(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september, då också med intervju med Salla om Redline, skriven av Maja Bredberg)

Elektra, Stax, Metronome, Stiff, Factory, ZTT, Sarah, Creation och Def Jam. Det är exempel på etiketter som under sina glansdagar inte bara fungerade som kvalitetsgaranter, utan som dessutom enbart genom sina namn tillförde en romantisk lyster som gav etiketternas skivor en extra dimension och kvalitet. I en skivbransch där det mest högfrekventa ordet är ”krishantering” borde enligt logiken sådana entusiastinitiativ vara utdöda sedan länge. 

Men fortfarande finns det entusiaster som inte bara startar och driver skivetiketter för att ge ut den musik de brinner för, utan som också gör det med en sådan envishet och kvalitet att de gör samma sorts avtryck på sin samtid som de gamla kvalitetsetiketterna. 

Nöjesguiden har talat med ett par av de småbolag som bäst har nått ut, och dessutom med Klas Lunding som i dagarna återupplivar efterpunkens första svenska konnässöretikett Stranded.

Daptone Records

Brooklyn

Gabe Roth, även känd som Bosco Mann, är jordens coolaste typ. Basisten, låtskrivaren och den obestridlige bandledaren i Sharon Jones & The Dap-Kings lutar sig nöjt tillbaka och småler. Solglasögonen sitter kvar, trots halvdunklet, och det är egentligen ointressant att han bär dem för att skydda sina ögon efter en olycka – det är effekten som är det viktiga. 

Vid sin sida har han Neal Sugarman, som är saxofonist i The Dap-Kings och ledare för funkbandet Sugarman 3. De är flitigt anlitade sessionsmusiker, framför allt kända för Rehab med Amy Winehouse, Lily Allen och diverse andra Mark Ronson-produktioner, men mest av allt är de skivbolagsdirektörer. Tillsammans driver de Brooklynetiketten Daptone Records, som kontinuerligt förser oss med den djupaste groove man kan önska sig. 

–Egentligen är det samma jobb, att spela och sprida musik, resonerar Gabe Roth. Genom att driva Daptone kan vi kontrollera vår musik hela vägen, och det ger oss stor frihet. Tanken var ju inte att driva skivbolag. Men i slutet av nittiotalet fanns det ingen marknad alls för nya soulband, så enda chansen att ge ut en skiva – som var den enda chansen att kunna skaffa spelningar – var att ge ut den själva. 

–Men från början var det mer lukrativt att sälja skivorna som om de vore nyutgivningar, märkte vi snabbt, konstaterar Neal Sugarman. 

En av de första skivorna på Gabe Roths första etikett Desco, något år innan Daptone, hette The Revenge of Mister Mopoji och presenterades som ett soundtrack till en blaxploitation/kampsportsfilm från det tidiga sjuttiotalet.

–Vi mötte sådana där sura skivhandlare som ville förhandla ner sitt inköpspris, berättar Gabe Roth. ”Nja, jag har original-utgåvan hemma, jag vet inte.” 

–Haha. Och ett antal som kunde berätta att de hade en gammal VHS-kopia av filmen hemma.

–Det var flera som sa så, nickar Gabe Roth. Men roligast av allt var en universitetsetnolog som intervjuade oss om afrobeatbandet Antibalas, som kommer från Brooklyn. Han förklarade att han inte bara hade vår skiva med dem hemma utan också bandets ännu mer obskyra första afrikanska album. Så redogjorde han noga för hur de hade utvecklats mellan de skivorna. 

–Det var fult, men det var enda sättet att sälja soul på den tiden. Lee Fields singel, till exempel, där Sharon Jones sjunger bakgrund, gick inte att sälja för en dollar till skivaffärerna så länge vi berättade att det var en nyutkommen soulsingel. Men när vi blev frustrerade och smutsade ner dem med lite sand på etiketten kunde vi sälja dem som begagnade, för 30 dollar styck eftersom de var rare grooves. 

–Och när folk väl hade gillat musiken i flera veckor och förstod att det var ett nytt band kunde de ju inte gärna backa, myser Neal Sugarman. 

Nu är Daptone en väletablerad etikett med en egen fanskara. 

–Fördelen med att ha en väl inarbetad label är att den uppfattas som en kvalitetsstämpel, menar Neal Sugarman. Folk som gillar Sharon Jones köper ett nytt album med The Budos Band för att det är samma skivetikett. 

