Mute/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2011)

Likt ledaren Thomas Cohens sätt att ständigt dra i sin skarpa men lite för korta kostym drar S.C.U.M. i sin dramatiska gothpop. Trots energiska gitarrer och synthar som osökt leder tankarna till några av det brittiska 90-talets finaste ögonblick är låtmaterialet lite för litet för att räcka till ett helt album. När det bränner till dock, som i mäktiga gothdiscon Whitechapel, finns där en nedärvd odödlig energi som kan göra S.C.U.M. till ett av Englands största band inom några år.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Epic/Sony
BETYG: 5 av 6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2000)

Våren 1984 var lågmäld soulbaserad cocktailjazz månadens smak i London. Paul Weller lanserade skyddslingarna Animal Nightlife, indieveklingar som Simon Booth från Weekend prövade dansant jazz i Working Week, gamla pubrockproducenter började kalla sig Via Vagabond och frisyrgelétyngda trendpojkar bildade Blue Rondo à la Turk.

Sade insåg att framtiden låg i att vara sval snarare än svettig, och tog med sig halva sitt gamla band Pride för att lansera en solokarriär. Producenten Robin Millar delade hon med resten av scenen, men två saker skilde henne från de andra hoppfulla. Gitarristen och låtskrivaren Stuart Matthewman var det ena, och hennes sätt att lansera sig det andra. Lika ofta som hon var på musiktidningarnas omslag, och det var ofta, syntes hon på omslagen till de internationella modetidningarna. När trenden byttes mot en ny levde hon ensam vidare i optionsmäklarnas vardagsrum i de nyinköpta villorna. Försäljningsframgångarna – närmare 40 miljoner skivor totalt – ledde till att hon hamnade i samma livsstil som den nyrika eller åtminstone önskat nyrika publiken som omfamnade henne.

Numera agerar Sade som det anstår en diva av hennes kaliber. Det har blivit alltmer glest mellan hennes skivor. Efter att ha byggt upp sitt välstånd ägnar hon sig hellre åt bilkörning och shopping, tar hand om sitt barn och någon gång när hon har utrymme i sin time manager spelar hon in en ny skiva. Nu har Sade spelat in sin första på åtta år, utan Robin Millar men fortfarande med Stuart Matthewman vid sin sida. Matthewman har i väntan på divans inspiration hunnit lyfta Maxwell till berömmelse på samma sätt som med Sade, och skaffat sig en säkerhet som Sade tryggt kan luta sig mot.

Lovers Rock innebär inga kursändringar för Sade. På titellåten och Every Word hörs det visserligen att hon numera bor på Jamaica, och Slave Song är renodlad reggae med space-echo och andra dubeffekter, men i övrigt är det mer av det vi vant oss vid från Sade. Stämningar, tempo och refränger är som de brukar vara på fru Adus skivor, möjligen lite mer organiskt än senast. Akustiska instrument är framträdande på större delen av skivan, på The Sweetest Gift hör vi bara en akustisk gitarr och Sades röst, och It’s Only Love That Gets You Through accentuerar den hymnliknande texten med en djup kyrkorgel. Här och där kan man med lite god vilja höra att hon lyssnat på swingbeat och andra nyare stilar.

By Your Side är en given förstasingel, men även Flow och Immigrant visar att Sade är mer än villig att kämpa med Erykah Badu om vem som är den sant sofistikerade musikens ledande sångerska. Omfattande förnyelse är inte intressant för Sade eller för hennes fränder i den krympande skaran av världens sista kända internationella playboys och -girls. Genom att då och då förse lyssnarna med variationer på samma tema som tidigare bygger man upp en gigantisk publik bland köpstarka människor i medelåldern, människor som ibland vill ha nya lappar till den musiktapet de har som bakgrund till lördagens före-middag-drink. Men till skillnad från andra veteraner i samma situation borgar Sade för kvalitet. Hennes skivbolag vet att de har en guldkalv och kommer inte att sky några medel för att se till att hon upptäcks av nya lyssnare. Och Lovers Rock visar att hon förtjänar att höras också av dem som verkligen njuter av musik.

