Konkurrent/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2008)

Lows kommunikationsstrategi var länge den lågmälda dialogen, och även om de blivit alltmer högljudda med åren så kommer Alan Sparhawk och Mimi Parkers powerband Retribution Gospel Choir (sällan har ett bandnamn så väl illustrerat musiken) att välta oförberedda Low-beundrare. Med riff uppfostrade av Crazy Horse vräker de fram en ljudmatta och går på direkt konfrontation, men Mark Kozeleks produktion är knivskarp och därför är det inte svårt att hitta till de sånger, lika fina som dem Low brukar skämma bort oss med, som döljer sig bakom manglet.

Skivrecension

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2004) 

Återföreningar brukar innebära återupplivade konflikter och halvtinade coverversioner av egna gamla hits. Konserter rätt upp och ner på DVD brukar vara lika spännande som sexskildringar i grundskolans biologiböcker. Det är alltså mycket höga odds för kombinationen återförening och lyckad konsertfilm på DVD. Den här månaden får vi ett utmärkt exempel på just hur katastrofalt det kan bli. Men. Vi får också motsatsen – en återföreningskonsert från ett band som inte funnits på flera årtionden, som är så bra att vi ramlar ur soffan. 

Kevin Rowland älskar att göra allt fel. När han släpper It Was Like This – Live (dts) från Dexys Midnight Runners återföreningsturné är det förstås den allra första konserten från Liverpool i november 2003 som görs tillgänglig, med nervositet och småmissar, istället för en senare konsert när allt hunnit sätta sig. 

Osannolikare popstjärna än Kevin Rowland i brittisk aristokratutstyrsel, med bredrandig kostym och perfekta detaljer i manschettknappar, sköldpaddsgglajjor, tangorabatt, Rolex, breda rosa hängslen och överkammad flint får man leta länge efter. Här är han i sitt livs form, och smyckar Come On Eileen med inpass som ”21 years ago since I sang this song, now I’m back again to try to right all the wrongs”. This is What She’s Like med lika delar skönhet och uppdaterad humor är rent hjärtevärmande, och resten av smyckesskrinet, från Tell Me When My Light Turns Green till My Life in England, och dessutom med en cover av The Commodores Nightshift så vacker att vi måste skriva om soulhistorien, skiner minst lika starkt som i bandets adolescens. Det gör att det – tro det eller ej – nästan är lika fantastiskt att se DVD:n som det var att bevittna en av turnéns konserter IRL. 

Annan tittmusik den här månaden 

New York Dolls – Morrissey presents The Return of the New York Dolls, Live from Royal Festival Hall, 2004 (Attack/Sanctuary)

Månadens andra återföreningsdokumentation är Dexys Midnight Runners motsats i allt. Morrissey lyckades övertyga de originalmedlemmar som inte hade hunnit dö i somras att en återförening vore på sin plats. Det var det inte. 

Det tar inte många minuter innan man rodnar över hur David Johansen, som annars har hållit på sin integritet under åren, struttar runt med nagellack och solglasögon, som en 60-årig trashrockare. Syl Sylvain bär glitterjacka i flickstorlek och ett skärp med Max’s Kansas City logga, någon som heter Steve Conte tror att han är Johnny Thunders (det tror ingen annan) och bara Killer Kane behåller någon form av värdighet. 

Några åldrade punkare uttalar sig överdrivet artigt om Dolls återförening i bonusmaterialet, och de enda som verkar ha förståndet i behåll är Bob Geldorfs barn, som stannade hemma med sina skivor och en Dolls-affisch från 1973 istället för att ta del av återföreningsspektaklet. När ljudet dessutom är av sämsta bootlegkvalitet finns det all anledning att stoppa distributionen, och sedan hålla tummarna att inte Knork-Thomas, Lill-Steffe och andra åldrade svenska trashrockare får för sig att det är ok att klä ut sig så här igen. Ooops, försent för några av dem. 

