Universal
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2006.)
Den stora överraskningen är inte att Ryan Adams med 29 faktiskt lyckats leverera de där tre fullängdarna under ett och samma år som han lovat/hotat med ända sedan 2001. Den stora överraskningen är att Ryan Adams med 29 levererat tre bra album i rad, efter en flerårig downperiod som såg ut att kunna bli beständig.
Genom oförklarligt outgivna bluegrassamarbeten med Gillian Welch, än mer oförklarligt utgivna punksamarbeten med Jesse Malin, Oasis-covers och flumjammiga evighetskonserter har vi lärt oss att Ryan Adams inte bangar för nya vägar. Efter den kraftfulla dubbeln Cold Roses i maj och den Hank Williams-influerade Jacksonville City Nights i september låter han här kompbandet The Cardinals få semester. Altcountryn får likaså vila, och med något enstaka undantag sjunger Ryan Adams istället stillsamma drömska sånger, där ett sorgset piano eller en lika deppig gitarr någon gång får sällskap av en dyster stråkkvartett eller ett ensamt horn.
Bara när han spelar över i south-of-the-border-smäktande The Sadness, som vore det en provfilmning för El Mariachi 4, eller spelar skramlig avskalad blues i det självmytologiserande titelspåret blir han tröttsam och svår att följa. Men som han stolt konstaterar; ”You can’t hang on to something that won’t stop moving.”
Skivrecension
Lost Highway/Universal
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001.)
Bara ett par månader efter att Whiskeytowns sista skiva postumt givits ut ligger Ryan Adams andra solo-skiva klar. Det blev ingen dubbel, som ryktet sa. Det blev ingen punk, som andra gjorde gällande. Det blev inte ens pedal steel-samarbeten med Bucky Baxter – de hamnar kanske på nästa skiva, menar Ryan Adams, som redan har en eller par plattor till färdiga i huvudet eller på band.
Istället blev det Gold, sexton spår som tillsammans utgör ett öppet brev till en icke namngiven kvinna, ”not that she cares”. Det är en uppföljare utan några stora avsteg från det vi lärt oss känna igen hos Ryan Adams. Ändå är hans utveckling tydlig, i ljud, låtmaterial och framför allt självförtroende.
Längtar du efter Ryan Adams dramatiska ballader är fantasierna om kvinnor av samma kaliber som Sylvia Plath rätt ställe att börja. Vill du hellre höra Ryan Adams kaxigare rock, allra helst på akustisk botten, väljer du istället koncentrerade Gonna Make You Love Me, som är en blivande klassiker i Havalinas anda. Leken med Prince gör att Touch, Feel & Lose blir stor och värdig countrysoul, för den som söker sådan.
Ryan Adams litar alltmer på sin egen röst, och det klär honom. Visst går det att spåra Bob Dylan i Nobody Girl, Neil Young i Harder Now That It’s Over och Rolling Stones i Street Walking Blues. Men Ryan Adams har nått en mognad där man får lov att börja jämföra unga debutanter med honom istället för att söka förebilder i hans musik. Han har hittat sin egen perfekta blend av rock, pop och country.
Skivrecension
Blue Note/Universal
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2017.)
Enligt legenderna ska det en gång i tiden ha funnits en utmärkt altcountrysångare som under namnet Ryan Adams ägnade albumutrymme åt att diskutera Morrissey och att sjunga vemodiga avskalade Wonderwall-covers. Det kan omöjligt röra sig om samma artist som den här bredbente amerikanska muskelrockaren direkt ur en den sortens urmodiga amerikanska reklamfilm för öl/schampoo som frossar i ökenvyer, denimjackor, supermodeller, vindmaskiner och flygande hårmanar.
Den här Ryan Adams håller sig konsekvent i mitten av motorvägen med sin stadiga och svårt daterade V8-rock direkt från 1980-talet. Ofta rör det sig om renodlad pudelrock, och om någon påstått att det egentligen var Europe som framförde powerballader som Do You Still Love Me? hade det varit svårt att invända.
Det där sympatiskt gnälliga tonfallet som original-Ryan Adams excellerade i lyckas den här bedragaren någotsånär efterlikna enbart i Haunted House. Tillsammans med den akustiska inledningen till Outbound Train är den trots sin svulstighet skivans enda förlåtliga stunder, och om det stämmer att det här är det bästa av 80 nyskrivna låtar får man innerligt hoppas att ingen stackare någonsin utsätts för de återstående 68.
Skivrecension
Columbia/Sony
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014.)
