Bella Union/Coop

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2012)

När Fleet Foxes hyperaktiva medlemmar inte får jobba med sitt huvudband sju veckor rusar de hals över huvud till studion för att göra sidoprojekt. Här har ett par medlemmar spunnit vidare på samma snygga folkrock, och det de saknar i omedelbar melodikänsla tar de igen med råge i psychedelia-nyanseringan.

Freaks R Us/Border
BETYG: 3/6

(Dubbelrecension med Gang of Four – What Happens Next, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)

I efterdyningarna av den brittiska punken fanns band som var intresserade också av rytmer, och några lyckades kombinera det med sin punkiga expressivitet. Och kanske var det just punkattityden att skita fullständigt i att man egentligen inte behärskade vare sig genres som funk eller dub eller instrument som gjorde att band som Public Image Ltd och The Slits blev så mycket mer spännande än den renodlade punk de uppstod ur.

Från Leeds kom Gang of Four som med engagemang och skärpa skapade allmänintresse för sin ryckigt rytmiska avantgardepop för 35 år sedan, och stundtals lyckats återskapa nästan samma nivå åtminstone ibland under årtiondenas återföreningar och comebacks. Den här gången räcker det dock inte att Andy Gills taggiga funkgitarr fortfarande kan vara innovativ, när han alltför ofta prövar 90-talsknep som flagiolettgitarr och funkmetal. Resten av de ursprungliga bandmedlemmarna har allihop tagit sin respektive Mats ur skolan, och ersättningssångaren John Sterry ramlar ideligen in i olycksaliga Peter Gabriel-pretentioner, i synnerhet när han ska samarbeta med en gästande Herbert Grönemeyer (!). Inte ens en på flera ställen inhoppande Alison Mosshart förmår räta upp haveriet.

Nästan lika illa är det med Pop Group. Att Mark E Stewarts gastande i megafon är sig likt – påfallande nära hur John Lydon brukade låta på 70-talet men utan hans bitska skärpa – är kanske förklarligt, men resten av bandet har faktiskt hunnit lära sig sina instrument så att detta extremspretiga oväsen-och-rytmer-konstrande nu bara känns påklistrat. Gravallvaret hämmar ytterligare, men när det drar åt dub uppstår en suggestion som kan bidra till att förklara det annars svårbegripliga släktskapet med efterföljande band som Massive Attack.

Men även med sådana förmildrande omständigheter är båda dessa comebackalbum bara ytterligare argument för varför återförenade band aldrig någonsin borde få överge sina nostalgiska retroturnéer för att göra nya skivor.

MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2001)

I Sverige är Popium och dess medlemmar totalt okända, men i Norge är bandet från Bergen ett veritabelt all star team. Visserligen är det här Popiums debutskiva, men medlemmarna med rötter i pop, glamrock, death metal, synth och punk har samlat på sig minst tre norska Grammys i Pogo Pops, Savoy och Barbie Bones. 

Efter att Kings of Convenience har öppnat upp för norsk pop är det dags för Popium att ta sig utanför landets gränser, och debuten visar att allt annat än världsherravälde vore orättvist. Bandet ställer inte alls upp på devisen att tystnad är dagens oväsen, i stället väljer man att larma ordentligt. Frank Hammersland är hjärnan och rösten, och harmonierna hanteras av gitarristen Martin Holmes och Norges demonproducent Yngve Sætre. 

Tillsammans åstadkommer herrarna perfekt powerpop i dess renaste form, så välskriven, välspelad och välarrangerad att man blir paff. Skivans stämsång, psykedeliska effekter, ljuvliga handklappsrefränger, riff och gitarrslingor är utfört precis så som Gud menade att det skulle låta. Redan vid en andra genomlyssning sjunger lyssnaren med i varenda låt som om det var en samlingsskiva med den mest klassiska powerpopen. 

På något ställe blir referenserna övertydliga, men skivan ligger snubblande nära högsta betyg. Popium kommer att vända upp och ner på västvärldens musikscen. Alan McGhee kommer att smälla av och be på sina bara knän att få ge ut Popiums nästa skiva. Posies kommer att lägga gitarrerna på hyllan för gott. Per Gessle kommer äntligen att lägga ner Roxette, ge bort sitt hotell och tillbringa resten av sitt liv i Nordnorge bara för chansen att få en skymt av dem. Rubinoos kommer att få upprättelse och utses till FN-ambassadörer tillsammans med Jellyfish. EU kommer att marginaliseras ekonomiskt av Norge och så småningom gå i konkurs. 

