Heavenly/[PIAS]

BETYG 4 av 6

Det är svårt att tänka sig att Saint Etienne en gång var ett popband. Ett band som i början av 1990-talet släppte singlar, hördes på klubbar och tävlade om listplaceringar. Av sådant finns inte spår numera, och på The Night går det inte att hitta ens en antydan av något sådant. Med ålder, akademisk ambition, pedagogisk talang och kombinationen musikalisk nyfikenhet och skicklighet har Bob Stanleys, Pete Wiggs and Sarah Cracknells ensemble utvecklats till något mycket större, vidare och mer pretentiöst. Med alla sina sidoprojekt är Saint Etienne idag en en komplett kulturinstitution, med brett spektra och med smak så oklanderlig att den oberoende av vilken riktning den tar förblir själva definitionen av oklanderlig smak. De är typ Andres Lokko, fast med egen tonsättning (och om de enligt samma analogi skulle få sparken från Heavenly skulle de självklart omedelbart erbjudas guldkantade kontrakt med både BBC och Penguin Books).

Under 2020-talet har de radat upp ambitiösa kvalitetsverk, och inte heller The Night gör några försök att störa topplistor eller TikTok-låtplacerare. Det är något helt annat. Det är ett album gjort för hörlurar, bestämmer Bob Stanley, och för koncentration. Den som tittar ner i mobilen för en sekund förlorar fokus och återfinner det inte, men den som är uppmärksam får följa med i suggestivt drömska och svävande ljudstycken som skildrar mognad och senare livsfaser, och som har den uttalade ambitionen att fånga gränslandet mellan sömn och vakenhet, och helst bidra till och förstärka den upplevelsen.

Stillsamt talade avsnitt blandas med ljudcollage där regn, dörrar som slår igen, stövlar i högt höstgräs, fragment av gamla symfoniorkesterscores från Hollywood och pubdialog bidrar till stämningarna. Melodier som Nightingale slutar inte så mycket som överröstas av ihållande regn och andra atmosfäriska ljud med korta kammarmusikpassager långt bortifrån. Sångerna är helt avskalade från rytminstrument och -markörer, men har en mäktig suggestion när Sarah Cracknell sjunger över enstaka klingande strängar i stor elektronisk luftighet. Pianoballaden Gold, med en hårt processad flickröst bakom lagren av stämmor, är kanske det närmaste vi kommer en konventionell sång, tillsammans med föräldrareflektionen kring barnets utflyttande i orkestrala Preflyte.

Det medelålders perspektivet på tillvaron och inte minst på den egna ungdomen återkommer, lugnt och förnuftigt, genom hela The Night. När du är 20-21 har du så mycket energi och så stora hopp, konstaterar Sarah Cracknell inledningsvis, och minns sedan hur du som ung ibland kunde gråta utan att riktigt förstå varför medan When You Were Young växer fram ur regnskogsljud till en vemodig till ett komplext stycke dominerat av slagverk och träblås.

Så småningom stannar skivan av helt med en talad Wonderflight om vägen hem från puben en sen regnig kväll, en lång meditativ loopkonstruktion som blir rent hypnotisk mär den rinner ut i drömska ljudfragment och övergår i den varma vaggsången Alone Together. Syftet är att hjälpa lyssnaren att klara huvudet inför kvällssömnen, har Bob Stanley förklarat, och efter en knapp timme i Saint Etiennes trygga sällskap sover man tryggt och lugnt.  

Av Patrik Forshage

den 17 december

Skivrecension

Virgin/EMI
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)

Avvägningen mellan hip kontra folklig har aldrig bekymrat Salem Al Fakir. På gott och ont. Efter en första briljant soulindie-ep har han nämligen flörtat så mycket med de bredaste lagren att han nu utan ansträngning promenerar hem en melodifestivalseger. Men samtidigt kastar han sig upp i klubbpopöverraskningen Backseat på P3 Guld, och melodifestivaluppmärksamheten omsätter han i den här mörka och rätt svåra electronican med både hårda klubb- och mäktiga symfoniansatser (och en euforisk popbagatell som undantag och avrundning). 

Det är nog dags att ge upp sökandet efter logik i den här mannens karriärval, och istället konstatera att det här är hans i särklass bästa album. Men skulle han få lust överträffar han det i en handvändning.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

EMI
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007)

Man vill så gärna älska Salem al Fakir. En underfundig charm, en sprudlande talang, en genomsympatisk personlighet. Dream Girl var höstens låt med sitt egensinne och sin skönhet, estetik och känsla, soul och pop, ilsket gammal västkusthiphop-surrande synth och bombastiska pianoattacker i ett och samma fyraminuterspaket. Vi kunde inte förmå oss att sluta lyssna, och för varje gång vi hörde den skruvades ­förväntningarna på Salem al Fakirs debut­album upp en aning.

