Domino/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2019)

För två år sedan släppte Peter Perrett plötsligt sitt första soloalbum, efter 40 års totalfokus på droger, och lika överraskande som själva uppenbarelsen var att han hade kvar både röst, distinkthet och melodiskärpa från där han slutade 1982. På uppföljaren Humanworld tar han det ytterligare ett steg. Med den erfarenhet som sönerna sönerna Jamie och Pete har från åren i Babyshambles hjälper de sin far till låtar lika korta och fokuserade som under The Only Ones glansdagar.

Särskilt inledande I Want Your Dreams påminner om den eran, men överlag är Humanworld fylld av korta effektiva låtar med konfrontativa gitarrer och enstaka fokuserade psychedeliska inpass. Höjdpunkterna är många, till exempel Love Comes on Silent Feet och War Plan Red, som med sitt stenhårda larm och rättframma politiska explicitet kommer att vara ett givet konsertklimax.

Nihilistiska Believe in Nothing är möjligen lite tungfotad, om man ska vara petig, men det vägs elegant upp till exempel av suggestiva Walking in Berlin. För att inte tala om exjunkiens upptäkt av nyktert välbefinnande, i Heavenly Day som är ett lyckligt svar på Lou Reeds Perfect Day om att sitta i gräset med den man älskar en solig dag.

Bananrepubliken/BMG
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2001)

Behöver hiphop-Sverige Petter? Absolut inte, menar den renläriga underjorden, som med övertygande argument visar hur Petter populariserar något de inte vill se populariserat. Absolut, menar skivbolagen (inte bara hans eget), kulturjournalisterna, politikerna och en hel drös skivköpare, och använder precis samma argument – han populariserar något som borde nå fler. 

För faktum är att Petter på egen hand gjort svensk hiphop folkkär. Så hur går han vidare? Revolterar han mot att vara folkkär? Använder han sin position för att försöka få ut mera udda musikaliska uttryck, eller för att skapa en plattform för det medelklassintellektuella engagemang som har framskymtat tidigare? Säljer han ut? Är han rent av slut? Sånt grubblar Petter själv mycket på numera, och svarar själv med sin musik. Inget av det ovanstående; han fortsätter som vanligt. 

Petters tredje skiva kommer att uppskattas av de 100 000 som köpte hans förra, genom att vara mer av exakt samma sak. Inledningsspåret är en duett med Robyn, precis som det bäst gömda spåret för två år sedan, och omedelbart gror misstanken att Petter har gjort en uppföljare enligt principen ”varför ändra ett vinnande koncept”. Det här är ”nåt för de stora, nåt för de små, nåt för hela jävla Sverige, gul och blå”. ”Jag spelar samma kort idag”, berättar han, och fortsätter med ”Jag håller stilen, är lika stabil än”. 

Helt sant, Petter spöar de flesta konkurrenter, men skivan överraskar aldrig. De som vanligt välrepresenterade producenterna Collén & Webb garanterar att musiken är tight och modern, men samtidigt ganska slickad och snäll också mot öron ovana vid hiphop. Själv hävdar Petter att han har utvecklats mot soul, och här finns en del sång. Tyvärr är det skivans största svaghet, Petter låter inte alls bekväm omgiven av taffliga körer. Särskilt balladen Över nu… är riktigt dålig, och alla som dissade LL Cool J när han i tidernas begynnelse introducerade balladen i hiphop får oväntat retrospektivt rätt. Betydligt bättre är Samma, samma. Även den är också en ballad, men med en helt annan botten. Det är dels en Stockholmsskildring värdig Slas och dels en biografi där Petter minns sina första upplevelser av Eric B och Public Enemy. 

Petter är så rutinerad att han vet precis hur singelhits för melodiradio, ungdomsgård och folkparksturné ska låta. Tar det tillbaka har allsångsrefräng liksom Dags, som återanvänder fraser ur tidigare hits. Fyllehistorierna i 12 anekdoter däremot är ren novelty som är underhållande första och andra gången du hör den. Givetvis är den ett alibi för att kröka innan spelningar i framtiden – vem kan avgöra vilket fyllesnack som är inrepat och vilket som är skapat i stunden? Men räkna med att den kommer att bli bortprogrammerad redan vid tredje lyssningen. ”Om jag var stor som fan, rocka Globen utsålt” drömmer Petter. Hans tredje skiva är ett stort steg i den riktningen.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Hannibal/Ryko

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2005) 

En återhållsam ekvilibrist? Det låter lika fel som att försöka kombinera substantivet ekvilibrist med adjektiv som ”smakfull”, ”estetisk” eller – håll i dig nu, Yngwie – ”vacker”. Skicklighet låter sig helt enkelt inte associeras till den sortens positiva begrepp. 

