Ignition/Playground
BETYG 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2016)
Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva stunden när Bobby Gillespie tappat sitt självförtroende. Men när Primal Scream inleder Chaosmosis med en räddhågsen och anonym ripoff på av sin Screamadelica-periods klubbrock, komplett med housepiano och damkör, går det inte att undvika tanken att den förr så rastlöst nyfikne artisten numera försöker rädda det som räddas kan och spelar för en minskande skara åldrande konservativa fans.
Spår som 100% of Nothing kastar längtansfulla blickar tillbaka till den raka handklappsrocken på Give Out But Don’t Give Up, medan When the Blackout Meets the Fallout verkar vara en ratad outtake från XTRMNTR. Bandet som i 30 år lystet kastat sig över sina senaste musikaliska erövringar för att plundra dem på allt matnyttigt faller här tillbaka till sina egna säkraste framgångar, och den förändring som ändå kan anas beskrivs bättre som utslätning än utveckling.
Att Where the Lights Get In är enfaldig bubbelgumspop hade varit illa nog, men för ett band som Primal Scream som arbetat så hårt för att stanna längst fram i avantgardet är det kanske ännu värre att det låter så daterat och omodernt. Den ironiskt betitlade I Can Change är muzak, Carnival of Fools är vek Sparkspop och Private Wars är ett synnerligen olyckligt folkpopförsök.
Bara med Golden Rope lyckas Primal Scream återskapa något av sin gamla suggestionskraft, och även då handlar det just om återskapande.
Pixiesmusic
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2014)
What Goes Boom låter som omvända världen där Pixies försöker härma Nirvana och tar i så mycket att det enda som uppstår är klyschor. Den är det svagast tänkbara sättet att inleda ett comebackalbum, och halvvägs genom skivan får den till på köpet sällskap av sunkigt hårdriffande Blue Eyed Hexe som förmodligen är det sämsta bandet någonsin spelat in.
Men ingendera är representativ för Pixies fullängdscomeback 23 år senare. Greens and Blues till exempel är en dynamisk pärla som uppdaterar ett omedelbart igenkännligt Pixies-sound – Gil Norton är återigen deras producent – inom ramen för en bedårande popmelodi. Banala Ring the Bells är charmerande och Magdalena är det närmaste Pixies kommit r’n’b (inte särskilt nära, utom Black Francis staccato-falsett). Lika strålande är mer komplexa Another Toe in the Ocean, och den hotfulla taktskiftesorgie som är titelspåret har en refräng att dö för.
Kim Deals bortavaro har framkallat misstänksamhet mot Pixies legitimitet, och att fansen redan tillägnat sig två tredjedelar av låtarna på två EP:s det senaste halvåret är ytterligare en försvårande omständighet, i synnerhet som de ytterligare låtarna tillhör skivans svagare. Men ingetdera förtar det faktum att Indie Cindy hedrar sin plats i bandets katalog.
Hut/Virgin
BETYG: 1/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2003)
Placebo har gjort samma skiva ytterligare en gång, komplett med affekterad Peter Murphy-sång och pinsamma uppdateringsförsök med elektroniska Big Beat-rytmer, bara ännu mera trist. Something Rotten – det var de som sa det – låter utmattat-Radiohead-spelar-Gorillazcover-på-singelbaksida, och annars är tröstlösa uppmaningar till kidsen att ”don’t forget to be the way you are” det djupaste Brian Molko knåpat ihop medan han inbillat sig att han skrivit ”relationsnoveller”. Bara R.E.M.-inspirerade (!) This Picture antyder att han också försökt sig på låtskrivande. Istället för låtar serverar Placebo sockerpiller maskerade med storslagna 80-talsgitarrer, elektroniska effekter, läderrock och alltmer utstuderade vampyriska postpunkgester, för att se om gothpubliken sväljer skiten. Sällan har ett bandnamn varit så träffande, men effekten uteblir.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Source/Virgin
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2001)
Under första halvan av 1980-talet tog den vita dansmusiken sina första stapplande steg. I storstäderna kunde man knappt undvika slickade funkband som Sades Pride, punkare som Blurt började försöka spela skränig funk och industriband siktade på dansgolvet. Viktigast var Bristols första dansvåg med Mark Stewart i täten.
