(Ursprungligen publicerad i ZÄPO nummer ett maj 1981)

Det var nästan fullsatt i Kulturhusets hörsal på skärtorsdagen. De flesta var där för att se ”nya” Raketerna, och inte lär väl någon ha gått därifrån besviken. 

Raketerna inledde med den på många sätt aktuella Reagan Express. Eftersom jag stod längst framme vid scenen såg jag inte hur publiken bakom mig betedde sig, men enligt DN satt inte många på de stolar som fanns i hela lokalen. 

Hasse och gänget fortsatte iallafall med låtar från MP:n, uppblandat med outgivna låtar. Den enda av deras äldre låtar som finns kvar på repertoaren är Stick inte upp. Som extranummer gjorde de Lilla pappa, och lyckan var total. 

Calcuttas del av konserten kan du läsa om i reportaget om dem.

Anti-/Bonnieramigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006.)

Fuckin’ ’ell, den här mannen. Ramblin’ Jack Elliott, 70 fyllda, är ett levande uppslagsverk över 1900-talets populärkultur. Knappt var han torr bakom öronen förrän han lämnade Brooklyn och sina intellektuella föräldrar för att ta jobb som ryttare på Colonel Jim Eskew’s Rodeo. När han lärt sig plocka på gitarren hookade han upp med Woody Guthrie som sidekick och lärling under fem år. Sen söp han och läste korrektur tillsammans med Jack Kerouac, och snodde Kerouacs tjejer under tiden. 

Tillsammans med suparpolaren James Dean (vars flickvän Elliott gifte sig med) jagades han av snuten. Bob Dylan kallade honom sin ”long-lost father” och även Ewan MacColl såg honom som läromästare. Andy Warhol bokade honom som förband åt Velvet Underground, han har spelat på prinsessan Margarets privata fester och på Dylans The Rolling Thunder Review-turné. Han har jobbat som långtradarchaffis, flodbåtskapten, pilot och vigselförättare. Ovanpå allt annat har han förlorat i armbrytning mot Mississippi John Hurt. 

Åsså lever gubben, och är skitskitskitbra! Nån vidare låtskrivare är han inte. Woody’s last ride, om sin sista tur med herr Guthrie, är en av de totalt kanske fem låtar han skrivit under sin 50-åriga karriär. Det gör förstås inget när man har Ramblin’ Jack Elliotts encyklopediska kunskap om den amerikanska sångskatten. Tillsammans med senare generationers beundrare – Lucinda Williams, David Hidalgo och Flea tittar förbi studion – har han dessutom en oefterhärmelig förmåga att framföra allt från honky-tonk-klassiker som Driving nails in my coffin via Carter Familys Engine 143 och Leadbellys Jean Harlow till standards som Hoagy Carmichaels Hong Kong blues. 

När han i Arthritis blues räknar upp sina sjukdomar går det ändå inte att tycka synd om den gamle mannen. Så väderbitet uråldrig röst som han har kan lite ledvärk omöjligt påverka honom.

Skivrecension

Nonsuch/Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2008)

 När Randy Newman ger ut sitt första originalalbum på nio år, utan att behöva anpassa sig till Pixlars apolitiska fyndigheter, tar han i från tårna. Men han vore å andra sidan inte Randy Newman om han inte gjorde det med stora portioner humor, kärlek och subtilitet. A Piece of Pie innehåller båda ståndpunkterna i en diskussion om John Mellencamps eventuella nationalism, och i skivans centrala verk, A Few Words in Defense of Our Country, konstaterar han muntert att Bush nog inte är så illa iallafall, åtminstone inte i jämförelse med Stalin. 

Men hans agitation har samma ömsinthet som salig Tage Danielssons, och mitt bland alla angrepp finns också utrymme för en rättfram och allt annat än ironisk kärleksballad. Rock eller pop är det förstås inte. Istället har Randy Newman proppat Harps and Angels full av dixie, musikalnummer, New Orleans-sväng och jazz. Den här sortens orkesterarrangemang och kördueller har inte hörts motsvarigheten till sedan det sena 40-talets showtunes, och den här sångkvaliteten sedan Cole Porter, Rodgers & Hammerstein och Tom Waits.

Icebreaker/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2013)

Som vi jublade över Paddy McAloons återkomst med Let’s Change the World with Music för fyra år sedan, trots att vi var införstådda med att de inspelningarna hade 17 år på nacken. Hade vi varit av den nervösa sorten, och hade vi talat om någon annan än Paddy, hade det med andra ord varit läge för oro när Prefab Sprout nu mot alla odds faktiskt återvänder med en riktig comeback, hans första skiva med nyinspelat material på 13 (!) år.