Men Phil Manzanera är undantaget, och den som söker flashiga solon letar bäst hos andra gitarrister. Det som varit utmärkande för hans musik, både som soloartist, som gitarrist på Brian Enos tidiga sjuttiotalsskivor och som bandmedlem i 801 och naturligtvis i Roxy Music, är istället estetiken. 

På 50 Minutes Later är Phil Manzanera mer nostalgisk än han brukar vara, och det klär honom. Här finns barndomens Sydamerika i Desaparecido, som börjar som argentinsk tango och behåller dragspelet från Buenos Aires även när den övergår i sådan glamrock som Phil Manzanera var med om att uppfinna i Roxy Music. Det är inte den enda gången vi påminns om det bandet, inte bara därför att Bryan Ferry faktiskt är ensamt frånvarande ur den lineup som spelade in Remake/Remodel 1972. Dusza glider fram likt en outtake från Avalon medan Phil Manzanera till och med klämmer in textblinkningar till In Every Dream Home A Heartache. 

Den gamla bandkollega som märks tydligast är Brian Eno. Även när hans relationer med sina gamla kollegor varit som frostigast har han och Phil Manzanera alltid hållit ihop, och här spelar han något han kallar ”kaostrummor-keyboard”. Redan i Bible Black går det utan svårighet att spåra Enos tidiga svävande försök till atmosfär-musik, och när han behandlar samma spår med ”Enotonik” i en bonusremix är han betydligt lyckosammare än på sin egen skiva från i år. 

Även vännen Robert Wyatt ställer förstås upp för Phil Manzanera. Han bidrar med sin unika röst och med så mycket musik att Phil Manzanera till slut känner sig tvungen att namedroppa Soft Machine i Technicolor UFO om det psykedeliska London 1968. 50 Minutes Later är en nostalgitripp man gärna deltar i.

Expression

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2009) 

”The Perfect Guitarist for Avant-Rock Group. Original, creative, adaptable, melodic, fast, slow, elegant, witty, scary, stable, tricky”. Så löd annonsen i Melody Maker för 36 år sedan, och så kan Phil Manzaneras gärning från den dagen och framåt sammanfattas. Han svarade på annonsen och fick jobbet i Roxy Music, och sedan dess har han funnits vid Bryan Ferrys sida. Samtidigt har han fortsatt vara tight med Brian Eno, även mitt i stormen när Eno och Ferry gick skilda vägar, och har med sin gitarr dessutom smyckat skivor med alla från Robert Wyatt, John Cale, Kevin Ayers och numera David Gilmour via Split Enz och ABC till Nina Hagen och The Orb. 

På den här dubbelretrospektiven fokuserar han förutom på sina soloskivor på Roxy Music och det kortlivade superbandet 801 han hade med Brian Eno, och eftersom ”elegant” och inte ”flashy” fanns i den där annonsen får vi Roxy Musics Manifesto och Take A Chance With Me snarare än hans uppvisning i In Every Dream Home A Heartache. Hans Eno-samarbeten representeras av den frenetiska Needles in the Camel’s Eye, och Manzaneras skinande solodebut Diamond Head av Frontera med Robert Wyatts spanskspråkiga sång. Även bland 2000-talets solomaterial finns gott om pärlor som Technicolour UFO, men utgåvans riktiga guldkorn finns på den vidhängande DVD:n, som bland annat bjuder på en fin dokumentär med unika Roxy Music-klipp.

Cherry Red/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)

För bröderna Gallagher har tillvaron post-Oasis varit en musikalisk och framgångsmässig ökenvandring. För sidofiguren Bonehead har det varit ännu värre. Den senaste framstöten är ett samarbete med sångaren Alex Lipinski, som inte har vare sig självbevarelsedrift eller skam i kroppen i sina halvtaffliga Liam-imitationer. Inte heller den här gången lyckas alltså Boneheads försök att återskapa 90-talets arenaindie, trots både trumpeter och funky häng i de sega Oasis-efterapningarna. Det enda man är genuint nyfiken på efter att ha hört duons EP är vem av dem som är phoney och vem som är freak.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Secretly Canadian/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2018)

”I was drunk for a decade”, minns Matthew Houck i These Rocks, men nu bär han inte på sådant destruktiva tyngder längre. Han har hunnit gifta sig, få två barn (den ena kärleksfullt ombesjungen i den Harry Nilsson-klingande My Beautiful Boy här) och lämna New York för Nashville sedan sitt förra och väldigt mörka album Muchacho för fem år sedan.

