4AD/Playground

BETYG 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2017) 

Låt oss hantera the Nationals sjunde album med systematik. Först behöver vi utreda att allt det vi brukar älska med bandet fortfarande finns där på plats. Alltså:

Spelar bandet fortfarande mäktig mörk och stilla rockmusik, lika klaustrofobisk som episk och med kopplingar till Tindersticks, Nick Cave och John Cale? Check.

Bygger tvillingarna Dessner fortfarande fingertoppskänsliga arrangemang med exakt användande av akustik och teknik, med luftig flygel i ena ändan och vass elektronik i andra, med tunga pukor mot lätta knackningar, med stenhårda gitarrväggar ställda mot fantasifullt klingande Fripp-finesser? Såklart.

Är Matt Berninger i form, vilket för honom är så djupt man kan sjunka i mörkret och fortfarande formulera det, med en röst som låter som att han konsekvent är både nyvaken och suicidal, och ibland dessutom folkilsk? Jajamän, djupare i sig själv och bättre än någonsin.

Finns det här dramatiska texter som helst ska hinna kontemplera (den nära förestående) döden, den havererade relationen och tröstdrickande redan innan vi hunnit fyra låtar in i skivan? Check, check och check, för vad annars skulle Matt Berninger sjunga om.

Har de låttitlar vars kolsvarta humor saknar motstycke på den här sidan Morrissey? Jamen vad sägs om Carin at the Liquor Store eller ännu bättre Dark Side of the Gym.

Så vad har då utvecklats vidare hos The National sedan Trouble Will Find Me för fyra år sedan? Inga omvälvande förändringar, men desto mer av utsökt finslipande. De har till exempel visserligen snuddat vid den här kombinationen av akustiska instrument och driven electronica tidigare. Men aldrig med den kombinationen av nerv, finess och perfekt balans som de här gör i till exempel titelspåret, i Guilty Party och i avskalade Born to Beg, där det dessutom ställs mot en mäktig men väldigt lågt mixad gospelkör.

Utflykterna går i lite vidare cirklar runt deras mörka hemmabas, i synnerhet när The System Only Dreams in Total Darkness trots titel och lyrik får dra mot luftig pop med antydan till dansrytm. I’ll Still Destroy You rusar mot ett orkestralt crescendo, medan Turtleneck – skriven två dagar efter valet och med textrader som ”This must be the genius we’ve been waiting years for/ Oh no, this is so embarrassing” är en febrigt riffande och gnisslande rocklåt av Grinderman-karaktär, full av desperation över tillståndet i nationen.

På samma sätt har The National alltid skapat ett mäktigt låtmaterial. Men här tar de ytterligare ett steg och presenterar flera omedelbara klassiker, med intensiva Day I Die och Born to Beg två av flera absoluta toppar.

Efter en så systematisk genomgång av borde det bara vara att summera. Men det finns något ytterligare i den här ekvationen, en faktor som det är svårt att lika exakt sätta fingret på och som lyfter Sleep Well Beast från att vara ett strålande album till att vara rent bedövande i sin mörka kraft och samtidigt fullständigt upplyftande i sin energi. Den avgörande faktorn handlar inte om teknik eller om strategi, den handlar om något annat, något större. ”Oh my, you’re talking to God” stönar Matt Berninger häpet i The System Only Dreams in Total Darkness, och får svaret av bandet i en munter discokör – ”I can’t explain it any other way”. Där är det förstås. The National med gudomlig inspiration är just så här bra.

Beggars Banquet/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007)

En verklig sommarskiva. För den som tänker tillbringa sommaren under täcket med telefonen avstängd, bakom neddragna persienner och med sönderslagna speglar. 

Runt New York-bandet The National är mörkret kompakt. I sina intensiva popsånger i moll, med en hel palett orkesterdetaljer, använder Matt Berninger en röst vars närmaste släkting är Tindersticks-Stuart Staples för att beskriva en tillvaro som inte erbjuder många ljusglimtar. 

Allt han älskar är förlorat, hans vänner hälsar inte när de möts, och han har svårt att överhuvudtaget koncentrera sig. De solstrimmor som ändå tränger in, i form av en försiktigt positiv trumpet eller antydan till ett muntert dragspel, drunknar snabbt i pukmuller och ödsliga pianon, och de enda simhoppen The National kommer att ägna sig åt den här sommaren sker från balkongen och rakt ut. 

Men hur gärna du än vill ha en sommar av sol, bad och drinkar kommer du inte att kunna stå emot skönheten i The Nationals sånger. Deras förra album Alligator var svåröverträffad i sitt sätt att göra pop av Leonard Cohen, F. Scott Fitzgerald och Raymond Carver, och The boxer är kanske inte lika omedelbar. Men ge den en vecka under täcket och du kommer aldrig att vilja stiga upp igen. 

