På fredag släpps Jjulius album Vol. 3, och redan idag finns möjligheten att höra singeln Balladen om elpriset i augusti 2022 exklusivt på Fokus Musik. Den tar avstamp i Arthur Russells Loose Joints och bygger med hjälp av Tor Sjödén från Viagra Boys sitt eget beat med en avslutande elegant Being Boiled-touch, och ger en föraning om albumet som släpps på DFA-etiketten som en gång startades av bland andra James Murphy.
Så här beskriver Jjulius singeln:
– Balladen om elpriset i augusti 2022 är melankolisk lågkonjunktursdisco som likt flera andra låtar på skivan rör sig runt temat uppbrott och försoning, att bråka och att trösta. ”Pengarna räcker, jag lovar” är den textrad från skivan som jag oftast återkommer till, den fungerar som en besvärjelse. Rytmen är ursprungligen hämtad från Is It All Over My Face med Loose Joints, ett av Arthur Russells disco-projekt. Men efter andra refrängen rör sig låten in i okänt territorium med smattrande bongos, euforisk tamburin och en varning om vad som händer om du inte släcker efter dig när elpriserna skenar i lågkonjunkturens Sverige.
Här hör du Balladen om elpriset i augusti 2022, som funnits exklusivt på Fokus Musik ett dygn innan officiell release.
Redan i samband med deras debut 2021 var det lätt att förälska sig i Marble Rafts drömska, storslagna och luftiga pop, och den känslan växer sig bara starkare när de nu är tillbaka med Rites of Passage.
”Låten är en varm och drömsk historia om att hitta en fristad av både trygghet och eufori i en kall metropol av skräp och betong,” säger Olle Söderström och Gabrielle Werme Baker om Rites of Passage. Det fångar essensen av en trösterik och klangfull popsång som balanserar mellan det inbjudande optimistiska och det dramatiskt vemodiga, med spår av både Cocteau Twins och New Order i soundet.
Singeln ger en försmak av det kommande albumet Dear Infrastructure under våren 2025, då berättelsen om de unga personerna i Rites of Passage placeras i en större kontext.
Att Cigarett uttrycker ett beroende lika livsfarlig och oemotståndligt romantiskt som både en roman och en produkt med samma namn är en sak. Att Knivsidans nya singel till sin karaktär är lika beroendeframkallande är en annan. Du hör den först hos Fokus Musik.
”Vi ville göra en låt som kändes som ett sista bloss – skört, intensivt och fullt av laddning. En destruktiv närhet som man ändå inte kan släppa”. Så beskriver Knivsidan sin nya singel Cigarett, där även texten beskriver det nedbrytande beroendet i en relation som det inte går att ta sig ur. Det är en filmisk låt som brinner med intensiv glöd, kristallklart modern pop fylld av dov svärta och tungt muller. Det är början på en utveckling som innebär att det i framtiden inte längre finns behov för andra band från trions Eskilstuna att återförenas igen.
Av Patrik Forshage
19 juni 2025
Singelpremiär
Lagom till sitt 20-årsjubileum är Pascal tillbaka. Firandet inleds med en ny singel med en Eddie Meduza-cover, som får unik premiär hos Fokus Musik.
Den som fyller jämnt bör fira rejält, och Pascal firar sitt 20-årsjubileum med först den sprillans nya singeln När man drömmer sina drömmar. Det är en sommarsingel på egna ben och en aptitretare inför ett kommande Pascal-album till hösten. Bandet har visserligen gjort covers av Judas Priest och Kal P Del tidigare, men den här gången har Pascal klivit långt utanför sin bekvämlighetszon (i den mån de någonsin befunnit sig i någon sådan) med en cover av ökända Eddie Meduzas mest folkkära kärlekssång.
En enda sommarspelning hinner Pascal med, på Slakthuset Block Party i Göteborg den 18 juli, men i samband med bandets sjunde album Tänker på dig jämt väntar turné framåt hösten.
Ni har en tradition av väl valda covers från oväntade håll. Men Eddie Meduza är ändå lite otippat. Vad har Pascal för relation till honom?
— Vi har alla lyssnat på Eddie Meduza. Vi gillar även hans ”dansbandslåtar”. Texten till När man drömmer sina drömmar är ju väldigt bra så det kändes som en låt vi skulle kunna göra bra.
Men den i bagagaeluckan är det ju som gjort för en rejäl folkparksturné. Men så gör ni bara en enda spelning i sommar, och väntar till hösten med en rejäl runda. Varför passar ni inte på när man kan ha cabtaket nedfällt?
— För att vi behöver vila och ladda upp inför skivsläppet! Vi är ju inte världens bästa turnerade band, då vi också gillar att vara hemma och ta de lugnt.
Fyra-fem år mellan varje album, är det en takt som känns lagom?
— För oss blir det lagom! Vi har ju annat i livet än bara bandet. Vi jobbar och ska hinna ta hand om barn, djur, trädgård och livet i allmänhet.