Men nervositet vore förstås helt obefogat, för Paddy McAloon är för evigt ett geni på både området popmelodier och på området intelligenta texter. Det må vara ett överanvänt ord, men inget annat räcker för att beskriva en man som efter att ha raddat upp argument med ett ”ergo” sammanfattar sig själv som The Best Jewel Thief In The World. Hans betraktelser av vad Adolescence innebär borde vinna litterära priser, och mer än hälften av hans låtar vore var för sig tillräckligt för ett musikaliskt nobelpris.

Man skulle kunna invända att även hans nya sånger ofta låter som slickad melodisk 80-talspop, men det vore förstås att skjuta bredvid målet. För även om en låt som The Songs Of Danny Galway – om ett möte med Jimmy Webb i en bar i Dublin för dryga 20 år sedan – påminner om Lloyd Cole, Aztec Camera eller andra inom den erans popintelligentia – så är den faktiskt överlägsen dem vi jämför med.

Det här hade varit värt att vänta ett par decennier ytterligare på.

Björns vänner förbereder oss inför sitt kommande spökprogg-album med singeln Den eviga vinden, som får unik premiär hos Fokus Musik.

Med ojämna och ganska långa mellanrum hör Björns vänner av sig för att berätta om något nära och väsentligt, och varje gång blir vi lika mjukt tillfreds. Här kallar det sin musikaliska inriktning för ”spökprogg”, och det hade väl egentligen kunnat vara en etikett för bandets samlade iuttryck. Det är alltid varmt, omhändertagande och vänligt humoristiskt, om än inte alltid lättbegripligt. 

Här är det där bubblande jublet som Björns vänner framkallat ända sedan starten i slutet av förra årtusendet är extra påtagligt i Den eviga vindens beskrivning av att drabbas av plötslig förälskelse. 

Om en drygt månad släpps albumet All tid i världen (Adrian) och 19 september släpps singeln Den eviga vinden, med Ensam som andra spår även till andra än bara Fokus Musiks läsare. Den som är särskilt alert kan dessutom se Björns vänner live i Malmö eller Göteborg i november (den 7:e resp 29:e), eller i Stockholm framåt februari (närmare bestämt den 7/2).

GOLAs andra singel Piles är en stilla och lugn sång som andas ödmjukhet och acceptans. Du hör den först hos Fokus Musik. 

När Falkenbergarna Samuel Berg och Charlie Johansson i all anspråkslöshet återförenades i en Stockholmskällare hittade de till en genuin musikalisk närhet som hade undflytt dem innan. GOLAS debut Painting By Numbers väckte uppmärksamhet både i P3 och utomlands, och ödmjuka Piles kommer att fortsätta den utvecklingen. 

Samuel hittade grunderna till Piles i föräldrahemmet i Falkenberg, såväl musikaliskt som lyriskt. En övergiven gitarr för barn och den vuxnes perspektiv på sitt ursprung i stunden väckte embryot till låten, som sedan slutfördes tillbaka i huvudstaden tillsammans med Charlie och producenten Anton Fernandez.

– Upprinnelsen till denna låten var att jag var hemma för sommaren och lunkade runt i mitt föräldrahem. Där fanns en akustisk nylongitarr i barnstorlek utan alla strängar på, tänkt att ges till mina brorsbarn. Låten skrevs där och då och vi har med originalinspelningen i produktionen – där man hör familjen göra sig i ordning i bakgrunden och vatten rinnandes från handfatet. Gitarren tog jag med mig tillbaka till Stockholm och finns nu i GOLAs studio (jag har inte satt på nya strängar).

GOLAs debut-EP This Is Our Room släpps efter sommaren.

Av Patrik Forshage

25 juni 2025

Singelpremiär

På fredag släpps Jjulius album Vol. 3, och redan idag finns möjligheten att höra singeln Balladen om elpriset i augusti 2022 exklusivt på Fokus Musik. Den tar avstamp i Arthur Russells Loose Joints och bygger med hjälp av Tor Sjödén från Viagra Boys sitt eget beat med en avslutande elegant Being Boiled-touch, och ger en föraning om albumet som släpps på DFA-etiketten som en gång startades av bland andra James Murphy. 

Så här beskriver Jjulius singeln:

– Balladen om elpriset i augusti 2022 är melankolisk lågkonjunktursdisco som likt flera andra låtar på skivan rör sig runt temat uppbrott och försoning, att bråka och att trösta. ”Pengarna räcker, jag lovar” är den textrad från skivan som jag oftast återkommer till, den fungerar som en besvärjelse. Rytmen är ursprungligen hämtad från Is It All Over My Face med Loose Joints, ett av Arthur Russells disco-projekt. Men efter andra refrängen rör sig låten in i okänt territorium med smattrande bongos, euforisk tamburin och en varning om vad som händer om du inte släcker efter dig när elpriserna skenar i lågkonjunkturens Sverige.

Här hör du Balladen om elpriset i augusti 2022, som funnits exklusivt på Fokus Musik ett dygn innan officiell release. 

Att Cigarett uttrycker ett beroende lika livsfarlig och oemotståndligt romantiskt som både en roman och en produkt med samma namn är en sak. Att Knivsidans nya singel till sin karaktär är lika beroendeframkallande är en annan. Du hör den först hos Fokus Musik. 

”Vi ville göra en låt som kändes som ett sista bloss – skört, intensivt och fullt av laddning. En destruktiv närhet som man ändå inte kan släppa”. Så beskriver Knivsidan sin nya singel Cigarett, där även texten beskriver det nedbrytande beroendet i en relation som det inte går att ta sig ur. Det är en filmisk låt som brinner med intensiv glöd, kristallklart modern pop fylld av dov svärta och tungt muller. Det är början på en utveckling som innebär att det i framtiden inte längre finns behov för andra band från trions Eskilstuna att återförenas igen. 

Av Patrik Forshage

19 juni 2025

Singelpremiär

Domino/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2001.)

Efter Stephen Malkmus lysande solodebut är det dags för nästa musiker från den ursprungliga Pavement-duon att stå på egna ben. Preston School of Industry är en trio ledd av Spiral Stairs, aka Scott Kannberg, och en viss revanschlystnad gentemot Stephen Malkmus kan skönjas, till glädje för lyssnaren. 

Precis som sin gamla barndomsvän tar inte Scott Kannberg några stora steg från Pavement. All This Sounds Gas är fylld av skräpig amerikansk gnällrock med kopplingar via Dinosaur Jr hela vägen tillbaka till Velvet Underground och Buffalo Springfield. Flera låtar skulle utan problem kunnat slå sig in på något av Pavements sista album, och Encyclopedic Knowledge of har misstänkt mycket gemensamt med Stephen Malkmus Black Book. 

Men på andra håll låter Scott Kannberg sitt väldokumenterade intresse för engelsk 80-talsindie styra honom i en lite annan riktning. Hans kärlek till Echo & The Bunnymen kan spåras på flera ställen, Falling Away är en popdänga med New Order-bas och The Idea of Fire skulle kunna vara byggd på någon gammal Cure-ramsa. 

Oberoende av om Scott Kannberg gör finstämda popsånger med vacker steelguitar, skräniga rundgångsljudande rocklåtar eller meditativt John Lennon & Elephant’s Memory-flum är låtarna starka och biter sig fast. Stephen Malkmus har fått oväntat hård konkurrens från nära håll. Det tjänar vi på.

Ignition/Playground

BETYG 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2016)

Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva stunden när Bobby Gillespie tappat sitt självförtroende. Men när Primal Scream inleder Chaosmosis med en räddhågsen och anonym ripoff på av sin Screamadelica-periods klubbrock, komplett med housepiano och damkör, går det inte att undvika tanken att den förr så rastlöst nyfikne artisten numera försöker rädda det som räddas kan och spelar för en minskande skara åldrande konservativa fans. 

Spår som 100% of Nothing kastar längtansfulla blickar tillbaka till den raka handklappsrocken på Give Out But Don’t Give Up, medan When the Blackout Meets the Fallout verkar vara en ratad outtake från XTRMNTR. Bandet som i 30 år lystet kastat sig över sina senaste musikaliska erövringar för att plundra dem på allt matnyttigt faller här tillbaka till sina egna säkraste framgångar, och den förändring som ändå kan anas beskrivs bättre som utslätning än utveckling. 

Att Where the Lights Get In är enfaldig bubbelgumspop hade varit illa nog, men för ett band som Primal Scream som arbetat så hårt för att stanna längst fram i avantgardet är det kanske ännu värre att det låter så daterat och omodernt. Den ironiskt betitlade I Can Change är muzak, Carnival of Fools är vek Sparkspop och Private Wars är ett synnerligen olyckligt folkpopförsök. 

Bara med Golden Rope lyckas Primal Scream återskapa något av sin gamla suggestionskraft, och även då handlar det just om återskapande.