Transgressive

BETYG: 4 av 6

Kan du tänka dig hur det skulle låta om Raincoats, Mögel och Jösses Flickor bildade indieband ihop, och anlitade en ung Patti Smith att läsa poesi över det mest intensiva oväsendet? The New Eves är kort sagt skitjobbiga på alla sätt man kan tänka sig, och det tänker de inte be om ursäkt för.

Deras debutalbum inleds med manifestet The New Eve, uppläst med stor dramatik till ett växande crescendo av mullrande pukor och intensiv violin. ”The New Eve is not ashamed when she bleeds”, deklarerar de, och förklarar att The New Eve inte bara äter äpplet utan också ”spits out the seeds from the fruits of the forbidden tree, and then she plants them, carefully.”

Det är en proklamation lika mycket för alla som hör dem som för den unga Brightonkvartetten själva. Violet Farrer, Nina Winder-Lind, Kate Mager och Ella Oona Russell bekymrar sig inte det minsta om konvenans eller anpassning utan sjunger och ropar ogenerat allihop, och de ger minst lika stort utrymme åt violin, cello och flöjt som åt indiebandets sedvanliga instrumentering.

I Cow Song – med kor och miljöer i videon från Ninas hemtrakter i Dalarna – vräker på med en kombination av vallsång, skev indie, stråkdrone och jublande naturreligionsritual, och hyperintensivt pådrivande Circles är ett annat exempel på hur energi är avsevärt högre prioriterad än teknik och finess. Mary väller fram som något av Sonic Youths hårdare ljudexperiment, medan Rivers Run Red har ett i sammanhanget ovanligt stelt och snyggt funkigt beat.

Musiken är egentligen bara en av många konstnärliga uttrycksformer för The New Eves, och här finns exempel spontan aktivistteater och performancekonst. På annat hål arbetar de dessutom med till exempel måleri och foto, skrivande och stickning, och att de live ofta hänfaller åt spontan ”experimentell balett” känns minst sagt logiskt. Det förstärker intrycket att The New Eve is Rising är en till stora delar spontan ögonblicksbild, och i jämförelse ett ganska tamt substitut för den liveupplevelse som The New Eves omvittnat är.

Av Patrik Forshage

Den 2 augusti 2025

Skivrecension

Cosmos
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)

Hellre än att arbeta vidare med sina begynnande framgångar på egen hand väljer Olle Nyman att förvandla The New Man från ett sidoprojekt till sitt huvudsakliga fokus. Musikaliskt gör han rätt i det, men kanske inte kommersiellt. För bandets drömska pop med inslag av psykedelia av den mer tillgängliga sorten är inte helt enkel i hur den påminner om hur mer pretentiös orkestral 60-talspop kunde låta. Ändå är den snarare imponerande än engagerande. På samma sätt är det med Olle Nymans vemodiga och vekt flexibla röst, mitt emellan Nicolai Dungers och Steve Harleys. Med sitt säregna uttryck väcker den fortfarande fascination mer än kärlek, men den har alla förutsättningar att ta The New Man till oanade höjder när låtmaterial och fokus vässats ytterligare något.

Skivrecension

Matador/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2014)

Tänk dig bandet som har obegränsad tillgång till Neko Cases unika röst, låtskrivande och engagemang. Och som landar i att hon kan få ett par leadsånguppdrag, till exempel i popbriljanta Marching Orders, men sedan får bidra enbart med hänförande andra- eller tredjestämmor. 

Och att i samma konstellation ha Destroyer-Dan Bejar som laddad vankar fram och åter i studion, redo att presentera sina bästa kompositioner, att sjunga eller vad som helst. Och som till slut får samma begränsade utrymme som Neko Case, här med War on the East Coast som klarast lysande ögonblick. 

I The New Pornographers har talangerna alltid trängts, och störst utrymme har den i jämförelse med bandkollegorna minst uppmärksammade A C Newman. Det är i sin ordning, eftersom han tillhör popmusikens absoluta aristokrati bland ännu inte tillbörligt hedrade genier som Andy Partridge, Brendan Benson och Chris Stamey.

Tror du mig inte räcker en snabb lyssning enbart på Backstairs för att konstatera att Brill Bruisers är en i raden av popharmoniska mästarprov till artefakter från The New Pornographers.

Matador/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2007)

Man måste älska ett band som i sina förebilder för en och samma låt nämner både Burt Bacharach och Subway Sect, och sedan tar tillbaka det och ber om ursäkt för sin hybris. Särskilt som jämförelsen inte alls är överord. Men den här gången är den främsta influensen för Kanadas powerpopiga allstarband nummer ett (i en sjujäkla konkurrens) utan tvekan Roy Wood och Jeff Lynne, vars ELO, Move och Idle Race de snor stråkarr, sångstil, stämsång och till och med halva låtar ifrån.

