Nonesuch/Warner
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)
Redan i Led Zeppelin visste Robert Plant att det subtila och viskade kan vara minst lika suggestivt och kraftfullt som det högljutt ropade. Det är bara en av de röda trådar som sedan löpt igenom hans musikskapande under åren. Intresset för musik från andra delar av världen än den anglosaxiska är en annan, och på Lullaby And… The Ceaseless Roar är hans sofistikerade afrikanska groove med mjukt snirkliga mellanösternmönster mer förfinad än någonsin.
Med Poor Howard, byggd på en gammal Leadbelly-låt, och med Little Maggie, en gammal folkvisa från Appalacherna upplockad under arbetet med sitt nordamerikanska Alison Krauss-samarbete Raising Sand, visar Robert Plant sin bredd. Vilken kontinent han än riktar sin storögda nyfikenhet mot bottnar han som alltid i blues, och här tittar han dessutom hastigt tillbaka mot sina egna rötter med något enstaka 1974-minnande riff och primalvrål. Intill en överjordiskt vacker stilla jazzballad som A Stolen Kiss är sådana utbrott effektiva, och med den mångårige samarbetspartnern Justin Adams, som här trakterar bendirs, djembe, tehardant och mäktig gitarr, har Robert Plant försäkrat sig om att behärska hela sin omfattande palett.
Den som ändå fortsätter tjata om ett återförenat Led Zeppelin är alltså antingen en hårdrocknostalgiker utan egentligt musikintresse eller en avdankad gammal gitarrist utan vägar till försörjning på egen hand. Det är som soloartist Robert Plant fortsätter vara en av de mest nyfikna, innovativa och spännande musikerna i världen.
Wall of Sound/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2009)
När pastor Jon McClure efter det inte helt lyckade allstar-sidoprojektet The Mongrel med svansen mellan benen återvänder till Reverend & The Makers går det att ana revanchlystnad i den dansanta britpop han ogenerat lånar av Blur och mer förvånande av Cornershop.
Ofta blir det både smidigt och smart, som i spänstiga No Soap in a Dirty War, och småtaffliga detaljer av tuggummipsykedelia vägs lätt upp av Manifesto/People Shapers, ett knivskarpt angrepp på British National Party som utgör skivans centralpunkt och bästa stund.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
ATO
BETYG: 4 av 6
Det finns frivilliga dogman och ofrivilliga, och för Rhett Miller var de avsnävade ramarna inför hans tionde soloalbum i högsta grad patologiska. Med en rejäl cysta på sitt vänstra stämband hade han inte tillgång till varken den lägre fjärdelen av sitt röstomfång eller den högre.
I stilla Come As You Are bidrar Evan Felker från the Turnpike Troubadours med de högre stämmorna, men annars stannar låturval och framförande i ett balanserat mellanregister från utsvävningar som gör att kommer närmre och som passar albumets berättande sånger huvudsakligen burna av hans akustiska gitarr utmärkt.
Rhett Millers kollega i The Old 97’s Murry Hammond har producerat, och kompletterar gitarren med stilla stråkar, piano och Rhodes på ett välbalaserat och försiktigt sätt som syftar att lyfta fram men aldrig stå i vägen för låtarnas musikaliska och lyriska kvaliteter.
Liksom Murry Hammond undervisar Rhett Miller numera i låtskrivande på Manhattans New School, och med budskapet att våga visa sårbarhet behöver han föregå med gott exempel. Det gör han föredömligt i ömtåliga The Bells of S:t Mike’s där han med ett elegant The Flatlanders-citat minns sitt ursprung i amerikanska södern, och i sin cinematiskt dramatiska vädjan om humanism i All Over Again med Nicole Atkins. Andra toppar är All for You, skriven med Jesse Valenzuela från the Gin Blossoms och inspelad bara dagar före halsoperationen, och den cykliska samtidskommenterande People Are Lifted.
”At all times of the morning, at all times of the day. People are lifted and carried away. I don’t know what to do. I don’t know what to say. People are lifted and carried away.”
Rhett Miller har måhända varken Jason Isbells intensitet eller Steve Earles djup – även om han närmar sig det senare i A Little Song. Men hans berättelser är både välskrivna och tänkvärda, och hans americana har en hantverksmässig finess som placerar den stadigt mitt på genrens väg snarare än farligt slirande i dikeskanten.