Skivrecension

RCA/Sony
BETYG: 5 av 6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010)

Du vill prata långsam utgivningstakt tills luften tar slut? De sex editioner som Sade erbjudit sedan debuten för 26 år sedan är samtliga näst intill fulländade, och du vill ändå uppehålla dig vid frekvensresonemang? Som om det överhuvudtaget vore möjligt att stressa fram det mest utsökta djupröda årgångsvinet eller den vackraste musiken? Genom alltmer sofistikerade tillverknings- och lagringsmetoder framställer Sade Adu och hennes band konsekvent perfekt distingerad soulpop, alltid omedelbart igenkännlig men varje gång med antydningar till nya dofter – här en knappt märkbar touch av elektronisk r’n’b. Att hon vid det här laget passerat 50-årsstrecket syns möjligen i passet, och hörs enbart i den allt djupare förståelsen av ett krossat hjärtas alla aspekter.

Skivrecension

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011)

Varningsklockorna borde klämta, högt och illavarslande. Ett rockband som snart firar 20-årsjubileum. Som inför sitt sjätte album tar in en utomstående namnkunnig producent. Som inte hittar någon titel för skivan utan låter bandnamnet stå ensamt. Sådant brukar peka i en enda riktning, och det är inte uppåt.

Den sortens signaler brukar per automatik kunna utläsas på ett helt annat sätt – ”vi är medelålders, vi är mätta, nu återstår bara att splittras eller att förvandlas till The Rolling Stones”. Men. Det finns undantag. Idag talar vi om Sahara Hotnights, och då får signalerna inte tolkas så. Det vore helt enkelt fel, väldigt fel.

– Haha, skrattar Maria Andersson. Den självbetitlade skivan – den finns i vart bands diskografi. Ofta är det den första. Ibland är det den sista.

Ofta är det just en markering om nystart för ett band som tycker att de har tappat tråden innan. 

– Mmm, instämmer Maria. Men inte för oss. För oss handlade det mycket mer om att vi hade hittat en så fantastiskt snygg omslagsbild, som vi hade gjort tillsammans med Jens Assur. Det behövdes inte mer än den bilden, som inte på något sätt är tänkt att spegla innehållet utan står för sig själv, och vårt namn.

Hur länge sedan är det Sahara Hotnights gjorde en skiva, egentligen? Är det två år sedan? Eller fyra?

– Utan tvekan fyra år, slår Josephine Forsman fast. Okej, coveralbumet Sparks kom för bara två år sedan, men det kan man faktiskt inte räkna. Den var viktig, men på ett helt annat sätt än våra riktiga skivor. Det var kul att spela in, men det kändes aldrig riktigt som på allvar, och ingen av oss brydde oss om vad som hände med skivan när den var klar, om den sålde, om den fick bra recensioner.

Även Maria viftar undan Sparks som en bagatell, men pekar på några viktiga lärdomar från den.

– Det var skönt på ett sätt att halva jobbet redan var gjort. Låtarna kom serverade på silverfat, och det enda vi behövde göra var att spela in dem. Men när vi skulle turnera med låtarna blev det snabbt trist. Jag upptäckte att jag sjöng tomma ord som inte betydde någonting alls. Det lärde mig hur mycket texterna faktiskt betyder för mig.

Sparks var också en orgie i referenser, med låtar av å ena sidan tydliga förebilder som Redd Kross och Suzi Quatro och å andra sidan mer oväntade Janet Jackson. Den här gången var namndroppande förbjudet.

– Nja, förbjudet var det kanske inte, protesterar Josephine. Men efter ett tag upptäckte vi att vi inte hade refererat till några andra artister, och det kändes bra så vi bestämde oss för att fortsätta så under hela arbetet.