Fler bra skivor från samma människor

Zumpanu Goin’ through changes (1996)

Destroyer Streethawk: A seduction (2001)

Neko Case Blacklisted (2002) 

A C Newman The slow wonder (2004)

Destroyer Destroyer’s rubies (2006)

Matador/Playground

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003) 

The New Pornographers presenterades som en supergrupp när deras debut Mass Romantic fick världsdistribution för något år sedan. Men utanför Vancouver var bara Neko Case känd, och hennes countrykredd hade inget att göra med den popsensation som The New Pornographers överraskade oss med. 

Nu har sånt hunnit förändras, så när den numera ”hemlige medlemmen” Dan Bejar i Ballad of a Comeback Kid och Chump Change fortsätter att med Ziggy Stardust som karta göra samma brittiska upptäcktsfärder som han ägnar sig åt med sitt egna och lysande Destroyer är det inte överraskande. Bara briljant. 

Electric Versionär en skiva full av fantastisk gitarrpop, och även om The New Pornographers fokus har skiftat från Sparks till 10CC finns det utrymme för andra vägar. The New Face of Zero and One visar hur det hade låtit om Posies snöat in på 70-talsglitter istället för Big Star. 

Neko Case tar en gruvlig revanch på förra årets besvikelse Blacklisted. Som medlem i The New Pornographers slappnar hon av, och om hon lät som Kirsty MacColl på The New Pornographers debut är det nästan skrämmande här. Hade inte hennes kropp identifierats efter båtolyckan hade man med stöd i The Law Have Changed och All For Swinging You Around kunnat hävda att Kirsty MacColl levde och var piggare än någonsin.

Because/Caroline
Betyg: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2018)

Den här franska duon lider av svårartad 60-talsnostalgi, till lika delar fördelad mellan The Velvet Underground, Nancy Sinatra och Serge Gainsbourg. Det är en passion som de delar med namnkunniga kollegor som Anton Newcombe och Peter Hook, som tillsammans med flera franska kollegor gärna bidrar med sånginsatser här. Det blir väldigt stiligt och elegant, men aldrig mer än en skickligt genomförd stilövning.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Cherry Red/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2019)

Alt-countryns grundidé var att ta alla beståndsdelar ur den etablerade Nashvillecountryn, och så vrida upp volym, kraft och tempo till hårda rock- och ibland rentav punknivåer. I Kalifornien ville man dessutom gärna addera stämsång, 12-strängat och psykedeliska element hämtade från The Byrds, och ingen gjorde det bättre än The Long Ryders (som precis som förebilderna till och med lyckades byta ut ett ”i” i sitt bandnamn mot ett ”y”).

När de 30 år senare återförenar sig för ett nytt album inspelat i Dr. Dres studio i Los Angeles (fråga inte) och de gamla kollegorna The Bangles tittar förbi för lite av den där stämsången märks inget av de tre decennier som passerat sedan sist.

Fokus och skärpa är distinkt med den larmigaste What The Eagle Sees och popigare Molly Somebody som två av de vassaste låtarna. En hyllande cover av Tom Pettys Walls är, som man måste förstå, ännu bättre och tar fullständigt andan ur lyssnaren, men The Long Ryders egna låtar är generellt strålande och helt och hållet i nivå med det bandet gjorde under sin storhetstid. Det enda de borde hoppat över är den avslutande programförklaringen Psychedelic Country Soul, som känns påklistrad och övertydlig.

Skivrecension

Cherry Red/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2019)

Alt-countryns grundidé var att ta alla beståndsdelar ur den etablerade Nashvillecountryn, och så vrida upp volym, kraft och tempo till hårda rock- och ibland rentav punknivåer. I Kalifornien ville man dessutom gärna addera stämsång, 12-strängat och psykedeliska element hämtade från The Byrds, och ingen gjorde det bättre än The Long Ryders (som precis som förebilderna till och med lyckades byta ut ett ”i” i sitt bandnamn mot ett ”y”).

När de 30 år senare återförenar sig för ett nytt album inspelat i Dr. Dres studio i Los Angeles (fråga inte) och de gamla kollegorna The Bangles tittar förbi för lite av den där stämsången märks inget av de tre decennier som passerat sedan sist.

Fokus och skärpa är distinkt med den larmigaste What The Eagle Sees och popigare Molly Somebody som två av de vassaste låtarna. En hyllande cover av Tom Pettys Walls är som man måste förstå ännu bättre och tar fullständigt andan ur lyssnaren, men The Long Ryders egna låtar är generellt strålande och helt och hållet i nivå med det bandet gjorde under sin storhetstid. Det enda de borde hoppat över är den avslutande programförklaringen Psychedelic Country Soul, som känns påklistrad och övertydlig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage