Lazy Octopus
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2017)

När man som Runtom Knuten verkar i så välutforskade genrer som slamrig garagerock är det knappast graden av originalitet som är avgörande för kvalitetsnivån. Tur är det. För Runtom Knutens styrka ligger även på deras andra album på låtmaterial och på ett genomstabilt utförande. Allra mest sympatiskt är det när Ty Segall-influenserna lyser igenom som starkast, som i Vara som folk med grym psychgitarr och ett smart groove. Än mer mullrar pukorna i tunga men samtidigt luftiga Medelpad, och i vansinnesurladdningen Isen brinner exploderar alltihop i ett strålande falsettmischmasch av Pugh och punk.

Skivrecension

Megaphoney
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)

Särskilt unik är inte Runtom Knutens intensiva rock, med sina lån från framför allt till svensk gammal ny våg, men också från garagerock, brittiskt 90-tal och kanske Rolling Stones sena 60-tal. Men precis som tidigare i Den Stora Sömnen, där delar av Stockholmsbandet återfanns förr, väger Runtom Knuten upp bristen på originalitet med ett knippe utmärkta skamliga rocklåtar i Alkbergs anda. Hetsiga Någonstans i staden och pop-psykedelian i Vägen är öppen är allra vassast, och när bandet kompletterar med skobetraktande larm i avslutande För evigt finns anledning att slå på stora trumman. Att Runtom Knuten dessutom har den goda smaken att ge ut sin musik på makalöst snygg vit vinyl förhöjer njutningen ytterligare.

Skivrecension

Proper
Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden feb 2013)

Det är hans varma elektriska gitarr som står i fokus när Richard Thompson 40 år efter sin solodebut sammanstrålar med den meriterade producenten Buddy Miller (Solomon Burke, Emmylou Harris) i Nashville, TN. 

I sin lilla trio hyllar han Jimi Hendrix mjukare och värdigare än alla ekvilibrister, men även om han kan spela skjortan av de flesta ligger tyngdpunkten på hans sedvanliga folkinspirerade sånger, där gäster som Alison Krauss bidrar till de bluegrasspassningar han stundtals kryddar med.

Tenor Vossa/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

Först måste jag be om ursäkt för att ha missat att rekommendera Richard Warren tidigare. Hade jag förstått att tiden med Mark Lanegan varit så mycket viktigare för honom än karriären med – eh – Echoboy hade jag varit mycket mer alert när han släppte sin debut för två år sedan. Då hade jag å andra sidan inte blivit så överraskad av de kolsvarta skorrande rootssångerna på Wayfarer. Det finns givetvis stunder här då musiken låter för vad den är, det vill säga en ung välmående vit engelsman som försöker låta som en åldrad plågad svart amerikan, men stunderna man glömmer det är fler.

Skivrecension

Turn-Up/Import
BETYG: 6/6

(Dubbelrecension med Tom Petty & The Heartbreakers – The Last DJ, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002.)

När Tom Petty nu har valts in i Rock’n’Roll Hall of Fame och blivit en trött och oinspirerad nostalgiker, som helst talar om hur det var innan artister sålde ut till stadiumspelningar och branschryggdunkanden (…eh, nä, jag får inte heller riktigt ihop det där) är det dags att lämna Rickenbackern vidare. Även om titellåten är en riktigt bra Byrds-variation och den skira popen i You and Me påminner om de fornstora dagar Tom Petty saknar så intensivt börjar Tom Pettys Bob Dylan-knarrande sångstil gå till överdrift. Have Love Will Travel är så nära parodi det går att komma.

När han sedan vräker på med kompletta symfoniorkestrar i Dreamsville, med Jeff Lynnes popkänsla ersatt av svulstig hybris, eller förgäves försöker låta som en tuff rockare i Joe sorterar vi resolut in honom i Hall of Fame-museets samlingar. Om Tom Petty i sin glasmonter har något kvar av sitt en gång så öppna popsinne skulle Robert X Heymans femte album kunna innebära en sporre som hjälper honom att hitta tillbaka. Men risken finns att Basic Glee med Vantage Point High som utmärkt exempel på hur Tom Petty faktiskt lät så sent som på Full Moon Fever bara drar ner Tom Petty ytterligare i trött depression.

Richard X Heyman har nämligen allt, så när som storbolagskontrakt. Med ett utseende som om han aspirerade på en plats i Small Faces och en gitarrsamling där Rickenbackern har hedersplatsen sitter han hemma i lägenheten och filar på klassisk och evig pop. Grunderna till det har han lärt genom konkreta fältstudier direkt på plats hos de allra bästa. British invasion-popen blev han expert på genom att för några år sedan spela in en hel skiva tillsammans med Peter Noone från Herman’s Hermits. Lysande That Will Be the Moment låter som en brittisk variant av Byrds, och Richard X Heymans basslingor är värdiga Paul McCartney 1969.

Lekfullheten kommer från tiden med Jonathan Richman, och soulballader som Wishful Thinking har han lärt sig genom att spela keyboard med Ben E. King. På What in the World och framför allt på skivans absoluta höjdpunkt Pauline sjunger han som en Marshall Crenshaw i storform, kompad av en inspirerad Roger McGuinn medan unga och pigga Brian Wilson och Left Bankes Michael Brown – Richard X Heyman har faktiskt spelat trummor med båda – lägger stämmor på en omtolkning av (What’s So Funny About) Peace, Love and Understanding.

Men trots alla uråldriga referenser blir Richard X Heyman aldrig en trött nostalgiker som Tom Petty. Istället väver han ihop alla guldtrådar till gnistrande tidlös pop, precis sådan som Tom Petty brukade sträva efter innan han fastnade i gnäll om hur popmusiken kidnappats av kapitalet.

Chemikal Underground/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2013)

I vanliga fall går Rödskägg under efternamnet Anthony och verkar som sångare i Phantom Band. Solodebuten har han filat på vid sidan om under åtta år, men det påverkar inte den skissartade karaktären hos No Selfish Heart. 

Hans stilla visor är förtröstansfullt känsliga, vindpinade och stundtals humoristiska, men det är först när han byter det sorgsna pianot och den akustiska gitarren mot en försynt skorrande elgitarr som det blir riktigt intressant. Där någonstans låter Rick Redbeard som en skotsk Bill Callahan, eller till och med som Lou Reed kanske hade gjort om hans tyngre livsfaser hade handlat om ale, Irvine Welsh och Billy Connolly snarare än speed, Scorsese och Warhol.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

V2
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2003)

När Rickie Lee Jones återvänder med egna låtar för första gången på sex år gör hon det med gusto. Hon må ha prioriterat trädgårdsskötsel och föräldraskap högre än musik under en period, men när valet av George Bush, och senare hans McCarthy-strategier med införandet av Patriots Act, väckte henne ur Törnrosasömnen var det långt ifrån en avdankad sångerska som kom tillbaka. ”Tell somebody what happens in the USA,” vädjar hon i Tell Somebody (Repeal the Patriots Act Now), som använder gospelns knep att med stor kör och lika stort blås över pådrivande rytmsektion, flummig soulorgel och gitarrens wahwah-effekter jublande driva upp extasen för att vittna om de politiska övergreppen i världens största demokrati. 

Med stor seriositet har Rickie Lee Jones analyserat låtskrivarhantverket hos sina hjältar, och resultatet av såna studier hörs tydligt i låtar som It Takes You There och Bitchenostrophy, där hon tappar ur det sena 60-talets lysande popjazzlåtar och syr ihop klassiska melodier med grymt sväng, som gör Svante Thuresson knäsvag och får klåpare som Bo Kasper att rodna. 

Jazzen är ständigt närvarande, både i renodlad form, i poplåtar, i Lap Dogs aviga Tom Waits-blues, i Mink Coat at the Bus Stop – en ballad som växlar mellan blues och den mest slickade moderna r’n’b:n – och i oemotståndlig organisk groove. The Evening of My Best Day har ett genuint varmt och luftigt ljud, och just det loja tempo Rickie Lee Jones och hennes dåvarande brittiska förebilder eftersträvade med triphopexperiment som Ghostyhead för sex år sedan. Men när hon nu åter rör sig utanför den genrens begränsningar med hjälp av både ProTools och musiker som Steve Berlin från Los Lobos och jazzgitarristen Bill Frisell blir resultatet spänning och grundmurad kvalitet. Det är så här Beth Orton skulle vilja låta.

Skivrecension

Wichita/PIAS
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2017.)

Nu är snart samtliga shoegazeband från det tidiga 1990-talet igång igen, och utöver det väletablerade veteranreceptet att samla så många originalmedlemmar som möjligt för att locka gamla fans vars plånböcker blivit fetare med åren att investera i konsertbiljetter och återutgåvor verkar de flesta av den här erans band anse att de inte riktigt var färdiga med skapandet.
Ride uppfann inte genrebenämningen shoegaze men de var tveklöst ett av de band som tydligast kom att definiera företeelsen att koncentrerat stirra på sina instrument för största möjliga popdistorsion istället för att möta publikens blickar. Andy Bell, Mark Gardener, Laurence Colbert och Steve Queralt återförenades 2014, och efter ett par år på veteranscenen kommer nu deras första studioalbum på 21 år. Deras trogna fans blir inte besvikna, eftersom de utan att vara rigida omfamnar alla dimensioner av sin tidigare musik, med stora låtar, massiva distorsionsväggar och milda röster.

Men i jämförelse med flera av sina samtida fattades hos Ride alltför ofta minnesvärda popmelodier att bygga sina ljudväggar runt, och så är det fortfarande. Det drömska blir sömnigt, i synnerhet i tröga Home Is A Feeling, rytmerna för schablonartade och gitarroväsendet bara jämntjockt. Lateral Alice är visserligen en urladdning, men den är därmed också en av få stunder när Ride inte går på tomgång.

Wichita/PIAS
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2017)

Nu är snart samtliga shoegazeband från det tidiga 1990-talet igång igen, och utöver det väletablerade veteranreceptet att samla så många originalmedlemmar som möjligt för att locka gamla fans vars plånböcker blivit fetare med åren att investera i konsertbiljetter och återutgåvor verkar de flesta av den här erans band anse att de inte riktigt var färdiga med skapandet.

Ride uppfann inte genrebenämningen shoegaze men de var tveklöst ett av de band som tydligast kom att definiera företeelsen att koncentrerat stirra på sina instrument för största möjliga popdistorsion istället för att möta publikens blickar. Andy Bell, Mark Gardener, Laurence Colbert och Steve Queralt återförenades 2014, och efter ett par år på veteranscenen kommer nu deras första studioalbum på 21 år. Deras trogna fans blir inte besvikna, eftersom de utan att vara rigida omfamnar alla dimensioner av sin tidigare musik, med stora låtar, massiva distorsionsväggar och milda röster.

Men i jämförde med flera av sina samtida fattades hos Ride alltför ofta minnesvärda popmelodier att bygga sina ljudväggar runt, och så är det fortfarande. Det drömska blir sömnigt, i synnerhet i tröga Home Is A Feeling, rytmerna för schablonartade och gitarroväsendet bara jämntjockt. Lateral Alice är visserligen en urladdning, men den är därmed också en av få stunder när Ride inte går på tomgång.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Decca/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2010.)

Räkna upp alla hårdrocksångare från 70-talet du känner till vars nya släpp man ser fram emot med nyfikenhet, eftersom man inte har en aning om vart de ska ta vägen den här gången? Nähä. Trodde inte det. Den listan börjar och slutar med Robert Plant, som envist fortsätter att söka nya uttryck medan hans gamla Led Zeppelin-kollegor blir alltmer högröda i ansiktet för att han vägrar välja de enkla återföreningsvägarna till rikedom och adlande. Det ska Robert Plant ha heder för, liksom för sitt modiga coverval här – både Townes Van Zandt och tro det eller ej Low – trots att albumet inte riktigt når fram. Rootstendenserna från förra albumets Alison Krauss-samarbete finns kvar, men utan T Bone Burnetts fingertoppsproduktion ramlar Robert Plant stundom in i samma ängsliga beteende som under sitt sökande 80-tal, och försöker blidka sin gamla publik genom att lägga en alldeles för hårdslående trummis över all sin spännande musik.