Ses ni och spelar under åren däremellan, eller låter ni det ligga och plockar upp det först när det börjar kännas som det är dags att spela in och spela ute igen?
— Jo men vi ses däremellan. Vi brukar ses någon helg i kvartalet i en lada på Gotland och skriver nytt och hänger. Vi låter det ta den tid det tar, vi har ingen magisk plan på hur lång tid det ska ta, så det har blivit några år emellan skivorna. Det passar oss helt enkelt. Vi tar alla initiativ, mest för att vi gillar att hänga med varandra, sen blir det musik när vi hänger.
Vad kan man förvänta sig av det kommande albumet Tänker på dig jämt?
— Vår nya skiva låter som Pascal brukar låta! En del glada låtar, en del lite mindre glada låtar.
När man drömmer sina drömmar (Novoton) släpps officiellt på fredag den 11 juli, och tills dess går det att höra blott och bart hos Fokus Musik.
Av Patrik Forshage
Den 9 juli 2025
Singelpremiär
Till hösten är äntligen The Mary Onettes tillbaka med ett nytt album, och dubbelsingeln Hurricane Heart / Eyes Open retar aptiten redan nu, bara hos Fokus Musik.
Äntligen börjar det närma sig albumrelease för The Mary Onettes, som har spelat drömpop sedan innan begreppet fanns. På Hurricane Heart / Eyes Open – där dessutom Maja Milner från Makthaverskan gästar – finns bandets karaktäristiskt stora känsloyttringar och starka melodier, och både lyssnare från förr och den som upptäckte bandet från Jönköping när deras Cry For Love hördes i den japanska First Love på Netflix kommer att känna igen sig när The Mary Onettes är tillbaka.
Här hör du dubbelsingeln Hurricane Heart / Eyes Open (feat. Maja Milner (Makthaverskan), och så håller vi andan tillsammans inför releasen av albumet SWORN (Welfare Sounds & Records) till hösten.
Av Patrik Forshage
den 16 juni 2025
Singelpremiär
Tio år efter vad som hade kunnat vara deras genombrott om de inte bestämt sig för att prioritera viktigare saker är YAST tillbaka. Nya singeln Someone Else har premiär hos Fokus Musik.
Från Sandviken via Malmö och rätt ut i världen. Så tedde sig utvecklingskurvan för YAST och deras drömska pop för tio år. Men just när det var på väg att explodera i samband med deras andra album 2013 bestämde de sig för… att de inte riktigt hade lust. Viktigare än turnerandet och den internationella framgången var vardagen och vänskapen.
Tio år senare är YAST tillbaka som om inget hade hänt, med en utvecklad elegant gitarrpop som låter lika gnistrande som den brukade göra, bara lite djupare och starkare. Under åren har YAST hörts av live med ojämna mellanrum, och de fem medlemmarnas solo— och sidoprojekt är för många för att vi ska kunna fånga ens en bråkdel. Men nu har de landat i nya låtar och det sound som naturligt hör till dem, och i september släpper de sitt tredje album Premium.
Hos Fokus Musik finns idag chansen att höra bandets första singel från Premium innan någon annan.
Men var har ni hållit hus så länge?
– Mest hemma! Men har ju också rockat med Toi Let, Marcus Norberg and the disappointments, Per och Olof, purr purr och en massa andra band. Men mest har vi varit hemma!
Ni lämnade liksom alla dukade internationella bord för småstaden igen?
– Jamen vafan vi höll ju på å slita huvvena av varandra där efter förra skivan och ett helt liv ihop. Sen fick det gå lite tid och vi älskar ju varandra så går inte att vara isär för länge.
För tio år sedan slog ni fast att My Dreams Did Finally Come True. Men ni låter lika drömska idag. Vad drömmer ni om nu?
– Man drömmer väl mest om jobbet eller nå Babblarnaavsnitt men som band drömmer vi väl typ mest om att få komma ut och spela lite!
Ni säger att kommande albumet Premium är självhjälps-pop med ärligt uppsåt. Vad betyder det?
– Kolla med chatgpt!
Vilka skillnader kommer era gamla lyssnare att höra hos YAST idag jämfört med förr?
– Nämen det märks ju garanterat att vi är 10-15 år äldre nu. Visst var det mest gubbrocksinfluenser innan också men nu har det helt ballat ut! Låter premium! Låter senior!
Av Patrik Forshage
11 juni 2025
Singelpremiär
Domino/MNW
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2001.)
Efter Stephen Malkmus lysande solodebut är det dags för nästa musiker från den ursprungliga Pavement-duon att stå på egna ben. Preston School of Industry är en trio ledd av Spiral Stairs, aka Scott Kannberg, och en viss revanschlystnad gentemot Stephen Malkmus kan skönjas, till glädje för lyssnaren.
