BMG/Warner
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2019)
Att inleda Further med manglande Off My Mind är inget annat än falsk marknadsföring. ”It’s time to get your hands dirty” sjunger Richard Hawley med en kraftfullt röst som visserligen har tillräcklig auktoritet för sådana uppmaningar, men som låter mer Mark Lanegan än Hawley själv, och programförklaringen har ingen bäring i resten av skivan.
Nästa gång den sortens skitighet går att ana är halvvägs genom skivan när en fräsande gitarr dyker upp, men den gången är det bara som krydda i den avsevärt mer karaktäristiska Is There A Pill?, en stråkbaserad mäktig ballad av Roy Orbison-karaktär.
För på Further rör sig Richard Hawley snarare bakåt i sin utveckling, till de stora orkestrerade ballader fulla av vemod och med gott om utrymme för ekande ökengitarrer som han utvecklade till fulländning på cxxx. Av senare års psykedelia experiment finns absolut inget kvar – här är det analogt, rörförstärkare och och luftighet för hela slanten.
Det gör ingenting alls, för det är i en sådan kontext som Richard Hawley får fullt utlopp för sin varma nära croonerstämma. Här kan han fullt ut ge sig hän åt övergivenhet, oundvikliga skilsmässor medelst midnattståg och fullmånens sken.
I den ödesmättade sjömansvisan Galley Girl låter han som en muskulös Nick Lowe, och det är sannerligen storslaget stämningsfullt och nästan alltid gråtmilt. Pricken över i hade varit en självklar hit av samma dignitet som Tonight The Streets Are Ours eller Born Under A Bad Sign, men även om avslutande Doors har sådana ambitioner når han inte riktigt den sortens höjder den här gången.
Parlophone/Warner
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2015)
Sångerna på Hollow Meadows tillkom under månader av sängliggande konvalescens, och det kan förklara att Richard Hawley här återvänder till sin gamla genomtänkta och låtbaserade musik istället för att fortsätta förra albumets delvis misslyckade psykedeliska ljudexperiment.
Någon liten rest har visserligen letat sig in i form av ett gitarrbuzz i Which Way, men annars är det åter stilig crooning i stilla retroballader med luftigt ljud, stråkar och gitarrtwang som gäller för Richard Hawley. Serenade of Blue är just vad titeln säger, och i än tystare Nothing Like A Friend förmedlar han samma gentlemannamässiga sentimentalitet som Nick Lowe numera excellerar i.
Hollow Meadows är allts ett återseende med den Richard Hawley som vi från början lärde känna och uppskatta. Och som så ofta när vi möter någon vi en gång var nära dröjer sig en otillfredsställd och förundrande känsla kvar efter mötet. Har han inte blivit lite tråkigare sedan sist?
Mute/Playground
BETYG 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2007)
AUG 2007 Det är inte det nya och häftiga som vi söker. Egentligen. Vi jagar den eviga och djupa kärleken. Allt nytt blir gammalt, och modernitetsjägaren lever i ständig rastlöshet. Därmed inte sagt att det eviga är mindre problematiskt.
I Richard Hawleys innerligt storslagna orkesterballader och twang-schlagers vägrar solen skina och hans hjärta krossas ideligen. Singeln Tonight the Streets Are Ours slår Morrissey på fingrarna i allt från änglakör och utanförskap till (själv-)mördande melodi, och hans rockabilly kommer direkt från oobie-doobie-ladan. Det gör Lady’s Bridge till ett evigt och nödvändigt album, inte bara för den som någon gång snyftat till Weeping Willows.
Parlophone/EMI
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012)
När inledningsspåret spårar ur i elgitarrers friformsolon, psychedeliska baklängesljud och mellanöstern-glidningar dubbelkollar man om det är rätt skiva, och ett långsamt och hotfullt mullrande titelspår senare står det klart att det här inte är ännu ett Richard Hawley-album som vi är vana vid att höra dem.
Stråkar, dramatik och forna enstaka pophits har sorterats bort till förmån för ett utspejsat progrock-sound. Smäktande Seek It och den fina balladen Don’t Stare at the Sun påminner om bättre tider, men någon enstaka ballad eller twanggitarr gör ingen crooner-skiva. För strax flummar han iväg igen i transcendentala crescendon om att Leave Your Body Behind You. Nej, gör inte det, Richard, kom ner på jorden istället.
Mute/EMI
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)
Säg någon annan efter Roy Orbison som kan göra smäktande storslagna croonerballader med klichéer om sångfåglar som sjunger enbart för honom i texten utan att någonsin bli ens en aning patetisk? Nej, det är omöjligt, endast och enkom Richard Hawley kan.
Här gör han det stillsammare och vackrare än någonsin, med smakfulla orkestreringar istället för tidigare albums pop- och rockabillyantydningar för maximal sentimentalitet och hjärtekrosseffekt.
This is Pop
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2006)
Intressanta musiker från Kanada var länge en raritet, och de enda vi på rak arm kunde räkna upp var Neil Young, Joni Mitchell och nån jobbig typ som drömde sig tillbaka till sommaren 1969. I dag hittar man bra kanadensare i varenda buske.
I Värmdös skogar till exempel, där bor Richard Reagh. Med sina mailade mp3:or, ep:s och idoga gigande under flera år har han väckt nyfikenhet och lycka lika mycket hos electronicapubliken som i indiekretsar. Richard Reaghs älskade meccanolåda består till lika stora delar av elektroniska och akustiska byggdelar, och när en kör, en blåssektion eller någon vilsen violinist knackar på stugdörren får de gärna vara med och leka. Brottstycken av evergreens och discohits viner förbi så snabbt att man knappt hinner blinka, och någon gång blir collagen med ihopklippta hummanden, visslanden och riff för flamsiga.
