Stockholm
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2002)
Ibland lämnar Righteous Boy Tambourine Studios och går på gatorna som en vanlig man. Då brukar han kalla sig för Magnus Sveningsson, precis som innan han tog en timeout från Cardigans.
När Magnus Sveningsson nu återvänder till musiken har han hittat nya husgudar. De stämningar han med hjälp av stråkar och mollackord skapar påminner inte så lite om Nick Cave och Tindersticks. Straight Song måste ses som en hyllning till Leonard Cohen, komplett med 80-talssynthar och vän damkör. Men samtidigt är Righteous Boy mera öppen för ny elektronik i sina låtar än så dystra herrar.
I Sing Because of You är den typen av skiva man lockas att spela ofta när kvällen blivit sen och ensam, och då gör det inget att flera spår kräver många lyssningar innan deras starka identitet blir tydlig. Men här finns också omedelbara singeln Loved Among Friends, som är värd att älskas av flera, och den snabbare synthpopen i Righteous Boy/Righteous Girl.
När Nina Persson — och kanske också Righteous Boy om han återvänder till bandet? — avfärdar att Cardigans kommande skiva kommer att bära spår av deras sidoprojekt är det givetvis skitsnack, förutsatt att inte medlemmarna är schizofrena. Räkna med att Cardigans kommande dystra ballader kommer att kombinera alt.countryreferenser och elektronik när det är så dags. Särskilt med tanke på att Nathan Larson, Ninas man, är mycket aktiv på Righteous Boys skiva.
I den ännu inte godkända OS-grenen ”flest spin-offs från ett och samma band” tar härmed Cardigans ledningen. Men om det ges stilpoäng är fortfarande Broder Daniel ohotade.
429/Universal
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011)
1987 – ett decennium efter nedläggningen av The Band – släppte Robbie Robertson sitt första soloalbum. Vi hyllade skivan mangrant. Med sin värme och sin ekande luftighet, c/o den tidens hetaste producentpar Eno/Lanois, sin digra gästlista av idel conscious topplistekvalitet (sådana var nämligen Peter Gabriel och U2 på den tiden) och sina medvetna och hyperseriösa melodier var den ett under av både modernitet och kvalitet. Sedan dess har han gjort ett par halvhjärtade album om och med New Orleans-eliten eller musiker ur USA:s ursprungsbefolkning, men det är först nu den egentliga uppföljaren kommer, och det är drygt 20 år försent.
How to Become Clairvoyant är nämligen just en uppföljare enligt Hollywoodmodellen, där man gör exakt samma sak en gång, exakt likadant, men i en annan miljö och med några nya lättidentifierade biroller. ”The earth keeps on shaking, but I’m standing still”, sjunger Robbie Robertson i ett ögonblick av klarsyn till ett sound identiskt med dazumal, utom att Eric Clapton tillåts breda sina sövande gitarrinpass över det mesta, och det som kändes piggt då är hopplöst daterat idag.
Gäster som Steve Winwood och Trent Reznor är nödtorftigt ihopsamlade enligt samma principer som sist, och att Robbie Robertson har delar av sin melodikänsla intakt hjälper föga när han konsekvent levererar sina sånger med samma ansträngda och endimensionella moraliserande stränghet som David Caruso i CSI Miami.
Skivrecension
Tapete/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2015)
”Låter det som Go-Betweens” är den första frågan ett nytt Robert Forster-album möts av, och svaret måste förstås vara nej. Robert Forster är flera decennier äldre än då, med alla de erfarenheter som kommer ur det, och Grant McLennan är död. Men faktum är ändå att det finns fler musikaliska beröringspunkter med hans gamla band här än på något av hans tidigare soloalbum.
Med sin lätt desperata romantiska ansats påminner nakna And I Knew om Robyn Hitchcock, medan Love Is Where It Is är lättsam låtsasbossa och Suburban Wasteland är närmast tonårstrulig i sitt berättigande. Andra exempel på Robert Forsters storartade låtskrivande är A Poet Walks med sin Morricone-trumpet och mest av allt det muntra Lou Reed-handlaget i I Love Myself (And I Always Have). Albumets titel träffar i all sin anspråkslöshet alldeles rätt – det här är verkligen Songs to Play, ofta och återkommande.