Det sjuder av någon slags hoppfullhet redan med C’est La Vie No. 2 i skivans inledning, och så fortsätter han med den nästan fånigt sprittande New Birth in New England, om det första mötet med sitt livs kärlek. Här och där på skivan måste han hojta och tjoa i sin nyfunna livsglädje, och hustrun Jo Schornikow bidrar till musikens värme och ödmjuka välbefinnande med fyllig Wurlitzer och orgel på stora delar av skivan.

Ofta påminner det om hur Leonard Cohen brukade ställa sin röst med alla dess brister mot en stabil kvinnlig bakgrundskör som hamrar in refränger och omkväden, och vänner av Phosphorescents vemod blir inte helt lottlösa trots Matthew Houcks nyfunna lycka. Around the Horn bygger upp drömska stämningar genom högljudd suggestion och vinande gitarrirrfärder som hade kunnat vara Spiritualized, och Christmas Down Under är oändligt vacker och djupt vemodig med gråtande pedal steel och klingande piano i udda kombination med AutoTune. 

Textens iakttagelser om föräldraskap och mänsklighet tangerar jultemat, men med den dystra bilden av Jesus som frånvarande far till en eventuell dotter. ”If you need to make a martyr, you’ve got to take away the man”, sjunger Matthew Houck med kunskapen från den som försökt. Men med C’est La Vie vänder han sig från det martyrskap som verkat ödesbestämt för Phosphorescent, och det gör hans musik starkare än någonsin förr.

Dead Oceans/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2013)

Hemkommen till Brooklyn efter turnén som följde på hans förra album möttes Matthew Houck först av beskedet att hans partner lämnat honom och sedan att han blev utslängd från sitt hem och sin studio. Undra på att hans Phosphorescent låter övergivet och vilset där han ibland drar i riktning mot avskalad Will Oldham-påverkan, i sorgsna Muchacho’s Tune (”I’ve been fucked up”) och Song for Zula. 

Lika vemodiga är de fylliga och genomarbetat orkestrerade låtar han nu unnar sig, och där modern elektronik tar plats i den americana-instrumentering Phosphorescent sedan tidigare vant oss vid. När vi behöver annan musik än Magnolia Electric Co för att ta oss igenom gårdagens sorgebesked om Jason Molina finns ingen som förstår saknaden bättre än Phosphorescent.

Dead Oceans/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2009) 

Fina lofi-countrytolkningar av obskyra guldkorn ur Willie Nelsons katalog.

Självklart måste någon förr eller senare falla för frestelsen att plocka upp den handske Willie Nelson kastade med sitt hyllningscoveralbum To Lefty from Willie 1977. Men det är överraskande att skulle bli folksångaren Phosphorescent, aka Matthew Houck, som skulle göra motsvarande hyllning till herr Nelson, med lofi-countrytolkningar av obskyra guldkorn som Gotta Get Drunk och Pick Up the Tempour den rödhårige mästarens katalog. Än mer överraskande är att han är så hemtam i Will Oldhams hemtrakter, och att hans röst stundtals har samma djupa värme som – tro’t om du vill – hyllningsobjektet själv.

Jagjaguwar/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009.)

Black Mountains fantastiska rock hade varit mer än tillräckligt, men Stephen McBean ägnar nästan lika mycket tid åt att skapa lika knäckande pop och rock, banal men storslagen, i sidoprojektet Pink Mountaintops. Den som kan föreställa sig Echo & The Bunnymens Killing Moon, men med glimten i ögat, har åtminstone en första idé om Pink Mountaintops, och med Phil Spector bakom lås och bom torde det vara relativt riskfritt att bygga den här sortens mäktiga ljudväggar av pukor, ekon och bjällror.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Infectious/BMG

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2019)

I sex år – från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 – var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna.

I 15 år – från återföreningen för nostalgiturnéer 2004 och på hittills tre nya studioalbum, inräknat Beneath the Eyrie – har Pixies sakta och metodiskt monterat ned sin status sten för sten. Med en lång rad nya basister som genom successionen och andras varnande exempel lärt sig att aldrig säga emot Black Francis har svärtan och dynamiken gått förlorad.

Istället poserar Pixies här med uttjänta gothfjäderdräkter i In The Arms Of Mrs. Mark Of Cains svulstiga mullrande, och framstår som ett band som allvarligt bygger strategier för att sälja ut stadiumspelningar på gamla dar. När de omöjligt kan få golvpukorna att låta dovare kryddar de med skräcktexter om kyrkogårdar, häxor och varulvar (jo, på riktigt!) som Alice Cooper skulle avfärda som banala.

Den enda som kommer undan det här med äran i behåll är Kim Deal. Det gör hon genom att tvärvägra låna sig till dumheterna.