David Bowie – A Reality Tour (Columbia/Sony) 

Den som var på plats i Globen, eller som har sett den här turnén på bonus-DVD på Bowies senaste skiva vet att det inte var något av hans mest oförglömliga ögonblick. Men med drygt två timmars speltid och en bra mix mellan gamla hits – hör bara Gail Ann Dorsey härma Freddie Mercury exakt i Under Pressure – och nya låtar är det en prisvärd konsertfilm, varken mer eller mindre. 

Kiss – Gold (Mercury/Universal) 

Det fortsätter drälla ut skivor i Sound+Vision-serien, med greatest hits-samlingar över två CD, och med en tillhörande DVD. Kiss Gold är en av de roligare på länge, med alla låtar du behöver och dessutom den riktigt billiga och utpräglat sexistiska Exposed att titta på. Lite för mycket 80-talsvideos – det var Kiss osminkade period – men en del godbitar från mitten av 70-talet, och en mycket tidig Deuce i hemsydda superhjältekostymer. 

The Rolling Stones – Rock and Roll Circus (Mercury/Universal). 

I Mojos värld är Stones cirkusföreställning från 1968 ett av rockhistoriens viktigaste ögonblick. För oss andra är det kul att se Tony Iommi spela gitarr bakom en enbent flöjtist, The Who sopa golvet med huvudakten och en redan halvdöd Brian Jones.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2015)

Peter Perrett är en av världens mest underskattade sångare. Med sina självklara rocklåtar med botten i det tidiga 70-talets glamtrashiga New York-scen, sina rättframma drogtexter och framför allt sin gnällande stämma har han bildat skola för alla från J Mascis via Paul Westerberg till Brett Anderson. Men The Only Ones hade bara en enda hit, och trots att Another Girl, Another Planet har visserligen lyfts upp av The Replacements, Dogs D’Amour och The Lightning Seeds, för att nämna några som gjort covers, är det bästa bandet från Englands tidiga punkscen i det närmaste bortglömt idag. 

Fantastiska självdestruktionsdiamanter som Why Don’t You Kill Yourself och Lovers of Today borde ha varit grundpelare för varje aspirerande rockband, men inte ens The Libertines, som ligger så nära The Only Ones i både musik och attityd verkar komma ihåg dem.

Glömskan är till stora delar orsakad av Peter Perrett själv, och går att spåra i hans val av umgänge. Det var ingen tillfällighet att Keith Richards hängde runt The Only Ones studio, och det var ingen tillfällighet att Peter Perrett tillsammans med Phil Lynott, Steve Jones och Steve Marriott spelade på Johnny Thunders mästerverk So Alone, en heroinist-konferens utklädd till skiva. 

Drogerna fanns inte bara i Peter Perretts texter, så efter bara tre skivor splittrades The Only Ones. Sedan dess har han hörts av mycket sporadiskt, och det är därför vi alltid blir så entusiastiska inför en tidigare outgiven låt på de regelbundna Greatest hits-skivorna, 

Men det är inte svultenhet som gör att hans demoinspelningar från åren innan punken och åren innan The Only Ones är så sensationella. Det stora i den drös hemmainspelningar och fyra studiodemos han spelat in tillsammans med England’s Glory 1973, som han förgäves sökte upp alla tänkbara skivbolag med, och som nu släppts på skiva som The First and Last (Diesel Motor/import), är Peter Perrett själv. 

Med ett övertydligt Lou Reed-komplex (den legendariska journalisten Nick Kent var övertygad om att det var outgivna Velvet Underground-outtakes), med sin Londonaccent och sin klagande röst lyckas han konstruera protopunk tre år innan punken uppfanns. Det kanske inte är för alla, och England’s Glory är definitivt överkurs, men den som uppskattar någon av referenserna här ovan gör sin själv en tjänst genom att utforska Peter Perretts katalog.

Fler retrogrejer att kolla upp;

Yo La Tengo Prisoners of Love (Matador/Playground) 

En föredömlig karriärssammanfattning, so far, tillgänglig i två versioner. För nybörjaren en dubbel-CD med New Jersey-bandets finaste stunder, bland dem debutsingeln, eviga fullpoängaren Nuclear War och Upside-Down. För fanatikern en trippel, där den tredje skivan utgörs av outtakes och rariteter. Över drygt 40 spår lyckas Prisoners of Love fånga åtminstone de flesta aspekterna av det enda band som förtjänar att nämnas i samma andetag som Velvet Underground och Sonic Youth.