–Det gör att vi är väldigt försiktiga, för att inte säga konservativa, resonerar Gabe Roth. Vi måste vara noga med etikettens stämpel, och det innebär att det finns massor med musik som vi aldrig kommer att ge ut. Vi gick inte in i det här för att bli stjärnor, och definitivt inte för att bli rika. Mycket hellre är vi bäst på att sälja 1 000 exemplar av de allra bästa skivorna, hellre än att sälja hundratusentals dåliga skivor. Amy Winehouse? Den är okej, men jag hade aldrig accepterat att ge ut hennes skiva på vår etikett.

Inte?

–Aldrig. Vi sysslar inte med pop. 

Istället för 10 miljoner Amy Winehouse-skivor har de skeppat djupt imponerande 100 000 exemplar av en skiva med Sharon Jones, en 53-årig sångerska som från början beskylldes för att vara ”för gammal” och ”för svart” för att ha i musikbranschen att göra. 

–Det leder till att storbolag som Atlantic börjar anlita oss som experter och konsulter, ler Gabe Roth ironiskt. Vi får mer och mer med dem att göra, och varje gång går jag därifrån med en stor tacksamhet att vi inte behöver vara inblandade i deras business med musiken vi älskar.

Atlantic vänder sig till er för experthjälp? Visst är det lite ironiskt, med tanke på att Atlantic var etiketten som vågade ge ut Ray Charles, Aretha Franklin och all ursprunglig rhythm’n’blues?
–Jo. Men Atlantic har inte folk som bröderna Ertegun eller Arif Mardin kvar längre.

Stranded 

Stockholm

Klas Lunding startade etiketten Stranded i slutet av 1970-talet, och hittade efter några tidstypiska punksinglar sin identitet som elegansens högborg, mitt emellan ekonomitänkande storbolag och musikrörelsens ideologiskt styrda skivbolag. 

–Det var ju mitt i punken, som hade som sin grundläggande idé att man gjorde något själv. Jag hade snöat in på att ha ett skivbolag ända sedan jag var 14–15, så det var ganska givet. Jag var mer intresserad av musik än av politik, och eftersom skivbolag som krävde att man skrev under ett socialistisk manifest var de enda alternativen till storbolagen fanns det ett utrymme. 

Med Lustans Lakejer, Reeperbahn och Mauro Scoccos Ratata som galjonsfigurer blev Stranded en av de första svenska skivetiketterna efter punken som gick från att vara en entusiastetikett till att bli en konnässöretikett. De stod för en viss estetik, en viss typ av uttryck, och blev på ett sätt viktigare än artisterna. Stod det Stranded på etiketten köpte man skivan, även om man aldrig hade hört talas om vare sig Johan Vävare eller dennes konstiga gästsångare Tomas Di Leva. 

–Jag vet inte om det var någon medveten strävan, även om vi intresserade oss för en viss sorts artister. Men det är klart, som skivköpare hade jag ju den relationen till en massa små bolag. Stiff, Chiswick, Korova, Factory, ZTT. Det var starka varumärken. 

Klas Lunding betraktar dagens entusiast-etiketter med stort intresse. 

–På ett sätt finns det likheter med när jag startade Stranded. Det är ett intressant dödläge idag, liksom då, där de stora bolagen inte riktigt har presenterat sina framtidsvisioner. Jag tror att vi är väldigt nära en legal lösning, till exempel via Spotify och liknande, som gör att inspelad musik inte längre kommer att finnas i fysisk form. Det ska bli spännande att se vad det innebär för små skivetiketter. Jag tror att de kommer att fortsätta att finnas i minst samma utsträckning.

Hur långt tålamod behöver man ha om man startar en sådan etikett?

–Menar du ekonomiskt? Långt. Men man startar ju inte en sådan etikett för att tjäna pengar, man gör det av passion. Sedan gäller det att komma ut. Salazarbröderna till exempel lägger ju upp massor av sina grejor gratis. 

Nu har Klas Lunding tillsammans med Isse Samie skakat liv i Stranded-etiketten igen, som en underetikett till Universal och Håkan Hellström som första släpp. Med sådan backning går det inte att kalla det en entusiastetikett den här gången. Men kanske en etikett för finsmakare? 

