (”from” istället för ”of”) men känns inte mer färdig för det.
Om man betraktar varje livstecken från Pete Doherty som en liten seger, och det finns det all anledning till, är Hamburg Demonstrations mycket positiv. Men för mer gedigna musikaliska upplevelser behövs avsevärt mer omfattande förändringar i hans liv, och det vågar vi inte hoppas på just nu.