EMI/Capitol
BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)

Lika överväldigande som I Am Shelby Lynne var, lika välpolerad och tillintetgörande anpassad var uppföljaren Love, Shelby. Det var två album vars titlar sa en hel del om graden av hennes engagemang, först personligt och sedan avmätt distanserat. 

Självrannsakande Identity Crisis, vacklande mellan tvivel och hopp, mellan utåtagerande och introspektion, mellan lekfulla pastischer och personlig rannsakan, har en lika passande titel. Ibland assisterad av varma keyboards från Little Feats Bill Payne, men oftast helt på egen hand utforskar Shelby Lynne både sitt inre och sina rötter. 

Hon beskriver många av låtarna som pastischer, men trots att hon leker Les Paul och Mary Ford – med stor framgång – på Baby och Patsy Cline – inte lika övertygande – på Lonesome är hon hela tiden så personlig att man känner sig inbjuden för förtroliga samtal över ett glas vin hemma i hennes soffa. Där berättar Shelby Lynne försiktigt om sina tillkortakommanden och sina glädjeämnen. Inledande Telephone är briljant med sitt mycket sparsmakade arrangemang och sitt bittra självförakt, och sedan bjuder hon generöst på både jazz, blues, rock och olika former av country eller flörtar med Chet Baker i I Will Stay. 

Shelby Lynne är underhållande och förtroelig, och trots att det blir lite påträngande jobbigt där i soffan när hon i sin nedstämdhet slår fast obehagliga sanningar som ”If I were smart, I wouldn’t have a heart” vill man ändå aldrig resa sig och gå hem.

Everso/Playground
BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2011)

Från Johnny Cashs mamma (som hon gestaltade i Walk the Line) förväntar man sig traditionalism, och Shelby Lynne hänfaller åt både lugnande vaggsånger och dobro-detaljer. Men framför allt är hon en balladsångerska, och i det är hon beredd att ta till allt från rökig afterhours-jazz till popknep. Ibland blir det väl tillrättalagt, men inte ens i de mest kulissartade schablonmiljöerna missar ett fullblodsproffs som Shelby Lynne att reta tårkanaler.

Cooking Vinyl/VME
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2002.)

Spiral Scratch. Där började och slutade en saga om en relation som hade kunnat bli hur spännande som helst. Howard Devoto hoppade av Buzzcocks efter deras första EP, och åstadkom en fantastisk saga med Magazine istället. Visserligen fortsatte Pete Shelley att styra Buzzcocks i rätt riktning, men urpunkare och arkivarier har aldrig slutat spekulera – vad hade hänt om Howard Devoto och Pete Shelley hade hållit ihop?

Nu får vi skuggan av ett svar. Men Buzzkunst är trots namnet förstås inte en fortsättning på världens bästa punk-EP, en tillbakagång till sådan estetik vore otänkbart för Howard Devoto. Därför är det desto mer förvånande att skivan istället är en direkt fortsättning på hans senaste band Luxorias andra och sista skiva från 1991.

Efter de stela och okänsliga synthexperiment den präglades av, redan då tio år för sent, drog sig Howard Devoto tillbaka för att arbeta i en fotoaffär, och svor på att aldrig mer göra en skiva. Tyvärr är det just hans comeback och återföreningen som är sensationen. Lika glad som man blir över att åter höra Devotos röst, lika deppig blir man över att paret inte brytt sig om att skriva låtar eller att byta ut sina analoga synthar eller sina burunditrumloopar. Pete Shelley fortsätter parallellt med Buzzcocks, och Howard Devoto har inte sagt upp sig från fotoaffären. Klokt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Östgöta Tonarkiv

BETYG: 3 av 6

”I’ll never play the U S of A” konstaterar Shitbaby Mammals i Carnegie Hall, och förklarar krasst orsaken med sina egna begränsningar – ”I’m a mediocre musician, a family man”.

Well, ja och nej. Shitbaby Mammals kommer aldrig att turnera USA, det är sant. Men inte för att de skulle vara mediokra. Tvärtom gör av-och-på-Linköpingsbandet rätt strålande glammig powerpop med intensitet som påminner om ibland Redd Kross och ibland Sators skärpa för 35 år sedan. Deras melodier är distinkta, deras Thin Lizzy-gitarrsolon glänsande och deras texter har hela tiden en självironisk glimt i ögat när de samlar hockeybilder, njuter skräckfilmen Halloween 3 eller hyllar förlösningen i att ställa sig på den lokala karaokescenen.

Men inte ens med de styrkorna blir det några resor över Atlanten för Shitbaby Mammals, och det beror på att Joakim Ejdeholm sjunger de smarta engelskspråkiga texterna med östgotsk språkmelodi och ett svengelskt uttal, som stör så mycket att det drar ned betyget minst ett steg. Powerpop på svenska är en bristvara, av outgrundliga anledningar, och om Shitbaby Mammals hade gjort exakt samma sak på sitt modersmål hade de inte bara gjort en kanonskiva utan dessutom varit banbrytare. Nästa gång? 