Förra året ville Andrew Weatherall visa att musiken från den tiden fortfarande har relevans på dansgolvet, och släppte den varsamt mixade samlingen Nine O’Clock Drop. Kul och nostalgiskt för oss som var med första gången, men det gav inget större genomslag bland engelska DJs och dansproducenter som fortsatte spela two step. Förrän nu.
or Jackson, aka Underdog från The Brotherhood, har gjort sig ett namn genom att remixa bland annat Massive Attack. Som Playgroup lämnar han hiphop och modern dans för att återvända till rötterna, tillsammans med en stjärnparad som i många fall sett sina bästa dagar. Joi från Lucy Pearl är ett av de mer aktuella namnen i en lista som rymmer Happy Mondays Rowetta, Roddy Frame, reggaeproducenten Dennis Bovell och riot grrrl-Kathleen Hannah. Alla bidrar till Trevor Jacksons nostalgitripp.
Vill du veta vad tidiga Killing Joke hade gemensamt med PIL får du Edwyn Collins tolkning i Medicine Man. En dubversion av Special A.K.A. skulle låta som Surface to Air och ett återbesök i Bristol ger oss Make It Happen. Okej, några modernare grejer ryms också på skivan, men efter dubversionen av Paul Simons 50 Ways to Leave Your Lover, med Shinehead som gästvokalist, gör Playgroup inte bara skivbolagsreklam när han triumferar; ”Always go to the source baby”.
Setanta/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2004)
Morrissey brukar vara en utmärkt talangscout. Han uppmärksammade oss på både Suede och The Thrills långt innan de blev allmängods. När han nu talar sig varm om irländska Pony Club är det en rekommendation värd att ta på allvar.
Inte heller den här gången misstar sig Moz på talangen. Marc Cullen sjunger sina underfundiga kärlekstexter med en röst som ligger nära Jarvis Cockers mix av arrogans och osäkerhet, och hans låtmaterial har sådana kvaliteter att Family Businessutan problem kan konkurrera med vilken The Best Britpop Album… Ever som helst.
Men däri ligger naturligtvis Ponnyklubbens problem. Med lite stelbent Motown-blås, Pulp-ljudande Dorset Street och Buried in the Suburbs, som kunnat vara en hit från Blurs tredje album, är Family Business en hopplöst otidsenlig skiva. Den hade varit sensationell för tio år sedan, men idag känns den så daterad att den unkna doften effektivt utplånar låtarnas fräschör.
Låt inte Ponnyklubben vara varken början på en britpop-revival eller ett tecken på vad vi kan vänta oss av Morrisseys You Are the Quarry om drygt en månad. Snälla?
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Poolhall Recordings
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2016)
Att Värmdös exilkanadensare Richard Reagh numera väljer att kalla sig Poolhall Richard markerar både en nystart och en kursändring. Riktningen går att spåra redan i att han ordnade releasefesten hos Izzy Young på Folklore Centrum, och mycket riktigt är Bob Dylan en referenspunkt som är omöjlig att ignorera. Men såväl det melodiösa som lekfullheten hos Poolhall Richard gör Phil Ochs till en mer träffande Bleecker Street-jämförelse.
Även om rötterna i den amerikanska folktraditionen är djupa har Poolhall Richard dessutom ett i högsta grad modernt förhållningssätt till sin musik, och de påhittiga arrangemangen med Idde Schultz allestädes närvarande ger utrymme för elektroniska dimensioner i såväl grund som snickarglädje. Funkin’ Out at the Great Divide är charmigt Flying Lizards-stiff och muntra Going Going Gone är fantastisk med sin Sparks-anpassad-för-förskola-känsla. Hej Då Granne är monumental med sina akustiska gitarrer och sitt dova trummuller, och även om allvaret är stort i låtar som Trouble är glädjen och fantasin alltid närvarande, och det lyfter Poolhall Richard högt över singer/songwriter-genomsnittet i landet.
Freaks R Us/Border
BETYG: 3/6
(Dubbelrecension med Gang of Four – What Happens Next, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)
I efterdyningarna av den brittiska punken fanns band som var intresserade också av rytmer, och några lyckades kombinera det med sin punkiga expressivitet. Och kanske var det just punkattityden att skita fullständigt i att man egentligen inte behärskade vare sig genres som funk eller dub eller instrument som gjorde att band som Public Image Ltd och The Slits blev så mycket mer spännande än den renodlade punk de uppstod ur.
Från Leeds kom Gang of Four som med engagemang och skärpa skapade allmänintresse för sin ryckigt rytmiska avantgardepop för 35 år sedan, och stundtals lyckats återskapa nästan samma nivå åtminstone ibland under årtiondenas återföreningar och comebacks. Den här gången räcker det dock inte att Andy Gills taggiga funkgitarr fortfarande kan vara innovativ, när han alltför ofta prövar 90-talsknep som flagiolettgitarr och funkmetal. Resten av de ursprungliga bandmedlemmarna har allihop tagit sin respektive Mats ur skolan, och ersättningssångaren John Sterry ramlar ideligen in i olycksaliga Peter Gabriel-pretentioner, i synnerhet när han ska samarbeta med en gästande Herbert Grönemeyer (!). Inte ens en på flera ställen inhoppande Alison Mosshart förmår räta upp haveriet.
