Paw Tracks/Border
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2012)
Oj, så kul Brooklynduon måste ha haft när de spånade fram det här konceptet, och oj med vilken enveten detaljprecision de sedan fullföljt det. Som den självförklarande albumtiteln beskriver är det alltså ett samlingsalbum de konstruerat, där spöken från tio imaginära band som samtliga förintats i den slutgiltiga apokalypsen framför sina största hits. Banden heter till exempel Guns of Dubai, The Metaphysixxx och Taohaus och verkar inom sci-fi-genres som ”spökmodern glam”, ”arabpop” och ”kosmisk disco”, samtliga tydligen populära när det drar ihop sig till Ragnarök.
Det enda de har gemensamt är hur tråkiga de låter. Man önskar att Prince Rama haft samma musikaliska innovationsförmåga och förmått skriva någon minnesvärd låt bland sina genremässiga stilövningar. Då hade kanske Top Ten Hits of the End of the World blivit något mer än bara en akademisk skrivbordsprodukt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
NPG/Import
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2010)
Säg någon uppföljare – oberoende av genre – som är bättre än originalet, utöver möjligen Gudfadern II? Nä, jag trodde inte det. Så när Prince prövar electrofunken, tuggummisoulen och de lila balladerna från Purple Rain igen är oddsen kraftigt emot honom, särskilt med det ursprungliga lyriktemat erotik ersatt av ekologi här. Och även om hans gamla Linn-trummaskiner, vintage-synthar och Eddie Hazel-gitarrsolon fortfarande verkar ha rätt passform blir uppvisningen i förmågan att återskapa det förflutna framför allt soundmässigt imponerande.
För trots att 20Ten är avsevärt mer fokuserat än mycket av hans musik de senaste decennierna och trots att den rymmer flera svårt funkiga pärlor som Act of God och Lavaux finns här en enda låt som kan matcha hitsen från Princes storhetstid, och det är det obetitlade bonusspåret där Prince släpper retrosargen för en gnutta farlig och samtida funk.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Test Card
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015.)
För debutalbumets kombination av smart suggestiv psykedelisk rock, brittiska dansgolvsrytmer och arkivröster från BFI:s filmarkiv fick Public Service Broadcasting snart sagt hela Englands sympati. Det har stigit J Willgoose åt huvudet så pass att han lämnat stratosfären för ett temaalbum om rymden och rymdfärder. Med sin unika tillgång till ljudspår från historiska dokumentärer ger han oss historierna om såväl ryska pionjärer som Laika, Gagarin och Valentina Tereshkova, och om den första rymdpromenaden via autentiska samtida ljudupptagningar.
Röstcollagen balanseras mot en musikalisk spretighet där syntpop, funkansatser och afrobeat kryddas med balalaikor, krauteffekter, eleganta stråk- och blåssektioner och Smoke Fairies som gästvokalister, och det hade kunnat bli en riktigt jobbig röra. Men i botten finns en luftig atmosfär och gravitationslösa popharmonier, och noveltyvärdet i de stilfullt sammanklippta berättelserna håller i sig genom flera lyssningar.
Warp/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2010.)
Visserligen har Pivot förlorat bandnamnets vokaler, men Sydneytrion har å andra sidan vunnit en hel del annat. Sedan debuten för två år sedan har de till exempel lagt vokala inslag till det mesta av sin elektroniska musik, och det klär dem. Att de bland alla vintagesynthar de samlat på sig dessutom lagt beslag på just den Yamaha CS80 som användes på soundtracket till Blade Runner är inte bara en vinst utan också en händelse som ser ut som en tanke. Precis som den filmen lyckas nämligen PVT kombinera ett retrofuturistiskt mörkt och mäktigt stämningsbyggande med ett smart och enkelt berättande, som hos PVT tar sig uttryck i idel smidiga melodier.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Skriv din text här …
Domino/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2010)
”If it’s not too loud, then you’re not too young”. När det f d äkta paret Janet Weiss och Sam Coomes än en gång gör upp med alternativet Svenssonliv blir det lätt en aning högljutt. I och för sig hade det kunnat ses som ett ålderstecken att både deras oväsen och deras bitterhet så påtagligt lutar sig mot Pavements, Pixies och J Mascis 90-tal. Men tack vare deras benägenhet att slänga in en cheezy popballad mitt i slamret glömmer man snabbt den sortens småsinta invändningar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Bad Taste
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2005)
För tre Landskronakillars skull hoppas vi att Mark Mothersbaugh inte följer uppmaningen i deras bandnamn. För så fort Devos gamla ledare slutar försörja sig på att skriva bakgrundsmusik till barnprogram på Nickelodeon för att istället återförena sitt gamla band tar Quit Your Dayjobs existensberättigande slut snabbare än deras en minut långa låtar. Fram till dess är dock deras snabba vrickade pop, uppkäftiga syntar och stelopererade sångare lika roande som igenkännlig.