Av Patrik Forshage

17 juni 2025

Skivrecension 

Pnkslm

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2020)

Efter två album som duo med studioinspelade distinkta låtar först i emo-genren och sedan i klassiskt amerikansk alternativtradition ihop med Melvins är ShitKid tillbaka där allt började, åtminstone delvis. När årets liveplaner effektivt stoppades var Åsa Söderqvist åter ensam ShitKid, och även om hennes nya GarageBand-inspelningar inte har ett fullt så egensnickrat demo-sound som hennes tidigaste EP-skivor (på väg att åter släppas på vinyl innan årsskiftet) är det ändå en tydlig återgång jämfört med de senaste studioalbumen.

Hon hävdar visserligen att det här är hennes popskiva, med utpekade influenser från både Britney och Tove Styrke, men av sådant hörs inte mycket. Möjligen ett lite tyngre beat i två av albumets höjdpunkter, Time to Waste och Dying to, som båda dessutom adderar sina elektroniska dimensioner utan att kompromissa med ShitKids vanliga treble-gitarrer och cymbalmangel.

– Jag gillar att göra saker på fel sätt, konstaterar hon i pressmaterialet, och det avskalade, skeva och kantiga har alltid passat henne utmärkt. I Dream Sequence till exempel markerar trumbreaket gång på gång traditionell rockförlösning, men det stoppas envist och bestämt av Åsa Söderqvist som hellre fortsätter smyga och krångla.

ShitKid gör det aldrig lätt för sig i sina krumsprång och vägval. För lyssnaren innebär det ständig dramatik, och det tackar vi för.

Pnkslm

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2019)

Den där DIY-känslan som varit så central på ShitKids tidigare inspelningar är numera ett minne blott. Så här konventionell har vi aldrig förr hört Åsa Söderqvist, som nu har adderat Lina Ericsson från Matriarkatet till sitt tidigare soloprojekt. De arbetar med ett komplett rockband, och med två-tre riffande gitarrer och en tung rytmsektion blir det klassisk glamrock och powerpop av alltihop, konsekvent med high school-tema i texterna. 

Det låter som en lekfull version av tidiga Sahara Hotnights eller Redd Kross – hårdrocksinfluenser som ibland är lite aviga, idel smarta popmelodier i botten, fina vokalstämmor och en stenhård punkattityd- och med en fyndig variant av The Ramones klassiska ”I don’t wanna”-temat (här avseende att gå på skolbal) som pricken över i. Hur skulle det kunna vara något mindre än strålande?

Pnkslm

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2020)

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.

ShitKid har aldrig brytt sig om sociala normer, lika lite som de bryr sig om rutiner eller förväntningar, ens sådana som de skapat själva. Självklarheter som att man mitt i en våg av internationell uppmärksamhet inte plötsligt byter språk från engelska till svenska struntar de fullständigt i. Att man inte förväntas släppa ett album med bara 14 minuter ny musik rör dem inte i ryggen, eller att dessa 14 minuter repriseras i två uppsättningar låtar där den enda skillnaden är att sången ena gången är lagd på engelska och andra gången på svenska.

Det där att som ungt argt band arbeta tillsammans med skränlegender som The Melvins och Butthole Surfers är måhända mer comme-il-faut, men då förväntas det unga bandet agera respektfullt och ödmjukt och inte som här skita fullständigt i legendernas synpunkter och bara utnyttja deras stenhårda riffande. Särskilt inte när det unga bandet på det sättet omedelbart är vassare och mer distinkt än de gamla veteranerna faktiskt någonsin varit.

Och då har vi inte ens börjat resonera om vilket textinnehåll och språkbruk som är förväntat och socialt accepterat, och som absolut inte rymmer texter om vådliga bilfärder med ”tio hunkar som får plats där bak, jag kanske plockar upp en kille till”, som på skivans i hård konkurrens starkaste spår Örnar över Amerika. Sådant går helt enkelt inte för sig.

Som om ShitKid skulle bry sig. 

Drag City/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008.)

Att döma av David Bermans dova tilltal borde han vara en dysterkvist. Men mitt i misären är han lika skojfrisk som Howe Gelb, och han delar dessutom dennes fria förhållningssätt till lofi-americana. Därför har en Maher Shalah Hash Baz-cover samma självklara existensberättigande som en hyllning till Aloysius, Bluegrass Drummer och en rehab-skildring maskerad till ett ode över dystra jukeboxar.

Drag City/Border
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)

Silver Jews-turné? Håll inte andan. David Berman uppträder som Silver Jews mer sällan än han släpper skivor. Tanglewood Numbers är hans första sedan fantastiska Bright Flight för fyra år sedan, och det något utdragna milleniefirandet – fyra år – och tillhörande detox är bara halva förklaringen.

Vill du höra David Berman live är du hänvisad till någon av hans poesi- eller prosaläsningar, eftersom hans fokus ligger på författarskapet. Men även om han kommenterar andra sångares poesi (Jeff Tweedy och Billy Corgan) i allt annat än smickrande ordalag – ”det är som när fotbollsspelare på 70-talet började ta balettlektioner” – går inte det spegelvända resonemanget att föra tillbaka på David Berman. 

Visserligen har Silver Jews alltid varit mycket mer konventionellt och lättillgängligt än vad kultryktet velat göra gällande, men så här enkelt har det aldrig varit. Tonen sätts omedelbart med rättfram rock och till och med en lättfattlig refräng i Punks In The Beerlight, där bara den flummiga gitarren, som låter Stephen Malkmus men faktiskt är Will Oldhams, avslöjar den underliggande galenskapen. I’m Getting Back Into Getting Back Into You, med Bobby Bare Jr i bakgrunden, låter just som Will Oldham. Men som en munter Will Oldham. Om det går att föreställa sig. 

Så fortsätter det, med smidiga låtar fyllda av vridna detaljer. I den hårdföra vagabondballaden Farmer’s Hotel skorrar Malkmus gitarr fint, medan den lysande betitlade How Can I Love You If You Won’t Lie Down är snygg pop, med trummor och bakgrundssång som både Meg White och till och med Moe Tucker hade varit stolta över. Snabba Sometimes A Pony Gets Depressed låter som Lou Reed hade kunnat göra om han återfunnit låtskrivargåvan intill – håll i hatten – en hel låda humor. 

När två egensinniga skruvade hjältar som Howe Gelb och David Berman släpper skivor samma månad är det tidig julafton för oss som gärna firar högtiden på ett sätt som vid första anblicken kan verka traditionellt.

Glassnote/Border

BETYG 5 av 6

Hyllningsalbum är alltid en tveksam historia och sällan något som man har anledning att ägna tid eller pengar, om man inte är komplettist avseende någon av de medverkande artisterna. Grundtipset är därför alltid att avvakta eller stå över. Det gäller inte Silver Patron Saints, som är ett givet och självklart inköp. Det finns tre skäl till det, två synnerligen starka och ett svagare.

Det ena är Jesse Malins låtar, 27 stycken här, där de bästa är i den rockmuiskens trasiga New York-romantiks absoluta toppskikt, och de sämsta faktiskt inte så mycket lägre. 

Det andra är de medverkande artisterna. Med den här uppställningen är chansen att din favoritartist är med visserligen stor, men det är inte artisternas namnkunnighets skull du vill ha Silver Patron Saints. Det är för att nästan alla levererar på toppen av sin förmåga, och absolut ingen underpresterar eller slarvar. Bruce Springsteen till exempel, som tar sig an Jesse Malin-pärlan She Don’t Love Me Now med samma soulambition som han gjorde med gamla covers på sitt senaste album, men med avsevärt större träffsäkerhet. Med fet orgel och Bruce Springsteen nära mikrofonen låter det genuin Muscle Shoals. 

Lucinda Williams tillsammans med Elvis Costello är en mycket lyckosam konstellation där hennes ärriga röst märkt av år och erfarenheter bärs fram av hans skolade vibrato strax där bakom. The Pogues gamla basist Cait O’Riordan (eller Rocky som hon kallar sig offentligt numera) gör en hjärteknipande tolkning av Jesse Malins hyllning till en sjuklig Shane MacGowan, en text som låter som den handlar om Jesse Malin själv nu. Tommy Stinson som sluter cirklar genom att göra The Mats-fanet Jesse Malins bästa låt Riding on the Subway till renodlad The Replacements-rock. Dinosaur Jr:s Brooklyn låter som Dinosaur Jr brukade låta för sådär 30 år sedan, och det kan man ju inte invända mot. Alejandro Escovedo, The Hold Steady, Ian Hunter, Spoon, en skitförbannad Willie Nile och ännu argare hardcore med Agnostic Front. Counting Crows har väl ingen tänkt på under de senaste 20 åren, men i Oh Sheena är de ett mäktigt rockband med Faces-nyanser.

Jo, det finns tråkigare stunder, beroende på dina preferenser, men fans av till exempel Jesse Malins generationskamrat Billie Joe Armstrong blir säkert inte besvikna på hans adrenalinstinna Black Haired Girl, trots att den understryker skillnaderna mellan den här sortens finesslös muskelrock och Jesse Malins egen romantiska och mångdimensionella variant av samma genre. Även om sådana bidrag inte rör undertecknad till starkare känslor är det ändå påfallande hur precis alla medverkande artister utan undantag hedrar låtarna och därmed Jesse Malin. Ingen låter sitt ego svälla eller arrangemangen spåra snett på bekostnad av låt.

Låtmaterial är det första skälet till givet inköp, alltså, och de medverkande artisterna både till namn och till prestation det andra skälet. Då återstår bara det tredje skälet. Sedan Jesse Malins ryggradsstroke för snart ett och ett halvt år sedan får han betala sin behandling, sin rehab och all daglig hjälp ur egen ficka, eftersom han är född i ett land utan allmän sjukförsäkring. Vad vi kan bidra med för att göra hans tillvaro dräglig och hjälpa honom att återhämta sig ska vi förstås göra. 

Men hjälpviljan är egentligen ett onödigt skäl. För den musikaliska kvaliteten på Silver Patron Saints är sådan att den hade varit ett givet inköp även om alla pengarna hamnade i fickan på en kärnfrisk och stinkande rik sjukhusägare i New York – så bra är det. 

Patrik Forshage

20 september 2024