Men oftast håller det ihop förvånansvärt bra, särskilt när Richard Reagh tillsammans med grannen Montt Mardié letar efter Becks slackerliv i Nackas bostadsområden på den sprött käcka singeln Boo Backe. Samarbetet med El Perro Del Mar i hemlandsblinkningen Hangin’ on a Limb, förmodligen den mest avskalade och vackraste Neil Young-cover som någonsin spelats in, har redan cirkulerat i mer än ett år, men vi får inte nog. Den vill vi göra elektroniska snölyktor tillsammans med hela den här vintern också.
Richard Reagh
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2006)
Intressanta musiker från Kanada var länge en raritet, och de enda vi på rak arm kunde räkna upp var Neil Young, Joni Mitchell och nån jobbig typ som drömde sig tillbaka till sommaren 1969. I dag hittar man bra kanadensare i varenda buske. I Värmdös skogar till exempel, där bor Richard Reagh. Med sina mailade mp3:or, ep:s och idoga gigande under flera år har han väckt nyfikenhet och lycka lika mycket hos electronicapubliken som i indiekretsar.
Richard Reaghs älskade meccanolåda består till lika stora delar av elektroniska och akustiska byggdelar, och när en kör, en blåssektion eller någon vilsen violinist knackar på stugdörren får de gärna vara med och leka. Brottstycken av evergreens och discohits viner förbi så snabbt att man knappt hinner blinka, och någon gång blir collagen med ihopklippta hummanden, visslanden och riff för flamsiga.
Men oftast håller det ihop förvånansvärt bra, särskilt när Richard Reagh tillsammans med grannen Montt Mardié letar efter Becks slackerliv i Nackas bostadsområden på den sprött käcka singeln Boo Backe. Samarbetet med El Perro Del Mar i hemlandsblinkningen Hangin’ on a Limb, förmodligen den mest avskalade och vackraste Neil Young-cover som någonsin spelats in, har redan cirkulerat i mer än ett år, men vi får inte nog. Den vill vi göra elektroniska snölyktor tillsammans med hela den här vintern också.
Skivrecension
Secretly Canadian/Border
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008)
Med den här låååånga dubbel-ep:n fylld av slarviga garagerockdemos på ostämd distgitarr lyckas Richard Swift med två saker. Han får minnet av ljudkvaliteten på vår barndoms kassettbootlegs att framstå i ett avsevärt ljusare sken. Lika definitivt får han oss att ångra att vi var så snabba att geniförklara honom härom året.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Secretly Canadian/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)
Så gott som helt på egen hand filar Richard Swift vidare på den perfekta softpopen på uppföljaren till förra årets fullpoängare The Novelist/Walking Without Effort, och han kommer allt närmare fulländning. Här lutar han sig mindre mot gimmicks som stenkakesamplingar och 70-talstravestier, och koncentrerar sig istället på att utveckla sina sånger ur skuggan av Van Dyke Parks och Randy Newman.
The Songs of National Freedom låter visserligen som Rubber Soul i händerna på just Randy Newman, men alltmer hittar han sitt eget uttryck. På Buildings in America och inte minst på titelspåret, med en försiktig melodi för akustisk gitarr och trumpet över fältinspelade handklapp, leder Richard Swifts hemmapulande till lofi-effekter som synbart krockar med hans välskräddade softpop. Men den kombinationen ger en dynamik som annars alltför ofta saknas i den här sortens musik.
Sidan A (för så delar Richard Swift nostalgiskt upp sin skiva) avslutas med att hans agent ursäktande refuserar hans musik. ”Sorry Mr Swift, but there’s no radio that likes to play the songs of your love and sorrow”. Richard Swift inser att nu måste han sälja ut, han har ju fru, barn och avbetalningar, och serverar ett par perfekta popsånger i följd. Kisses for the Misses är hans hittills mest rättframma poplåt och en given undergroundhit om inte mer, följs av nästan powerpopiga P.S. It All Falls Down. Då blir det uppenbart att den här mannen kan åstadkomma precis vad han har lust med.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2006.)
Det värsta med högaktade gamla hjältar som vill göra comeback är att de har så mycket att leva upp till. Alldeles för ofta leder det till att de tar i så att de storknar, som på halva Ray Davies återkomst och, tro det eller ej, första skiva utanför The Kinks. Men bara halva Other People’s Lives är nervöst stel och överlastad av ängsligt överdubbande och fläskiga trummor som tröttar öronen.
På andra halvan hittar Ray Davies rätt och blir nästan lika vital som 1965. Is There Life After Breakfast? med en vers dedikerad till Kinks trummis Mick Avory, är en avslappnad och fin existentiell popbagatell, och Next-door Neighbour är en vardagsbetraktelse lik Ray Davies bortglömda bidrag till Absolute Beginners-soundtracket. På två spår är det uppenbart vilken betydelse Ray Davies har haft för engelsk popmusik. The Tourist hade kunnat vara Ian Durys lyckliga äktenskap med Blur, både som förebild för Damon Albarns sång och för Graham Coxons riff. Stand Up Comic adderar The Streets till relationen, kanske med Suggs som voyeur. I såna ögonblick är Ray Davies fortfarande störst.