När en överraskning som den här dyker upp kan mer känslosamma personer lätt hänfalla åt överdrifter. Tur därför att en så sansad person som undertecknad la vantarna på skivan.

Skivrecension

DBPM/Playground

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2015)

Nya album från artister som varit avlidna i mer än ett decennium gör man klokt i att förhålla sig skeptisk till. Men de inspelningar den åldrade The Staple Singers-patriarken höll på med när han dog håller måttet, till stora delar tack vare två efterlevande beskyddare. 

Den första är Jeff Tweedy, som skalat bort all instrumentering för att ge fullt utrymme åt en röst som rymmer 100 år av amerikansk medborgarrörelse. Den andra är Mavis Staples, Pops numera 75-åriga dotter, som i bakgrunden och en fin duett fortfarande sjunger soul och gospel bättre än någon annan. 

I en avmätt gospelsvängig Will the Circle Be Unbroken – den första låt Pops lärde sina döttrar för länge länge sedan – sluts verkligen cirklarna, och den vitalitet Pops Staples visar upp från andra sidan är större än de flesta av hans fortfarande levande kollegors.

”Glesbygdsromatisk popmusik”, är det en chauvinistisk storstadsformulering eller en träffande beskrivning av Popterror?

– Vi sjunger om det vi känner till, och man kan väl diskutera hur romantiskt det egentligen är. 40 århandlar om en by, och många med den, som håller på att försvinna, och även om det är nostalgiskt så är det ju bra sorgligt också. Hur som haver tycker vi det är ganska träffande.

Den glesbygdsromatiska popmusikern Matti Alkberg blev ju rätt betuttad av ert album Svartåsen. Det måste ha värmt?

– Det är klart det värmde. Men byapojkarna i oss vill påpeka att Alkberg är från rena storstan.

Var ni bekanta innan?

– Han intervjuade oss för Kuriren i fjol, och på den vägen är det. Sen har vi en del gemensamma bekanta också. Umeå och Luleå kan ju vara vänner nu för tiden.

Det han särskilt lyfter fram är att ni beskriver en manlig gemenskap utan att vara hö-hö-igt grabbiga. Blir ni aldrig sådär härligt omklädningsrumssexistiska när ingen annan hör?.

– Det är ju lite trist att det ska vara anmärkningsvärt att man försöker bete sig som folk, och det försöker vi.

Hur känns det att spela i storstaden ikväll?

– Du kommer inte hitta några storstadsmänniskor på Debaser ikväll, så det lär kännas lika gött som vanligt! Vi är djupt peppade.

– Till sist, vad önskar vi oss mest av allt? Småkakor i logen och glad publik ikväll. Vi kommer ha råkul.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2012

Av Patrik Forshage

Intervju

Foto: Benjamin Barrese

Domino/Playground

BETYG 4 av 6

De allra mest specifika kännetecknet för grungegenren var växlingen mellan hårt&snabbt och tyst&långsamt. Den skruvar New York-baserade Aaron Maine aka Porches flera varv på, och för låtar som Sally och Rag har han djupstuderat Nirvana både i de kraftfulla partierna och i de lugna. Men de sistnämnda tar han sig an annorlunda än Seattlebanden brukade göra. Där städar han undan rockmusiken helt, och snickrar på skruvade och publikfriande ljudlekstugor av elektroniska effekter, digitala förvrängningar och autotune-laborationer.

Hans experimentlusta innebär att den nyfikne lyssnaren sitter med öronen på helspänn, men den står aldrig vägen för sånger eller tillgänglighet. Om han kunnat verka lite fokuslös och eftertänksam tidigare så är det här motsatsen. Som vore han en sextonårig hyperaktiv Beck levererar den ena distinkta poplåten i uppåttempo efter den andra, som Bread Believer, och kompletterar dessutom med en mäktig avslutande pianoballad som hyllar musikens kraft. 

Att hans låtar alltid involverar någon (ofta många) udda elektronisk knorr förtar inte popstyrkan, och särskilt singeln Joker med ett stadigt beat, akustisk gitarr och en elektronisk slidegitarreffekt är en gjuten hit.