Björns Vännerfår ett eget liv (Adrian/Border)

När Richard Schicke flyttade till London för ett år sedan dog Björns Vänner, direkt efter sin utmärkta fullängdsdebut. Med folk från Thirdimension och David & The Citizens, bland annat David Fridlund själv, kunde det knappast bli något annat än ett tillfälligt projekt. Men eftersom världen behöver mera ultraprogg samlar de ihop sina sista inspelningar tillsammans med Ser jag ut att må bra?, en överraskande mysig svenskspråkig version av The Tracks of My Tears och EP-spår från Kvar på film.

Brian Eno Music For Films Remastered (Virgin)

I den senaste högen av Eno-återutgåvor är den här harmoniska ambientprototypen the pick of the cherry. Eno tog hjälp av allt från mainstreamers som Phil Collins till avantgardister som Fred Frith för att konstruera imaginära soundtracks som inte har överträffats sedan dess.

Jack Nietzsche Hearing is Believing – The Jack Nietzsche Story 1962-1979 (Ace/Bonnieramigo)

Det är knappt att man tror sina öron. Jack Nietzsche gick från att vara Phil Spectors husarrangör till att lyfta Neil Young till de högsta höjderna, och hade inte den grymma skördemannen kommit i vägen hade han avslutat karriären med att producerat Mercury Revs All Is Dream. Här har arkivarierna på Ace samlat exempel från stora delar av hans CV, med nödvändiga spår med alla från Jackie DeShannon och Doris Day via Judy Henske och Marianne Faithfull till Mink DeVille och Graham Parker. Essentiell, minst sagt, trots att Exorcistens ljudspår fattas.

Belle & Sebastian Push Barman to Open Old Wounds (Jeepster/)

25 singel- och EP-spår från åren 1997 till 2001. Behöver jag ens berätta att skottarna alltid lagt sitt bästa material just på det formatet?

Natacha Atlas The Best of (Mantra/Playground)

Transglobal Underground har aldrig känts fräscht, men på egen hand har Natacha Atlas med jämna mellanrum träffat rätt med sin mix av dub och orientalisk musik, sina texter på arabiska, franska och engelska, sina covers av James Brown och Screamin’ Jay Hawkins och sina snygga samarbeten med David Arnold och Justin Adams. En utmärkt sammanfattning, trots tre versioner av visserligen utmärkta Leysh Nat’ Arak, och nu väntar vi på att Mellanösterns största stjärna George Wasouf ska lanseras i Europa.

P. F. Commando Manipulerade Mongon (Comm-Records/Imperial)

P. F. Commando från Gävle var ett av de första punkbanden i Sverige som fick ur sig en fullängdare, och med sikte på den internationella samlarmarknaden har den nu kommit på CD. Det är ett charmerande tidsdokument av en era när raggare faktiskt var ett ängeläget textämne och när det fortfarande inte hade blivit fult att sjunga på engelska (”Det låter så här; Ay uu ay uu”, som Incest Brothers så insiktsfullt uttryckte det). Man anar att Get Fucked och ilskna Rocken i Gävle får upphovsmännen att rodna så här 26 år senare, medan Go Go Go och Svenne Pop fortfarande har sina poänger.

