Fire

BETYG: 3 av 6

När Evan Dando vid enstaka tillfällen släppt nytt under de senaste decennierna har det varit covers, och tiden som passerat sedan hans senaste album med originalmaterial är nära nog 20 år. Den som sett honom vid något av hans Sverigebesök har kunnat förstå varför, och tyvärr bidrar Love Chant till ytterligare förståelse Inspelad med en ny upplaga av The Lemonheads med Farley Gavin på bas och John Kent på trummor innehåller den glimtar av forna glansdagar, men sådana stunder flimrar förbi i en helhet som inte gör Dandos arv rättvisa.

Inledande 58 Second Song – tre gånger den längd som titeln anger – har en rättfram attityd tills Evan Dando efter kanske 58 sekunder tappar fokus. Och även om han hittar tillbaka har låten tappat sitt momentum på ett sätt som aldrig skulle inträffat under storhetstiden på 90-talet.

Med både Juliana Hatfield och J. Mascis som gäster har Deep End andra kvaliteter, och är en riktigt bra grungelåt, om än med oroande textrader om att ”going into treatment, better double down the dose.” Andra mer distinkta stunder är Wild Thing, som inte bara lånar titel utan också riff från The Troggs, och albumets pärla In the Margin som faktiskt inte hade gjort bort sig på Car Button Cloth, men som tonas tvärt ned mitt i ett gitarrsolo efter bara 2,20.

Om du uppfattar det som slarvigt eller frihetligt beror på hur överseende din ingång är, men det finns ett filter i ansats och utförande på stora delar av albumet som gör att Evan Dando låter frånvarande, dämpad och avtrubbad. Be-In vill vara pop, men Evan Dando låter nyvaken och bakis. Popambitionen funkar ljudmässigt bättre i Cell Phone Blues, men när han där sjunger att han inte skrivit någon låt på mycket länge måste vi konstatera att det påståendet är applicerbart också på just detta spår.

Togetherness Is All I’m After är slött flummig, och när Marauders försöker väga upp hans bristande fokus med effekter förstärks bara distansen. Ännu skakigare är en slirig junkieballad som The Key of Victory, och även om hans självbiografi med titeln Rumours of My Demise vill göra gällande att sådana rykten är överdrivna måste vi tyvärr konstatera att överdriften inte är särskilt stor.

Av Patrik Forshage

Den 24 oktober 2025

Skivrecension 

Sympathy for the Record Industry/Import
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)

Den som letar efter The Sonics arvtagare har en guldålder just nu. Alla de garagerockband som förde en tynande tillvaro långt från skivbolagens ögon och öron under ett helt decennium får plötsligt skivkontrakt och uppmärksamhet av en värld som yrvaket insåg att rock fortfarande kan skräna när The Strokes och Jack White släpptes lösa. 

Det innebär att vi överöses med meningslösa och ibland direkt usla plattor med Chronics och Revolvo, men det gör också att The Lords of Altamont från Los Angeles får chansen. Namnet ger förstås associationer till The Rolling Stones, men antyder också att The Lords of Altamont vill vara det bandets antites. Omslagets excesser i Hells Angels-fotografier antyder samma sak, men även om bandets stil är långt ifrån smaklig har bandmedlemmarna, med rötter i lokala instrumentala surfband, mer än chockeffekter att komma med. 

I generationen efter The Sonics är Nomads fortfarande en internationell förebild i genren, och hos The Lords of Altamont är det inte alls långsökt. Med låtar som citerar flitigt ur rockhistorien (Three till exempel innehåller större delen av Who Do You Love), och med en orgel som Frank Minarek skulle ha varit stolt över gör The Lords of Altamont underhållande garagerock. 

”Charmigt” kanske är fel ord om ett band som vill se ut som om de bor på varsin HD, men To Hell with The Lords of Altamont är en skiva som med sin stötighet och kantighet ändå är ganska gullig. Alla motorcykelgängbilder och en trummis som uppger att han gärna sörplar stryknin till trots – The Lords of Altamont kör Puch Dakota. Inget fel i det.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Burning Heart
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2005)

Rykten förvrängs ju längre de reser, det är ett välkänt faktum. Så när 80-talstrenden till slut nått Norrland och Dennis Lyxsén hakar på med sin sidoshow The Lost Patrol – nu som ett komplett band med folk från The Deportees och till och med gamla Refused-David Sandström på ett hörn – har de viktigaste referenserna blivit powerpopare som The Knack, The Romantics och med hjälp av en pipig orgel till och med tidiga Gyllene Tider. Inget fel i det. Problemet är att den sortens pop måste vara så hitmässig att man knockas, och The Lost Patrol Band har åtminstone till en början svårt att hitta rätt.

Första halvan av skivan famlar utan minnesvärda refränger, och sneglandet mot The Hives kaxiga tilltal och grabbiga stridsrop ibland annat Hanging On känns billiga. Halvvägs börjar det dock hända saker. Med A Dose of You och My Heart is Still A Mess hittar Dennis Lyxsén de omedelbara bubbelgumrefränger som ger den här sortens gitarrpop ett existensberättigande, och när han till slut landar i 70-talet och antyder optimism med obladi-oblada i basgången och ”Let’s find a reason to live” i texten faller The Lost Patrol på plats. Men än är det för tidigt att ge upp dagjobben, pojkar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Fiction/Coop
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2012)

Fråga: Hur vet man när ett brittiskt nohope-band insett att deras 15 minuter har passerat? Som vet att det enda som återstår innan man sitter där på puben med sina långrandiga rockstjärne-anekdoter som ingen tror på är en sista skiva som åtminstone kan finansiera hyran under det närmsta halvåret?

Svar: De lägger inte längre minsta lilla energi på låtskrivande eller ens smarta riff. Istället poserar de med obefogat grandiosa stadiumsvulstigheter, så att pubkamraterna kanske kanske kanske behåller en svag minnesbild av att ha sett dem på TV, i något sammanhang, och därför fortsätter bjuda på en omgång ibland. För The Maccabees kommer förmodligen till och med den förhoppningen på skam.

Skivrecension

Fiction/Caroline
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2015)

Äventyrlighet är inte vägen till den brittiska masspublikens hjärtan. Eftersom det är dit (och som en biprodukt av det även fler Mercury Prize-nomineringar) The Maccabees siktar låter deras fjärde album nästan exakt som deras tredje, full av vänlig och lättsamt melodiös pop som är precis lagom storslagen för arenor av O2-storlek. Förändringen sedan senast stannar vid adderandet av – tada! – kvinnlig bakgrundssång, och ingen riskerar att bli vare sig förargad, överraskad eller berörd.

Skivrecension

Fiction/Coop/BonnierAmigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2009.)

Så var cirkeln sluten igen. Den fascination för brittisk lättflyktig indie som arty nordamerikaner som Arcade Fire och hela Brooklyn-possen använder för att skapa mer beständiga verk har återerövrats av unga engelsmän med siktet inställt på en månad på topplistan. Det ger en uppföljare avsevärt mörkare än debuten, och avsevärt bättre.

Skivrecension

Low Impact/Sound Pollution
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2003)

Tredje albumet från garagerocktrion från Stockholm bygger vidare på samma tradition som tidigare, med stadig garagerock som aldrig märkt att decennierna passerat, utan fortsätter att hämta all sin kraft i Nuggets och Rolling Stones första decennium. Men The Maggots har varken en frontfigur som Pelle Almqvist, en kul gimmick, märkbar humor eller självlysande personlighet. De tar sig själva och sin rock’n’roll på stort allvar, och det gör att de inte kommer att kunna följa sina kollegor på segertåg över världen, utan fortsätter spela i källare för likasinnade. Och det är ju inte fy skam.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Role Play/Playground

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2018)

Det spontana intrycket är att The Magic Numbers kastat ut barnet med badvattnet. Att förnyelse är nödvändigt i en utveckling som efter 15 år har gått i stå både musikaliskt och kommersiellt är begripligt, men här märks väldigt lite av de mjuka melodier och nära vokalharmonier som varit syskonparens kännetecken. I enstaka refränger går det att spåra, som i fina Abba-påminnande Runaways, men den särpräglade stämsångsekvilibrisimen har ingen central plats i den här samlingen låtar.