Precis som sin gamla barndomsvän tar inte Scott Kannberg några stora steg från Pavement. All This Sounds Gas är fylld av skräpig amerikansk gnällrock med kopplingar via Dinosaur Jr hela vägen tillbaka till Velvet Underground och Buffalo Springfield. Flera låtar skulle utan problem kunnat slå sig in på något av Pavements sista album, och Encyclopedic Knowledge of har misstänkt mycket gemensamt med Stephen Malkmus Black Book.
Men på andra håll låter Scott Kannberg sitt väldokumenterade intresse för engelsk 80-talsindie styra honom i en lite annan riktning. Hans kärlek till Echo & The Bunnymen kan spåras på flera ställen, Falling Away är en popdänga med New Order-bas och The Idea of Fire skulle kunna vara byggd på någon gammal Cure-ramsa.
Oberoende av om Scott Kannberg gör finstämda popsånger med vacker steelguitar, skräniga rundgångsljudande rocklåtar eller meditativt John Lennon & Elephant’s Memory-flum är låtarna starka och biter sig fast. Stephen Malkmus har fått oväntat hård konkurrens från nära håll. Det tjänar vi på.
Exploding In Sound
BETYG: 4 av 6
När Izzy Hagerus under namnet Prewn är gör ett album om sitt liv är det inget självförhärligande Instaflöde hon presenterar. Hon kallar System för ”en offentliggjord dagbok”, och hennes cello-baserade låtar är demos från de senaste fyra åren, skrivna mitt i natten och olika djupt ner i ett svart hål av misslyckade relationer och egeninspelade i hennes hemmastudio.
I stillsamma It’s Only You finns ett folksångsdrag i hennes sätt att sjunga och körpartier i bakgrunden, och My Side inleds så avskatat att det nästan bara är den takthållande metronomen som hörs bakom hennes röst, med sedan bygger hon ut med sin cello och syntar och allt ljudligare gitarrdist.
Ett sådant gitarrlarm med feedback och grungeackord dominerar albumet intill hennes allerstädes närvarande huvudinstrument cello, som i titelspåret där ett påfallande Dinosaur Jr-mangel skaffar sig utrymme innan sången så småningom övergår i ett renodlat stråkarrangemang av barockkaraktär. Dirty Dog är allra mest överstyrd, men det är långtifrån enda gången som Prewn låter som PJ Harvey på gränsen till nervsammanbrott, kraftfull, personlig och okontrollerbar.
Av Patrik Forshage
Den 8 oktober 2025
Skivrecension
B-Unique/Warner
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2008)
Hade det här varit ett nytt ungt brittiskt band hade vi lyssnat utan förväntningar eller fördomar och hört ett smart hit-tätt popalbum, med creddiga gäster, särskilt ur svenskt perspektiv med Lykke Li, Victoria Bergsman och inte minst producerande Björn Yttling, och en och annan blinkning åt pop- och rockhistorien. Vi hade hört ett perfekt partyalbum.
Men Beautiful friend är ett album från bandet som alltid varit både ointresserade och inkapabla att dölja sina influenser, och som därför råkat uppfostra ett par generationer med sina tvära kast mellan garagerock, klubbmusik, reggae, Exile on Main St-boogie, kraut och cosmic american-nudiekostymer.
Då hör vi fortfarande ett perfekt partyalbum, men vi hör inga av de nya eller nygamla riktningar som vi kommit att förvänta oss av Primal Scream. Det är lika begripligt vare sig det beror på att Bobby Gillespie har en familj att försörja eller att han har tappat sin musikaliska nyfikenhet, men för oss är det lika trist vilketdera.
Ignition/Playground
BETYG 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2016)
Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva stunden när Bobby Gillespie tappat sitt självförtroende. Men när Primal Scream inleder Chaosmosis med en räddhågsen och anonym ripoff på av sin Screamadelica-periods klubbrock, komplett med housepiano och damkör, går det inte att undvika tanken att den förr så rastlöst nyfikne artisten numera försöker rädda det som räddas kan och spelar för en minskande skara åldrande konservativa fans.
Spår som 100% of Nothing kastar längtansfulla blickar tillbaka till den raka handklappsrocken på Give Out But Don’t Give Up, medan When the Blackout Meets the Fallout verkar vara en ratad outtake från XTRMNTR. Bandet som i 30 år lystet kastat sig över sina senaste musikaliska erövringar för att plundra dem på allt matnyttigt faller här tillbaka till sina egna säkraste framgångar, och den förändring som ändå kan anas beskrivs bättre som utslätning än utveckling.
Att Where the Lights Get In är enfaldig bubbelgumspop hade varit illa nog, men för ett band som Primal Scream som arbetat så hårt för att stanna längst fram i avantgardet är det kanske ännu värre att det låter så daterat och omodernt. Den ironiskt betitlade I Can Change är muzak, Carnival of Fools är vek Sparkspop och Private Wars är ett synnerligen olyckligt folkpopförsök.
Bara med Golden Rope lyckas Primal Scream återskapa något av sin gamla suggestionskraft, och även då handlar det just om återskapande.