DVD

Det har varit svårt att hitta en anledning att låta Morrisseys Who Put the ’M’ in Manchester(SonyBMG) lämna plats i DVD-spelaren den här månaden. Men med kanoner och rivningskulor lyckades till slut ändå AC/DC sno åt sig platsen med Family Jewels (Epic Sony BMG), en samling promoklipp och TV-framträdanden från åren 1975 till 1990 över två DVD. Själv har jag inte kommit till utgåvans andra DVD än, och lär aldrig finna anledning att komma dit. Den består av promos från 1980 och framåt, med någon baskerklädd sångartönt vars främsta funktion är att bära Angus Young på sina axlar, bokstavligen. Men DVD 1 å andra sidan är helt briljant, och kommer att vara soundtrack till mången förortsförfest. I England misstogs AC/DC för ett punkband i mitten av 70-talet, och med tanke på Bon Scotts utseende, röst och humorfyllda aggressivitet var det inte alls långsökt. I Pippi Långstrump-peruk på sitt första viktiga TV-framträdande med Baby Please Don’t Go eller som predikant i promofilmen till briljanta BRILJANTA Let There Be Rock två år senare är han den självklara huvudpersonen i bandet, intill Angus Youngs skolpojke (respektive utvecklingsstörda korgosse i den senare filmen). Nittonhundratalet skapade ingen bättre rock.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2007)

• Dexys Midnight Runners – The Projected Passion Revue

• Young Marble Giants – Colossal Youth
• Neil Young – Massey Hall 1971
• Jim Ford – The Sounds of Our Time 
• Johnny Cash – På Österåker
• Aretha Franklin – Rare & Unreleased Recordings from the Golden Reign of… 
• Elliott Smith – New Moon 
• Traste & Superstararna – Du din jävla sopa
• The Bongos – Drums Along the Hudson
• Various – From Brussels with Love
• Kitchen and the Plastic Spoons – Best Off
• Warren Zevon – Preludes — Rare and Unreleased Recordings
• Vashti Bunyan – Some Things Just Stick in Your Mind — Singles and Demos 1964-1967
• John Phillips – Jack of Diamonds

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018) 

Samtidigt med att Lawrence äntligen återvänder med ett nytt Go-Kart Mozart-album kommer också uppdaterade återutgåvor av Felts fem första album på den allt piggare Cherry Red-etiketten. Det kan kännas orättvist att Felt aldrig blev störst i indiekretsar, trots att Lawrence skrev fantastiska sparsmakade gitarrsånger och en enstaka nästan-hit i Elizabeth Fraser-duetten Primitive Painters, trots att bandet bland annat rymde Martin Duffy som sedermera tog med sina keyboards till Primal Scream och trots producenter som John Leckie och Robin Guthrie. Men Lawrence excentricitet har alltid lagt kommersiella krokben för honom, och även med dessa jättefina återutgåvor ställer han till det för sig.

Eftersom Lawrence till exempel aldrig var riktigt nöjd med Robin Guthries produktion av Ignite The Seven Cannons remixar han den här till en skiva som låter helt annorlunda än originalet, och faktiskt både klarare och vackrare. Om möjligt ännu mer missnöjd var Lawrence med albumtiteln Let the Snakes Crinkle Their Heads to Death, så i nyutgåvan heter skivan The Seventeenth Century.

Med varje CD-utgåvorna följer en unik vinylsingel, enligt oklar logik, och även om det är frestande är det ändå vinylutgåvorna du vill ha. The Strange Idols Pattern And Other Short Stories är pur skönhet och en personlig favorit, men varje hushåll värt namnet är faktiskt i stort behov av en komplett samling. Nu kan vi bara hoppas att de återstående fem album Lawrence gjorde med Felt under 1980-talet följer hack i häl på dessa.

Nu finns Bob Hunds två första mer omfattande utgåvor tillgängliga på vinyl. Minialbumet Bob Hund(Silence/Border) från 1993, som rymmer 5 Meter Upp I Luften är inget mindre än ett svenskt indiemästerverk, nu för allra första gången i vinylformatet. Året därpå kom bandets första fullängdsalbum, med det fantasifulla namnet Bob Hund (Silence/Border). Snappade man inte upp något av de 700 vinylexemplaren den gången har det krävs flera tusenlappar för att komma ikapp, men nu finns den ordentligt återutgiven på lättåtkomlig vinyl. Den är lika nödvändig den, inte bara för Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem Men Det Gör Jag; Tror Jag, men bland annat för den. Under våren fortsätter Silence att återutge ett Bob Hund-album per månad, och det tackar vi för.