Quit Your Dayjob skulle förmodligen bli förolämpade om någon försöker ta dem på allvar när de ropar ”Oi!” och sjunger meningslösa bagateller om en She-Male Godzilla eller om hur skönt det känns att pissa på en panda. Likaså skiter de fullständigt i att vi hört både pandapissandet och förra årets Head of the Daycare Center, här som gömt extraspår, förut, eller att SubHumanist och flera andra spår obevekligen avslöjas som nödtorftigt maskerade Devo-covers. Den som prövar att skråla ”Rock Lobster” istället för titeln i Man Power upptäcker deras andra influens B-52’s, också identifierbar i ideliga och inte alls otrevligt stötiga Ricky Wilson-gitarrer.
The Hives får ursäkta, och till och med gamla Kitchen and The Plastic Spoons hamnar i skuggan av Quit Your Dayjob när det kommer till underhållande de-evolutionslära.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)
Nu dansar elefanterna tätt på dansgolvet. Vissa har grace och elegans, andra dansar mera klumpigt med överdrivna gester och små felsteg här och där. U2 dansade en stund i höstas, och de som orkade titta på hela valsen slets mellan diskreta generade fniss och ren vånda.
Nu ger sig R.E.M. upp på dansgolvet. Michael Stipe kanske inte längre är så hip, men han har rörelserna och rutinen, och hans känslosamma steg är autentiska och aldrig överdrivna. Både R.E.M. och U2 har uppnått en sådan status att de har råd att inte bry sig om åskådarnas reaktioner, men Stipe engagerar sig i att titta på sina danspartners i stället för att som Bono aldrig upphöras att beundra sina egna steg.
Reveal är ljudet av ett ärrat och rutinerat band, som samlar ihop sina hågkomster och drar dem en gång till för sina barnbarn på verandan i den amerikanska södern. Men de är goda berättare och visar inga tecken på senilitet. Deras berättelser rymmer gitarrbaserad indiepop från mitten av 80-talet, storsäljande simpla poplåtar från tidigt 90-tal, drömska betraktelser och senare tuff gitarrock från samma decennium. När de dessutom lyckas väva in en hel del moderna elektroniska effekter utan att låta dem få alltför stor plats trollbinds alla lyssnande barn, till och med Michael Stipes tillfälliga gullgosse, den annars så överpretentiösa lilla Kid A.
Till stora delar fångar Reveal samma drömska stämningar som Automatic For the People, till exempel i Disappear och Saturn Return. Tempot är lågt, och bandet koncentrerar sig på låtmaterialet istället för att ägna sig åt individuella experiment som på Up för snart tre år sen. Michael Stipe tillsammans med Peter Buck och Mike Mills har lyckats hitta tillbaka till sin gruppkänsla, och Bill Berrys ande svävar den här gången på ett positivt sätt över skivan. På Up lät det som om bandet gjorde allt för att förneka sin gamla trummis och hans betydelse, en inte alltför ovanlig reaktion vid en svår separation. Nu erkänner de hans betydelse, och har hittat tillbaka till en stabilitet i tillvaron.
Det är klart att de ibland blir smärtsamt påminda om hans frånvaro, men de behöver inte hålla upp masker utan kan gå vidare i den riktning R.E.M. haft sedan debuten. Elektroniken får inte längre huvudrollen, även om den i låtar som I’ve Been High oroar med effekter och disharmonier. Det stora tillskottet till den sättning R.E.M. traditionellt arbetar med är istället en flygel och en stråksektion, som understryker skivans sorgsna och atmosfäriska skönhet och samtidigt förtydligar melodierna. All I Want har en refräng som biter sig fast, och Summer Turns to High skulle efter sin drömska inledning ha kunnat vara en orkestral ballad av Brian Wilson, direkt från Pet Sounds.
