Bad Taste
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2005)

För tre Landskronakillars skull hoppas vi att Mark Mothersbaugh inte följer uppmaningen i deras bandnamn. För så fort Devos gamla ledare slutar försörja sig på att skriva bakgrundsmusik till barnprogram på Nickelodeon för att istället återförena sitt gamla band tar Quit Your Dayjobs existensberättigande slut snabbare än deras en minut långa låtar. Fram till dess är dock deras snabba vrickade pop, uppkäftiga syntar och stelopererade sångare lika roande som igenkännlig.

Quit Your Dayjob skulle förmodligen bli förolämpade om någon försöker ta dem på allvar när de ropar ”Oi!” och sjunger meningslösa bagateller om en She-Male Godzilla eller om hur skönt det känns att pissa på en panda. Likaså skiter de fullständigt i att vi hört både pandapissandet och förra årets Head of the Daycare Center, här som gömt extraspår, förut, eller att SubHumanist och flera andra spår obevekligen avslöjas som nödtorftigt maskerade Devo-covers. Den som prövar att skråla ”Rock Lobster” istället för titeln i Man Power upptäcker deras andra influens B-52’s, också identifierbar i ideliga och inte alls otrevligt stötiga Ricky Wilson-gitarrer. 

The Hives får ursäkta, och till och med gamla Kitchen and The Plastic Spoons hamnar i skuggan av Quit Your Dayjob när det kommer till underhållande de-evolutionslära.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Alleycat/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 10 maj 2011)

Fortfarande svämmar det över av idéer i alla tuggummirebelliska riktningar som fanns i slutet av 70-talet, från Ramones via The Cramps till Devo (ordentligt mycket Devo, faktiskt). Humöret är gott, tempot är högt och textramsorna är fryntliga, som det anstår personer med så uppenbara koncentrationssvårigheter. För den som inte stör sig för mycket på prepubertal grabbig skojfriskhet (”she’s a fine piece of ass – Joan of Ass”) finns med andra ord mycket att glädjas bland de 16 låtar Quit Your Dayjob hinner igenom på 25 minuter.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2008)

Peter Buck har återtagit kontrollen över skeppet R.E.M., bundit fast Michael Stipe vid en stol och slängt hans mekanolåda till förmån för gammalt hederligt gitarriffande. Det gör att R.E.M. är nästan lika bra som när de var bra, och redan frälsta övertygar sig själva om att det finns anledning att lyssna vidare, ungefär som Rolling Stones-fans envist hävdar vid varje nytt Stones-släpp.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

WEA/Warner
Betyg: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2011)

”It’s just like me to overstay my welcome”, sjunger Michael Stipe i skramliga All The Best, trots att han måste ha insett att han skulle få orden kastade tillbaka i ansiktet. För här blir det mesta fel, trots att R.E.M. på sitt femtonde studioalbum (antalet liveskivor ska vi inte ens börja tala om) fortsätter på det Peter Buck-dominerade rockspår de lyckosamt slog in på redan med Accelerate för två år sedan.

Det var nämligen de alltmer desperata experimenten vi gladdes åt att slippa då, inte minnesvärda melodier, och här är Oh My Heart och något mer stilla spår de enda där veteranbandet inte riffar på rutin. Gäster som Eddie Vedder och Peaches bidrar knappast med fräschör, och inte ens pålitliga Patti Smith och Lenny Kaye förmår smitta av sig med rebellautencitet.

Skivrecension

Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

Nu dansar elefanterna tätt på dansgolvet. Vissa har grace och elegans, andra dansar mera klumpigt med överdrivna gester och små felsteg här och där. U2 dansade en stund i höstas, och de som orkade titta på hela valsen slets mellan diskreta generade fniss och ren vånda. 

Nu ger sig R.E.M. upp på dansgolvet. Michael Stipe kanske inte längre är så hip, men han har rörelserna och rutinen, och hans känslosamma steg är autentiska och aldrig överdrivna. Både R.E.M. och U2 har uppnått en sådan status att de har råd att inte bry sig om åskådarnas reaktioner, men Stipe engagerar sig i att titta på sina danspartners i stället för att som Bono aldrig upphöras att beundra sina egna steg. 

Reveal är ljudet av ett ärrat och rutinerat band, som samlar ihop sina hågkomster och drar dem en gång till för sina barnbarn på verandan i den amerikanska södern. Men de är goda berättare och visar inga tecken på senilitet. Deras berättelser rymmer gitarrbaserad indiepop från mitten av 80-talet, storsäljande simpla poplåtar från tidigt 90-tal, drömska betraktelser och senare tuff gitarrock från samma decennium. När de dessutom lyckas väva in en hel del moderna elektroniska effekter utan att låta dem få alltför stor plats trollbinds alla lyssnande barn, till och med Michael Stipes tillfälliga gullgosse, den annars så överpretentiösa lilla Kid A. 