Av Patrik Forshage
Den 13 oktober 2025
Skivrecension
ADA
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2009.)
”The last thing I need is another girlfriend”, konstaterar Rhett Miller lakoniskt och lite förutsägbart i Another Girlfriend. Men orsaken är inte så självklar. ”Two is enough, and you would make three.” För oss som var säkra på att det sista vi behövde var ännu en bildskön altcountrysångare som korsar över till collegepopgenren bidrar den sortens oväntade vändningar till att vi får lov att omvärdera våra kategoriska avfärdanden. Så om någon mot förmodan skulle minnas Ryan Adams är det dags att glömma honom definitivt nu. Rhett Miller är allt vi någonsin önskat oss i den vägen.
Skivrecension
Cherry Red/Border
Betyg: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2015)
Två The Bodysnatchers-singlar på etiketten Two-Tone var allt som behövdes för att garantera ska-bandet en plats bland toppnamnen i den brittiska ska-vågen i slutet av 70-talet. Sedan blev resten av bandet istället popbandet The Belle Stars, medan Rhoda Dakar slog sig ihop med Jerry Dammers för att skriva Free Nelson Mandela och fronta The Special A.K.A.
Hur det hade kunnat låta om bandet hade hållit ihop tillräckligt länge för att samla sin liverepertoar till ett studioalbum får vi någon sorts idé om nu. Tillsammans med gamla The Specials-medlemmar undersöker nämligen Rhoda Dakar just den saken, och ger oss nyinspelade versioner av såväl singlarna, udda spår och väl valda standards som 007 (Shanty Town). Det hade kunnat bli obehagligt musealt, men hennes röst är ikonisk och ska-låtarna är konsekvent löjligt medryckande. Det här var värt att vänta 35 år på.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Sunday Best
BETYG: 4 av 6
2023 återvände den brittiska ska-musikens drottning med det fina coveralbum Version Girl 2023, som på ett lika underhållande som kulturhistorisk den urgamla jamaicanska traditionen att göra lättrallade ska-versioner av välkända popfavoriter, här bland annat av David Bowie, Pretenders, Buzzcocks och Louie Armstrong.
Enligt samma kulturhistoriska tradition kräver alla singelsläpp också sin dubversion, och sådana här Rhoda Dakar levererat för alla albumets singlar hittills. Här tar hon steget längre och samlar förutom dessa dubversioner också nya ommixningar av Version Girls återstående låtar.
”Dub is where the mix is the performance”, menar hon, och arbetar i traditionen med ännu djupare bas och med eko inte bara som effekt utan som ett soloinstrument. I As Dub Goes By (tidigare Marianne Faithfulls As Tears Go By) lyfts de eleganta stråkarna fram på ett mycket smakfullt sätt, och versionen av Buzzcocks Dub Don’t Mind är särdeles smart. Lou Reeds Hangin’ Round var en av originalskivans mer udda låtval, och som Dubbin’ Round är den också en av de mer effektiva dubversionena tillsammans med versionen av Song to the Siren. Version Dub är skivans modernaste stund med suggestiva digitala ljud, och istället för en dubversion av snabba Walking After Midnight erbjuder hon toasting i mäktiga Midnight Skank.
Everyday Is Like Sunday Dub tar sig stora friheter med originalmaterialet, men annars är Rhoda Dakar medveten om att en väsentlig del av Version Girls attraktion låg i igenkännbarheten i reggaefieringen av popstandards. Det innebär ett försök att flörta med publiken genom att ge sången sången och långa textpartier – gärna inledande – får större utrymme vad dub brukar ge, som för att lotsa lyssnaren rätt i coverutbudet. Det är att vilja ha kakan och äta upp den, och det innebär att Version Girl In Dub fungerar bäst som en påminnelse om att ta fram Version Girl och partaja med med den istället.
Av Patrik Forshage
Den 11 augusti 2025
Skivrecension
Domino/Playground
BETYG 4 av 6
Det blir småskaligt, intimt och vardagligt lämnar sitt vanliga ond-bråd-död-tema för en löst sammansatt serie Newcastle-sångbagateller om familjers små trauman och våndor. Men End Of The Middle är inte din vanliga diskbänksrealism, utan snarare små Roy Andersson-absurditeter i den gråbruna vardagen, där en lugn eftermiddag då pappa ligger i badet, mamma läser gårdagens tidning i soffan, Janice tittar på TV i sitt rum kan vändas på ända när en kraftig blixt plötsligt lyser upp hemmet.
