Barsuk/Bonnieramigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2008.)

Det kan verka osannolikt idag, men minns ni hur vi lite till mans föll som furor för Ryan Adams solodebut för några år sedan, trots att det egentligen bara handlade om simpla rockballader klädda i altcountryns fullständiga regalia, framsjungna med en känslighet vi inte hört på väldigt länge?

Än mer osannolikt är att den här gamla post-hardcore-räven numera tangerar inte bara Ryan Adams genreval från då, utan såväl låtkvalitet som röstkänslighet. Låt oss bara hoppas att inte Rocky Votolato ger sig upp på lika stormiga irrfärder som förebilden kom att göra, men hur stor vore sannolikheten för det?

Skivrecension

New West

BETYG: 3 av 6

Det går inte att anmärka på Rodney Crowells hantverk. Han snickrar ihop stabila country- och americanalåtar med van och stadig hand, och framför dem med all önskvärd kompetens. Att det är lite stelt, röstskorrigt och svårstartat får man kanske ursäkta från en 75-årig veteran med ett helt liv i musikens tjänst, men att det känns pliktskyldigt och oinspirerat är svårare att fördra.

Istället för att sänka tempot och agera sydstatsgentleman som sin brittiska svåger Nick Lowe eller att göra anspråk på rollen som äldre statsman som deras gemensamma svärfar Johnny Cash snickrar han vidare på midtempolåtar enligt standardmodellen för sydstaternas mitt-på-vägen-country både i sound och meningslösa Some Kind of Woman-texter. Enligt samma grundprincip har ett knippe gäster som inte riskerar att störa ordningen bjudits in, som Lukas Nelson, Larkin Poe och Ashley McBryde.

Han är påfallande rättfram i sin oro över samhällsutvecklingen i Heaven Can You Help Us, och unnar sig ofta att bli nostalgisk över uppväxtens Louisiana och Texas, men den gubbigt cajun- och rockenroll-nostalgiska The Twenty-One Song Salute lyckas inte fungera som den hyllning till Louisianapinjärerna Cleoma Falcon och G.G. Shinn den gör anspråk på. Inledande Rainy Days in California är snabbare och mer engagerande, men inte tillräckligt för att hjälpa Rodney Crowells 20:e studioalbum från att bli lite… tråkigt.

Av Patrik Forshage

Den 3 september 2025

Skivrecension

Chemikal Underground/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2010)

Ingen hade klandrat producerande Okkervil River-Will Sheff om han valt den enkla vägen här, och än mindre hade någon klandrat Roky Erickson.Lite fuzz, lite träsk och några monster i texterna så hade de varit hemma med det comebackalbum som ingen anade skulle vara möjligt så sent som för några år sedan. 

Men båda har seriösa avsikter, så istället tar de alla upptänkliga risker och erbjuder hela spektret från just det förväntade – minus monstren – via lättillgänglig småpsykedelisk pop med smidigt blås till de mest stillsamma sånger. 

De sistnämnda tar utan ångestmetaforer avstamp i gamla fältinspelningar från Rokys internering på Rusk Maximum Security-fängelset för mentalsjuka, och till det adderar Will Sheff med varsam hand akustiska gitarrer och stråkar. Resultatet är årets mest omskakande musikupplevelse.

Brooklyn Basement

BETYG 6 av 6

Det överraskande med Ron Pope är egentligen inte att han har 400 miljoner lyssnare på Spotify, även om det är en särskilt extraordinär siffra för en americana-artist. Det överraskande är att han har byggt upp den lyssnarvolymen helt utan backning varken av stora skivbolag eller media. Det är hursomhelst synnerligen rättvist.

Hans American Man, American Music är i allt väsentligt en komplett och oantastlig americanaskiva. Den har ett låtmaterial som är anmärkningsvärt från början till slut, och en bredd från det mest kraftfulla till det känsligaste. Den är övertygande i sitt tilltal såväl i romantiserade tillbakablickar på ungdomens  vilda tillvaro, njutningsfulla lugna stunder i medelålderns familjestabilitet och i hyllningar till både mamma, mormor och andra starka och viktiga kvinnor i Ron Popes liv.