Sahara Hotnights har hittat sitt eget sound, och på sitt nya album är det ytterligare utvecklat. Tillsammans med Jari Haapalainen har de både breddat sitt sound, från klockrena pophits till stadiumepos, men samtidigt låter de vassare, mer exakta. En av orsakerna är att Sahara Hotnights har hittat en ny arbetsdisciplin. De har helt enkelt börjat repa.

– Jag hade föreställningen att vår samspelthet skulle ligga latent, och så blev det alltid trögt att komma igång med inspelningar och turnéer, förklarar Maria. Jag hade inte fattat att samspelthet är en färskvara. Men den här gången hade vi repat mycket innan inspelningen, och Jari Haapalainen tryckte också hårt på det under inspelningen. Då var ett av hindren redan bortröjt. Det finns en skillnad mellan att vara noga i replokalen och att vara det i studion. Kommer man förberedd till studion låter det distinkt om riffen, men om man å andra sidan är petig i studio utan att ha varit det i förarbetet finns risken att det låter kliniskt.

Samarbetet med Jari Haapalainen innebar många nya insikter för Sahara Hotnights.

– Samarbeten ska bygga på ömsesidiga fördomar, slår Josephine fast, och ser genast tveksam ut när hon inser vilken följdfråga uttalandet självklart genererar: så hur såg Sahara Hotnights och Jari Haapalainens fördomar om varandra ut?

– Eh. Hmm. Från vår sida var det väl någon slags slentrianmässig indiefördom om organiska arbetsformer och organiska ljud. Jari hade nog en bild av ett band som hade kommit väldigt långt från den kompisbandgrund som vi hade från början, och den var viktig för honom att vi skulle hitta tillbaka till. Han talade mycket om det fina med gemenskapen i ett band, och spelglädjen som kommer ur den gemenskapen.

– Och så trodde han att vi var lata, fyller Maria på. Det hade han rätt i, och även i att vi måste vara lite lata för att det ska låta Sahara Hotnights om oss. Det är en del av vår identitet.

Oavsett om vi talar om ett rockband eller någon annan konstellation människor kan man tala om att en grupp är omogen när medlemmarna bevakar varandra för att bevara en rättvisa som innebär att alla i gruppen gör lika mycket av varje sak, oberoende av medlemmarnas olika intressen eller styrkor. I den mogna och effektiva gruppen fördelar man ansvar utifrån medlemmarnas olika styrkor, och behöver inte bevaka varandra för att se till att sakerna genomförs.

– Vårt bands karaktär finns i kemin mellan oss, resonerar Maria. Vi har fattat först nu att vi inte är identiska. Jag menar, vi har hängt ihop så länge, sedan vi var små, och vi har hela tiden räknat med att vi var så lika och hade samma känsla, samma drivkraft och samma fokus.

– Det har varit befriande att upptäcka att det inte är så, fyller Josephine i.

– På den tiden kunde jag tycka att det var provocerande att Jennie skulle mejla en faktura när jag tyckte att vi borde repa. Men om vi inte fått iväg fakturan hade vi inte haft råd att repa.

I sommar rullar turnerandet igång igen, efter en hemlig tjuvstart under falskt namn på en liten Stockholmspub. Förutsatt att Sahara Hotnights får ihop låtar nog till en konsert.

– Det är så knäppt, vi har ju hur mycket låtar som helst i vår katalog, men vi får svårare och svårare att få ihop kompletta spellistor, skrattar Maria. Man tappar intresset för de gamla låtarna, det är egentligen bara det man gjort senast som känns spännande. Jag längtar verkligen efter att få spela våra nya grejor!

Den 25 maj släpps Sahara Hotnights (Universal).

New West

BETYG: 3 av 6

Det går inte att anmärka på Rodney Crowells hantverk. Han snickrar ihop stabila country- och americanalåtar med van och stadig hand, och framför dem med all önskvärd kompetens. Att det är lite stelt, röstskorrigt och svårstartat får man kanske ursäkta från en 75-årig veteran med ett helt liv i musikens tjänst, men att det känns pliktskyldigt och oinspirerat är svårare att fördra.