Patrik Forshage

18 september 2024

Merge/Import
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2003)

Det dröjde sex år innan en ny fullängdsskiva med Portastatic till slut såg dagens ljus i form av The Summer of the Shark i våras. Mac McCaughans sidoprojekt hade liksom mist sin mening i samma takt som huvudsysslan Superchunk vågade spela tystare långsammare och konstigare. Men nu går det fort, efter bara ett halvår är det dags igen. 

Visserligen rör det sig bara om en femspårs-EP den här gången, där kraftfull och habil powerpop i nya Autumn got Dark har den centrala positionen. En cover av Badfingers Baby Blue är ett logiskt val av andralåt, medan covers av Bruce Springsteen och Ronnie Lane inte känns lika självklara. Dessutom får vi In the Lines från vårens skiva i onödig rockbandsversion. Men egentligen vill ju Mac McGaughan hellre ägna sig åt vinglig smårufflig lofi-indiepop. Så för säkerhets skull fyller han ut skivan med hela åtta bonusspår från sina radiospelningar på egen hand. Den högen akustiska versioner av gamla och någon ny Portastaticfavorit är enbart av intresse för fanatiker

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Metropolis

BETYG: 3 av 6

I de kretsar som hade plastfladdermöss, halloweenspindelnät och i särskilt exklusiva fall Batcave-flyers på väggarna i sina sunkiga lägenheter under tidigt 1980-tal var Peter Murphy självaste översteprästen. Men under det senaste decenniet har det varit lite skakigt runt honom. Efter allvarliga narkotikaincidenter kom han till exempel till Stockholm med någon slags återförenat Bauhaus 2018 och skämde ut sig med en skandalspelning som slutade med att han blev utslängd från sitt eget gig och nedbrottad av vakter på trottoaren utanför. Så hur stort tålamod har den publik som får allt svårare att färga sina vitnande och glesnande hårtestar korpsvarta?

Nå, till att börja med kan vi glädjas åt att han hälsomässigt verkar ha återhämtat sig sedan katastrofen på Nalen. Hans röst är till och med i det närmaste identist med hur han lät under Bauhaus storhetstid, när han med stor dramatik men inte så många dimensioner härmade sin stora förebild David Bowie. Särskilt påfallande är förebildens påverkan i The Sailmaker’s Charm, innan den sväller till ett mello-crescendo, och titelspåret är helt ok klassisk glamrock ihop med Trent Reznor medan Sherpa måhända siktar mot samma stjärnor men bara når till Suede-trädtopparna.

Att han anstränger sig hårt för att låta som att absolut inget har förändrats sedan 1983 är kanske inte så konstigt i Peter Murphys arbete med återvinna vårt skadade förtroende. Cochita is Lame tar det hela vägen tillbaka till Burning from the Inside, Bauhaus sista studioalbum från storhetstiden, med stora röstekon och en mäktigt förvriden gitarr. Men i övrigt väljer han alldeles för enkla lösningar.

I The Artroom Wonder (om när han först upptäckte David Bowie via The Bewlay Brothers) bygger producerande Youth massiva Frankie Goes to Hollywood-effekter på FairlightCM, och det är symptomatiskt på ett album som till större delen består av rak gothdisco med lager av retrosynthar. Enstaka kraftiga elektriska gitarriff låter som Coma-Deef Warrior med eldkastande gitarr på sin högtalamobil i Mad Max Fury Road, det vill säga avsevärt mer effektfullt än bra. Det är drama, ingen tvekan om saken, men inte av suggestiv svartvit Bela Lugosi-karaktär utan svulstigt och maximalistiskt i Cinemascope.

På samma sätt är Peter Murphy noga med med att med regelbundenhet använda sin genres signalord – katolska termer och fraser om att marschera från ”the hollow” i sina lövtunna texterna. Ännu mer utstuderat är det ärligt talat mediokra bonusspåret i duett med Boy George, som för att riktigt hamra in 1980-talsnostalgin.

Hej Peter Murphy, det är skönt att höra att du mår bättre. Men vill du ha syndernas förlåtelse krävs ett mer omsorgsfullt arbete än det här pliktskyldiga avlatsbrevet. 