Tapete
BETYG: 5 av 6
Hade Strawberry varit en liten volym med tryckta novelleter inom mjuka pärmar, helt utan musikalisk inramning, hade det varit en litterär pärla att vårda och älska. Robert Forsters berättande är nära och innerligt, och det är så lätt att känna sympati med historiernas karaktärer när vi lär känna engelskläraren som behöver förhålla sig till en fransk student i Tell It Back to Me, eller den olyckligt kära homosexuella man vars crush en dag åtminstone inte tittar bort när deras blickar möts.
Långa Breakfast on the Train är rent filmisk i sitt berättande om den tillfälliga attraktionen i det slumpartade mötet mellan två gamla skolkamrater som checkar in på ett för dyrt hotell och nästa morgon får bråttom för att hinna med tåget. Utöver de långa kameraåkningarna med kärleksparet klipper han hastigt till familjen i hotellrummet bredvid som väcks av dunket från sänggaveln mot väggen, och som när de klagar hos receptionen får beskedet att ”over the volume of love we have no claim”.
Such A Shame handlar om den desillusionerade artisten som återvänder hem till en vardagstillvaro i ruiner efter den alldeles för långa turnén. Det kan vara Robert Forster själv, till exempel när han citerar sin agent som säger ”You give people the shit, Why can’t you be like everyone else – play the hits”, men det är sannolikt inte alls ett självporträtt.
För även om Robert Forster inte har för avsikt att tona ner sina litterära ambitioner, tack så mycket, är det likväl som sångare och låtskrivare vi ska betrakta honom, och därmed det som vi får benämna som hans lyrik och inget annat, hur frestande det än är. Hans historier har till sin sin karaktär alltid melodiska kvaliteter med klara hälsningar också till Robert Forsters musikaliska förebilder. Diamonds är arrangerad som en vänlig blinkning till Lou Reed, inklusive Ornette Coleman-utbrotten på saxofon, och i Good to Cry släpper Robert Forster fram den där nervösa struttigheten som för tankarna till en ung David Byrne. Särskilt gripande är den fina music hall-duetten med hustrun Karin Bäumler i titelspåret – en gullig ömsesidig kärleksförklaring över en skål delikata jordgubbar.
Balansgången mellan det litterära och det musikaliska på Strawberries hanterar producerande Peter Morén från Peter, Björn & John exemplariskt, med omsorg, varsamhet och finess. Det är Robert Forster och hans musikaliska noveller som är det centrala här, högt i mixen, och där bakom idel Stockholmsbaserade musiker som lyhört och elegant backar upp utan att ställa sig vägen för berättelserna.
Nobelpris eller Polarpris, alltså? Tja, varför inte båda?
Av Patrik Forshage
21 maj 2025
Skivrecension
Fanfar!
BETYG: 4 av 6
Det har bara gått ett par månader sedan The Bottle Ups strålande återträffalbum, men det hindrar inte Robert Johnson från att nästan genast erbjuda också ett sprillans nytt album med sina Punchdrunks. En gång i tiden var det en mer renlärig retrokonstellation, men numera tar sig Robert Johnson vilka gitarrfriheter han har lust med under det bandnamnet.
Här samarbetar han med basisten Tobias Einestad, och då har det lika mycket med till exempel Suicide som med Surfaris att göra, när tunga monotona elektroniska rytmer och synthar ställs mot surrande elektriska garage- och surfgitarr. Han kallar det sitt Berlinalbum, och i Bad Taste of Oki Dog är det tydligt att det betyder taggig hotrod-gitarr tillsammans med Throbbing Gristle-larmande uråldrig industrielektronik, med all den intensiva kraft och skönhet en sådan kombination måste innebära. Men det kan uppenbarligen också innebära upphuggen samplad gitarrdistorsion mot bongos och operasång från Robert Johnsons dotter Miss Olivia som i Not Today Satan, eller att instrumentaler som Bunker Kids drar åt dub, en känsla som förstärks av den milda melodican men inte av måsskriken.
I Vacous Fat Slob låter hans gitarr exakt lika skitigt elegant som numrerade pensionerade Poison Ivy Rorschach kunde låta på The Cramps tidigaste inspelningar, och det innebär en sluten cirkel och en (oavsiktlig?) albumtitelreferens lika solklar som subtil.