Roxy Musics debutalbum Roxy Music (Virgin/Universal) har sent omsider fått en rättmätig superdeluxe-uppdatering, med en inbunden bok med en DVD med erans TV-framträdanden och delar av en konsert, tillsammans med två extra CD-skivor fyllda med demos, outtakes och radioinspelningar. Det är ett fantastiskt album i sig själv, och en studie i hur en korsning av det tidiga 1970-talets konstnärliga glamrock och progressiva rock i händerna på två ickemusiker som Bryan Ferry och Brian Eno paradoxalt nog kom att skapa en av hörnstenarna för punken bara några år senare. Bonusmaterialets demos är varje fans våta dröm, med inspelningar av bandets tidigaste inkarnationer, och att se Eno allvarsamt fippla med elektroniskt och ofta slumpmässigt oväsen på bandets tidiga spelningar är en ren gåva. Tyvärr är inte utgåvan allt annat än en gåva, och till och med en halverad prisnivå hade varit tveksam. Nöj dig alltså med originalalbumet, till dess att den här utgåvan går att hitta på superrea, jag gisar rätt snart.

Vågen av The Residents-utgåvor tar liksom aldrig slut. I januari släppte Cherry Red/Border deras fullständigt omistliga debut från 1974 i ny expanderad pREServed-utgåva, med en hel extra CD fullproppad med demos, livematerial, udda konstigheter och outtakes som The Residents hävdar att de själva hade glömt bort. Bonusmaterialet är både underhållande och upplysande, och särskilt bandets debut-EP Santa Dog är en absolut nödvändighet, men egentligen räcker det ju med originalets Smelly Tongues eller till och med skivomslagets The Beatles-lek för att snabbt driva din inneboende/svärmor/lillasyster/kontorslandskapsgranne till vansinne.

Ännu mer kontroversiell är The Residents andra album Third Reich ’n Roll från 1976. Som om inte titel, omslag och konceptidé hade varit tillräckligt är bandets vrickade hit-potpurrier, samlade under de två skivsideslånga titlarna Swastikas On Parade och Hitler Was A Vegetarian, lika galna som geniala. Papa’s Got a Brand New Bag på tyska, till att börja med, och Gloria– och Yummy Yummy Yummy-fragmenten är inget mindre än lysande. Efter att ha hört The Residents tolka Light My Firefinns aldrig mer någon anledning att lyssna på The Doors.

Bland bonusmaterialet finns bandets legendariska (nåja, åtminstone i The Residents-kretsar) show Oh Mummy, och drösvis med instrumentala och annat uddamaterial som bandet uppenbarligen inte ansåg var tillräckligt kommersiellt för release för 40 år sedan. Vilket säger en hel del. 

Columbia/Sony
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008)

En sammanfattning av 2008 måste rymma en kväljande dos nostalgisk retrosoul. En del vämjeligt som Seal, en del Idol-utstuderat som Duffy, en del stilmässigt oantastligt men likväl konstlat som Jamie Lidell, och något alldeles knäckande bra som Eli Paperboy Reed.

Att Raphael Saadiq skulle ge sig in den här leken överraskar ingen som hört hans Curtis Mayfield-gitarrer med Tony! Toni! Toné!, hans klassiska soulkompositioner solo och i Lucy Pearl eller hans oantastliga produktioner åt bland annat D’Angelo, men oberoende av förväntningsnivå hade ingen kunnat förutse kvaliteten hos The Way I See It. Raphael Saadiq har gjort ett klassiskt soulalbum som är en formidabel hitparad och som förvaltar arvet efter Smokey Robinson så exceptionellt bra att vi glömmer alla old school-invändningar och knappt ens märker när Stevie Wonder och Jay Z springer förbi i varsin låt.

Skivrecension

V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2006.)

Det värsta med högaktade gamla hjältar som vill göra comeback är att de har så mycket att leva upp till. Alldeles för ofta leder det till att de tar i så att de storknar, som på halva Ray Davies återkomst och, tro det eller ej, första skiva utanför The Kinks. Men bara halva Other People’s Lives är nervöst stel och överlastad av ängsligt överdubbande och fläskiga trummor som tröttar öronen. 