Istället för att sänka tempot och agera sydstatsgentleman som sin brittiska svåger Nick Lowe eller att göra anspråk på rollen som äldre statsman som deras gemensamma svärfar Johnny Cash snickrar han vidare på midtempolåtar enligt standardmodellen för sydstaternas mitt-på-vägen-country både i sound och meningslösa Some Kind of Woman-texter. Enligt samma grundprincip har ett knippe gäster som inte riskerar att störa ordningen bjudits in, som Lukas Nelson, Larkin Poe och Ashley McBryde.

Han är påfallande rättfram i sin oro över samhällsutvecklingen i Heaven Can You Help Us, och unnar sig ofta att bli nostalgisk över uppväxtens Louisiana och Texas, men den gubbigt cajun- och rockenroll-nostalgiska The Twenty-One Song Salute lyckas inte fungera som den hyllning till Louisianapinjärerna Cleoma Falcon och G.G. Shinn den gör anspråk på. Inledande Rainy Days in California är snabbare och mer engagerande, men inte tillräckligt för att hjälpa Rodney Crowells 20:e studioalbum från att bli lite… tråkigt.

Av Patrik Forshage

Den 3 september 2025

Skivrecension

New West/Border
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden dec 2018)

”The season starts in August now, we’ll see you in the mall”. Redan med den inledningen markerar Rodney Crowell att hans julalbum inte blir särskilt traditionellt. I tolv nyskrivna låtar gör han Intensiv Texas swing som andas Lyle Lovett i Very Merry Christmas, sorgsna ballader eller smart countryrock med humor, allvar och rätt mycket vemod. Christmas Makes Me Sad är visserligen munter, till skillnad från dystra Merry Christmas From An Empty Bed. 

De jular han själv upplevde under uppväxten var kanske inte var så idylliska, och här är sångtexterna befolkade av personer som är ensamma eller i fel sällskap, och där det enda pappa önskar sig i julklapp är ”a stiffer drink”. Inte ens en avslutande gammal 80-talsinspelning av Rodney Crowells döttrar i All for Little Girls & Boys blir sådär sliskigt inställsam som julsånger annars har en tendens att vara. Rodney Crowells Christmas Everywhere är en julskiva för personer som inte tycker om vare sig julen eller julskivor.

Label Logic
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2018)

Det är naturligtvis ingen slump att han lånar de inledande tivoliljuden i Funhouse direkt från Queens Brighton Rock. Vokalharmonierna är en ren hyllning till Queens mest komplexa röstarrangemang, i en poplåt så enkel, fokuserad och omedelbar att den hade varit en given Cheap Trick-hit 1974. Lika klockren är inledande Operator med drag av både Paul McCartney och 10CC, och den lite mer slickade Is It All A Dream. För var och en som upplevt storheten i Bellybutton, Roger Mannings mästerverk med Jellyfish från 1990, är det här en fantastisk påminnelse om att Manning är en av powerpopens allra största.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2010)

Roky Erickson är tillbaka, och Nöjesguiden har som en av mycket få tidningar fått en pratstund med honom. Det blev ett hackigt samtal om mentalvård och kvardröjande monster. Tack och lov fick vi hjälp att förstå varandra av Will Sheff från Okkervil River. 

Att tala med Roky Erickson är inte som att tala med någon annan rocksångare. Hur skulle det kunna vara det, med tanke på Rokys historia av internering på mentalsjukhus, experimentella behandling där elchocker var det lindrigaste han utsattes för, och årtionden utan adekvat vård i sin mammas omsorg. 

Även om han nu kan betraktas som rehabiliterad och tillfrisknad – han förklarades till slut myndig härom året – har de hårda åren satt djupa spår. Att fråga Roky Erickson hur han mår är med andra ord avsevärt mycket mer än bara en artighetsfras.

– Tack, jag mår riktigt bra. Jag tar det som det kommer. 

Just nu innebär det en massa promotionarbete, i samband med din första skiva på mer än ett decennium. Hur känns sådant, är det bekvämt?

– Jodå, jag tar det lite som det kommer. Det känns… bra. 

Inför sitt utmärkta comebackalbum True Love Cast Out All Evil har han gått med på att göra ett par intervjuer, och han gör dem som telefonkonferenser tillsammans med sin samarbetspartner och producent Will Sheff, som till vardags är ledare för Okkervil River. Det piper till i luren när Will Sheff muntert ansluter sig till samtalet.

– Hej Rok! Hur är läget? 

Jag hade inte riktigt insett hur betydelsefull Will Sheff varit för skivans tillkomst. Ännu mindre hade jag anat hur betydelsefull han skulle vara för intervjun. Men eftersom Roky Erickson både är fåordig och svårbegriplig i sina associationsbanor sätter Will Sheff omedelbart igång att varsamt tolka och förtydliga sin vän. Det gör han med en djup och innerlige värme, som får mig att veckan därpå ringa upp honom för ett andra samtal, utan Roky. Jag vill ju så gärna förstå och skildra Roky Erickson positivt, och kanske kan Will Sheff hjälpa mig att förstå honom och hans psyke lite bättre?

– Jag vill alltid att journalister ska fatta att han inte säger saker slumpmässigt, förklarar Will Sheff när vi pratar på egen hand. Vissa ord har en särskild betydelse för honom, det är nästan som att han talar i kod precis som i sina texter. Och för att det ska komma fram vad han menar försöker jag hjälpa till. 

Just så välvilligt vill jag tolka Roky Erickson. Men det är inte lätt. Jag inleder samtalet med att beskriva vilken fantastisk och osannolik känsla det var att höra honom live under hans första Sverigebesök för ett par år sedan. Han var visserligen i ganska vissen form fortfarande, men publikens kärlek var gränslös. Unga Stockholmshipsters och dödsmetallare från norra Dalarna överröstade Roky i låt efter låt. Minns han?

– Eh. Hur menar du?

– Han frågar om du minns den där första turnén du gjorde för ett par år sedan, och hur du reagerade på publikens reaktioner, tolkar Will Sheff. Minns du det, Roky?

– Jag tror det.

– Berätta för journalisten hur du reagerade på att 1000-tals ungdomar gjorde gemensam sak och kunde dina låttexter nästan bättre än du?

– Jag var förvånad över att så många ville lyssna. Men jag är inte förvånad att de kan texterna. Det är ju bra texter. 

Från början var det långt ifrån självklart för Will Sheff att tacka ja till erbjudandet om att spela in ett album med Roky Erickson, trots att han utan att tveka räknar in sig i fanskaran.

– Oh, ja. Det går inte att vara musiker i Texas utan att förstå Roky Ericksons betydelse. Alla band härifrån älskar honom, och den där mörka flummiga känslan i hans musik. Austin är ju en väldigt speciell stad, eftersom den dels är en typisk universitetsstat med allt vad det betyder av unga, intellektuella och liberala. Samtidigt är det ju redneckland, i amerikanska södern. Och dessutom gränsar staden mot Mexico, vilket betyder att en stor del av de droger som smugglas den vägen passerar vår stad. 

Så hur kom samarbetet till då?–

 Vi blev bokade för en gemensam spelning på Austin Music Awards, och där klickade det verkligen. Jag njöt. Men när jag fick frågan om att spela in ett album tillsammans var jag rätt skeptisk, jag ville inte medverka till något som bara var tänkt som en ursäkt för att ge sig ut på ny turné. Det dröjde inte länge innan min skepsis var borta dock, eftersom jag fick 60 låtar att lyssna på, från olika perioder i hans liv. 

Var det framför allt outgivna låtar bland de där inspelningarna?

– Det mesta var outgivet. Men inte allt. Du vet, Roky har ju råkat ut för en drös ”välgörare” genom åren, som velat släppa hans hemmainspelningar ”för att de behöver nå ut”, men som egentligen bara är intresserade av lite snabba pengar. 

När jag talar ensam med Will är han så utförlig och pedagogisk i sina resonemang. Men i trepartssamtalet vill han inte ta något utrymme alls, och det leder till att samtalet blir fragmentariskt också när vi talar om var låtmaterialet på True Love Cast Out All Evil kommer ifrån.

En del låtar är flera decennier gamla, om jag har förstått saken rätt. 

– Just det. Många av låtarna är gamla, förklarar Roky korthugget.

– De flesta låtarna kommer från tidigt 70-tal, eller hur Roky, sufflerar Will Sheff.

– Många av låtarna är gamla. 

Men hur har du kunnat hålla ordning på outgivna låtar under flera decennier? Har du någon sorts arkiv?

– Hur menar du? Många av låtarna är gamla.

– Det journalisten undrar är hur du minns dem, förtydligar Will Sheff. Skriver du ner dina nya låtar, eller?

– Jag kommer ihåg dem. Först skriver jag ner dem i sina långa versioner.

– Skriver du längre versioner från början? Och kortar ner dem sedan? Är det så du menar?

Plötsligt låter Will Sheff mindre som en tolk och mer som ett nyfiket fan. Men något vidare svar får inte heller han.

– Först skriver jag ner de långa versionerna. 

En del av materialet på True Love Cast Out All Evil är inte bara gamla låtar utan också gamla inspelningar. Allra starkast är fältinspelningarna från Rusk State Maximum Security Prison for the Criminally Insane. Där var Roky Erickson internerad under tre år i början av 70-talet, efter att för att inte riskera fängelse när han åtalades för innehav av en (1) marijuanacigarett ha förklarat sig mentalt störd. Där påbörjades de experimentella behandlingar, bland annat elektrochocker, som med all sannolikhet ledde till alla år av grav sinnessjukdom. 

Är det inte svårt att återvända till en sådan period i sitt liv?

– Nä, det är inte så svårt. Inspelningarna var ju redan klara. 

Jag menar känslomässigt. 

– Hur då?

I Please Judge sjunger du direkt till den domare som fällde domen för 40 år sedan. 

– Ja.

Men du tycker inte att det är jobbigt att återvända till den perioden i ditt liv?

– Nej. 

I mitt uppföljningssamtal frågar jag hur Will Sheff reagerade på fältinspelningarna från mentalsjukhuset.

– De var väldigt starka, förstås. När han skrev de låtarna trodde Roky – 23 år gammal – att hans musikkarriär var över för evigt, så han skrev inte låtar för att få en publik eller för att få hits. Han skrev för att inte bli galen, ur en känsla av angelägenhet. Och sedan kämpade han hårt för att kunna spela in dem, enkelt och snabbt, tillsammans med andra fångar som var mördare och våldtäktsmän. 

Till skillnad från nästan alla Roky Ericksons tidigare låtar finns det inga metaforer i form av monster och zombies i texterna på det nya albumet. När jag frågar hur det kommer sig piggnar Roky Erickson till och blir förvånansvärt samlad.

– Skräckhistorier är mera underhållning. Nu var det lite allvarligare. Men jag kommer tillbaka till monstren senare. Tror jag. 

Will Sheff är inne på samma spår.

– Horror är kul, som underhållning, men sådant har skymt det faktum att Roky är en så bra låtskrivare. Samtidigt är det ju som du säger, att det som folk uppfattar som underhållande skräck är omskrivningar om det som har varit svårt i Rokys liv. I Walked with A Zombie, det är ju han själv, och samma gäller för Two-headed Dog. Creature with the Atom Brain handlar om hans elchockbehandling. Den här gången ville Roky visa det svåra utan omskrivningar. 

Hur trivdes du att spela med Okkervil River?

– Det är ett bra band och det är bra killar.

– Tack detsamma, Roky, skjuter Will Sheff in, men Roky Erickson tar ingen notis.

– Jag gillade att arbeta med dem. Men de är bara med på några låtar. Fem stycken, tror jag. 

Jag frågar dem vem som ligger bakom arrangemangen, och Will Sheff är artigt tyst. Men när Rocky Erickson inte gör någon antydan till att svara tar Sheff till orda.

