Rabbit Heart
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)
The Greatest Ones Alive spelades in i Sarah MacDougalls andra hemland Kanada, men precis som med Ane Brun, Katarina Nuttall och Wendy McNeill är vi inte så nogräknade angående nationalitet när vi utser henne till en av Sveriges bästa singer-songwriters.
Att hon turnerat med folk som Mary Gauthier och Kimmie Rhodes skvallrar om riktningen på hennes genomstarka och stundtals lätt popiga vintersånger fyllda med rootsdetaljer, och avseende röstens kvalitet och styrka kan hon tävla med båda två. Att hon är den enda artisten i Sverige – möjligen tillsammans med nämnda McNeill – som inte bara ledigt utan också trovärdigt klarar att rimma på Saskatchewan ger extrapoäng.
STAH/Versity
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2014)
Det finns ingen anledning att klandra Satan Takes A Holiday för den starka självsäkerhet de utvecklat under åren. Förbandsgig till Kiss brukar ha den effekten på band, och i Satan Takes A Holidays fall finns det utan tvekan fog för svällande huvuden.
På deras tredje album är både tempot och den utstuderade kaxigheten uppskruvade, och swamptendenser från förr är ersatta av ett alltmer utpräglat glamrockigt tidigt 70-talssound, vilket förstärks av Fred Burmans utsökta återkommande Brian Connolly-utrop. Samtidigt är låtarna vassare än någonsin förr, och det innebär att förstasingeln Zombie Hands och strålande Pony High bara är de första av många kommande rockradiofavoriter från Animal Man Woman.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
I Made This/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 20 november 2009)
Satan Takes A Holiday är på jakt efter distorsionens heliga graal, och då får man räkna med en hel del balsals-blitz, Link Wray-Rumble och brinnande Live at Leeds-förstärkare. I ett hisnande tempo tar trions farofyllda sökande sedan med oss genom stoner-öknar, bluesträsk, stim av japanska elektriska ålar och in på The Cramps mentalinstitutioner. Och eftersom de hela tiden har glimten i ögat kan man stå ut med att de inte luktar rakvatten, direkt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Ideal Recordings
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
The Skull Defekts finns inte längre, men Joachim Nordwall och Henrik Rylander fortsätter att tillsammans utforska utkanterna av ljudexperimentens universum, och med Saturn and the Sun tar de laborationerna ännu längre.
Utan den taktfast markerade rytm som ofta förankrade The Skull Defects i postpunk märks kopplingarna till 60-talsexperimentalism som The Dream Syndicate tydligare, och med sin minimalistiska attityd är duons debut ofta rent transcendental i sin manifestation av kärleken till det extrema.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Daptone/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2015.)
The Dap-Kings sätt att rekonstruera soul och funk från Den Gyllene Eran är skamlös. De bemästrar alla knep och delikatesser ur både Stax- och Hi-repertoaren, och har tränat detaljer från de mer obskyra deep soul-utgåvorna tills de behärskar dem till fulländning. Ändå finns det inget inövat eller akademiskt över den retrosoul som här utgör underlag för Sharon Jones gamla kollegor numera bakgrundssångerskor från Bronx att glänsa över. Både Saundra Williams och Starr Duncan Lowe har röster som kanske inte når Ann Peebles-nivån men närapå, och inte heller mot låtmaterialet finns något att invända. Another Love Like Mine är släpigt 1971-svängig, hiten Big Wheel är rysande bra, och med utsökt blås och väl avvägda Curtis Mayfield-gitarrer i arren är Look Closer ett klassiskt soulalbum, bara drygt 40 år försenat.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Cosmos
BETYG 4 av 6
Senast Say Lou Lou släppte album var flera år före pandemin, så mycket har hunnit hända sedan dess. För tvillingarna Elektra och Miranda Kilbey-Jansson har det professionella handlat om TV-produktion snarare än musik, separat och i olika roller, och den filmiska dramaturgin märks i den distinkta uppbyggnaden av olika teman och stämningar i den här låtcykeln. Inspiration och näring till Dusts tema, både som helhet och i sina delar, kommer däremot ur systrarnas havererade privata relationer med sina respektive partners. Med utgångspunkt i dagboksnoteringar behandlar de en relations olika faser, roller och förhoppningar, och det är långtifrån en vacker historia som presenteras.
Första halvan av Dust släpptes i våras, och var särskilt sträng och oförlåtande i sin lyrik, medan de ytterligare spår som nu fullföljer verket är av mer reflekterande och som de själva menar ödmjukt introspektiv karaktär, och resultatet är moget och mångfacetterat i sitt berättande. Samma styrka och auktoritet finns i systrarnas röster och i Dusts sound och milda och till synes vänliga melodier.
Den långa listan av internationella meriterade namn som varit involverande i låtskrivande, produktion och mixning fick åtminstone den här anmälaren att befara strömlinjeformning, utslätning eller kanske spretighet, men det var en onödig oro. För Say Lou Lou håller ihop helheten till ett mycket snyggt 1990-talsinpirerat luftigt sound där akustiska gitarrer kombineras med distinkta synthar och för den eran tidstypiska beats. På samma sätt finns en klar enhetlighet i albumets mjukt vänliga och starka melodier, där Casual Man lånar någon harmoni från Everyday Is Like Sunday, utan att det stör, medan titelspåret ljudmässig blinkar i Scritti Polittis riktning. Tillsammans med avslutande In My Dreams är de några albumtoppar bland många från en duo som tagit rejäla utvecklingssteg sedan sist.
Av Patrik Forshage
Den 27 november 2024
Skivrecension
ATCO/Warner
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2008)
Scarlett Johanssons skönhet sitter definitivt inte i rösten. Men till skillnad från de myriader av filmstjärnor och supermodeller som kastat sig in i musikbranschen före henne känner hon sina svagheter och vänder dem till sin fördel.
Dave Sitek bygger en Williamsburgh-modernt alternativ Spector-ljudvägg exakt så storslagen och stundtals atonalt vansinnig som såväl Scarletts ickeröst som skivans alla Tom Waits-covers kräver, och det ekar av såväl Grodan Kermit, Yeah Yeah Yeah’s (vars Nick Zinner gästar), Siteks eget TV on the Radio och inte minst This Mortal Coil. David Bowie, som dyker upp på två spår, har inte varit inblandad i något bättre på mycket lång tid.
Lost Highway/Universal
Betyg 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2007)
Ryan Bingham, 25, har visserligen klätt sig i Stetson, försörjt sig på udda ranch- och rodeopåhugg (eller åtminstone med trasig machoröst sjungit om en sådan tillvaro) och druckit för mycket whiskey ända sedan han var 16, men Mescalito är hans debutalbum. Det hörs.
Steve Earle försökte med samma macho-trashank-countryrock tidigt i sin karriär, innan han faktiskt upplevde all den misär han romantiserade i sina texter, och Ryan Bingham spelar över på ett sätt som hade varit genant i vilken spagetti-västern som helst. Pedal steel, mandolin och en och annan fela attackeras med samma aggression som de stenhårda gitarriffen, och problemen blir akuta när veteranen Terry Allen dyker upp som duettpartner i Ghost of Travelin’ Jones. Han tar inte i ens i närheten av Ryan Binghams forcerade skrovlande, som med varje stavelse vill bevisa vilken outlaw och hobo han är, men han har ändå tio gånger så mycket auktoritet i sitt uttryck.
Räkna dock inte bort Ryan Bingham fullständigt. När väl gått in sina dammiga boots kan han mycket väl bli en kraft att räkna med.
Skriv din text här …
Mute/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2011)
Likt ledaren Thomas Cohens sätt att ständigt dra i sin skarpa men lite för korta kostym drar S.C.U.M. i sin dramatiska gothpop. Trots energiska gitarrer och synthar som osökt leder tankarna till några av det brittiska 90-talets finaste ögonblick är låtmaterialet lite för litet för att räcka till ett helt album. När det bränner till dock, som i mäktiga gothdiscon Whitechapel, finns där en nedärvd odödlig energi som kan göra S.C.U.M. till ett av Englands största band inom några år.
Skivrecension
Av Patrik Forshage