En gång i tiden blev Ryan Adams förolämpad när någon ropade efter Summer of ’69 på hans gig. Men det blev väl för tröttsamt i längden, så nu har han givit efter och accepterat att själv spela amerikansk middle-of-the-road-rock. Hans självbetitlade fjortonde album är fullt av lagom ointressant radiorock, och Stay with Me och Gimmie Something Good är ett par av de låtar som faktiskt vore omöjliga att urskilja i Bryan Adams repertoar. Därmed behöver ingen bli sur över gliringar om sammanblandning mer. Praktiskt.
Skivrecension
Mercury Nashville/Universal
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008.)
Vi trodde att vi varit tydliga med att vi inte var intresserade av mer trött klichériffande, Ryan?
Ryan Adams är på väg att skaffa sig ett rykte som en rundhänt löftesspridare som har svårt att leva upp till sitt skrävel. De senare åren har han pratat om sitt fantastiska kreativa flow, igen, och utlovat album och downloads i tusen genres och i en nästan oändlig mängd. Men när han till slut får ur sig ett nytt album är det samma trötta visa om igen.
Vi trodde ju att vi hade varit tydliga i att det där oinspirerade klichériffandet han hållit på med på inte bara på olyssningsbara album som Rock N Roll var ett avslutat kapitel, men Ryan Adams verkar ha sovit på de lektionerna. Ihop med sina The Cardinals, som borde veta bättre, ramlar han rakt i den fällan en gång till, åtminstone på Cardinologys första halva, där standardmidtemporockarna avlöser varandra. Det är musik som vill vara kaxig, men blir bara trött, klichéfylld och bakåtsträvande.
Det är inte alltigenom kass, därtill är Ryan Adams en alltför erfaren och kompetent låtsnickare. Flera ballader mot slutet av albumet är nästan ok, till exempel Sink Ships, som visserligen är för svulstig och överarbetad, men som gömmer en fin steelguitar och kanske också en fin liten mollballad bakom rockmuskler och U2-poser. Men Like Yesterday är den enda låt man kan tänka sig att lyssna på flera gånger, och när Ryan Adams i den ödesmättade balladen Cobwebs till på köpet sätter igång med självgoda Bono-wailanden har vi definitivt fått nog. Hoppas den nya karriären som författare (jo, faktiskt) går bättre.
Skivrecension
Lost Highway/Universal
Betyg 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2007)
Ryan Bingham, 25, har visserligen klätt sig i Stetson, försörjt sig på udda ranch- och rodeopåhugg (eller åtminstone med trasig machoröst sjungit om en sådan tillvaro) och druckit för mycket whiskey ända sedan han var 16, men Mescalito är hans debutalbum. Det hörs.
Steve Earle försökte med samma macho-trashank-countryrock tidigt i sin karriär, innan han faktiskt upplevde all den misär han romantiserade i sina texter, och Ryan Bingham spelar över på ett sätt som hade varit genant i vilken spagetti-västern som helst. Pedal steel, mandolin och en och annan fela attackeras med samma aggression som de stenhårda gitarriffen, och problemen blir akuta när veteranen Terry Allen dyker upp som duettpartner i Ghost of Travelin’ Jones. Han tar inte i ens i närheten av Ryan Binghams forcerade skrovlande, som med varje stavelse vill bevisa vilken outlaw och hobo han är, men han har ändå tio gånger så mycket auktoritet i sitt uttryck.
Räkna dock inte bort Ryan Bingham fullständigt. När väl gått in sina dammiga boots kan han mycket väl bli en kraft att räkna med.
Skriv din text här …
Epic/Sony
BETYG: 5 av 6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2000)
Våren 1984 var lågmäld soulbaserad cocktailjazz månadens smak i London. Paul Weller lanserade skyddslingarna Animal Nightlife, indieveklingar som Simon Booth från Weekend prövade dansant jazz i Working Week, gamla pubrockproducenter började kalla sig Via Vagabond och frisyrgelétyngda trendpojkar bildade Blue Rondo à la Turk.
Sade insåg att framtiden låg i att vara sval snarare än svettig, och tog med sig halva sitt gamla band Pride för att lansera en solokarriär. Producenten Robin Millar delade hon med resten av scenen, men två saker skilde henne från de andra hoppfulla. Gitarristen och låtskrivaren Stuart Matthewman var det ena, och hennes sätt att lansera sig det andra. Lika ofta som hon var på musiktidningarnas omslag, och det var ofta, syntes hon på omslagen till de internationella modetidningarna. När trenden byttes mot en ny levde hon ensam vidare i optionsmäklarnas vardagsrum i de nyinköpta villorna. Försäljningsframgångarna – närmare 40 miljoner skivor totalt – ledde till att hon hamnade i samma livsstil som den nyrika eller åtminstone önskat nyrika publiken som omfamnade henne.