Och när vardagslunken på det sättet exploderar i drama är det klart att Richard Dawsons röst måste spricka och tappa ton över det mycket återhållsamma rudimentära akustiska komp han spelar på sin hjälpligt reparerade akustiska gitarr. Det händer i snart sagt varenda sång, som i singeln Polytunnel, som efter ett intro med medeltida toner övergår i en munter visa om om en trädgårdsmästares grönsaksodlande i sitt växthus, men han är oroande sjuk. Eller så handlar den om något mycket större och konstigare. Eller inte.
En atonal saxofon tränger sig fram ibland, och i Knot för den dessutom sällskap av brus från en trasig elgitarr innan allt väsen tystnar och lämnar utrymme åt fågelkvitter och en TV i på låg volym i rummet intill. I övrigt är det bara avslutande More than Real som använder fler färger på paletten med en visserligen uråldrig drömsk synth och genom att Richard Dawsons partner Sally Pilkington tar över leadsången i ett stilla farväl till en pappa på sin dödsbädd.
Lika fin är albumtitelns vackra självmotsägelse, som speglar albumets visor där balansen inte uppnås genom närmandet mot mitten utan genom att dra sig allt längre mot ytterligheternas kanter. Förstaupplagan av vinylen illustrerar det rent bokstavligen, genom att vara graverad så att du sätter ned nålen längst in på skivan som spelas inifrån och ut istället för tvärtom.
Av Patrik Forshage
14 februari 2025
Skivrecension
BMG/Warner
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2019)
Att inleda Further med manglande Off My Mind är inget annat än falsk marknadsföring. ”It’s time to get your hands dirty” sjunger Richard Hawley med en kraftfullt röst som visserligen har tillräcklig auktoritet för sådana uppmaningar, men som låter mer Mark Lanegan än Hawley själv, och programförklaringen har ingen bäring i resten av skivan.
Nästa gång den sortens skitighet går att ana är halvvägs genom skivan när en fräsande gitarr dyker upp, men den gången är det bara som krydda i den avsevärt mer karaktäristiska Is There A Pill?, en stråkbaserad mäktig ballad av Roy Orbison-karaktär.
För på Further rör sig Richard Hawley snarare bakåt i sin utveckling, till de stora orkestrerade ballader fulla av vemod och med gott om utrymme för ekande ökengitarrer som han utvecklade till fulländning på cxxx. Av senare års psykedelia experiment finns absolut inget kvar – här är det analogt, rörförstärkare och och luftighet för hela slanten.
Det gör ingenting alls, för det är i en sådan kontext som Richard Hawley får fullt utlopp för sin varma nära croonerstämma. Här kan han fullt ut ge sig hän åt övergivenhet, oundvikliga skilsmässor medelst midnattståg och fullmånens sken.
I den ödesmättade sjömansvisan Galley Girl låter han som en muskulös Nick Lowe, och det är sannerligen storslaget stämningsfullt och nästan alltid gråtmilt. Pricken över i hade varit en självklar hit av samma dignitet som Tonight The Streets Are Ours eller Born Under A Bad Sign, men även om avslutande Doors har sådana ambitioner når han inte riktigt den sortens höjder den här gången.
Parlophone/Warner
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2015)
Sångerna på Hollow Meadows tillkom under månader av sängliggande konvalescens, och det kan förklara att Richard Hawley här återvänder till sin gamla genomtänkta och låtbaserade musik istället för att fortsätta förra albumets delvis misslyckade psykedeliska ljudexperiment.
Någon liten rest har visserligen letat sig in i form av ett gitarrbuzz i Which Way, men annars är det åter stilig crooning i stilla retroballader med luftigt ljud, stråkar och gitarrtwang som gäller för Richard Hawley. Serenade of Blue är just vad titeln säger, och i än tystare Nothing Like A Friend förmedlar han samma gentlemannamässiga sentimentalitet som Nick Lowe numera excellerar i.
Hollow Meadows är allts ett återseende med den Richard Hawley som vi från början lärde känna och uppskatta. Och som så ofta när vi möter någon vi en gång var nära dröjer sig en otillfredsställd och förundrande känsla kvar efter mötet. Har han inte blivit lite tråkigare sedan sist?