V2
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2007.)

I en frenzy av aktiviteter som rymmer allt från film till musikal har Ray Davies spelat in ett andra album mindre än två år efter den halvlyckade solodebuten. Nu är det mindre prestigesfyllt, och då är Ray Davies lika självklar och lika ärkebrittisk som Monty Python, även när han som här spelat in i Nashville.

Men även om humorn stundtals tangerar deras så är Ray Davies aldrig parodisk. Istället skapar han, mot alla odds, nya diskbänks-popklassiker av samma kaliber som The Kinks finaste stunder. Britpopen börjar och slutar här. Cheers, luv.

Skivrecension

Vertigo/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2004)

Om man som Jonny Borrell råkar vara 22 år och kunna visa upp avundsvärda kindben, och dessutom har en bakgrund i kretsarna kring The Libertines, torde chansen till hype vara god. Om man som Jonny dessutom har en svada och en självsäkerhet vars like vi inte hört sedan Johnny Rotten tvekar varken skivbolagens scouter eller den engelska musikpressen. 

Tillsammans med en svensk gitarrist och basist lånar Jonny Borrell ogenerat från det sena 70-talets New York-band, men när han försöker med Tom Verlaines tilltal blir det mer ansträngt än blasé, och när han på In The City strävar ända mot drottningen Patti Smith är vägen alldeles för lång för 22-åringar som anser sig vara bäst i världen. Det blir mest The Strokes av alltihop. 

Visst finns här kaxighet, åtminstone ett visst mått av självdestruktivitet – grabben är Up All Night minsann – och ett par riktigt smarta rocklåtar. Rip It Up var Razorlights första demo, och är en liten larmande pärla som skvallrar om att det inte bara var kindbenen som väckte hypen. Även Don’t Go Back To Dalston, en bön till Pete Doherty om att inte åka till Londons mest crackbesudlade stadsdel, bränner till en aning. 

Men oftast händer det ingenting alls, som på singeln Rock’N’Roll Lies där Razorlight helst av allt vill låta just som Libertines. Det fattas något avgörande, det fattas energi och eld. Sånt kan inga kindben i världen ersätta.

Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2011.)

”Helt referensbefriad”, beskriver skivbolaget Rebecka Törnqvist på sitt nionde album. Det är antingen önsketänkande, falsk marknadsföring eller ett utslag av mycket snäv referensram. Däremot är det en skiva helt befriad från de jazzreferenser minnesgoda läsare erinrar brukade tillskrivas Rebecka Törnqvists tidiga musicerande. 

Här rör hon sig i ljudmiljöer som liknar Frida Hyvönens, och till icke försumbar del får det nog tillskrivas Jari Haapalainens återhållna egensinne. Det tar sig uttryck i en väl avvägd variation arrangemang, ofta avskalade, ibland lite skeva och någon gång rent spöklika, som alla är mycket klädsamma att drapera Rebecka Törnqvists dynamiska melodier i. Med popundantaget Something Other har hon kanske en hit på hand dessutom?

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Now You’re One of Us – musiken du får på köpet om du är nere med Redd Kross.

Popmusik kan om du vill utgöra grunden för ett slags detektivarbete. Ibland är härledningsarbetet enkelt, typ ”Oasis har lyssnat en del på the Beatles. Check!” Andra gånger är det en djupare utmaning. Redd Kross är ett detektivarbete som ger och ger, en oändlig labyrint, en hemlig playlist bara för dig. Alltid i ständig förändring.

Efter 30+ år som Redd Kross-fans bjuder Redd Kross svenska fanclub – med Christian Örjestål som obestridd ledare och Fokus Musik som en av apostlarna – på de mest basala brottstycken som utgör grunden för Redd Kross som band, ett slags appendix till bröderna McDonalds musikaliska testamente om du så vill.

Vi ses längst fram när Redd Kross kommer till Sverige strax, först den 23 oktober på Pustervik i Göteborg, och sedan den 25 oktober på Bar Brooklyn i Stockholm. Till dess – håll tillgodo!