RCA/BMG
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2002)

Med något undantag innebär Directors Cut att en film har fått sig påhängd alla de barlastscener som regissören men ingen annan tyckte var nödvändiga. Peter Nordahls världsjazzprojekt, där kubanska rytmer har en huvudroll och didgeridoo och turkisk flöjt skymtar förbi i mindre biroller, hade mått bra av att koncentreras en aning. Men Burt Bacharachs This Guy’s In Love With You svänger trevligt, och resten är utmärkt bakgrundsmusik till såväl lättsamma som allvarliga samtal.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground

BETYG 5 av 6

Med undantag av ett tillfälligt och mycket kort återfall i musiken i mitten av 1990-talet ägnade Peter Perrett 40 år av sitt liv efter The Only Ones åt tungt knarkmissbruk på heltid. När han tvingades ge upp narkotikan 2017 – albumtiteln rening – hade han kommit så långt ifrån musikskapandet att han fick lära sig allt på nytt – ”hur man skriver låtar, hur man spelar, hur man sjunger. Som ett barn som tar sina första steg”. 

Så beskrev han sin återkomst till musiken när den här skribenten träffade honom för en intervju i samband med hans förra album Humanworld för fem år. Å andra sidan hittade han i samtalet fördelar med sin synnerligen glesa katalog, och citerade yngre beundrare som Johnny Marr som menade det var bra att Peter Perrett gjort så lite musik, för det innebär att allt han gjort står ut positivt.

På Peter Perretts tredje album efter återkomsten till musiken är samme Johnny Marr en av de namnkunniga gäster som flimrar förbi, men den som drar lasset är Peter Perrett själv. Över hela 20 låtar på hans karriärs första dubbelalbum behåller han sin distinkta karaktär i såväl låtskrivande, texter och sång. 

Låtarna är precis som på det föregående albumet relativt korta och kärnfulla, ekonomiskt producerat tillsammans med Jamie Perrett, som är en av de båda sönerna Jamie och Peter Jr som har utgjort kärnan i hans band ända sedan återkomsten. Det finns tydliga räta linjer tillbaka till The Only Ones, som visserligen kom att räknas in i punken men som hade kraftiga rötter i Peter Perretts djupa beundran för Bob Dylan och Lou Reed, och som med sina meriterade bandmedlemmar kunde bygga en dynamik som rymde både drama och psykedelia när de så ville.

Den typen av nyansering gör The Cleansing varierad och musikaliskt upplevelserik, där kraftfull The Only Ones-rock som Disinfectant har sällskap av rena Lou Reed-ripoffs i gitarrerna i Do Not Resuscitate och en beroendeuppgörelse (”I thought I was having fun”) för ödesmättad stråksektion och flygel i All That Time. Varken ålder eller vikande hälsa har förminskat den släpiga arrogansen i hans dialekt från södra London, varken i varma kärleksförklaringar till någon som är på väg bort i There For You eller i mardrömslika Back in the Hole med mäktiga gitarreffekter. 

Den är bara ett av många exempel på att skärpan är lika distinkt i Peter Perretts texter. Missbruket är ett återkommande tema, aldrig romantiserande utan torrt konstaterande i Do Not Resuscitate, Crystal Clear och Survival Mode, liksom hans storögda iakttagelser över vad som hänt med världen utanför under de decennier han förskansat sig i sin narkotikabostad. Till exempel World In Chains, ett av två spår där Johnny Marr kan höras och där också Alice Go från Dream Wife har en viktig roll, beskriver en omvärld där empati ersatts av effektivitet. 

Carlos O’Connell från Fontaines D.C är en annan gäst, liksom Kristin Kontrol från The Dum Dum Girls. När Peter Perretts granne Douglas Hart så sammanstrålar med Bobby Gillespie, som är med på inte mindre än åtta låtar, är det därmed den kompletta rytmsektionen från The Jesus & Mary Chain från 1986 som är tillfälligt återförenade. 

”I don’t wanna overstay my welcome”, slår Peter Perrett fast redan i inledningsspåret I Wanna Go with Dignity, och vid vårt samtal för fem år sedan mer än antydde han att krämpor och åldrande kanske inte skulle ge honom så många fler levnadsår. Men värdigheten är minst sagt intakt, och att döma av kraften och distinktionen i The Cleansing har den nu 72 år fyllda legenden mycket kvar att ge. Peter Perrett är välkommen att stanna länge än!

Av Patrik Forshage

Den 1 november 2024

Skivrecension