På andra halvan hittar Ray Davies rätt och blir nästan lika vital som 1965. Is There Life After Breakfast? med en vers dedikerad till Kinks trummis Mick Avory, är en avslappnad och fin existentiell popbagatell, och Next-door Neighbour är en vardagsbetraktelse lik Ray Davies bortglömda bidrag till Absolute Beginners-soundtracket. På två spår är det uppenbart vilken betydelse Ray Davies har haft för engelsk popmusik. The Tourist hade kunnat vara Ian Durys lyckliga äktenskap med Blur, både som förebild för Damon Albarns sång och för Graham Coxons riff. Stand Up Comic adderar The Streets till relationen, kanske med Suggs som voyeur. I såna ögonblick är Ray Davies fortfarande störst.

Sony Legacy
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2018.)

Det inledande titelspåret är en storslagen hymn där mäktiga patriotiska körer sjunger om att bygga ett land och en bättre värld, och triumfatoriskt till och med snor Trumps valslogan om att göra landet starkt igen. Men Ray Davies har alltid varit en klarsynt rebel, och som 74-åring ser han ingen anledning att sluta med det. Styrkan i hans bild av Our Country kommer ur immigration av människor med olika bakgrund och kultur, det är genom den gemensamma ansträngningen från alla som bosätter sig där som både hans England och hans under decennier valda hemland USA blir starka igen.

Där sätter han tonen för ett självbiografiskt album som är smart, underhållande och ibland konfrontativt både musikaliskt och i berättande. Ray Davies andra del i sin memoartrilogi fokuserar likaså föregångaren på hans relation till USA, och även om de memoarer i bokform som kom ut för fem år sedan bär samma titel som skivtrilogin är det andra historier som berättas här.

Med korta talade partier i syfte att skapa en kontext som egentligen är klargjord redan i låtarnas lediga berättarstil binds anekdoterna, reflektionerna och erfarenheterna ihop till en helhet som skulle göra sig utmärkt i en musikaluppsättning, en iakttagelse som ytterligare förstärks av ett gästinhopp av John Dalgleish från The Kinks-musikalens Sunny Afternoon.

Här går åren som New Orleans-invånare mot sitt slut, och lika mycket som han fascineras av omgivningens landskap och traditioner och av de populärkulturella uttryck som han i The Invaders beskriver att fick upp ögonen för via cowboyfilmer som mycket ung Londonbo, lika mycket skräms han av de hårda livsvillkor som skapar en ström av zombies på gatorna. De sista skildras till tonerna av strålande storbandsrhythm’n’blues i March of the Zombies, och andra rytmer typiska för samma stad i gör hans The Big Weird.

”I celebrate my origins, rather than hide them”, konstaterar Ray Davies i ett mellansnack, och musikaliskt dyker det upp fler The Kinks–refererande stunder, mest påfallande i covern av hans egna Oklahoma, USA, från The Kinks album Muswell Hillbillies från 1971. Ett par ytterligare spår har sett hörts i tidigare inspelningar, men behövdes för helheten även här. Londonstadsdelen där Ray Davies växte upp är för övrigt påtaglig också i Muswell Kills, där han kaxigt fantiserar om att stöta ihop med den New Orleans-rånare som sköt honom i benet, och ta ut hämnden på honom ”London style, know what I mean?”.

I The Invaders drar han sig till minnes ett outtröttligt USA-turnerande, efter att The Kinks inte släpptes in i landet på fyra år när de var som störst 1965-1969, och i The Big Guy minns han med ömhet de storvuxna ”gorillor” som reste med bandet för att hjälpa honom att skydda sig inte minst från sig själv. Det är samtidigt en fin hyllning till namngivna gamla medarbetare och en sorglig berättelse om att inte kunna hantera sitt eget liv.

Den musikaliska bredden är nästan lika imponerande som låtarnas styrka och berättandet. The Take är skitig The Stranglers-rock, doowop-körerna i Louisiana Sky är delikata, och Back In the Day med minnen av när ”we used to imitate the latest hit parade” är strålande rockabilly. Som kompband bistår The Jayhawks, som för övrigt släpper ett eget album nästa vecka, Ray Davies iscensättande av sin musikaliska vision mer exakt än något band han spelat med tidigare (jo, jag inser vad det påståendet innebär).