Nästan lika illa är det med Pop Group. Att Mark E Stewarts gastande i megafon är sig likt – påfallande nära hur John Lydon brukade låta på 70-talet men utan hans bitska skärpa – är kanske förklarligt, men resten av bandet har faktiskt hunnit lära sig sina instrument så att detta extremspretiga oväsen-och-rytmer-konstrande nu bara känns påklistrat. Gravallvaret hämmar ytterligare, men när det drar åt dub uppstår en suggestion som kan bidra till att förklara det annars svårbegripliga släktskapet med efterföljande band som Massive Attack.
Men även med sådana förmildrande omständigheter är båda dessa comebackalbum bara ytterligare argument för varför återförenade band aldrig någonsin borde få överge sina nostalgiska retroturnéer för att göra nya skivor.
DBPM/Playground
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2015)
Nya album från artister som varit avlidna i mer än ett decennium gör man klokt i att förhålla sig skeptisk till. Men de inspelningar den åldrade The Staple Singers-patriarken höll på med när han dog håller måttet, till stora delar tack vare två efterlevande beskyddare.
Den första är Jeff Tweedy, som skalat bort all instrumentering för att ge fullt utrymme åt en röst som rymmer 100 år av amerikansk medborgarrörelse. Den andra är Mavis Staples, Pops numera 75-åriga dotter, som i bakgrunden och en fin duett fortfarande sjunger soul och gospel bättre än någon annan.
I en avmätt gospelsvängig Will the Circle Be Unbroken – den första låt Pops lärde sina döttrar för länge länge sedan – sluts verkligen cirklarna, och den vitalitet Pops Staples visar upp från andra sidan är större än de flesta av hans fortfarande levande kollegors.
”Glesbygdsromatisk popmusik”, är det en chauvinistisk storstadsformulering eller en träffande beskrivning av Popterror?
– Vi sjunger om det vi känner till, och man kan väl diskutera hur romantiskt det egentligen är. 40 århandlar om en by, och många med den, som håller på att försvinna, och även om det är nostalgiskt så är det ju bra sorgligt också. Hur som haver tycker vi det är ganska träffande.
Den glesbygdsromatiska popmusikern Matti Alkberg blev ju rätt betuttad av ert album Svartåsen. Det måste ha värmt?
– Det är klart det värmde. Men byapojkarna i oss vill påpeka att Alkberg är från rena storstan.
Var ni bekanta innan?
– Han intervjuade oss för Kuriren i fjol, och på den vägen är det. Sen har vi en del gemensamma bekanta också. Umeå och Luleå kan ju vara vänner nu för tiden.
Det han särskilt lyfter fram är att ni beskriver en manlig gemenskap utan att vara hö-hö-igt grabbiga. Blir ni aldrig sådär härligt omklädningsrumssexistiska när ingen annan hör?.
– Det är ju lite trist att det ska vara anmärkningsvärt att man försöker bete sig som folk, och det försöker vi.
Hur känns det att spela i storstaden ikväll?
– Du kommer inte hitta några storstadsmänniskor på Debaser ikväll, så det lär kännas lika gött som vanligt! Vi är djupt peppade.
– Till sist, vad önskar vi oss mest av allt? Småkakor i logen och glad publik ikväll. Vi kommer ha råkul.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2012
Av Patrik Forshage
Intervju
Foto: Benjamin Barrese
Merge/Import
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2003)
Det dröjde sex år innan en ny fullängdsskiva med Portastatic till slut såg dagens ljus i form av The Summer of the Shark i våras. Mac McCaughans sidoprojekt hade liksom mist sin mening i samma takt som huvudsysslan Superchunk vågade spela tystare långsammare och konstigare. Men nu går det fort, efter bara ett halvår är det dags igen.
Visserligen rör det sig bara om en femspårs-EP den här gången, där kraftfull och habil powerpop i nya Autumn got Dark har den centrala positionen. En cover av Badfingers Baby Blue är ett logiskt val av andralåt, medan covers av Bruce Springsteen och Ronnie Lane inte känns lika självklara. Dessutom får vi In the Lines från vårens skiva i onödig rockbandsversion. Men egentligen vill ju Mac McGaughan hellre ägna sig åt vinglig smårufflig lofi-indiepop. Så för säkerhets skull fyller han ut skivan med hela åtta bonusspår från sina radiospelningar på egen hand. Den högen akustiska versioner av gamla och någon ny Portastaticfavorit är enbart av intresse för fanatiker
Skivrecension
Av Patrik Forshage