Capitol
Betyg 3/6

(Dubbelrecension med Lisa Marie Presley – To Whom It May Concern, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)

Världens dyraste genpöl? Med tanke på att papporna utgjorde hälften av The Million Dollar Quartet finns det anledning att tro det när den ärrade countryveteranen Rosanne Cash och den nervösa debutanten Lisa Marie Presley samma vecka släpper varsin skiva på samma skivbolag. Därmed avgör de samtidigt debatten om arvets betydelse kontra miljöns, med ett svidande nederlag för biologerna.

Lisa Marie Presley har sett betydligt mer av pappas pengar än av pappa själv. Som styrelseordförande i mångmiljonföretaget Elvis Presley Enterprises och som mediamagnet har hennes värld mest handlat om drogmissbruk, scientologkyrka och äktenskap med Nicolas Cage och Michael Jackson.

Även Rosanne Cash levde sina yngsta år långt från pappa, men sen jobbade hon upp sig från roadie till körsång till solosång på hans turnéer. Hennes äktenskap med Rodney Crowell och numera John Leventhal har varit mindre glamorösa än Presleys, men förmodligen mer musikaliska.

Rosanne Cashs första studioskiva på tio år får en flygande start. Redan i balladen 44 Stories sätter hon det och när sedan Steve Earle tar plats intill henne för I’ll Change for You är hon hemma. När sedan pappa med vacklande röst sjunger duett på September When It Comes smälter de sista snöresterna.

Om hela skivan var gjord med sådan kärlek hade vi kunnat boka plats på års bästalistan redan nu. Men Rosanne Cash tappar farten. Om det beror på att nya intressen – hon skriver barnböcker – ersatt musiken i hennes hjärta eller om det beror på några mindre väl valda samarbeten – Sheryl Crow, Jakob Dylan – ska vi låta vara osagt, men Rosanne Cash har inte en av sina största stunder på Rules of Travel.

Ändå är hon vida överlägsen Lisa Marie Presley, trots att skivbolaget storsatsat på Presley Jr med Fame Factory-kurser och med produktion av självaste skivbolags-VD. Lisa Marie Presley må vara en gödkalv in spe, och hon må ha ärvt kindknotor och mun av sin far, men familjen Presleys musiktalang dog 1977.

To Whom It May Concern är en riktigt svullen amerikansk radioprodukt, där powerballaderna lägger sig i flera lager runt midjan. Sinking In är svulstigast, och om det finns Alanis Morissette-ambitioner gömda här någonstans drunknar de i lager på lager av Bon Jovi-gitarrer, domedagstrummor och filtrerade röster. Efter alla filter, ekon och förvrängningar ligger Lisa Marie Presleys röst nära den snart 60-åriga Chers, och känns lika naturlig som Michael Jacksons näsa.

Rosanne Cash står stadigt på egna ben, även på en mellanskiva som den här. Lisa Marie Presleys framtid däremot fortsätter att finnas i styrelserum och skvallerspalter. Och tycker du att det är orättvist att jämföra dem med sina fäder behöver du fundera på varför Lisa Marie Presley kommer att inkassera många guldskivor och utmärkelser för en så kass produkt.

Media Roscom/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)

Ibland svävar Rosco ut i makrokosmos, men i klichéfyllda ambientstycken om interplanetära resor och om asteroider framstår han som väldigt oansenlig. Oftare är det dock sitt eget mikrokosmos han utforskar, och där är han mer hemtam. Stora arrangemang fulla av förföriska körer, bombastiskt blås, ekande ökengitarrer och viskande uppmaningar att Give Peace Another Chance är riktigt fina. Och liksom hans gamla moderskepp Spacemen 3 utforskar han också övermättad psykedelisk elektrisk blues med omtumlande resultat.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Thrill Jockey/Border

BETYG 4 av 6

Att försöka hålla reda på vad som är huvudsyssla respektive hobby för Ripley Johnson är ingen enkel sak. Moon Duo har han haft rullande sedan 2009, och Wooden Shjips ett par år längre än det. När han inte vill utvidga sina sinnen med psykedeliska musikexperiment ägnar han sig sedan fem år utöver de banden åt countryrock som The Rose City Band, som redan hunnit till sitt femte album.

Om det ibland funnits kosmiska dimensioner även i hans country är de svårfunna på Sol Y Sombra. Här är det anspråkslös countryrocken i ordets mest vilsamma traditionella Poco-betydelse som gäller, med lapsteel som med sin stilla melodiska vänlighet dominerar de lugnt lunkande sångerna där inga röster någonsin höjs och där ingen kontroversiellt uttrycks. Radio Song (med någon slags programförklaring i textrader som ”singing songs soft and low”) är bara en av flera sånger med tydligare melodiska konturer, och när The Rose City Band gör försiktiga avsteg från sin präriestig rör de sig inte långt bort, vare sig i La Mesas tillbakalutade disco-ansats, i någon fusionutflykt i Seeds of Light eller i skivans enda antydan till rockriff i Wheels, hämtat direkt från Sweet Jane och på mycket anspråkslös volym.

Av Patrik Forshage

24 januari 2025

Skivrecension

Rough Trade/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2010)

Amy Winehouse begår mängder med brott mot sig själv, men hennes värsta mot oss var att först göra ett fantastiskt album och sedan försvinna. På det sättet lämnade hon nämligen fältet fritt för världens alla skivbolag, inklusive annars så kvalitetssäkra Rough Trade, att lansera den ena klåparen till kopia efter den andra. Mot den här unga Londontjejen kan man först och främst invända att utan känsla i rösten förmår varken teknik eller Winehousk rocksteady skapa genuinitet.

Decca/Universal
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2010)

Det var en gång en hyperbegåvad artist som inte bara sjöng fantastiskt och skrev bedårande pop-operetter utan som dessutom snyggt balanserade sina pretentioner mot lekfullhet och humor. Länge klarade han av att hantera alla ryggdunkare och underdåniga hantlangare, men till slut steg deras lismande beröm honom åt huvudet och han började tro på deras utsagor om hans gudalika förträfflighet. Och med lekfullheten och humorn försvunna återstod bara överlastade och ointressanta Shakespearebaserade musikalverk som det här kvar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Geffen/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2007)

Judy Garland som gay-ikon är en av de mer väletablerade klyschorna, och när en självutnämnd Gay Messiah som Rufus Wainwright tar sig an att rekapitulera hela hennes show från Carnegie Hall 1961 inte en gång utan flera (på DVD släpps samtidigt samma föreställning från London, med bland många andra Neil Tennant i publiken) kan det synas väl förutsägbart och målgruppsrelaterat.

Men intresset borde och kommer att sträcka sig långt utanför gay-scenen, eftersom Rufus Wainwright är en av mycket få nu levande sångare och underhållare som förmår hantera såväl en symfoniorkester, en galapublik och showversioner av standards som Come Rain or Come Shine, Zing! Went the Strings of My Heart och till och med Puttin’ on the Ritz.

Till och med fel och omtagningar är fantastiska, och även om syster Marthas Stormy Weather lider svårt av sångerskans extrema överspel så bidrar en annan familjemedlem till skivans allra starkaste ögonblick. Med mamma Kate McGarrigle på flygel ror Rufus Wainwright till och med den mest uppenbara klyschan Over the Rainbow iland, och han gör det med den äran.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Dreamworks/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2003.)

”I just want to be my Dad, with a slight sprinkling of my mother”, sjunger Rufus Wainwright med en röst väldigt nära Ron Sexsmiths i vekhet och mod att pröva osäkra tonhöjder. Men vi ska nog inte tro honom. 

Han hade kunnat göra det så enkelt för sig. Successionsordningen i grundlagen ger honom självklar rätt till folkmusikens tron, med Loudon Wainwright III som pappa och Kate McGarrigle som mamma, och när sonen dessutom ärvt både musikalitet och faderns verbala lättsamhet – hör bara resonemangen om att bli gammal och försöka dansa till Britney Spears i Vibrate – hade saken kunnat vara klar. 

Men Rufus Wainwright valde sin egen väg redan på debuten för fem år sedan och tillsammans med mamma, barndomsvännen och tillika folkarvingen Teddy Thompson, före detta tonårsidolen och numera Bob Dylan-gitarristen Charlie Sexton, legenden Levon Helm och Madonnas hovproducent Marius deVries är han så långt från den brittiska folkpopen man kan komma. 

Inledande Oh What a World sätter tonen för Want One. En popsymfoni i miniformat, som gjord för att locka fram minst en tår i Brian Wilsons ögonvrå, med en fantastisk liten melodi som snurrar i mitten, och med ett virrvarr av komplexa körstämmor vävda omkring den. När Ravels Bolero halvvägs tar över blir det nästan för mycket. 

Men bara nästan. För hur storslagna orkesterarrangemangen än blir, hur ickesubtila de klassiska referenserna än blir, hur vidlyftiga texternas bibliska metaforer än blir finns alltid fina små poplåtar som Movies of Myself någonstans i botten.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Geffen/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005)

”No it will not be me, Rufus the Baptist I will be. No I won’t be The One Baptized in cum.” I sitt – och framöver många andras – anthem Gay Messiah försöker Rufus Wainwright tona ner sin egen betydelse. Och kanske är han bara föregångaren till Antony Johnson, divornas storartade operettcrescendo på Old Whore’s Diet tyder på en sådan biblisk relation. 

Men Rufus Wainwright är så mycket mer än en gay-kämpe, och han är mer än värdig att knyta upp Anthonys sadelremmar. Han är ett av ytterst få musikerbarn som är större, både försäljningsmässigt och musikaliskt, än sina föräldrar tillsammans. 

Framför allt är han en Sångare med stort S, i kontrast till bara en popsångare med litet p. Ingen annan skulle ro iland en Jeff Buckley-hyllning i en sådan bräcklig farkost som Memphis Skyline, och med samma skörhet och skönhet ger han sig i kast med operetter, musikalstycken, pianoballader, orkestrerade mellanösternstycken på latin och vackra små popsånger.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Lazy Octopus
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2017)

När man som Runtom Knuten verkar i så välutforskade genrer som slamrig garagerock är det knappast graden av originalitet som är avgörande för kvalitetsnivån. Tur är det. För Runtom Knutens styrka ligger även på deras andra album på låtmaterial och på ett genomstabilt utförande. Allra mest sympatiskt är det när Ty Segall-influenserna lyser igenom som starkast, som i Vara som folk med grym psychgitarr och ett smart groove. Än mer mullrar pukorna i tunga men samtidigt luftiga Medelpad, och i vansinnesurladdningen Isen brinner exploderar alltihop i ett strålande falsettmischmasch av Pugh och punk.

Skivrecension

Megaphoney
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)

Särskilt unik är inte Runtom Knutens intensiva rock, med sina lån från framför allt till svensk gammal ny våg, men också från garagerock, brittiskt 90-tal och kanske Rolling Stones sena 60-tal. Men precis som tidigare i Den Stora Sömnen, där delar av Stockholmsbandet återfanns förr, väger Runtom Knuten upp bristen på originalitet med ett knippe utmärkta skamliga rocklåtar i Alkbergs anda. Hetsiga Någonstans i staden och pop-psykedelian i Vägen är öppen är allra vassast, och när bandet kompletterar med skobetraktande larm i avslutande För evigt finns anledning att slå på stora trumman. Att Runtom Knuten dessutom har den goda smaken att ge ut sin musik på makalöst snygg vit vinyl förhöjer njutningen ytterligare.

Skivrecension