Memphis Industries/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2014.)

Måhända är han lite för torrt teoretisk, adjunkt David Brewis. Men även om något groove-seminarium blir lite stelt är hans övningsuppgifter i intellektuell pop, yacht-rock och smooth falsett-soulpop enligt professor Andy Patridges läror likväl didaktiskt exemplariska – till och med mer exakta än under hans tidigare exkursioner med Field Music. För den specialintresserade finns här alltså mycket att lära, men för att han ska bli genuint folkbildande krävs en större pedagogisk passion.

Full Time Hobby/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2016)

Efter Benjamin Curtis död 2013 är det omöjligt att komma undan mytologiseringen av detta School of Seven Bells sista album. Men de slutgiltighetsstämningar och avsked vi tolkar in är bara delvis befogade. När låtarna spelades in visste han inte om sin lymfcancer. När hans kollega och livspartner Alejandra Deheza slutförde inspelningarna var han redan borta. Kanske är det i den kronologin förklaringen finns till att musiken stundtals är rentav lättsam, medan texter och utanpåverk är fyllt av djupaste sorg.

Den dramatiska och svepande synthpopen befinner sig mitt emellan New Order och Everything But The Girls klubbperiod, och Signals både adderar modernare r’n’b-element och bryter ut i svulstig stadiumsynth. Confusion som är det enda spår som helt spelats in efter Curtis fått sin diagnos är också skivans mörkaste stund. Musikaliskt placerar den sig strax intill Cocteau Twins, och den som kan undgå att beröras av den och av hela SVIIB saknar känslor.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Too Pure/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2007)

På några inledande klagosångsduetter drar Bonnie Prince Billy i sin mest uppgivna form med sig både Scout Niblett och lyssnaren i bottenlösa avgrunder. Men när hon lämnas åt sitt öde hittar hon inget som matchar duetterna. Det finns enstaka stunder av akustisk sentimental skönhet bland de rätt irriterande skrammel- och beatexperimenten, men inget som lyfter Scout Niblett från sin plats ganska långt bak i evighetskön av singer-songwriters.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(Konsertrecension, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2016)

Foto: Patrik Forshage

Hon verkar häpen och lite nervöst ursäktande över att stå på Way Out Wests största scen. Hör hon verkligen hemma här, undrar hon, och hennes mellansnack känns genomgående avsett för det intima kompisgänget över ett kafébord.

Hon berättar avslappnat och avväpnande om hur dumt det var att berätta att hon var kär i den där killen (”jag trodde att det skulle bli som en jävla Disneyfilm, men… det blev det ju inte”) och hyllar sin pappa och flera gånger sin mamma.

Det står i skarp kontrast mot den snygga och påkostade scendekoren, mot hennes majestätiska scenstil och mot ambitionsnivån där bandet kompletteras med fyra bakgrundssångerskor och en stråktrio. Men det är ett befogat tvivel angående om hon förmår fylla ut scenen som Seinabo Sey uttrycker.

Röstmässigt finns inga tveksamheter. När hon i förbigående samplar Grace Jones (som stod på samma scen dagen innan) träffar hon precis rätt. ”This is my voice, my weapon of choice” blir till ett manifest som fångar Seinabo Seys främsta styrka, för frågan är om det finns någon under festivalen som kommer i närheten av hennes röststyrka, omfång och säkerhet.

Men med ett enda album i bagaget håller inte låtmaterialet riktigt för den här storleken på framträdanden. Det uppstår longörer mellan riktigt starka låtar som Pistols At Dawn och Hard Time, och även om hennes Clean Bandit-cover Rather Be är utmärkt är det likväl utfyllnad i brist på riktigt bra eget material. På samma sätt är det med Lauren Hills Ex-Factor i duett med imponerande storasystern Fatima, liksom när Seinabo Seys tre andra bakgrundssångerskor tillåts sträcka ut sig i Who.

Så höjer hon standarden igen genom att bjuda in sina låtskrivare Vincent Pontare och Salem Al Fakir som gospelkör i Burial, och avslutar med mäktiga Younger och You, som båda kommer att överleva länge på hennes setlistor.

Innan hon vinkar farväl, påfallande tagen av det gensvar som möter henne från publiken, berättar hon att det här hennes sista framträdande på länge.
– Jag måste skriva en ny skiva, konstaterar hon.

Det har hon rätt i. Med en större repertoar att välja ur väntar betydligt större scener än Way Out West på Sveriges bästa sångerska. 

Du hittar de senaste artiklarna under pilen i sidofältet.

Du hittar de senaste recensionerna under pilen i sidofältet. 

Domino/MNW
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2002)

”Väldigt gamla och väldigt nya sånger dåligt inspelade och spelade av Louis Knox Barlow” lyder undertiteln på Lou Barlows nästa projekt efter Dinosaur Jr, Sebadoh och Folk Implosion, och mer behöver egentligen inte sägas. 

Lou Barlow ömsom sjunger, ömsom trallar och ömsom visslar 23 skissartade sånger för akustisk gitarr, som får Becks tidiga akustiska K Records-inspelningar att framstå som att de befinner sig mitt på grusvägen, medan Lou Barlow än slinker hit och än slinker dit och än slinker ner i diket. Loobiecore är ljudet av en folksångare som lika glatt sluter avtal med en Barbiedocka som med djävulen innan han slutligen verkligen imploderar.

Skivrecension

Grimble/Hemifrån
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2010.)

Som vore han utsänd av motståndarlaget gör Seth Swirsky allt för att smula sönder Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis tes om The Beatles minskande betydelse för samtidsmusiken.

Och han gör det raffinerat, med ett urval korta utsökta softpopmelodier som har det gemensamt att de aldrig söker sig direkt till den uppenbara Liverpoolkällan. Istället refererar hans 70-talspastischer med strålande vokalharmonier, elpianon och saxofonstick till alla dem som först injicerades med The Beatles-DNA, det vill säga Roy Wood, 10cc och med en underdånig hyllningssång explicit till Harry Nilsson. Och så givetvis till Wings och George Harrisons eget 70-tal. Genom att ta den omvägen till urfäderna via deras apostlar etablerar Seth Swirsky en attraktionskraft som är hyperstark även såhär 30 år after the fact.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Sex Pistols, The Clash, Ebba Grön. Några av de ikoniska banden som genom sin existens, sitt uttryck och sin kraft bidrog till att forma mig till den jag idag är har haft en märklig förmåga att fortsätta vara aktuella för pubertala ungdomar med radikala tendenser i generation efter generation långt efter min egen.

Möjligen anar det stora skivbolaget slutet på den utvecklingen nu, för inte är unga rebeller målgruppen för den här coffeetable-utgåvan för en tusenlapp. När Sex Pistols enda riktiga album fyller 35 år (är det verkligen en födelsedag som brukar firas så storslaget?) har man satsat på att prångla ut Never Mind The Bollocks, Here’s The Sex Pistols, Super Deluxe Edition, en lyxbox riktad till oss som bytt ungdomens uppror mot medelålderns och medelklassens köpkraft. 

Det har man gjort efter det noggranna avvägandet att vi såklart kommer att inse utgåvans självmotsägelse, att vi kommer att fnissa eller fnysa lite – beroende på hur vi betraktar punken och Sex Pistols roll i punken – och att vi ändå sedan kommer att slå till och köpa den. Det är ju ändå punkens ståtligaste symbol vi talar om. Det är urkunden. Och här kommer den med bifogat lullull som klistermärken, vinylsingel, inbunden klippbok och jätteaffisch (som ingen jävel kommer att sätta upp på väggen framför allt för att det skulle sabba CD-boxens andrahandsvärde), och som sista och avgörande försäljningsargument en tidigare outgiven demo av Belsen Was A Gas, med Sid Vicious på bas och Johnny Rottens röst.

Men när vi fnissat eller fnyst klart och skaffat artefakten måste vi förhålla oss till utgåvans musik, och det kommer att innebära en del vånda hur vi än vänder oss. Redan originalalbumet, som här kommer i remastrad form, ställer till problem. För oss i målgruppen, vi som var osnutna högstadieelever när Never Mind the Bollocks släpptes är den nämligen så mycket mer än bara en skiva, en samling låtar, musik. För oss kom skivan att definiera hela tonårstiden (och i många fall stora delar av vuxenlivet). Den la grunden till vår samhällsuppfattning, till våra kulturella referensramar, till vårt estetiska sinne. Den är – i mycket högre grad än någonsin The Beatles eller The Rolling Stones – något mycket större än musiken. Paradoxalt nog gör det att det är nästan omöjligt att ha synpunkter på musiken. Det vore som att recensera syret vi andas – det bara finns där omkring oss, som en grund för vår tillkomst och för vår fortsatta existens.

Men under de tre timmar som krävs för att lyssna igenom boxens tre CD-skivor blir några saker uppenbara. Den första handlar om Glen Matlock, Sex Pistols ursprungliga basist, som innan deras album kom ut redan hade fått sparken för att han ”gillade Paul McCartney” (telegrammet om det till pressen finns förstås med i den påkostade inbundna storboken som utgör merparten av boxens fysiska tyngd). Han var central i det hos Sex Pistols som ändå handlade om musik i avsevärt större utsträckning än vad framför allt John Lydon ens i sina mest (glesa) generösa stunder velat erkänna. Glen Matlock var central i merparten av Sex Pistols originalmaterial – bara tre låtar tillkom efter att han fått sparken, och ingen av dem är något att ha. Hans melodiska sätt att spela bas – tänk Paul McCartney, om du vågar – är en av tre faktorer som får Sex Pistols att sticka ut bland sina samtida, även i de fall där han inte längre fanns med vid inspelningen utan gitarristen Steve Jones dubblerade med Matlocks basmelodier. Sid Vicious? Glöm det, åtminstone musikaliskt. Det lilla av honom som går att höra på den här boxens material hade vi hellre varit utan. Trots att Glen Matlock även efter att ha blivit petad visade honom hur.

Den andra iakttagelsen – med stor sannolikhet en konsekvens av den första – är hur färdiga Sex Pistols var redan från början. Av de 12 låtar som kom att utgöra Never Mind the Bollocks låg flera klara redan 1975, och demos inspelade av Dave Goodman i januari 1976 och av Chris Spedding några månader senare utmärker sig framför allt genom att inte utmärka sig från de slutgiltigt utgivna versionerna. John Lydon byter något enstaka ord eller lägger till någon textrad, i No Feelings finns ett tidigt kort gitarrsolo som senare rensades bort, men på det hela är det som blev bandets repertoar färdigt in i minsta detalj redan från början. Faktum är det till och med låg tillgängligt för allmänheten ett par veckor innan det officiella debutalbumets release, på bootlegen Spunk med Dave Goodmans inspelningar.

Hela repertoaren, som sagt. Den var rätt begränsad. Tolv låtar på albumet alltså, och så två-tre egenskrivna singelbaksidor, plus en Stooges-cover. Och så den där nyfunna post scriptum-demon av Sid Vicious bidrag till bandet, Belsen Was A Gas, som senare kom i studieinspelad version av ett band i dödsryckningar med tågrånaren Ronnie Biggs vokala insatser. Demon är så generande dålig att ingenting försvarar dess existens, och om John Lydon verkligen var Sid Vicious vän borde han sett till att den aldrig någonsin skulle fått se dagens ljus, något som han i senare intervjuer också tillstår hade varit det rätta.

17 låtar totalt. Det är allt. Men som sagt i desto fler versioner under de tre audio-timmar som boxen tar i anspråk, varav flera i liveversioner med skitdåligt ljud, tillgängliga sedan många årtionden och med här enbart som utfyllnad. Är det deluxe-box så är det, då behövs rejält med material även om inget finns att tillgå.

Dessutom repriseras allt material ett par varv på den medföljande DVD-skivan, och det är lättare att fördra. Tre promovideos från en era innan begreppet existerade, och fragment från deras Themsen-kryssning (inklusive polisraid och Malcolm McLarens skickligt konstruerade publicitetsskapande arrestering) är en utmärkt start. Liveupptagningar från en av de Englandsspelningar de bokade under falskt namn (som en konsekvens av att vara bojkottade) är en utmärkt fortsättning. Men DVD-skivans och boxens riktiga skatt är en professionellt filmad upptagning av Sex Pistols Stockholmsspelning sommaren 1977 på ”The Happy House”, eller Glädjehuset som vi i folkmun gärna kallade det eftersom det hette så. De var på förhållandevis gott humör, de levererade en riktigt bra spelning, och Sid Vicious bevisade att han trots de uppenbara musikaliska bristerna var rätt man (eller snarare pojk) för bandet genom att definiera det ultimata rock’n’roll-utseendet avseende klädstil, mimik och arrogans.

Cash from chaos, stoltserade Malcolm McLaren när det begav sig. Idag är det inte särskilt mycket kaos kvar ens i vårt kollektiva minne av Sex Pistols, men vi har å andra sidan desto mer cash att spendera på artefakter som den här.

Never Mind The Bollocks, Here’s The Sex Pistols, Super Deluxe Edition (Virgin/EMI) finns ute nu. 

Ingrid
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2013.)

Som Logh har Mattias Friberg inte stuckit ut från mängden, men i sin nya inkarnation Shadow Shadow är det annorlunda. Hans till stora delar elektroniska musikstycken i atmosfärisk widescreen levandegörs av en lång rad imponerande röster, med Britta Persson, Nina Kinert och Sibille Attar i främsta ledet. Ibland blir det dramatiskt i överkant, med tjocka sjok av syntar och mullrande pukor, men vackra fluffigheter som Treasure Island balanserar sådana excesser väl.