Han lever delvis upp till dem. Men bara delvis. Uddaspår som den instrumentala svenska folkvisejazzpopen Two Long Distance to Great Thoughts påminner om Jojje Wadenius och liknar inget inhemskt vi hört på mer än 30 år. Där, och i den försenade julsången Hymn, är Salem al Fakir just så nu unik som debut-EP:n fick oss att hoppas. Men vid de tillfällena fattas soulen.

Å andra sidan är Devil Look, Tell Me och ett par ytterligare genomsmarta soullåtar imponerande i sväng och autenticitet, men utan den där friska egenheten som präglade Dream Girl. Därmed blir hans slickade soul alltför utstuderat retro, för att inte säga gubbig, och Salem al Fakir får vid flera tillfällen bittert erfara att den som lutar sig för tungt mot Stevie Wonder, Curtis Mayfield, MFSB och James Jamerson riskerar att liksom bli mer Daniel Lemma än Fibes! Oh, Fibes.

Dream Girl fortsätter vara Salem al Fakirs vackraste smycke, och trots att han jobbar hårt för att skapa samma sorts guld blir det som redan Strindberg med sina alkemiska studier tvingades konstatera: mycket sällan ädelt material av simplare.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Constellation/Playground

BETYG: 4 av 6

Vi har hört beskrivningarna av Beirut som en kulturell smältdegel där arabisk tradition och nytänkande möter västeuropeisk, men den politiska situationen har gjort att det varit alltför ofta stannat vid just beskrivningar och sällan inneburit tillgång till sådana exempel på det som Fairuz och hennes son Ziad Rahbani var galjonsfigurer för under 1980-talet.

För de sex medlemmarna i Sanam finns det till exempel få spelställen hemma i Beirut, och inspelningen av deras andra album fick göras i Byblos och i Paris istället för i hemstaden. De beskriver att albumet påverkats av uppbrott och tomhet, och känslan av att ”alla lämnar Beirut” märks i ett ständigt närvarande vemod. Men ännu mer påfallande är upptäckarandan och nytänkandet.

Sanam lärde känna varandra när de backade upp Hans Joachim Irmler från Faust på en festival i Beirut för fyra år sedan, och den bakgrunden är en central referens för hur bandet låter sina västerländska influenser av kraut, rock och jazz färga in den arabiska traditionen. Traditionen hörs i långa trånande ballader som Goblin, med innerliga kärleksförklaringar, traditionella metaforer och fladdrande känslosam sång av Sandy Chamoun, som har både känsla och styrka nog i sin röst att det snart ändå är dags att ta fram de där Fairuz-jämförelserna.

Traditionen är också påfallande i hur den intensiva buzuken, ett arabiskt stränginstrument, är central i så många av melodierna, och inte minst i två texter hämtade ur den persiske poeten Omar Khayyams 1000 år gamla verser. Men till exempel Sayl Damei är inte bara tusenårig tradition utan också nutida jazzig groove, och bakom de känslosamma buzuk-tonerna i Tatayoum maler hård elektronik och intensiva slagverk.

Långa Hamam är en egyptisk folkvisa som möter ett växande elektriskt sprakande jazz- och krautcrescendo, och i inledande Hariks ställs desperata inandningar, tunga postpunkiga rytmer, elektroniskt noise och metallskrammel mot traditionella instrument och melodislingor. Mäktiga Habiban laborerar med autotune i de traditionella vokala vindlingarna, och Hadikat Al Arms med text av den libanesiske författaren Paul Shaoul börjar som med ett stilla a capella-parti innan det övergår i ett tungt larmande elektriskt sväng med dissonanser och lika mycket jazz- som krautpåverkan.

Smältdegel är bara förnamnet när Sanam vildsint blandar kulturuttryck med en upptäckarglädje som smittar av sig på lyssnaren.

Av Patrik Forshage

Den 22 september 2025

Skivrecension

Rabbit Heart

BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

The Greatest Ones Alive spelades in i Sarah MacDougalls andra hemland Kanada, men precis som med Ane Brun, Katarina Nuttall och Wendy McNeill är vi inte så nogräknade angående nationalitet när vi utser henne till en av Sveriges bästa singer-songwriters. 

Att hon turnerat med folk som Mary Gauthier och Kimmie Rhodes skvallrar om riktningen på hennes genomstarka och stundtals lätt popiga vintersånger fyllda med rootsdetaljer, och avseende röstens kvalitet och styrka kan hon tävla med båda två. Att hon är den enda artisten i Sverige – möjligen tillsammans med nämnda McNeill – som inte bara ledigt utan också trovärdigt klarar att rimma på Saskatchewan ger extrapoäng.

STAH/Versity
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2014)

Det finns ingen anledning att klandra Satan Takes A Holiday för den starka självsäkerhet de utvecklat under åren. Förbandsgig till Kiss brukar ha den effekten på band, och i Satan Takes A Holidays fall finns det utan tvekan fog för svällande huvuden. 

På deras tredje album är både tempot och den utstuderade kaxigheten uppskruvade, och swamptendenser från förr är ersatta av ett alltmer utpräglat glamrockigt tidigt 70-talssound, vilket förstärks av Fred Burmans utsökta återkommande Brian Connolly-utrop. Samtidigt är låtarna vassare än någonsin förr, och det innebär att förstasingeln Zombie Hands och strålande Pony High bara är de första av många kommande rockradiofavoriter från Animal Man Woman.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Ideal Recordings
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)

The Skull Defekts finns inte längre, men Joachim Nordwall och Henrik Rylander fortsätter att tillsammans utforska utkanterna av ljudexperimentens universum, och med Saturn and the Sun tar de laborationerna ännu längre.

Utan den taktfast markerade rytm som ofta förankrade The Skull Defects i postpunk märks kopplingarna till 60-talsexperimentalism som The Dream Syndicate tydligare, och med sin minimalistiska attityd är duons debut ofta rent transcendental i sin manifestation av kärleken till det extrema.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Daptone/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2015.)

The Dap-Kings sätt att rekonstruera soul och funk från Den Gyllene Eran är skamlös. De bemästrar alla knep och delikatesser ur både Stax- och Hi-repertoaren, och har tränat detaljer från de mer obskyra deep soul-utgåvorna tills de behärskar dem till fulländning. Ändå finns det inget inövat eller akademiskt över den retrosoul som här utgör underlag för Sharon Jones gamla kollegor numera bakgrundssångerskor från Bronx att glänsa över. Både Saundra Williams och Starr Duncan Lowe har röster som kanske inte når Ann Peebles-nivån men närapå, och inte heller mot låtmaterialet finns något att invända. Another Love Like Mine är släpigt 1971-svängig, hiten Big Wheel är rysande bra, och med utsökt blås och väl avvägda Curtis Mayfield-gitarrer i arren är Look Closer ett klassiskt soulalbum, bara drygt 40 år försenat.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Cosmos

BETYG 4 av 6

Senast Say Lou Lou släppte album var flera år före pandemin, så mycket har hunnit hända sedan dess. För tvillingarna Elektra och Miranda Kilbey-Jansson har det professionella handlat om TV-produktion snarare än musik, separat och i olika roller, och den filmiska dramaturgin märks i den distinkta uppbyggnaden av olika teman och stämningar i den här låtcykeln. Inspiration och näring till Dusts tema, både som helhet och i sina delar, kommer däremot ur systrarnas havererade privata relationer med sina respektive partners. Med utgångspunkt i dagboksnoteringar behandlar de en relations olika faser, roller och förhoppningar, och det är långtifrån en vacker historia som presenteras.

Första halvan av Dust släpptes i våras, och var särskilt sträng och oförlåtande i sin lyrik, medan de ytterligare spår som nu fullföljer verket är av mer reflekterande och som de själva menar ödmjukt introspektiv karaktär, och resultatet är moget och mångfacetterat i sitt berättande. Samma styrka och auktoritet finns i systrarnas röster och i Dusts sound och milda och till synes vänliga melodier.

Den långa listan av internationella meriterade namn som varit involverande i låtskrivande, produktion och mixning fick åtminstone den här anmälaren att befara strömlinjeformning, utslätning eller kanske spretighet, men det var en onödig oro. För Say Lou Lou håller ihop helheten till ett mycket snyggt 1990-talsinpirerat luftigt sound där akustiska gitarrer kombineras med distinkta synthar och för den eran tidstypiska beats. På samma sätt finns en klar enhetlighet i albumets mjukt vänliga och starka melodier, där Casual Man lånar någon harmoni från Everyday Is Like Sunday, utan att det stör, medan titelspåret ljudmässig blinkar i Scritti Polittis riktning. Tillsammans med avslutande In My Dreams är de några albumtoppar bland många från en duo som tagit rejäla utvecklingssteg sedan sist.

Av Patrik Forshage

Den 27 november 2024

Skivrecension

ATCO/Warner

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2008) 

Scarlett Johanssons skönhet sitter definitivt inte i rösten. Men till skillnad från de myriader av filmstjärnor och supermodeller som kastat sig in i musikbranschen före henne känner hon sina svagheter och vänder dem till sin fördel.

Dave Sitek bygger en Williamsburgh-modernt alternativ Spector-ljudvägg exakt så storslagen och stundtals atonalt vansinnig som såväl Scarletts ickeröst som skivans alla Tom Waits-covers kräver, och det ekar av såväl Grodan Kermit, Yeah Yeah Yeah’s (vars Nick Zinner gästar), Siteks eget TV on the Radio och inte minst This Mortal Coil. David Bowie, som dyker upp på två spår, har inte varit inblandad i något bättre på mycket lång tid.