Numera agerar Sade som det anstår en diva av hennes kaliber. Det har blivit alltmer glest mellan hennes skivor. Efter att ha byggt upp sitt välstånd ägnar hon sig hellre åt bilkörning och shopping, tar hand om sitt barn och någon gång när hon har utrymme i sin time manager spelar hon in en ny skiva. Nu har Sade spelat in sin första på åtta år, utan Robin Millar men fortfarande med Stuart Matthewman vid sin sida. Matthewman har i väntan på divans inspiration hunnit lyfta Maxwell till berömmelse på samma sätt som med Sade, och skaffat sig en säkerhet som Sade tryggt kan luta sig mot.
Lovers Rock innebär inga kursändringar för Sade. På titellåten och Every Word hörs det visserligen att hon numera bor på Jamaica, och Slave Song är renodlad reggae med space-echo och andra dubeffekter, men i övrigt är det mer av det vi vant oss vid från Sade. Stämningar, tempo och refränger är som de brukar vara på fru Adus skivor, möjligen lite mer organiskt än senast. Akustiska instrument är framträdande på större delen av skivan, på The Sweetest Gift hör vi bara en akustisk gitarr och Sades röst, och It’s Only Love That Gets You Through accentuerar den hymnliknande texten med en djup kyrkorgel. Här och där kan man med lite god vilja höra att hon lyssnat på swingbeat och andra nyare stilar.
By Your Side är en given förstasingel, men även Flow och Immigrant visar att Sade är mer än villig att kämpa med Erykah Badu om vem som är den sant sofistikerade musikens ledande sångerska. Omfattande förnyelse är inte intressant för Sade eller för hennes fränder i den krympande skaran av världens sista kända internationella playboys och -girls. Genom att då och då förse lyssnarna med variationer på samma tema som tidigare bygger man upp en gigantisk publik bland köpstarka människor i medelåldern, människor som ibland vill ha nya lappar till den musiktapet de har som bakgrund till lördagens före-middag-drink. Men till skillnad från andra veteraner i samma situation borgar Sade för kvalitet. Hennes skivbolag vet att de har en guldkalv och kommer inte att sky några medel för att se till att hon upptäcks av nya lyssnare. Och Lovers Rock visar att hon förtjänar att höras också av dem som verkligen njuter av musik.
Skivrecension
RCA/Sony
BETYG: 5 av 6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2010)
Du vill prata långsam utgivningstakt tills luften tar slut? De sex editioner som Sade erbjudit sedan debuten för 26 år sedan är samtliga näst intill fulländade, och du vill ändå uppehålla dig vid frekvensresonemang? Som om det överhuvudtaget vore möjligt att stressa fram det mest utsökta djupröda årgångsvinet eller den vackraste musiken? Genom alltmer sofistikerade tillverknings- och lagringsmetoder framställer Sade Adu och hennes band konsekvent perfekt distingerad soulpop, alltid omedelbart igenkännlig men varje gång med antydningar till nya dofter – här en knappt märkbar touch av elektronisk r’n’b. Att hon vid det här laget passerat 50-årsstrecket syns möjligen i passet, och hörs enbart i den allt djupare förståelsen av ett krossat hjärtas alla aspekter.
Skivrecension
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011)
Varningsklockorna borde klämta, högt och illavarslande. Ett rockband som snart firar 20-årsjubileum. Som inför sitt sjätte album tar in en utomstående namnkunnig producent. Som inte hittar någon titel för skivan utan låter bandnamnet stå ensamt. Sådant brukar peka i en enda riktning, och det är inte uppåt.
Den sortens signaler brukar per automatik kunna utläsas på ett helt annat sätt – ”vi är medelålders, vi är mätta, nu återstår bara att splittras eller att förvandlas till The Rolling Stones”. Men. Det finns undantag. Idag talar vi om Sahara Hotnights, och då får signalerna inte tolkas så. Det vore helt enkelt fel, väldigt fel.
– Haha, skrattar Maria Andersson. Den självbetitlade skivan – den finns i vart bands diskografi. Ofta är det den första. Ibland är det den sista.
Ofta är det just en markering om nystart för ett band som tycker att de har tappat tråden innan.
– Mmm, instämmer Maria. Men inte för oss. För oss handlade det mycket mer om att vi hade hittat en så fantastiskt snygg omslagsbild, som vi hade gjort tillsammans med Jens Assur. Det behövdes inte mer än den bilden, som inte på något sätt är tänkt att spegla innehållet utan står för sig själv, och vårt namn.
Hur länge sedan är det Sahara Hotnights gjorde en skiva, egentligen? Är det två år sedan? Eller fyra?
– Utan tvekan fyra år, slår Josephine Forsman fast. Okej, coveralbumet Sparks kom för bara två år sedan, men det kan man faktiskt inte räkna. Den var viktig, men på ett helt annat sätt än våra riktiga skivor. Det var kul att spela in, men det kändes aldrig riktigt som på allvar, och ingen av oss brydde oss om vad som hände med skivan när den var klar, om den sålde, om den fick bra recensioner.
Även Maria viftar undan Sparks som en bagatell, men pekar på några viktiga lärdomar från den.
– Det var skönt på ett sätt att halva jobbet redan var gjort. Låtarna kom serverade på silverfat, och det enda vi behövde göra var att spela in dem. Men när vi skulle turnera med låtarna blev det snabbt trist. Jag upptäckte att jag sjöng tomma ord som inte betydde någonting alls. Det lärde mig hur mycket texterna faktiskt betyder för mig.
Sparks var också en orgie i referenser, med låtar av å ena sidan tydliga förebilder som Redd Kross och Suzi Quatro och å andra sidan mer oväntade Janet Jackson. Den här gången var namndroppande förbjudet.
– Nja, förbjudet var det kanske inte, protesterar Josephine. Men efter ett tag upptäckte vi att vi inte hade refererat till några andra artister, och det kändes bra så vi bestämde oss för att fortsätta så under hela arbetet.
Sahara Hotnights har hittat sitt eget sound, och på sitt nya album är det ytterligare utvecklat. Tillsammans med Jari Haapalainen har de både breddat sitt sound, från klockrena pophits till stadiumepos, men samtidigt låter de vassare, mer exakta. En av orsakerna är att Sahara Hotnights har hittat en ny arbetsdisciplin. De har helt enkelt börjat repa.
– Jag hade föreställningen att vår samspelthet skulle ligga latent, och så blev det alltid trögt att komma igång med inspelningar och turnéer, förklarar Maria. Jag hade inte fattat att samspelthet är en färskvara. Men den här gången hade vi repat mycket innan inspelningen, och Jari Haapalainen tryckte också hårt på det under inspelningen. Då var ett av hindren redan bortröjt. Det finns en skillnad mellan att vara noga i replokalen och att vara det i studion. Kommer man förberedd till studion låter det distinkt om riffen, men om man å andra sidan är petig i studio utan att ha varit det i förarbetet finns risken att det låter kliniskt.
Samarbetet med Jari Haapalainen innebar många nya insikter för Sahara Hotnights.
– Samarbeten ska bygga på ömsesidiga fördomar, slår Josephine fast, och ser genast tveksam ut när hon inser vilken följdfråga uttalandet självklart genererar: så hur såg Sahara Hotnights och Jari Haapalainens fördomar om varandra ut?
– Eh. Hmm. Från vår sida var det väl någon slags slentrianmässig indiefördom om organiska arbetsformer och organiska ljud. Jari hade nog en bild av ett band som hade kommit väldigt långt från den kompisbandgrund som vi hade från början, och den var viktig för honom att vi skulle hitta tillbaka till. Han talade mycket om det fina med gemenskapen i ett band, och spelglädjen som kommer ur den gemenskapen.
– Och så trodde han att vi var lata, fyller Maria på. Det hade han rätt i, och även i att vi måste vara lite lata för att det ska låta Sahara Hotnights om oss. Det är en del av vår identitet.
Oavsett om vi talar om ett rockband eller någon annan konstellation människor kan man tala om att en grupp är omogen när medlemmarna bevakar varandra för att bevara en rättvisa som innebär att alla i gruppen gör lika mycket av varje sak, oberoende av medlemmarnas olika intressen eller styrkor. I den mogna och effektiva gruppen fördelar man ansvar utifrån medlemmarnas olika styrkor, och behöver inte bevaka varandra för att se till att sakerna genomförs.
– Vårt bands karaktär finns i kemin mellan oss, resonerar Maria. Vi har fattat först nu att vi inte är identiska. Jag menar, vi har hängt ihop så länge, sedan vi var små, och vi har hela tiden räknat med att vi var så lika och hade samma känsla, samma drivkraft och samma fokus.
– Det har varit befriande att upptäcka att det inte är så, fyller Josephine i.
– På den tiden kunde jag tycka att det var provocerande att Jennie skulle mejla en faktura när jag tyckte att vi borde repa. Men om vi inte fått iväg fakturan hade vi inte haft råd att repa.
I sommar rullar turnerandet igång igen, efter en hemlig tjuvstart under falskt namn på en liten Stockholmspub. Förutsatt att Sahara Hotnights får ihop låtar nog till en konsert.
– Det är så knäppt, vi har ju hur mycket låtar som helst i vår katalog, men vi får svårare och svårare att få ihop kompletta spellistor, skrattar Maria. Man tappar intresset för de gamla låtarna, det är egentligen bara det man gjort senast som känns spännande. Jag längtar verkligen efter att få spela våra nya grejor!
Den 25 maj släpps Sahara Hotnights (Universal).