Columbia/Sony
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2017)
När Adam Olenius inleder Shout Out Louds femte album – det första på fyra år – med den hitvänliga refrängen ”This is just the beginning, this is just the start” kan det betraktas som ett ställningstagande och en manifestation. Trots konsekvent starka album genom åren har popularitetskurvans tillväxt kommit av sig, och frågan är vilken relevans Shout Out Louds har idag.
Men med en självklar rättframhet använder de Ease My Mind till att med självsäkerhet, finess och möjligen en viss återgång till de tidiga årens mer rudimentära popklädnad radda upp en lång räcka smarta poplåtar med både mild drömsk mildhet och hitpotential. Paola, White Suzuki, No Logic, Oh Oh – enskilt och tillsammans överbevisar de mer än väl eventuella tvivlare.
Detaljfinishen är anmärkningsvärd, ibland med en ensamt ekande maraccas-effekt, ofta med gnistrande klara gitarrer, med ett effektivt användande av Bebban Stenborgs kontrasterande vokala inpass, och i inledningen till den Abba-pop som är titelspåret och hennes leadsångtillfälle till och med med en citar.
”Just the beginning”, alltså? Nja, kanske inte. Den där febriga entusiasmen och nyförälskade lusten som var så påfallande när Shout Out Louds faktiskt debuterade fattas, men å andra sidan använder de all sin samlade erfarenhet för att göra ett sammansatt och högkvalitativt popalbum. Det är tillräckligt för att motivera en fortsättning så lång och spännande som de själva väljer.
Bud Fox/BMG
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)
Shout Out Louds värld är mycket begränsad. Den ryms i en garderob som balanserar på kanten av stup, och rymmer förutom bandet själva enbart en grupp småknubbiga pojkar med slarvigt läppstift och nogsamt bångstyrigt hår.
Inte bara uptempopopen i dur, kontrasterat mot sorgsna relationstexter, eller den envisa och allom närvarande pigga synthen som klämmer dit melodistämmorna är noggrant byggda enligt originalritningar från Fiction Records, Adam Olenius sång leder inte sällan till rena Sikta mot stjärnorna-effekter, men hans Robert Smith-imitation är så jublande bra att det inte gör något alls.
Shout Out Louds hämtar sina melodier och sin frasering uteslutande ur en liten del av The Cures 25-åriga katalog, nämligen de inställsamt poppiga 80-talshitsen. Men dessa hanterar de å andra sidan felfritt med en osviklig hitkänsla, och med sådana små förändringar i originalmaterialet att Robert Smith ger upp alla stämningsansökningar och istället släpper sin egen katalog remastrad på SACD mitt i all uppståndelse.
Bara två gånger vågar sig Shout Out Louds ut ur garderoben, först för ett gitarrsolo i There’s Nothing och sedan för en försiktig sångfrasering i Wish I Was Dead, men de ger sig inte av långt utan stannar båda gångerna hos J Mascis, en annan auktoriserad Robert Smith-fanatiker.
En så osjälvständig skiva borde förstås inte rendera ett högt betyg. Men Howl Howl Gaff Gaff är en uppseendeväckande samling potentiella hits, där debutsingeln 100º och nya singeln Shut Your Eyes får vanligtvis sansade människor att trä neonfärgade strumpor över sina händer i pur glädje, och dessutom har sällskap av lika sprudlande The Comeback och My Friend and the Ink on His Fingers, för att nämna några. Med Shout Out Louds entusiasm och stora popkänsla fastnar alla berättigade fnysningar om plagiat i näsan, sånt kommer de att ha lämnat bakom sig på nästa jublande popskiva.
New West/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2017)
Så vad skiljer en käck samling covers från det äkta paret Michael Trent och Cary Ann Hearst från ett motsvarande erbjudande från vilket tight amerikanskt barband som helst? Genomförandemässigt inte mycket alls, faktiskt. Det är kött-och-potatis-habilt och stadigt rätt igenom, med bara någon överentusiastisk dikeskörning i tolkningar av Chuck Berry och The Clashs Death or Glory.
Men med sin status i americanavärlden har parets inbjudningar att gästsjunga inte fallit på hälleberget, så Rhett Miller, Brandi Carlile och John Moreland bidrar alla med utmärkta insatser. Det som till slut höjer kvaliteten över genomsnittet är John Fullbright i en utsökt Cohen-tolkning, och inte minst kombinationen när obegripligt underskattade Nicole Atkins tar Concrete Blondes ljuvliga Joey till nya höjder.
Skivrecension
New West/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2017)
Så vad skiljer en käck samling covers från det äkta paret Michael Trent och Cary Ann Hearst från ett motsvarande erbjudande från vilket tight amerikanskt barband som helst? Genomförandemässigt inte mycket alls, faktiskt. Det är kött-och-potatis-habilt och stadigt rätt igenom, med bara någon överentusiastisk dikeskörning i tolkningar av Chuck Berry och The Clashs Death or Glory.
Men med sin status i americanavärlden har parets inbjudningar att gästsjunga inte fallit på hälleberget, så Rhett Miller, Brandi Carlile och John Moreland bidrar alla med utmärkta insatser. Det som till slut höjer kvaliteten över genomsnittet är John Fullbright i en utsökt Cohen- tolkning, och inte minst kombinationen när obegripligt underskattade Nicole Atkins tar Concrete Blondes ljuvliga Joey till nya höjder.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
PNKSLM
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2018)
Sex låtar på en knapp halvtimme. Det är inte mycket, men efter fem års ökenvandring är varje livstecken från Sibille Attar en ovärderlig gåva. Och egentligen är det ju inte kvantitet vi längtat efter utan hennes typiska kvaliteter, och de finns här i överflöd.
Sibille Attar har en röst som vid första anblicken låter fullständigt klar och transparent, men som gömmer drama och komplexitet. Detsamma gör hennes låtar. Lika omedelbar som inledande I Don’t Have To är, lika träffsäkert fångar hennes upprepning av ordet ”claustrofobic” stämningarna i Same Old Heartbreak. Med samma spännvid fortsätter det sedan, ibland klingande orkestrerat, ibland vidlyftigt psykedeliskt och ibland hårt tillbakapressat, och med texter som matchar känslokasten.
Med Paloma’s Hand visar Sibille Attar att hon inte bara har en landets viktigaste sångröster, utan att hon dessutom är en av våra mest spännande producenter. Så nu kan vi väl ändå börja hoppas på en tätare skivsläpp?
Archer/Import
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2003)
Att påstå att Sid Selvidge är obskyr vore en kraftig underdrift. Någon kan ha skymtat hans namn på Alex Chiltons Like Flies on Sherbert, en skiva som enbart gamla Bottle-Ups-medlemmar på fyllan skulle beteckna som världens förmodligen bästa någonsin. Någon annan kan ha stött på honom via Jim Dickinson och deras gemensamma hobbyband Mudboy and the Neutrons hemma i Memphis. Men för de allra flesta är han fortfarande en hemlighet, och kommer så att förbli.
Enligt principen ”skäm inte bort dem med mer än ett album varje decennium” släppte Sid Selvidge i tysthet sitt femte album i våras – det var ju ändå tio år sen sist – och först nu har något enstaka importexemplar hittat hit. I rättan tid, när samlingen Country Got Soul just väckt en ny generation för Tony Joe White, Charlie Rich och Dan Penns vita sydstatssoul.
Jim Dickinsons lågmälda produktion, och båda gentlemännens söner i bandet, gör rättvisa åt Sid Selvidges tenor, som med sin försiktiga falsett definitivt befinner sig däruppe bland de främstas. Do I Ever Cross Your Mind är lika vacker som Dan Penns finaste soulballader, och när han tar sig an Eddie Hinton – mannen som Otis Redding hyrde in för att lära sina barn sjunga – i Every Natural Thing behöver han alls inte skämmas. Lite country yodel på Pickin’ Petals och Jimmie Rodgers Hobo Bill kompletterar bilden, och till och med Long Black Veil, som Johnny Cash gjort till sin, lyckas han med försiktigt gitarrplockande göra något eget och unikt av.
Sid Selvidge lär fortsätta att leva sitt liv i obskyritet, och vara ganska tillfreds med det. Men finsmakarna är honom på spåren.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Drag City/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008.)
Att döma av David Bermans dova tilltal borde han vara en dysterkvist. Men mitt i misären är han lika skojfrisk som Howe Gelb, och han delar dessutom dennes fria förhållningssätt till lofi-americana. Därför har en Maher Shalah Hash Baz-cover samma självklara existensberättigande som en hyllning till Aloysius, Bluegrass Drummer och en rehab-skildring maskerad till ett ode över dystra jukeboxar.
Glassnote/Border
BETYG 5 av 6
Hyllningsalbum är alltid en tveksam historia och sällan något som man har anledning att ägna tid eller pengar, om man inte är komplettist avseende någon av de medverkande artisterna. Grundtipset är därför alltid att avvakta eller stå över. Det gäller inte Silver Patron Saints, som är ett givet och självklart inköp. Det finns tre skäl till det, två synnerligen starka och ett svagare.
Det ena är Jesse Malins låtar, 27 stycken här, där de bästa är i den rockmuiskens trasiga New York-romantiks absoluta toppskikt, och de sämsta faktiskt inte så mycket lägre.
Det andra är de medverkande artisterna. Med den här uppställningen är chansen att din favoritartist är med visserligen stor, men det är inte artisternas namnkunnighets skull du vill ha Silver Patron Saints. Det är för att nästan alla levererar på toppen av sin förmåga, och absolut ingen underpresterar eller slarvar. Bruce Springsteen till exempel, som tar sig an Jesse Malin-pärlan She Don’t Love Me Now med samma soulambition som han gjorde med gamla covers på sitt senaste album, men med avsevärt större träffsäkerhet. Med fet orgel och Bruce Springsteen nära mikrofonen låter det genuin Muscle Shoals.
Lucinda Williams tillsammans med Elvis Costello är en mycket lyckosam konstellation där hennes ärriga röst märkt av år och erfarenheter bärs fram av hans skolade vibrato strax där bakom. The Pogues gamla basist Cait O’Riordan (eller Rocky som hon kallar sig offentligt numera) gör en hjärteknipande tolkning av Jesse Malins hyllning till en sjuklig Shane MacGowan, en text som låter som den handlar om Jesse Malin själv nu. Tommy Stinson som sluter cirklar genom att göra The Mats-fanet Jesse Malins bästa låt Riding on the Subway till renodlad The Replacements-rock. Dinosaur Jr:s Brooklyn låter som Dinosaur Jr brukade låta för sådär 30 år sedan, och det kan man ju inte invända mot. Alejandro Escovedo, The Hold Steady, Ian Hunter, Spoon, en skitförbannad Willie Nile och ännu argare hardcore med Agnostic Front. Counting Crows har väl ingen tänkt på under de senaste 20 åren, men i Oh Sheena är de ett mäktigt rockband med Faces-nyanser.
Jo, det finns tråkigare stunder, beroende på dina preferenser, men fans av till exempel Jesse Malins generationskamrat Billie Joe Armstrong blir säkert inte besvikna på hans adrenalinstinna Black Haired Girl, trots att den understryker skillnaderna mellan den här sortens finesslös muskelrock och Jesse Malins egen romantiska och mångdimensionella variant av samma genre. Även om sådana bidrag inte rör undertecknad till starkare känslor är det ändå påfallande hur precis alla medverkande artister utan undantag hedrar låtarna och därmed Jesse Malin. Ingen låter sitt ego svälla eller arrangemangen spåra snett på bekostnad av låt.
Låtmaterial är det första skälet till givet inköp, alltså, och de medverkande artisterna både till namn och till prestation det andra skälet. Då återstår bara det tredje skälet. Sedan Jesse Malins ryggradsstroke för snart ett och ett halvt år sedan får han betala sin behandling, sin rehab och all daglig hjälp ur egen ficka, eftersom han är född i ett land utan allmän sjukförsäkring. Vad vi kan bidra med för att göra hans tillvaro dräglig och hjälpa honom att återhämta sig ska vi förstås göra.
Men hjälpviljan är egentligen ett onödigt skäl. För den musikaliska kvaliteten på Silver Patron Saints är sådan att den hade varit ett givet inköp även om alla pengarna hamnade i fickan på en kärnfrisk och stinkande rik sjukhusägare i New York – så bra är det.
Patrik Forshage
20 september 2024
Curation/Border
BETYG: 4 av 6
Nej, något Teenage Fanclub är inte det här unga New Orleans-bandet. Men i stunder som Age of Infamy de är tillräckligt nära för att vara ett bra surrogat med sitt andra album, efter att ha bytt label från debuten på Third Man till Beachwood Sparks etikett Curation. I den miljön finner de sig väl tillrätta med sin återhållsamma och stilfulla kombination av stämsångsbriljerande 60-talsjangle från den amerikanska västkusten – tänk Love – med klassisk och väl avvägd cosmic american countryrock.
Av Patrik Forshage
29 april 2025
Skivrecension
NEG/BonnierAmigo (Senare Universal)
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2004.)
Silverbullit har låtit var och en som vill lyssna förstå att orsaken till att de inte slagit lika stort som kompisarna i Soundtrack of Our Lives är att deras gamla skivbolag inte satsade tillräckligt. Visst kan man beskylla skivbolag för mycket, men det är nog inte hela sanningen.
En bidragande orsak kan vara att Silverbullit är svårtillgängliga. Där Soundtrack of Our Lives kan appellera till var och en som gillar ett traditionellt tungt sound kombinerat med smarta lätt psykedeliska rocklåtar måste man hos Silverbullit ta sig igenom tjocka lager av larm och mer eller mindre kontrollerat oväsen för att upptäcka att låtarna är minst lika smarta. Som i Buddy, tydligen en cover av en obskyr singel av Nya Zeeländska Snappers, som vältrar sig fram med en Suicide-stämning i orgeln och mangel som mer än antyder att delar av bandet lyssnat för mycket på norsk dödsmetall.
Det betyder nu inte att Silverbullit saknar sinne för skönhet. Även det som först verkar vara ogenomträngligt bröl visar sig efter några lyssningar gömma små unika och vackra väsen i form av små slingor, ljuva stämningar och sköra melodier, som smygande Call It In. Allt det där som Lou Reed fortfarande försöker inbilla oss skulle finnas på Metal Machine Music. Nu är det inte i första hand där Silverbullit hämtar sin inspiration. Spacemen 3 finns som alltid någonstans i bakgrunden, medan förra skivans illavarslande Doors-antydningar tack och lov är borta, och den omtalade bodymusic-flingen har inte heller lämnat djupare avtryck. Synthiga Boof vill vara DAF men låter mer Bronski Beat, vilket inte behöver vara av ondo. Oftare vilar Ian Curtis skugga tungt över Simon Ohlssons sång, som i vemodiga Run. Till och med Sundsvalls 80-talshjältar Brända Barn går att spåra i Blood, som för övrigt hette Blood of Christ ända tills även Silverbullit förstod att det var en skrattretande pretto-titel och kortade den, en vecka innan releasedatum. Till skivbolagets tydliga irritation.
Men även om kärleken mellan Silverbullit och deras skivbolag verkar bräcklig får man söka orsakerna till uteblivna kommersiella framgångar på annat håll än i bolagens lanseringsstrategier. Silverbullits kärlek till monotoni, mörker, mangel och atombomber skulle vara svårlanserat för varje skivbolag, hur vacker och tilltalande den kärleken i sin kärna än är.
(Fotnot 2024. När Arclight äntligen får återutges 20 år senare har det gamla skivbolaget köpts upp av Universal, som tycker att Silverbullit är tillräckligt lättillgängliga för en stiligt lyxig lyxig dubbel på grå vinyl, nu med bonusspåret Orion Part II)