Till stora delar fångar Reveal samma drömska stämningar som Automatic For the People, till exempel i Disappear och Saturn Return. Tempot är lågt, och bandet koncentrerar sig på låtmaterialet istället för att ägna sig åt individuella experiment som på Up för snart tre år sen. Michael Stipe tillsammans med Peter Buck och Mike Mills har lyckats hitta tillbaka till sin gruppkänsla, och Bill Berrys ande svävar den här gången på ett positivt sätt över skivan. På Up lät det som om bandet gjorde allt för att förneka sin gamla trummis och hans betydelse, en inte alltför ovanlig reaktion vid en svår separation. Nu erkänner de hans betydelse, och har hittat tillbaka till en stabilitet i tillvaron. 

Det är klart att de ibland blir smärtsamt påminda om hans frånvaro, men de behöver inte hålla upp masker utan kan gå vidare i den riktning R.E.M. haft sedan debuten. Elektroniken får inte längre huvudrollen, även om den i låtar som I’ve Been High oroar med effekter och disharmonier. Det stora tillskottet till den sättning R.E.M. traditionellt arbetar med är istället en flygel och en stråksektion, som understryker skivans sorgsna och atmosfäriska skönhet och samtidigt förtydligar melodierna. All I Want har en refräng som biter sig fast, och Summer Turns to High skulle efter sin drömska inledning ha kunnat vara en orkestral ballad av Brian Wilson, direkt från Pet Sounds. 

Michael Stipe har utvecklat en djupare berättande röst som fungerar lugnande och vyssande. All the Way to Reno (You’re Gonna Be A Star) skulle med Peter Bucks Twin Peaks-gitarr mycket väl kunna bli den singel som åter etablerar skivbolagets kommersiella förtroende för R.E.M. Den omedelbara höjdpunkten är dock första singeln Imitation of Life. När Peter Buck får bestämma blir resultatet klassisk gitarrpop, bestänkt med stråkar och mer lättillgänglig än det mesta sedan Losing My Religion. 

Reveal är en skiva där R.E.M. blottar sin mänskliga sårbarhet och sin samhörighet. Inga gimmickar, ingen gästande KRS-One, inga tillkämpat avantgardistiska elektroniska experiment för att hänga på Radiohead, inga käcka solskensdängor. Det här är R.E.M. Ett band som tillsammans är betydligt större än summan av sina medlemmar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

RAF/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2012.)

Att Rachel Zeffira är en operasångerska märks föga i hennes viskade sång om man inte känner till det. Hennes motsvarande skolning i piano är tydligare i de udda och ibland avancerade harmonier som präglar de subtila sångerna, liksom i undersköna arrangemang för stråkar och träblås. Samtidigt är hennes musikaliska bakgrund avgörande för hur effektivt hon skapar dynamik i sina annars dämpade och smått gothklingande pianoballader. My Bloody Valentines To Here Knows When förvandlar hon till en dämpat suggestiv pianoballad, och Star är nästan försvinnande lågmäld. På några spår tar den italienskättade kanadensaren hjälp av band som S.C.U.M. och Toy, och när hon toppar alltihop med vintage synthpop-flörtar i Break The Spell kapitulerar man fullständigt.

Naïve/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2013)

Över Europa sänker sig mörkret, och på tvärs mot både globaliseringsprocesser och bättre vetande håller etnicitet på att bli en alltmer avgörande identitets- och sorteringsmarkör. I det sammanhanget grubblar Rachid Taha över sin tilldelade identitet i den akustiska Wesh (N’Amal). ”Är jag arab, är jag europé”, resonerar han i den omskakande starka ingången till Zoom, och att det överhuvudtaget är något man behöver överväga att definiera 2013 väcker uppgivenhet och sorg. Har SD bara genom att tvinga upp frågan så högt på agendan redan vunnit?

Svaret är nej, och Rachid Taha är ett utmärkt exempel på det. Ända sedan sina tidigaste album har han med nyfikenhet och påhittighet låtit den musik han älskat färga den i grunden traditionsstyrda nordafrikanska raï-musik som är hans bas. ”Rock’n’rai” har Rachid Tahas musik kallats, och även om det ibland blivit lite för utslätat, bland annat hans förra synthbaserade album Bonjour, har han oftare träffat rätt. I synnerhet när han gått ett steg längre och låtit musiken väsnas extra, som när han här i Khaloubni/Ya Oumri snarare spelar ”rai-punk”. Hans tidigare arabiskspråkiga Clashcover Rock el Casbah får en fortsättning i ett samarbete med Mick Jones, som bidrar rejält med både gitarr och sång i Algerian Tango, en låt som är vad den heter och som redan utan Mick Jones förträffliga insatser hade varit ett av de allra starkaste ögonblicken på Zoom.

Det är lätt att fastna i namnrabblande. Justin Adams (tidigare med Jah Wobble och Robert Plant) har producerat på ett innovativt och genreöverskridande sätt, utom en nyinspelning av Rachid Tahas 20 år gamla antirasistiska Voilà Voilà där Brian Eno lagt näsan i blöt och där såväl Agnès B, Femi Kuti och Eric Cantona kan höras. Lägg till det en flerspråkig variant av Elvis Now or Never, och därtill snygga samplingar av ”Egyptens fjärde pyramid” Oum Kalthoum.

Men allt sådant är utanpåverk, för det är Rachid Taha själv som är Zooms hjälte. Hans musik är lätt att omfamna oberoende av etnicitet, och med sin raspiga auktoritet i både röst och låtmaterial har han kapaciteten att fortsätta sabotera mörkerkrafternas vilja att sortera och isolera oss från varandra.

(Ursprungligen publicerad i ZÄPO nummer ett maj 1981)

Det var nästan fullsatt i Kulturhusets hörsal på skärtorsdagen. De flesta var där för att se ”nya” Raketerna, och inte lär väl någon ha gått därifrån besviken. 

Raketerna inledde med den på många sätt aktuella Reagan Express. Eftersom jag stod längst framme vid scenen såg jag inte hur publiken bakom mig betedde sig, men enligt DN satt inte många på de stolar som fanns i hela lokalen. 

Hasse och gänget fortsatte iallafall med låtar från MP:n, uppblandat med outgivna låtar. Den enda av deras äldre låtar som finns kvar på repertoaren är Stick inte upp. Som extranummer gjorde de Lilla pappa, och lyckan var total. 

Calcuttas del av konserten kan du läsa om i reportaget om dem.

Anti-/Bonnieramigo
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006.)

Fuckin’ ’ell, den här mannen. Ramblin’ Jack Elliott, 70 fyllda, är ett levande uppslagsverk över 1900-talets populärkultur. Knappt var han torr bakom öronen förrän han lämnade Brooklyn och sina intellektuella föräldrar för att ta jobb som ryttare på Colonel Jim Eskew’s Rodeo. När han lärt sig plocka på gitarren hookade han upp med Woody Guthrie som sidekick och lärling under fem år. Sen söp han och läste korrektur tillsammans med Jack Kerouac, och snodde Kerouacs tjejer under tiden. 

Tillsammans med suparpolaren James Dean (vars flickvän Elliott gifte sig med) jagades han av snuten. Bob Dylan kallade honom sin ”long-lost father” och även Ewan MacColl såg honom som läromästare. Andy Warhol bokade honom som förband åt Velvet Underground, han har spelat på prinsessan Margarets privata fester och på Dylans The Rolling Thunder Review-turné. Han har jobbat som långtradarchaffis, flodbåtskapten, pilot och vigselförättare. Ovanpå allt annat har han förlorat i armbrytning mot Mississippi John Hurt. 

Åsså lever gubben, och är skitskitskitbra! Nån vidare låtskrivare är han inte. Woody’s last ride, om sin sista tur med herr Guthrie, är en av de totalt kanske fem låtar han skrivit under sin 50-åriga karriär. Det gör förstås inget när man har Ramblin’ Jack Elliotts encyklopediska kunskap om den amerikanska sångskatten. Tillsammans med senare generationers beundrare – Lucinda Williams, David Hidalgo och Flea tittar förbi studion – har han dessutom en oefterhärmelig förmåga att framföra allt från honky-tonk-klassiker som Driving nails in my coffin via Carter Familys Engine 143 och Leadbellys Jean Harlow till standards som Hoagy Carmichaels Hong Kong blues. 

När han i Arthritis blues räknar upp sina sjukdomar går det ändå inte att tycka synd om den gamle mannen. Så väderbitet uråldrig röst som han har kan lite ledvärk omöjligt påverka honom.

Skivrecension

Nonsuch/Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2008)

 När Randy Newman ger ut sitt första originalalbum på nio år, utan att behöva anpassa sig till Pixlars apolitiska fyndigheter, tar han i från tårna. Men han vore å andra sidan inte Randy Newman om han inte gjorde det med stora portioner humor, kärlek och subtilitet. A Piece of Pie innehåller båda ståndpunkterna i en diskussion om John Mellencamps eventuella nationalism, och i skivans centrala verk, A Few Words in Defense of Our Country, konstaterar han muntert att Bush nog inte är så illa iallafall, åtminstone inte i jämförelse med Stalin. 

Men hans agitation har samma ömsinthet som salig Tage Danielssons, och mitt bland alla angrepp finns också utrymme för en rättfram och allt annat än ironisk kärleksballad. Rock eller pop är det förstås inte. Istället har Randy Newman proppat Harps and Angels full av dixie, musikalnummer, New Orleans-sväng och jazz. Den här sortens orkesterarrangemang och kördueller har inte hörts motsvarigheten till sedan det sena 40-talets showtunes, och den här sångkvaliteten sedan Cole Porter, Rodgers & Hammerstein och Tom Waits.