Publicerad den 28 augusti 2024

Matinée

BETYG: 4 av 6

”Hur skulle den första låt vi släppte, You Are the Kind, låta om den gjordes idag, 33 år senare?” Den skulle den låta bra, visar det sig när Red Sleeping Beauty fullföljer sin tanke och spelar in en helt ny version tillsammans med gästande Cristina Quesada. Men de stannar inte där. Över fyra EP:s med nyinspelningar och ommixningar har de utforskat den ingången, och när de tolv spåren nu samlas ihop till ett komplett album innebär det i praktiken någon sorts best-of-samling, men med nya varianter av de gamla favoriterna.

Även Don’t Say You Love Me har förärats en helt ny inspelning från början till slut, och kombinerar ett tätt och effektivt synthdriv med en spröd överbyggnad av Kristina Borgs vänaste röst. Återstående tio låtar är Late Nights-versioner av originalinspelningarna, och In the Darkest Hour med sin Radioactive-inledning sammanfattar väl den mörkare och effektivt tätare karaktär de har här.

Men nätter kan ha olika karaktär, och The Swedish Winter använder sin kylslagna titel mest som kontrast mot låtens popiga sommarnattsvärme, och samma livsbejakande karaktär har beskrivningen över alla platser där kärleken går att finna i fina Caroline (I Found Love), över köksbordet eller på dansgolvet med ”early Pet Shop Boys”. Givetvis låter sig Red Sleeping Beauty förstås påverkas av just tidiga Pet Shop Boys här, medan Could Have Been Me med Julia Lannerheim från Acid House Kings låter fnissig men ädel New Order.

Den som söker fler synthpopreferenser kommer att kunna hitta en hel del Depeche Mode här, naturligtvis, och den utsökta balladen Tell Me More påminner om Vince Clarkes och Feargal Sharkeys samarbete som The Assembly. Men alla sådana referenser handlar bara om att muta in de ägor som Red Sleeping Beauty gör anspråk på, och som både med originalversioner och faktiskt i ännu högre grad med omarbetningar är minst sagt rimliga. 

Av Patrik Forshage

Den 26 juli 2025

Skivrecension

Sweet Nothing/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2012)

Det här borde vara omöjligt. 15 år efter nedläggningen och de avsiktligt obskyra konstellationer medlemmarna sedan ägnat tiden åt reser sig den bästa upplagan av det bästa powerpopbandet någonsin (ursäkta Jellyfish, Posies och The Raspberries) ur askan och bara fortsätter där de var. 

Ännu finare är att det enda som känns vintage är albumtitelns ironi – sånt tyckte vi var kul på 90-talet. Allt annat, från stenhårda riff via fuzz- och wahwah-effekter, till klockrena popmelodier och än mer klockrenna vokalstämmor, hade lika gärna kunnat komma från hungriga 19-åringar. Förutsatt att de hungriga 19-åringarna var lika införstådda med Abba och Alex Chilton som med Blue Öyster Cult och Black Flag, förstås, och att de var musikaliska genier.

Vicisulum/Sound Pollution
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2010.)

Häng med på ett tankeexperiment, om du vågar. Låtsas att det vore 1990-tal (var du inte populärkulturellt medveten då kanske du kan be en äldre släkting hålla dig i handen).
Det var en tid när man kom undan med pretentiösa skivrecensioner som den här, eftersom det var en tid när man alltid hade ett ironiskt småleende åt den som tog det man gjorde på allvar. Det var en tid när musik skulle vara utstuderat eklektisk, och Primal Scream och Teddybears var idealet. Stina Nordenstam stod för det mystiska, och George Michaelför svennarnas fredagsunderhållning. Skådespelskan Regina Lund hade gått från en roll i Rederiet till att vara – åtminstone i vissa kretsar – ansedd som det hetaste.