–Det var egentligen slumpen att Stranded blev återupplivad. Den fanns ju där att använda, och den sammanfattade en ambition som jag och Isse med sitt Dolores alltid haft. Men vi vill inte vara lika specialiserade den här gången. Skivbolag som Island och American kommer närmare vår tanke, med bredd och ändå alltid kvalitet.

Har du några råd till den som startar en liten skivetikett idag?

–Försök låta bli att spendera så mycket pengar. När Stranded startade var ju punkens anda att man gjorde allt själv, inspelningar, omslagsdesign, marknads-föring, och det var tur. Tänk småskaligt – det skulle vara mitt råd. Och det andra skulle vara att inte tänka så mycket överhuvudtaget utan bara köra!

Daptone släpper den ena mäktiga soul- och funkskivan efter den andra, senast Sharon Jones och The Budos Band. Deras afropopband Antibales är husband i den nya Jay-Z-producerade Broadwayshowen Fela, om Fela Kutis liv. 

Anna Järvinen, Graveyard och Jay-Jay Johanson är höstens Stranded-releaser efter Håkan Hellström. Och så kanske ett återförenat Lustans Lakejer?

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2009)

Foto: Tova Mozard

–Menar du att Skriet skulle glida runt på en räkmacka? Men så är det väl inte? Jag har ingen känsla av att vara etablerad musiker. Jag känner inga ”musiker” eller någon i musikbranschen.”

Isak Sundström verkar lite provocerad över förslaget att han och Jacob Frössén, som tillsammans utgör Skriet, kanske hade lättare att fånga skivbolagens och riksmedias uppmärksamhet, eftersom vi redan visste vilka både Isak (till vardags i Pascal) och Jacob (som gjorde En film om Olle Ljungström) var. För faktum är att få band bokas till festivaler innan de spelat sitt första gig och sedan begår live-debut framför stora delar av Sveriges media-jetset och enstaka My Bloody Valentine-medlemmar.

–Vi hade inte planerat att spela live först, förklarar Isak. Men sedan började vi spåna på att göra en riktigt storslagen show. Kanske inte som Joe Labero, för han är en vidrig person, men åt det hållet. Vi gick runt i partyaffärer och letade rekvisita, men det gick väl sådär.

–Och så blir det bara lavalampor i alla fall, när vi jagar mäktiga Tesla-effekter, suckar Jacob.

–Det värsta var att spelningen avbröts, precis innan vår sista låt. Vi hade spelat för länge, men inte mer än kanske två minuter, och så plötsligt märkte vi att våra ljud inte kom ut, och att de hade satt på någon loungetechno istället. Det var obehagligt, vi blev så jäkla förbannade – det var ju ingen klubb utan något diskotek vi var på.

Diskoteksmiljön är avgjort inte den bästa för Skriets avskalat desperata new wave-låtar. Smått fantastiska Fåglarna gjorde en del väsen av sig i våras, och på deras album finns låtar som till och med är bättre. Särskilt Ben & Hjärta, som med omkvädet ”Kvar är bara hjärtat och skelettet” skulle kunna vara en programförklaring för Skriets musik.

–Det har vi ju inte tänkt, ler Isak, men det är ju verkligen kul att du uppfattar Skriet på det sättet. Jag hade aldrig sjungit innan jag kom med i Pascal, och där har det ju handlat mera om att skrika. Så det är först nu jag har fått pröva att sänka röstvolymen. Det är skönt. Men jag älskar ju att skrika också, jag till och med längtar.

–Det måste vara skönt att få sjunga istället för att skrika, nickar Jacob.

–Utan att på minsta sätt göra anspråk på att låta ens i närheten så är Roy Orbison en förebild. Jag kan inspireras av känslan i hans röst. Större delen av hans familj dog ju, det var väl därför han lät som han gjorde, säger Isak.

Men musikaliskt låter Skriet mycket mer åttiotal, i brytningen mellan postpunk, pop och ursynth. Inte helt olikt Olle Ljungströms gamla Reeperbahn, faktiskt.

–Det finns mycket bra musik från den eran som nog påverkat oss, sånt jag gillade som barn och har återupptagit idag, instämmer Isak. En personlig favorit är bortglömda Tredje Mannen, fast han sjunger lite jobbigt. Jag gillade mycket punk, som Misfits, och rockabilly också. Jag hade en period när jag lyssnade på mycket hårdrock och metal, och någon flisa från det lever väl också kvar. Men vi vill ju verkligen inte låta nostalgiska. 