Michael Stipe har utvecklat en djupare berättande röst som fungerar lugnande och vyssande. All the Way to Reno (You’re Gonna Be A Star) skulle med Peter Bucks Twin Peaks-gitarr mycket väl kunna bli den singel som åter etablerar skivbolagets kommersiella förtroende för R.E.M. Den omedelbara höjdpunkten är dock första singeln Imitation of Life. När Peter Buck får bestämma blir resultatet klassisk gitarrpop, bestänkt med stråkar och mer lättillgänglig än det mesta sedan Losing My Religion.
Reveal är en skiva där R.E.M. blottar sin mänskliga sårbarhet och sin samhörighet. Inga gimmickar, ingen gästande KRS-One, inga tillkämpat avantgardistiska elektroniska experiment för att hänga på Radiohead, inga käcka solskensdängor. Det här är R.E.M. Ett band som tillsammans är betydligt större än summan av sina medlemmar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
(Ursprungligen publicerad i ZÄPO nummer ett maj 1981)
Det var nästan fullsatt i Kulturhusets hörsal på skärtorsdagen. De flesta var där för att se ”nya” Raketerna, och inte lär väl någon ha gått därifrån besviken.
Raketerna inledde med den på många sätt aktuella Reagan Express. Eftersom jag stod längst framme vid scenen såg jag inte hur publiken bakom mig betedde sig, men enligt DN satt inte många på de stolar som fanns i hela lokalen.
Hasse och gänget fortsatte iallafall med låtar från MP:n, uppblandat med outgivna låtar. Den enda av deras äldre låtar som finns kvar på repertoaren är Stick inte upp. Som extranummer gjorde de Lilla pappa, och lyckan var total.
Calcuttas del av konserten kan du läsa om i reportaget om dem.
Anti-/Bonnieramigo
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006.)
Fuckin’ ’ell, den här mannen. Ramblin’ Jack Elliott, 70 fyllda, är ett levande uppslagsverk över 1900-talets populärkultur. Knappt var han torr bakom öronen förrän han lämnade Brooklyn och sina intellektuella föräldrar för att ta jobb som ryttare på Colonel Jim Eskew’s Rodeo. När han lärt sig plocka på gitarren hookade han upp med Woody Guthrie som sidekick och lärling under fem år. Sen söp han och läste korrektur tillsammans med Jack Kerouac, och snodde Kerouacs tjejer under tiden.
Tillsammans med suparpolaren James Dean (vars flickvän Elliott gifte sig med) jagades han av snuten. Bob Dylan kallade honom sin ”long-lost father” och även Ewan MacColl såg honom som läromästare. Andy Warhol bokade honom som förband åt Velvet Underground, han har spelat på prinsessan Margarets privata fester och på Dylans The Rolling Thunder Review-turné. Han har jobbat som långtradarchaffis, flodbåtskapten, pilot och vigselförättare. Ovanpå allt annat har han förlorat i armbrytning mot Mississippi John Hurt.
Åsså lever gubben, och är skitskitskitbra! Nån vidare låtskrivare är han inte. Woody’s last ride, om sin sista tur med herr Guthrie, är en av de totalt kanske fem låtar han skrivit under sin 50-åriga karriär. Det gör förstås inget när man har Ramblin’ Jack Elliotts encyklopediska kunskap om den amerikanska sångskatten. Tillsammans med senare generationers beundrare – Lucinda Williams, David Hidalgo och Flea tittar förbi studion – har han dessutom en oefterhärmelig förmåga att framföra allt från honky-tonk-klassiker som Driving nails in my coffin via Carter Familys Engine 143 och Leadbellys Jean Harlow till standards som Hoagy Carmichaels Hong Kong blues.
När han i Arthritis blues räknar upp sina sjukdomar går det ändå inte att tycka synd om den gamle mannen. Så väderbitet uråldrig röst som han har kan lite ledvärk omöjligt påverka honom.
Skivrecension