Låtsas vidare att Regina Lund där någonstans släppte albumet Return, med alla ovanstående hypertrendiga influenser tydligt identifierbara. Tänk dig dessutom att skivan innehöll lika trendiga etnoblinkningar, ett symfonihårdrocksinpass, något lite Piaf och en hel del Siouxsie och fläskiga trummor, eftersom liket av goth inte riktigt hade kallnat än. För att inte tala om skivans alla politiskt korrekta låttexter om jorden vi ärvde och lunden den gröna. Som grädde på moset får du föreställa dig en klockren hit-invit i All Over My Body.

Föreställ dig vidare att pressbilderna skulle föreställa en guldsprayad och i övrigt naken Regina Lund i klassisk Kristus-pose på ett kors, för maximal provokationseffekt, medan hon helst ville prata om den egen parfym hon planerade att lansera omedelbart efter skivan. ”Finns det någon gräns för hennes talang”, skulle du förmodligen ha utbrustit ställd inför alla dessa överväldigande faktum, och så skulle du ha jublat tills korna kom hem (som man gärna uttryckte sig i den här sortens sammanhang på den tiden). Om det hade varit 90-tal.

Men snap, så är vi tillbaka i nutiden. Allt har förändrats, inget är som då. Utom att Regina Lunds Return, som uppenbarligen legat i säkert förvar i en tidskapsel sedan dess, låter exakt som beskrivet. Och att hon gör allt det där andra, från guldsprayad korsfästelse till egen parfym. Men den enda som numera funderar på om det därmed finns ”någon gräns för hennes talang” är en 15 år äldre Regina Lund själv, i sin måste-vara-egenförfattade pressrelease.

Merge/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)

När Reigning Sound släpper sitt första album på fem år är det egentligen bara Greg Cartwright själv kvar sedan sist, och hans nya bandmedlemmar adderar stabilitet och soulsväng som tidigare har fattats. Med en enkel men hypertight rytmsektion inklusive kompgitarr värdig Stax storhetstid, en fet orgel och en taggig fuzzgitarr får han möjlighet att leva ut både sin inre Eric Burdon i innerliga rocksoulballader som In My Dreams och sin struttande Mick Jagger i My My. 

Om än inte lika ofta som förr sätter han Nuggets-garagerocken i till exempel North Cackalacky Girl lika snyggt som han hanterar vänlig barockpop i Never Coming Back, och för musiknörden blir det därmed omöjligt att inte älska Reigning Sound, på samma sätt som det är omöjligt att inte älska The Hold Steady. Båda är minst lika musiknördiga som sina fans, och båda kombinerar rockhabilitet med både genomstarka låtar och tydliga och älskvärda referenser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Sub Pop/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)

Till sin sammansättning är Retribution Gospel Choir till stora delar identiskt med Low, men musikaliskt är likheterna desto mindre. Istället för slowcore ägnar sig Alan Sparhawk här åt den musikaliska antitesen, med de mest aggressiva riff och det största ljud man kan föreställa sig den här sidan Crazy Horse. Om Low är den ultimata musiken för tidiga söndagsmorgnar med solen i ögonen är Retribution Gospel Choir motsvarande för slutspurten av lördagskvällens uppladdning.

Skivrecension

Columbia/Sony
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008)

En sammanfattning av 2008 måste rymma en kväljande dos nostalgisk retrosoul. En del vämjeligt som Seal, en del Idol-utstuderat som Duffy, en del stilmässigt oantastligt men likväl konstlat som Jamie Lidell, och något alldeles knäckande bra som Eli Paperboy Reed.

Att Raphael Saadiq skulle ge sig in den här leken överraskar ingen som hört hans Curtis Mayfield-gitarrer med Tony! Toni! Toné!, hans klassiska soulkompositioner solo och i Lucy Pearl eller hans oantastliga produktioner åt bland annat D’Angelo, men oberoende av förväntningsnivå hade ingen kunnat förutse kvaliteten hos The Way I See It. Raphael Saadiq har gjort ett klassiskt soulalbum som är en formidabel hitparad och som förvaltar arvet efter Smokey Robinson så exceptionellt bra att vi glömmer alla old school-invändningar och knappt ens märker när Stevie Wonder och Jay Z springer förbi i varsin låt.

Skivrecension