Skivrecension

BMG

BETYG 4 av 6

Fram till millenieskiftet hade Primal Scream en tio år lång period av att som få andra ständigt överraska ljudmässigt genom att låta månadens inspirationskälla styra deras sound i idel nya riktningar. De senaste 20 året har det varit glesare mellan skivsläppen och mindre omtumlande sound, och efter Martin Duffy frånfälle är det en gång så stora och spretiga Primal Scream numera Bobby Gillespies egen angelägenhet, tillsammans med den ensamt kvarvarande kollegan Andrew Innes.

Då lutar sig Bobby Gillespie istället tungt mot den irländske producenten och DJ:n David Holmes, som även han hade sin storhetstid på 90-talet men som fortsatt göra utmärkta album, senast strålande Blind on A Galloping Horse för ett år sedan. XTRMNTR för snart 25 år sedan var senast David Holmes var involverad i ett Primal Scream-album, men det finns inga likheter mellan den skivans digitala och elektriska noiseexplosioner och Come Ahead. Istället har David Holmes låtit de protestsånger Bobby Gillespie skrivit på akustisk gitarr göra en rejäl tidsresa till dansgolvet på Studio 54 för exakt 50 år sedan.

Come Ahead är ett album till stora delar av fullt av det tidiga sjuttiotalets mest utstuderade disco, med smattrande hi-hat, med wahwah-gitarrer, falsettkörer och laserljudeffekter direkt ur Star Wars. Framför allt märks det i en ständigt närvarande och hårt regisserad stråksektion, som virvlar runt i såväl gospelsvällande Ready to Go Home, i Love Insurrections loja Chic-groove (inklusive tvärflöjtssolo!) och allra mest utstuderat i Innocent Money högenergidisco. Till och med när genremönstret bryts i suggestiva Love Ain’t Enough med suggestivt manande rytm och ett drivet och förvridet gitarrriff så virvlar stråkarna runt fötterna som en frisk höstbris.

Bara på några ställen kliver Come Ahead av det glittriga dansgolvet för udda utflykter i olika riktningar, som med den svävande och drömska balladen False Flag med Andrew Innes snyggt Bowierefererande Fripp-gitarr. De slickade discomarkörerna hade suttit obekvämt också i den suggestiva afrofunken i Cirkus of Life, som tillsammans med hitpotentiella The Centre Cannot Hold är skivans vassaste utropstecken. De räcker måhända inte för att placera Come Ahead på pallplats bland Primal Screams nu totalt 12 studioalbum, men det räcker ändå långt.

Av Patrik Forshage

Den 8 november 2024

Skivrecension

First International/Cosmos

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2013)

Det kommer inte lika ofta längre, Primal Scream-skivorna. De är inte heller lika påfallande påverkade av de band och genres som är Bobby Gillespies tillfälliga passion. Men även om Primal Scream sedan ett par decennier landat i ett mer kontinuerligt uttryck av själv- och omgivningsdestruktiv rock’n’roll med såväl groove som repetitiv suggestion är de fortfarande garanterat kvalitetsmärkta. Och fortfarande kan de överraska, när de å ena sidan sträcker ut låtlängder och å andra sidan gör tillfälliga utvikningar i form av teatrala Weill/Brecht-inspirerade stycken.

Som vanligt bjuder Primal Scream in en oantastlig uppställning gäster, med högprofilerade Robert Plant i Elimination Blues och Kevin Shields intill inte lika brett etablerade genier som Jason Faulkner och Mark Stewart i urkrautstycket (inklusive tvärflöjt) Culturecide. David Holmes var den hippast tänkbara producenten samtidigt som Primal Scream var det hippast tänkbara bandet, så kombinationen av dessa krafter känns inte långsökt alls. På More Light har den inneburit spännande orkestrerade och filmiska arrangemang som är både klädsamma och medryckande. Men omvälvande är det inte längre.