När han spänner musklerna tangerar han Steve Earles tidiga Guitar Town-kraft. Nobody’s Gonna Make It Out Alive är briljant självförbrännandes countryck med lika mycket elgitarrmuskler som smart coutryfela, och med ögonblicksbilder från en yngre upplagas kringflackande dagar ”singin’ Sweet Home Alabama for the one paying customer” på en bar utanför Augusta. Samma rumlande skildras i The Queen of Fort Payne, Alabama, om en kompis mammas försök att hålla ordning på ungdomarna. Men bland skivans alla genomstarka kraftlåtar står ändå Mama Drove a Mustang, en kärleksförklaring till Ron Popes mamma och hennes frigörelse ut som skivans absoluta höjdpunkt och en av årets starkaste låtar.

Men han har också en soulbotten värdig sin hemtrakt Muscle Shoals, och kan plocka fram dammig visa för fiol och mandolin i I Pray I’ll Be Seeing You Soon. Hans akustiska stilla arbetarklassballad The Life In Your Years har alla förutsättningar att bli lika odödlig som till exempel Steve Earles Valentine’s Day. In the Morning with the Coffee On är en hjärteknipande ballad om lyckan i vardagen med familjen, och dynamiken i större långsammare låtar som I Gotta Change (Or I’m Gonna Die) och den dramatiska duetten I’m Not the Devil med Taylor Bickett är övertygande. Med Klonopin Zombies balanserar Ron Pope sin ironiska iakttagelse av hur de mer avlägsna begravningsgästerna bedövat sig intill koma med receptlagda mediciner och vacklar omkring med menlösa Gudsord med en innerlig kärleksförklaring till den avlidne mormodern.

Shit, lyssna på stämmorna i till exempel I Pray I’ll Be Seeing You Soon och konstatera att Ron Pope till och med har en egen Emmylou i Elizabeth Dewey. Med alla de förutsättningarna behöver man verkligen inga skivbolag eller medieuppbåd. Helt genom egen försorg har Ron Pope med American Man, American Music gjort en klassiker och ett av årets i särklass bästa album.

Missa inte den stooooora söndagsintervjun med Ron Pope. 

Av Patrik Forshage

15 februari 2025

Skivrecension

Cooking Vinyl/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2001)

På tre skivor hittills har Ron Sexsmith haft Mitchell Froom som producent och ledsagare. Eftersom Froom tyckte att Ron Sexsmith hade en utpräglad midtemporöst såg han till att rockigare material hamnade på studiogolvet snarare än på skivorna. 

Efter att det stora skivbolaget gett upp sitt hopp om kommersiell succé och lämnat Ron Sexsmith vid vägkanten ville keruben hitta tuffare grabbar att lifta med. Helst hade Ron velat åka med bilen där Daniel Lanois satt i producentstolen, men den bilen var redan full med proppmätta religiösa irländare, så när Steve Earle stannade till tvekade inte Ron Sexsmith att hoppa in. Nu visar det sig att Steve Earle inte är den schablonbild av en outlaw som Ron Sexsmith kanske hade förväntat sig. Visserligen tillät inte Earle något ändlöst putsande på materialet, utan spelade in rubbet rakt av på mindre än en vecka. Och hans gitarr gör att låtar som Don’t Ask Why har ett kraftfullare anslag än vad vi fått höra tidigare.

Men eftersom Ron Sexsmith är en utpräglad sångsmed som inte kan låta bli att vara snäll och väluppfostrad, och eftersom Steve Earle har ambitioner utöver countryrock blir Blue Boy inte en rättfram rockplatta. Foolproof är en försiktig jazzballad med tydliga blinkningar åt Chet Baker (eller för all del Elvis Costellos försök i den riktningen), och Steve Earles passion för reggae gör att Never Been Done som var skriven som en countrylåt får drag av ska. Tyvärr är Ron Sexsmith inte riktigt bekväm i sådana sällskap, och sjunger rakt och poppigt över även den typen av rytmer. Det ger ett lite valhänt intryck. 

Det är i stället det typiska Ron Sexsmith-materialet som imponerar. Liksom på hans tidigare skivor häpnar man ofta över de magnifika låtbyggena. This Song är en låt om inspirerat låtskrivande, där Ron Sexsmith oroar sig över låtens möjligheter att överleva och utvecklas likt en nybliven förälder. Keep It in Mind och My Heart Talking tar plats bland hans framtida Greatest Hits-spår. 

Men fortfarande har han en tendens att ibland bli för smart för sitt eget bästa, och lyssnaren lämnas förstummad över hantverket snarare än att dras med i känslan.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Xxxx

BETYG: 4 av 6

Efter 47 sekunder på inledande Don’t Lose Sight har Ron Sexsmith fullbordat albumets första häpnadsväckande popfrivolt, och så fortsätter han sedan i 44 minuter med det ena knivigare poptricket efter det andra. Inget är mindre än bländande, och man häpnar ideligen över kvalitetsnivån i låtmaterial och luftiga arrangemang med mjuka stråksektioner och akustiska gitarrer där mild barockpop möter Paul McCartney.

Cigarette and Cocktail – om hans föräldragenerations obekymrade avslappningsmetoder – är den första i raden av kompletta mjukpoplåtar, och så fortsätter det med en lägstanivå på Bubka-nivå och Duplantis-toppar som Camelot Tower, When Will the Morning Come och en varm blåögd soulballad i House of Love.

Det enda som hindrar oss från att ropa från taken är att Ron Sexsmith under decennierna redan gjort 17 tidigare album med precis samma melodiska kvalitetsnivå, i stort sett samma stämningar och för en lekman rätt likalåtande poplåtar. Utan dem hade det här varit sensationellt, men med hans katalog är vi svårt bortskämda och då är det här bara ytterligare ett i raden. 

Av Patrik Forshage

Den 4 september 2025

Skivrecension

V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006)

Om den som tröstar och vill få oss att tro att ljusare tider är på väg själv är på väg att falla i okontrollerbar gråt – kan man då lita på hans budskap? Ron Sexsmith har aldrig varit någon partykille, men när han på Time Being gräver ner sig i kärlekens och tidens flyktighet faller regnet hårdare än förr och han är sorgsnare än någonsin. Men är det nödvändigt att behärska begrepp som ”dur” och ”munter” om man som Ron Sexsmith hursomhelst skriver så självklara evergreens att Elvis Costello uppgivet försöker skära halsen av sig (men misslyckas, eftersom han till skillnad från Ron Sexsmith som vanligt funderar ut ett alldeles för tillkrånglat sätt)? Ron Sexsmith erbjuder dessutom alltid utrymme att dra efter andan i svårmodet. ”I’ll take you to a place I know, where the cold hearted wind don’t go”, sjunger han, och hans luftighet och värme räddar oss ständigt från desperation.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Capitol
Betyg 3/6

(Dubbelrecension med Lisa Marie Presley – To Whom It May Concern, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)

Världens dyraste genpöl? Med tanke på att papporna utgjorde hälften av The Million Dollar Quartet finns det anledning att tro det när den ärrade countryveteranen Rosanne Cash och den nervösa debutanten Lisa Marie Presley samma vecka släpper varsin skiva på samma skivbolag. Därmed avgör de samtidigt debatten om arvets betydelse kontra miljöns, med ett svidande nederlag för biologerna.

Lisa Marie Presley har sett betydligt mer av pappas pengar än av pappa själv. Som styrelseordförande i mångmiljonföretaget Elvis Presley Enterprises och som mediamagnet har hennes värld mest handlat om drogmissbruk, scientologkyrka och äktenskap med Nicolas Cage och Michael Jackson.