– Man skulle nog kunna beskriva det som att det är mina tolkningar av Rokys ursprungliga idéer och tankar. Jag försökte hjälpa till att tolka vad han ville få fram.

I det efterföljande samtalet ber jag honom utveckla resonemanget.

– Vi grälade aldrig. Inte en enda gång. Vi resonerade. Roky har ju alltid haft folk att samarbeta med, det är det som krävs för att han ska kunna glänsa och slå bollen över läktaren. Ibland begränsade jag hans val till två alternativ, eftersom det kunde bli jobbigt och svårt om det fanns fler, eller om alternativen var för vaga, och på det sättet styrde jag väl en del. Men det val Roky gjorde gällde, vad jag än tyckte om det. Sista ordet var hans. 

Umgås ni privat?

– Jadå. Han är skittrevlig. Hälften av vår relation handlar om att hänga, att dricka kaffe, att lyssna på en massa bra musik som James Brown och Sam Cooke eller bara titta på TV ihop. Roky är charmerande, positiv och känslig. Han har en stark och god personlighet, och man mår bra av att hänga med honom. 

Roky, berätta om albumtiteln. True Love Cast Out All Evil.

– Jag fick skriva dit det för hand, tillsammans med mitt namn. Det kommer på omslaget. 

Har du upplevt sann kärlek i ditt liv?

– Jag sjunger det i en låt på skivan. Det är därför skivan heter så. Det kommer från Bibeln.

Finns det något i ditt liv som du ångrar?

– Jag försöker hålla… Hm…

Återigen rycker Will Sheff in till min assistans, men nu har Roky Ericksons ork tagit slut helt.

– Jaha. Hur då ångrar? Nej. Jag älskar att spela live. 

Räkna med att få se Roky Erickson live i Sverige igen, inom en ganska snar framtid. Han är nämligen angelägen om att vårda sitt svenska ursprung, bland annat genom att plöja all litteratur med vikingaanknytning han får tag på, enligt sin uttolkare Will Sheff.

Thrill Jockey/Border

BETYG 4 av 6

Att försöka hålla reda på vad som är huvudsyssla respektive hobby för Ripley Johnson är ingen enkel sak. Moon Duo har han haft rullande sedan 2009, och Wooden Shjips ett par år längre än det. När han inte vill utvidga sina sinnen med psykedeliska musikexperiment ägnar han sig sedan fem år utöver de banden åt countryrock som The Rose City Band, som redan hunnit till sitt femte album.

Om det ibland funnits kosmiska dimensioner även i hans country är de svårfunna på Sol Y Sombra. Här är det anspråkslös countryrocken i ordets mest vilsamma traditionella Poco-betydelse som gäller, med lapsteel som med sin stilla melodiska vänlighet dominerar de lugnt lunkande sångerna där inga röster någonsin höjs och där ingen kontroversiellt uttrycks. Radio Song (med någon slags programförklaring i textrader som ”singing songs soft and low”) är bara en av flera sånger med tydligare melodiska konturer, och när The Rose City Band gör försiktiga avsteg från sin präriestig rör de sig inte långt bort, vare sig i La Mesas tillbakalutade disco-ansats, i någon fusionutflykt i Seeds of Light eller i skivans enda antydan till rockriff i Wheels, hämtat direkt från Sweet Jane och på mycket anspråkslös volym.

Av Patrik Forshage

24 januari 2025

Skivrecension

Decca/Universal
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2010)

Det var en gång en hyperbegåvad artist som inte bara sjöng fantastiskt och skrev bedårande pop-operetter utan som dessutom snyggt balanserade sina pretentioner mot lekfullhet och humor. Länge klarade han av att hantera alla ryggdunkare och underdåniga hantlangare, men till slut steg deras lismande beröm honom åt huvudet och han började tro på deras utsagor om hans gudalika förträfflighet. Och med lekfullheten och humorn försvunna återstod bara överlastade och ointressanta Shakespearebaserade musikalverk som det här kvar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage