Dead Oceans/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2009)
Fina lofi-countrytolkningar av obskyra guldkorn ur Willie Nelsons katalog.
Självklart måste någon förr eller senare falla för frestelsen att plocka upp den handske Willie Nelson kastade med sitt hyllningscoveralbum To Lefty from Willie 1977. Men det är överraskande att skulle bli folksångaren Phosphorescent, aka Matthew Houck, som skulle göra motsvarande hyllning till herr Nelson, med lofi-countrytolkningar av obskyra guldkorn som Gotta Get Drunk och Pick Up the Tempour den rödhårige mästarens katalog. Än mer överraskande är att han är så hemtam i Will Oldhams hemtrakter, och att hans röst stundtals har samma djupa värme som – tro’t om du vill – hyllningsobjektet själv.
Jagjaguwar/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009.)
Black Mountains fantastiska rock hade varit mer än tillräckligt, men Stephen McBean ägnar nästan lika mycket tid åt att skapa lika knäckande pop och rock, banal men storslagen, i sidoprojektet Pink Mountaintops. Den som kan föreställa sig Echo & The Bunnymens Killing Moon, men med glimten i ögat, har åtminstone en första idé om Pink Mountaintops, och med Phil Spector bakom lås och bom torde det vara relativt riskfritt att bygga den här sortens mäktiga ljudväggar av pukor, ekon och bjällror.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Infectious/BMG
BETYG 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2019)
I sex år – från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 – var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna.
I 15 år – från återföreningen för nostalgiturnéer 2004 och på hittills tre nya studioalbum, inräknat Beneath the Eyrie – har Pixies sakta och metodiskt monterat ned sin status sten för sten. Med en lång rad nya basister som genom successionen och andras varnande exempel lärt sig att aldrig säga emot Black Francis har svärtan och dynamiken gått förlorad.
Istället poserar Pixies här med uttjänta gothfjäderdräkter i In The Arms Of Mrs. Mark Of Cains svulstiga mullrande, och framstår som ett band som allvarligt bygger strategier för att sälja ut stadiumspelningar på gamla dar. När de omöjligt kan få golvpukorna att låta dovare kryddar de med skräcktexter om kyrkogårdar, häxor och varulvar (jo, på riktigt!) som Alice Cooper skulle avfärda som banala.
Den enda som kommer undan det här med äran i behåll är Kim Deal. Det gör hon genom att tvärvägra låna sig till dumheterna.
Elevator/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2007)
”Vet du vad egentligen jag vill,” undrar Per Gessle, men hans artisteri har knappast ett djup som berättigar frågan. Per Gessle vill skapa den perfekta popsången och den perfekta popskivan, helt enkelt, och han är på god väg. När det gäller harmonier och arrangemang, när det gäller låtlängder runt två minuter och en framgångsriks skivas balans av upptempo, ballader, hits och transportsträckor, och inte minst när det gäller att övertygande sjunga pop är han onekligen en händig man. Hans pop har förädlats ur i tur och ordning Paul McCartney, ? & The Mysterians (hör bara Pratar med min müsli), Tages/Blond, amerikansk tuggummipop och utan att vi förhäver oss till och med The Kinks, och lever ledigt upp till jämförelser med allihop.
Så varför jämförs han ständigt med talanglösa klåpare och sommarhit-outlets som Ledin? Delvis beror det på att vi musikkritiker är väldigt snabba att avfärda allt som är folkhemsbrett och topplistetillvänt, av gammal vana, av slarv och av övertygelse. Men delvis beror det på att Per Gessle inte riktigt har koll på sina begränsningar. Hur händig han än är har han fortfarande efter 30 år som en av landets mest framgångsrika musiker aldrig fått kläm på det där med poplyrik. ”Jag skulle vilja tänka en underbar tanke idag,” sjunger han, och man kan ana förlängningen ”…och använda den för att få ihop en vettig låttext”. Men någon sådan tanke får han sällan, och såväl självklara ärkehits som Hannas kärlekspil, Våldsamt stillsam och allra mest Fru Nordin som hitballader (Om du kommer ihåg) och skramlig rock i Trött sunkas ner av plattityder, klichéer och nödrim. När Per Gessle till slut accepterar sin händighets begränsningar och hyr in en verklig Hal David-hantverkare kommer hans byggnadsverk inte längre att uppfattas som gulliga sommartorp. Då kan vi äntligen få hylla honom som det poparkitekturgeni han är.
Skivrecension
Matador/Playground
BETYG 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010)
”He made me a tape of Joy Division, He told me there was part of him missing, When I was 16, he jumped off a building”.
Så visksjunger Mike Genius Hadreas, med en försiktighet som får Antony Hegarty att låta macho, i Mr. Petersen om den pedofil han utsattes för som mycket ung. Och hur smärtsam den historien än är, hur trasiga hans debutalbums pianoballader och spruckna ljud än är, hur ömma de blåmärken Perfume Genius visar upp på sina pressfoton än är, så är hans musik det vackraste du får höra i år.
One Little Indian/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2010)
Det händer att litterata popsångare beskylls för att vara ”för smarta för sitt eget bästa”.
Kombinerar man en fallenhet för att skriva oantastliga popmelodier och att arrangera utsökta vokalharmonier med ett handlag för glimten-i-ögat-texter som både flörtar med hånfulla konsertbesökare och namncheckar Leni Riefenstahl, i en och samma text, löper man stor risk för den sortens tillmälen. Lägger man dessutom till riskfaktorer som powerpop-fabläss, steel guitar-kompetens, långsiktigt kvalitetsbibehållande och – värst av allt – en publicerad roman på sitt samvete är statistiken på området obarmhärtig.
Men trots alla varningsklockor stämmer inte sådana omdömen på Joe Pernice. Inte alls. Han är utan tvekan oerhört smart, så pass att man utan att förhäva sig skulle kunna kalla honom överintelligent. Men han använder alla nämnda dimensioner till sin egen och vår fördel, som så många gånger förut, och det gör Goodbye, Killer till en mycket medryckande musikalisk variant av Snillen Spekulerar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Strap Originals/Border
BETYG: 3 av 6
Alla människor är värda alla chanser, och vi ska verkligen inte måla fan på väggen. Men när han återvänder med sitt första soloalbum på nio år måste man fråga sig om sanningshalten i den bild som sprids av en frisk, drogfri och reformerad Peter Doherty. Kommer rosorna på hans kinder verkligen bara av promenader i det ödsliga franska landskap där han numera bor, och kanske ett eller annat glas lokalproducerat äppeldestillat? Exemplen på den självförbrännande missbrukaren som charmar omgivningen med optimistiska småtrallande sånger för att bevisa sin sundhet har vi mött under åren – från Johnny Thunders och från Evan Dando för att nämna två – och vi har lärt oss läxan och borde kanske vara lite på vår vakt här.
Peter Dohertys tålamod är inte långt. Han slänger ihop en liten sång med vers och refräng, och sedan rusar han vidare till nästa utan märkbar eftertanke eller redigering. Det innebär här elva låtskisser på lite mindre än en halvtimme, och även om de flesta är charmerande och kul skulle även de bästa hade mått bra av lite bearbetning.
Bland de mer lyckade låtarna märks den inledande Calvados som är en fin poplåt med en stråksektionen som styr upp soundet, och The Day the Baron Died med stiliga britpopantydningar och uppenbara Kinkslån. Irländska Lisa O’Neill är den argsinta duettpartnern i Poca Mahoney’s, en variant av uttrycket som gav det ursprungliga namnet åt Pogues.
I Pot of Gold hyssjar han sitt barn för att kunna skriva fördigt vaggvisan som kan bli hitlåten som röjer undan alla pengaproblem. Som om inte Pete Doherty skrivit den låten redan, fått alla pengarna och låtit dem hamna i venerna och näsan. Men en charmerande poplåt komplett klarinettsolo är det hursomhelst, om än kanske inte för hans dotter.
På samma sätt är hans snabba ordvändningar med inslag av cockneyslang å ena sidan oerhört underhållande, men å andra sidan bara tills både heroinet och crack dyker upp i texterna bland annat i Fingee som är väldigt mycket än lovligt lös i kanterna.
Ännu värre är countrybagatellen som utgör titelspåret, med lika många text- som arrangemangsplattityder och bara den där stråksektionens återkomst som ursäktande inslag, och Out of Tune Balloon är ännu en barnvisa som inleds med en hostattack och onekligen är en rätt darrig sångprestation.
The Libertines återkomst förra året gladde på sin höjd några tillbakablickande anglofiler som närmar sig 50-årsstrecket och fortfarande dricker sin ålder i pints, och samma nostalgiker har redan lyft det här albumet till skyarna. Men mer än flera spännande idéer och utkast är inte Felt Better Alive, och om Peter Doherty verkligen är ute ur mörkret och inte låter den där Calvadosen stiga honom åt huvudet kan vi hoppas på att det här ostadiga utkastet bara är hans första steg mot en stabilitet både i tillvaron och i sin musik. Än är det långt dit.
Av Patrik Forshage
17 maj 2025
Skivrecension
Virgin/EMI
BETYG: 1/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010.)
På den lyckade coverskivan hittar en artist personliga perspektiv på materialet. Det gör Peter Gabriel här. Verkligen. Tyvärr blir hans perspektiv dock ofrivilligt komiska, eftersom han konsekvent missförstår låtarna. Det mesta blir begravningshymner i hans tolkningar, vare sig vi talar om Bon Iver eller Arcade Fire, och variationen består i att en del av dem är pråligt klassiskt orkestrerade och en del pianobarsklinkade.
Ett par av dem framförs med den där förorättade PK-darren som funkade i gamla anti-apartheidkampsånger, men någon borde nämnt att David Bowies Heroes trots omnämnande av Berlinmuren blott och bart är en surrealistisk romantiknovell. Lägg falsksång i Neil Youngs Philadelphiatill klavertrampen och resultatet är musikens Titanic – storslaget, felkonstruerat och illa framfört.
Skivrecension
Real World
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)
Sånt här brukar kallas hyllningsalbum, men när nu Peter Gabriel samlar inspelningar från de artister han gjorde covers på med Scratch My Back år 2010 är ”gentjänst” en mer adekvat term. Och en trög och menlös Games Without Frontiers från Arcade Fire liksom en lika blek Bon Iver-insats gör att man nästan börjar tro att artisterna faktiskt är hämndlystna efter Peter Gabriels oförsvarligt trötta vantolkningar av deras respektive alster. Elbows poänglöshet och Lou Reeds feedback-demo förmedlar samma obehagliga känsla av vedergällning, men så illa är det nu inte.
Artister som Paul Simon, Randy Newman och Stephin Merritt till exempel är den sortens kvalitetsgaranter som aldrig skulle göra en dålig insats, och Brian Eno (som representerar David Bowie, en av tre Gabriel-tolkade artister som valt att avstå medverkan) tar sig fina avantgarde-friheter med Mother of Violence. När David Byrne förvandlar I Don’t Remembertill modern digital Talking Heads-disco är det till och med alldeles strålande, och ännu bättre är den subtila tagningen av Don’t Give Up som Feist gör tillsammans med Timber Timbre.
Skivrecension
Memphis Industries/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2014)
Med den självförklarande I Was Born In An Ashram som avstamp använder Peter Matthew Bauer sitt första soloalbum till att göra upp med sina kvasireligiösa uppväxtförhållanden i ett hippiekollektiv. Därifrån har forne The Walkmen-basisten stulit med sig bjällror, sitar och demokratiska alla-sjunger-tillsammans-körer för att hantera på sitt eget sätt.
Men först när han kastar allt sådant på sophögen till förmån för punkig New York-attityd a la Jesse Malin, Garland Jeffreys eller David Johansen blir det riktigt bra, och Latin American Ficciones och You Are the Chapel är klassisk NYC-rock i all sin prydnad.