Cooking Vinyl
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2013)
Att förra albumet var osedvanligt rockigt upprörde många av Ron Sexsmiths konservativa och sofistikerade vänner, men här är ordningen återställd. På Forever Endeavour återvänder han till sina sedvanliga sentimentalintellektuella sånger och då handlar alltså allt om låtarnas inneboende melodiska kvaliteter igen. Sådant har Ron Sexsmith aldrig haft några svårigheter med. If Only Avenue har snygga stråkar och ekande twanggitarr, och Snake Road är smart återhållen i sitt återhållna 70-talssväng. Men finast bland skivans många pärlor är den stilla Deepens with Time, och det är kanske den mognaden som gör Ron Sexsmiths tolfte album till ett av de bästa han gjort på länge.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Xxxx
BETYG: 4 av 6
Efter 47 sekunder på inledande Don’t Lose Sight har Ron Sexsmith fullbordat albumets första häpnadsväckande popfrivolt, och så fortsätter han sedan i 44 minuter med det ena knivigare poptricket efter det andra. Inget är mindre än bländande, och man häpnar ideligen över kvalitetsnivån i låtmaterial och luftiga arrangemang med mjuka stråksektioner och akustiska gitarrer där mild barockpop möter Paul McCartney.
Cigarette and Cocktail – om hans föräldragenerations obekymrade avslappningsmetoder – är den första i raden av kompletta mjukpoplåtar, och så fortsätter det med en lägstanivå på Bubka-nivå och Duplantis-toppar som Camelot Tower, When Will the Morning Come och en varm blåögd soulballad i House of Love.
Det enda som hindrar oss från att ropa från taken är att Ron Sexsmith under decennierna redan gjort 17 tidigare album med precis samma melodiska kvalitetsnivå, i stort sett samma stämningar och för en lekman rätt likalåtande poplåtar. Utan dem hade det här varit sensationellt, men med hans katalog är vi svårt bortskämda och då är det här bara ytterligare ett i raden.
Av Patrik Forshage
Den 4 september 2025
Skivrecension
V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)
Om den som tröstar och vill få oss att tro att ljusare tider är på väg själv är på väg att falla i okontrollerbar gråt – kan man då lita på hans budskap? Ron Sexsmith har aldrig varit någon partykille, men när han på Time Being gräver ner sig i kärlekens och tidens flyktighet faller regnet hårdare än förr och han är sorgsnare än någonsin. Men är det nödvändigt att behärska begrepp som ”dur” och ”munter” om man som Ron Sexsmith hursomhelst skriver så självklara evergreens att Elvis Costello uppgivet försöker skära halsen av sig (men misslyckas, eftersom han till skillnad från Ron Sexsmith som vanligt funderar ut ett alldeles för tillkrånglat sätt)? Ron Sexsmith erbjuder dessutom alltid utrymme att dra efter andan i svårmodet. ”I’ll take you to a place I know, where the cold hearted wind don’t go”, sjunger han, och hans luftighet och värme räddar oss ständigt från desperation.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Capitol
Betyg 3/6
(Dubbelrecension med Lisa Marie Presley – To Whom It May Concern, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)
Världens dyraste genpöl? Med tanke på att papporna utgjorde hälften av The Million Dollar Quartet finns det anledning att tro det när den ärrade countryveteranen Rosanne Cash och den nervösa debutanten Lisa Marie Presley samma vecka släpper varsin skiva på samma skivbolag. Därmed avgör de samtidigt debatten om arvets betydelse kontra miljöns, med ett svidande nederlag för biologerna.
Lisa Marie Presley har sett betydligt mer av pappas pengar än av pappa själv. Som styrelseordförande i mångmiljonföretaget Elvis Presley Enterprises och som mediamagnet har hennes värld mest handlat om drogmissbruk, scientologkyrka och äktenskap med Nicolas Cage och Michael Jackson.
Även Rosanne Cash levde sina yngsta år långt från pappa, men sen jobbade hon upp sig från roadie till körsång till solosång på hans turnéer. Hennes äktenskap med Rodney Crowell och numera John Leventhal har varit mindre glamorösa än Presleys, men förmodligen mer musikaliska.
Rosanne Cashs första studioskiva på tio år får en flygande start. Redan i balladen 44 Stories sätter hon det och när sedan Steve Earle tar plats intill henne för I’ll Change for You är hon hemma. När sedan pappa med vacklande röst sjunger duett på September When It Comes smälter de sista snöresterna.
Om hela skivan var gjord med sådan kärlek hade vi kunnat boka plats på års bästalistan redan nu. Men Rosanne Cash tappar farten. Om det beror på att nya intressen – hon skriver barnböcker – ersatt musiken i hennes hjärta eller om det beror på några mindre väl valda samarbeten – Sheryl Crow, Jakob Dylan – ska vi låta vara osagt, men Rosanne Cash har inte en av sina största stunder på Rules of Travel.
Ändå är hon vida överlägsen Lisa Marie Presley, trots att skivbolaget storsatsat på Presley Jr med Fame Factory-kurser och med produktion av självaste skivbolags-VD. Lisa Marie Presley må vara en gödkalv in spe, och hon må ha ärvt kindknotor och mun av sin far, men familjen Presleys musiktalang dog 1977.
To Whom It May Concern är en riktigt svullen amerikansk radioprodukt, där powerballaderna lägger sig i flera lager runt midjan. Sinking In är svulstigast, och om det finns Alanis Morissette-ambitioner gömda här någonstans drunknar de i lager på lager av Bon Jovi-gitarrer, domedagstrummor och filtrerade röster. Efter alla filter, ekon och förvrängningar ligger Lisa Marie Presleys röst nära den snart 60-åriga Chers, och känns lika naturlig som Michael Jacksons näsa.
Rosanne Cash står stadigt på egna ben, även på en mellanskiva som den här. Lisa Marie Presleys framtid däremot fortsätter att finnas i styrelserum och skvallerspalter. Och tycker du att det är orättvist att jämföra dem med sina fäder behöver du fundera på varför Lisa Marie Presley kommer att inkassera många guldskivor och utmärkelser för en så kass produkt.
Media Roscom/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)
Ibland svävar Rosco ut i makrokosmos, men i klichéfyllda ambientstycken om interplanetära resor och om asteroider framstår han som väldigt oansenlig. Oftare är det dock sitt eget mikrokosmos han utforskar, och där är han mer hemtam. Stora arrangemang fulla av förföriska körer, bombastiskt blås, ekande ökengitarrer och viskande uppmaningar att Give Peace Another Chance är riktigt fina. Och liksom hans gamla moderskepp Spacemen 3 utforskar han också övermättad psykedelisk elektrisk blues med omtumlande resultat.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Thrill Jockey/Border
BETYG 4 av 6
Att försöka hålla reda på vad som är huvudsyssla respektive hobby för Ripley Johnson är ingen enkel sak. Moon Duo har han haft rullande sedan 2009, och Wooden Shjips ett par år längre än det. När han inte vill utvidga sina sinnen med psykedeliska musikexperiment ägnar han sig sedan fem år utöver de banden åt countryrock som The Rose City Band, som redan hunnit till sitt femte album.
Om det ibland funnits kosmiska dimensioner även i hans country är de svårfunna på Sol Y Sombra. Här är det anspråkslös countryrocken i ordets mest vilsamma traditionella Poco-betydelse som gäller, med lapsteel som med sin stilla melodiska vänlighet dominerar de lugnt lunkande sångerna där inga röster någonsin höjs och där ingen kontroversiellt uttrycks. Radio Song (med någon slags programförklaring i textrader som ”singing songs soft and low”) är bara en av flera sånger med tydligare melodiska konturer, och när The Rose City Band gör försiktiga avsteg från sin präriestig rör de sig inte långt bort, vare sig i La Mesas tillbakalutade disco-ansats, i någon fusionutflykt i Seeds of Light eller i skivans enda antydan till rockriff i Wheels, hämtat direkt från Sweet Jane och på mycket anspråkslös volym.
Av Patrik Forshage
24 januari 2025
Skivrecension
Rough Trade/Border
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2010)
Amy Winehouse begår mängder med brott mot sig själv, men hennes värsta mot oss var att först göra ett fantastiskt album och sedan försvinna. På det sättet lämnade hon nämligen fältet fritt för världens alla skivbolag, inklusive annars så kvalitetssäkra Rough Trade, att lansera den ena klåparen till kopia efter den andra. Mot den här unga Londontjejen kan man först och främst invända att utan känsla i rösten förmår varken teknik eller Winehousk rocksteady skapa genuinitet.
Atlantic/Warner
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2011)
Alla de som drömmer om nästa Norah Jones har redan hittat till Rumer via ymnig import av en skiva som släpptes i England redan i november. De vet redan att Rumer verkar lika talangfull, nästan, lika seriös och samtidigt lättillgänglig, och – inte att bortse ifrån i de gubbkretsar som går igång på den här retrosoulpopen – lika söt. Och att Slow är en helt oemotståndlig ballad vet vi alla vid det här laget.
Hon är nu visserligen inte är någon ny Carole King, det inser både hon och Burt Bacharach, vad han än påstår. Men det är inte där hennes akilleshäl finns. Problemet består snarare i att hon med alla sina utstuderade ljudmässiga tidsmarkörer från 60-talet faktiskt inte försöker vara någon ny Carole King, utan strävar efter att låta som just den erans Carole King. Även om hon haft kapacitet att ro det iland, vilket hon givetvis inte har, så stupar hon på att när vi vill ha det sena 60-talets Carole King finns det överlägsna originalet att tillgå.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Lazy Octopus
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2017)
När man som Runtom Knuten verkar i så välutforskade genrer som slamrig garagerock är det knappast graden av originalitet som är avgörande för kvalitetsnivån. Tur är det. För Runtom Knutens styrka ligger även på deras andra album på låtmaterial och på ett genomstabilt utförande. Allra mest sympatiskt är det när Ty Segall-influenserna lyser igenom som starkast, som i Vara som folk med grym psychgitarr och ett smart groove. Än mer mullrar pukorna i tunga men samtidigt luftiga Medelpad, och i vansinnesurladdningen Isen brinner exploderar alltihop i ett strålande falsettmischmasch av Pugh och punk.
Skivrecension
Megaphoney
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)
Särskilt unik är inte Runtom Knutens intensiva rock, med sina lån från framför allt till svensk gammal ny våg, men också från garagerock, brittiskt 90-tal och kanske Rolling Stones sena 60-tal. Men precis som tidigare i Den Stora Sömnen, där delar av Stockholmsbandet återfanns förr, väger Runtom Knuten upp bristen på originalitet med ett knippe utmärkta skamliga rocklåtar i Alkbergs anda. Hetsiga Någonstans i staden och pop-psykedelian i Vägen är öppen är allra vassast, och när bandet kompletterar med skobetraktande larm i avslutande För evigt finns anledning att slå på stora trumman. Att Runtom Knuten dessutom har den goda smaken att ge ut sin musik på makalöst snygg vit vinyl förhöjer njutningen ytterligare.
Skivrecension