Istället har The Magic Numbers sökt det smutsiga och skorrande. Arrangemangens skitiga gitarrer och tunga trummor leder ofta associationerna till Neil Youngs samspel med Crazy Horse, allra mest när Romeo Stodart också anammar förebildens falsett i tunga och melodiska Sweet Divide. The Keepers bop’n’grind-boogie är en medveten blinkning till T.Rex, och det som varit bandets andra kännetecken – de starka och genomarbetade sångerna – är intakta.

Det ger oss ett utmärkt och välgjort album av sjuttiotalsrock. Men det som gjorde The Magic Numbers unika finns inte här.

Nonesuch/Warner

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2004)

Mastodontverket 69 Love Songs tog inte musten ur Stephin Merritt. Han har fortsatt med soundtracks och minst tre parallella sidoprojekt som om han inte hade något viktigare för sig. Därför har det dröjt fem år innan The Magnetic Fields återvänder med mer hanterliga i, fjorton sånger som alla har ett jag-perspektiv och som dessutom alla har titlar med begynnelsebokstaven ”i”. Därav skivans ensamma gemen som titel. 

Som vanligt släpper inte Stephin Merritt ifrån sig något som inte är genomarbetat in i minsta detalj, både musikaliskt och lyriskt, även om det kan låta både spretigt och slarvigt. Ständigt med subtil humor mitt i allvaret och hantverket – ”Well it mustn’t be the chickenpox, I’ve never met a chicken” (Is This What They Used to Call Love?) – får hans sånger här alla upptänkliga dräkter, från menuett och operett via Chet Bakersk nattklubbsjazz till pop i olika former. 

I Don’t Really Love You Anymore är stråkpop á la Left Banke, och det faktum att I Thought You Were My Boyfriend låter direktimporterad från någon singelsamling med Depeche Mode blir än mer säreget genom att I är den första skiva sedan A Night At the Opera som stoltserar med ”No synths” på omslaget. 

Precis som på föregångaren finns här gott om sånger som kommer att framföras av lika många singer/songwriters som symfoniorkestrar medan de växer till eviga standards. Och historien kommer att visa att fler blyga stackare än undertecknad dessutom hittar den perfekta sången för sitt frieri i It’s Only Time. ”And in your hands, I will be free. Marry me, marry me, why would I stop loving you a hundred years from now?”.

Warner/Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2020)

Att Stephin Merritt som ingen annan kan spotta ur sig minnesvärda små melodier har han bevisat flera gånger, först med 69 Love Songs och senast med 50 Song Memoir. På den här skivans 28 Quickies saknas stundtals föregångarnas substans, och flera av de mindre än minuten långa fragmenten A Bathroom Quickie och Song of the Ant såväl som epos som The Biggest Tits in Historyoch (I Want to Join A) Biker Gang som klockar in på vardera två minuter är mer än lovligt bagatellartade.

En hel del sjungs av Shirley Simms eller Claudia Gonson, som den obehagligt aktuella pärlan Kraftwerk in A Blackout, och ofta finns låtpar som balanserar varandra. Å ena sidan nyförälskade I’ve Got A Date with Jesus, men å andra sidan också en vänlig You’ve Got A Friend in Belzebub (”he follows you round like a dog”).

Det finns allvarligare stunder, och några av dem lämnar en bittrare smak i munnen. The Day the Politicians Died är bara dum, för att inte tala om djupt sorgsna och väldigt väldigt explicita I Wish I Were A Prostitute Again, där subjektet drömmer sig tillbaka till tiden innan han ärvde 10 miljoner från sin torsk.

Precis som alltid är Merritts melodirikedom rent häpnadsväckande, men man hade nästan önskat lite mer eftertanke än bara 28 quickes på 47 minuter. Två tredjedelar av melodierna hade varit värda att fullfölja, och en tredjedel hade varit värda att kasta bort.