Av Patrik Forshage
Den 9 september 2025
Skivrecension
Rounder/Universal
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2007)
Några stulna låtar för snart 40 år sedan, några bluesgubbar som var tvungna att driva rättsprocess för erkännande och rättmätig ersättning. Arketypen för hårdrockens Dionysos-vokalister. Officiellt hyllad av Carl XVI Gustaf. Sånt ser inte fint ut i registret.
Men Robert Plant har inte bara sådant på sitt samvete. Sedan Led Zeppelins splittring har han vågat sig ut på den ena tunna grenen efter den andra, med självironiska samplingar, med Steve Albini, med egyptiska stråkorkestrar och med Jah Wobbles experimenterande gitarrister, och de allra flesta grenarna har hållit för tyngden. Men aldrig förr har hans risktagande varit lika graciöst som nu.
Tillsammans med Alison Krauss kastar han sig rätt ut i den öken som är hennes hemmaplan och sjunger jordig americana på ett sätt som fullständigt överskuggar duettpartnern. Paret delar upp en del material mellan sig, och även om producerande T-Bone Burnette (den ende vid sidan av Ry Cooder som kan förvandla uråldrigt till evigt) lurar ut Alison Krauss i samma damm som han gjorde på soundtracket till O Brother, Where Art Thou? så är Plantan det starkare kortet, särskilt när han till och med lyckas väcka liv i Allen Toussaints uttjatade Fortune Teller.
Men det sanna guldet i de här kullarna är parets duetter. Den skitiga Everly Brothers-billyn i Gone Gone Gone är ett stadigt shot white lightnin’, medan Stick with Me Baby är en stilla kärleksförklaring på verandan.
De och många fler är tillräckligt för att var och en som ännu inte har förlåtit Robert Plant bör göra det nu.
Decca/Universal
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2010.)
Räkna upp alla hårdrocksångare från 70-talet du känner till vars nya släpp man ser fram emot med nyfikenhet, eftersom man inte har en aning om vart de ska ta vägen den här gången? Nähä. Trodde inte det. Den listan börjar och slutar med Robert Plant, som envist fortsätter att söka nya uttryck medan hans gamla Led Zeppelin-kollegor blir alltmer högröda i ansiktet för att han vägrar välja de enkla återföreningsvägarna till rikedom och adlande. Det ska Robert Plant ha heder för, liksom för sitt modiga coverval här – både Townes Van Zandt och tro det eller ej Low – trots att albumet inte riktigt når fram. Rootstendenserna från förra albumets Alison Krauss-samarbete finns kvar, men utan T Bone Burnetts fingertoppsproduktion ramlar Robert Plant stundom in i samma ängsliga beteende som under sitt sökande 80-tal, och försöker blidka sin gamla publik genom att lägga en alldeles för hårdslående trummis över all sin spännande musik.
Nonesuch/Warner
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2017.)
När The Rolling Stones luftar sin konservatism med ännu en avskedsturné finns det anledning att påminna om att åldrande inte alltid behöver betyda bakåtsträvande eller upprepning. Snart 70-åriga Robert Plant till exempel fortsätter utforska omvärld och samtid med samma storögda nyfikenhet som han gjort ända sedan Led Zeppelins dagar, och för honom leder det alltid till angelägen och framåtblickande musik.
Visst kan gamla nostalgiker hitta en rak linje från dåtid till nutid, under förutsättning att man inte är konservativt rigid. För den suggestiva groove han bygger sina snirkliga strukturer på kan numera lika gärna vara dova triphopkonstruktioner som västafrikanska trummönster, och när ett traditionellt trumset till slut rullar igång ett mäktigt John Bonham-muller i Chrissie Hynde-duetten och skivans enda cover Bluebirds Over the Mountain ställs det omedelbart mot både stenhårt taggig elektronik och ett fiolsolo hämtat från brittisk folkmusiktradition.
De melodier som brukade komma från Jimmy Pages gitarr är numera lika gärna stilla akustiskt gitarrplockande som repetitiva slingor på indiska eller arabiska stränginstrument, aldrig med exotiserande avsikter utan för att de är självklara beståndsdelar i Robert Plants musikvärld. Han balanserar viskande berättande med intensitet och samma kraft som i sin barbröstade ungdoms dagar, bara inte lika explicit som då.
Desto mer uttalad är han i kritiken mot imperialister och auktoritära ledare. I Carving Up the World Again skickar han en känga i Trumps riktning (”It’s no surprise they hide behind a wall and not a fence”) och New World resonerar vasst och precist om nödvändigheten och nyttigheten i världsmigration.
Den nyfikenhet och samtidigt stabilitet Robert Plant visar upp på sitt tolfte soloalbum och nästan 50 år in i sin karriär är överväldigande, och jag kommer på mig själv med att bara stanna upp och rysa av välbehag gång på gång under lyssnandet. Ja må han leva uti hundrade år.
Mercury/Universal
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)
”Gräv där du står” är sedan gammalt Robert Plants devis. Men hans spadteknik har alltid varit raffinerad. När han utformade prototypen för hårdrock i Led Zeppelin såg han till att blanda bluesingredienserna med tydliga inslag av brittisk folkrock i form av hyllningar till Roy Harper och gästsång av Sandy Denny. När hiphoparna började använda Led Zeppelin i sina låtar stal Robert Plant tillbaka sina gamla stön på Now and Zen – och blev först inom hårdrocken att använda sampling. När han återförenades med Jimmy Page på 90-talet för att slå mynt av Led Zeppelinintresset fick de gamla slagdängorna en säregen arabisk prägel, eftersom Robert Plant hade anställt ett gäng musiker från Mellanöstern.
Här gräver han djupare i samma hål. Gamla bluesstandards och folkrockvisor (Morning Dew av Tim Rose spelade han och John Bonham redan innan Led Zeppelin) kläs i en mix av moderna och asiatiska/arabiska klanger. Varken Justin Adams från Jah Wobble’s Invaders of the Heart eller Porl Thompson från Cure gör anspråk på att vara en ny Jimmy Page, men tillsammans med musiker som jobbat med Roni Size, Portishead och Massive Attack skapar de en dynamik som ger Robert Plant utrymme att pröva alla gamla tricks, och en hel del nya.
Robert Plants röst är pigg och fräsch, och lika fräscha känns annars uttjatade bluesnummer som Bukka Whites Funny In My Mind (I Believe I’m Fixing to Die) och visor som Tim Buckleys Song to the Siren. Någon gång blir det lite för mycket rökelse i luften, och när If I Ever Get Luckyflummar iväg i rena Doors-excesser låter Robert Plant undslippa sig en mindre välbetänkt ”Jalla Jalla”. Men invändningarna är marginella, inte ens Hey Joe blir ointressant när Robert Plant skalar av alla Jimi Hendrix-manér (nåja, han slänger in riffet mitt i nedtoningen när låten är slut, som en hastigt ihågkommen referens).
Dreamland är en skiva som borde kunna intressera betydligt fler än nostalgiska tunnhåriga män i medelåldern. Och om rykten som talar om Robert Plants munspelande på Primal Screams kommande album visar sig stämma kanske fler bryr sig. Ska gubben plötsligt bli hipp igen?
Nonesuch/Warner
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)
Redan i Led Zeppelin visste Robert Plant att det subtila och viskade kan vara minst lika suggestivt och kraftfullt som det högljutt ropade. Det är bara en av de röda trådar som sedan löpt igenom hans musikskapande under åren. Intresset för musik från andra delar av världen än den anglosaxiska är en annan, och på Lullaby And… The Ceaseless Roar är hans sofistikerade afrikanska groove med mjukt snirkliga mellanösternmönster mer förfinad än någonsin.
Med Poor Howard, byggd på en gammal Leadbelly-låt, och med Little Maggie, en gammal folkvisa från Appalacherna upplockad under arbetet med sitt nordamerikanska Alison Krauss-samarbete Raising Sand, visar Robert Plant sin bredd. Vilken kontinent han än riktar sin storögda nyfikenhet mot bottnar han som alltid i blues, och här tittar han dessutom hastigt tillbaka mot sina egna rötter med något enstaka 1974-minnande riff och primalvrål. Intill en överjordiskt vacker stilla jazzballad som A Stolen Kiss är sådana utbrott effektiva, och med den mångårige samarbetspartnern Justin Adams, som här trakterar bendirs, djembe, tehardant och mäktig gitarr, har Robert Plant försäkrat sig om att behärska hela sin omfattande palett.
Den som ändå fortsätter tjata om ett återförenat Led Zeppelin är alltså antingen en hårdrocknostalgiker utan egentligt musikintresse eller en avdankad gammal gitarrist utan vägar till försörjning på egen hand. Det är som soloartist Robert Plant fortsätter vara en av de mest nyfikna, innovativa och spännande musikerna i världen.