Även Rosanne Cash levde sina yngsta år långt från pappa, men sen jobbade hon upp sig från roadie till körsång till solosång på hans turnéer. Hennes äktenskap med Rodney Crowell och numera John Leventhal har varit mindre glamorösa än Presleys, men förmodligen mer musikaliska.

Rosanne Cashs första studioskiva på tio år får en flygande start. Redan i balladen 44 Stories sätter hon det och när sedan Steve Earle tar plats intill henne för I’ll Change for You är hon hemma. När sedan pappa med vacklande röst sjunger duett på September When It Comes smälter de sista snöresterna.

Om hela skivan var gjord med sådan kärlek hade vi kunnat boka plats på års bästalistan redan nu. Men Rosanne Cash tappar farten. Om det beror på att nya intressen – hon skriver barnböcker – ersatt musiken i hennes hjärta eller om det beror på några mindre väl valda samarbeten – Sheryl Crow, Jakob Dylan – ska vi låta vara osagt, men Rosanne Cash har inte en av sina största stunder på Rules of Travel.

Ändå är hon vida överlägsen Lisa Marie Presley, trots att skivbolaget storsatsat på Presley Jr med Fame Factory-kurser och med produktion av självaste skivbolags-VD. Lisa Marie Presley må vara en gödkalv in spe, och hon må ha ärvt kindknotor och mun av sin far, men familjen Presleys musiktalang dog 1977.

To Whom It May Concern är en riktigt svullen amerikansk radioprodukt, där powerballaderna lägger sig i flera lager runt midjan. Sinking In är svulstigast, och om det finns Alanis Morissette-ambitioner gömda här någonstans drunknar de i lager på lager av Bon Jovi-gitarrer, domedagstrummor och filtrerade röster. Efter alla filter, ekon och förvrängningar ligger Lisa Marie Presleys röst nära den snart 60-åriga Chers, och känns lika naturlig som Michael Jacksons näsa.

Rosanne Cash står stadigt på egna ben, även på en mellanskiva som den här. Lisa Marie Presleys framtid däremot fortsätter att finnas i styrelserum och skvallerspalter. Och tycker du att det är orättvist att jämföra dem med sina fäder behöver du fundera på varför Lisa Marie Presley kommer att inkassera många guldskivor och utmärkelser för en så kass produkt.

Media Roscom/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2014)

Ibland svävar Rosco ut i makrokosmos, men i klichéfyllda ambientstycken om interplanetära resor och om asteroider framstår han som väldigt oansenlig. Oftare är det dock sitt eget mikrokosmos han utforskar, och där är han mer hemtam. Stora arrangemang fulla av förföriska körer, bombastiskt blås, ekande ökengitarrer och viskande uppmaningar att Give Peace Another Chance är riktigt fina. Och liksom hans gamla moderskepp Spacemen 3 utforskar han också övermättad psykedelisk elektrisk blues med omtumlande resultat.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Megaphoney
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)

Särskilt unik är inte Runtom Knutens intensiva rock, med sina lån från framför allt till svensk gammal ny våg, men också från garagerock, brittiskt 90-tal och kanske Rolling Stones sena 60-tal. Men precis som tidigare i Den Stora Sömnen, där delar av Stockholmsbandet återfanns förr, väger Runtom Knuten upp bristen på originalitet med ett knippe utmärkta skamliga rocklåtar i Alkbergs anda. Hetsiga Någonstans i staden och pop-psykedelian i Vägen är öppen är allra vassast, och när bandet kompletterar med skobetraktande larm i avslutande För evigt finns anledning att slå på stora trumman. Att Runtom Knuten dessutom har den goda smaken att ge ut sin musik på makalöst snygg vit vinyl förhöjer njutningen ytterligare.

Skivrecension