Metalflisorna är inte hörbara för undertecknad. Men uppenbarligen för andra.

–Lustigt, vi fick mail från basisten i ett av landets mer kända metalband. Han undrade om vi behövde en basist, eftersom han skulle vilja spela något lugnare musik. Vi kände oss väldigt hedrade.

–Men det finns något sorts hotfullt muller hos oss också. Vi lovade att höra av oss om vi skulle behöva en basist, konstaterar Jacob. Samtidigt är det vi två som är Skriet, och andra får gärna hjälpa till när vi bestämmer det.

Utgångspunkten för Skriet var dock inte en gemensam musikaliska idé. Den har vuxit fram allteftersom. Grunden för Skriets tillkomst handlade istället om en ömsesidig känsla av att de skulle kunna trivas ihop.

–Ja, skrattar Jacob. Vi satte ju inte in en annons efter varandra, direkt.

–Vi började ungefär för två år sedan, i Jacobs vindsutrymme. Det var inte särskilt glamoröst. Jacob drack te, jag drack kaffe.

–Det var rätt odramatiskt, faktiskt, nickar Jacob. Jag hade bara en golvpuka hemma, så då fick det bli den. Sen blev det lite av en regel att inte använda ett vanligt trumset med hi-hat, virveltrumma och cymbaler.

–Vi hade en gammal italiensk synth, och ett reverb som vi använde på precis allting. Med ett enkelt dataprogram spelade vi in lite grand där med, men vi hade ingen idé om att starta band. Vi ville bara spela in tillsammans för att det var kul. Men sedan fick Daggan på skivbolaget Novoton höra det och tyckte att det lät bra. Då blev det lite mer av det.

Och mer lär det bli, efter det debutalbum som finns ute i dagarna, och kommer att ligga högt på mången topplista när vi summerar året 2009. Möjligen kan du till exempel ha turen att höra Skriet live här eller där i höst.

Novoton/BonnierAmigo

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)

”Kvar är bara hjärtat och skelettet”. En fullt adekvat beskrivning av de avskalade sångerna Isak Sundström (till vardags i Pascal) sjunger, och samtidigt en spöklik bild. Men inte det enda spöklika med Skriet. 

Duons andra halva är nämligen samme Jacob Frössén som låg bakom den underbara dokumentären om Olle Ljungström tidigare i år, och som uppenbarligen tog över några av Olles demoner. 

Skriets ångestladdade och stickande pop har precis den sortens nonchalanta desperation kombinerat med en klockren popådra som präglade Reeperbahns första trevande steg. Vackrare och mer hjärtskärade kan det inte bli.

Så Länge Skutan Kan Gå
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2012.)

Låt inte Anders Alexanders bakgrund i Alice in Videoland påverka dina förväntningar – Slangbellas täta punk är något helt annat. Den intensiva rocken med ogenomträngliga gitarrväggar tillsammans med ett klädsamt vemod och desperata texter på skånska verkar i en tradition som Garbochock grundade och som sedan envist levt vidare, senast via Andreas Söderlund, och den är svåremotståndlig. Extra plus dessutom för att skivan har en behändig totallängd på 24 minuter – den här sortens högenergiska attacker passar bäst i små doser.

Daptone/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2015)

Att det framgångsrikt går att förena julsånger med soul och funk har till exempel James Brown och Al Green för länge sedan bevisat, och vilka bättre än retrosoulens drottning och hov Sharon Jones & The Dap-Kings är skickade att göra samma sak idag? Deras högtidsalbum börjar mycket riktigt strålande med först intensiva 8 Days (of Hanukkah) och sedan den ett par år gamla Ain’t No Chimneys in the Projects.

Men bjällror är inte ett särskilt själfyllt instrument, och när bandet fastnar i de mest uttjatade klyschorna dör entusiasmen. Just Another Christmas Song är just som titeln beskriver bara ännu en återanvändning av de mest frekventa julfraserna, och precis som nämnda föregångare blir det riktigt illa när de fyller ut med standards. Silent Night som långsam old school-rhythm’n’blues är en idé som inte funkar ens på pappret, Funky Little Drummer Boy är allt annat än funky och en ösig White Christmas i Tina Turners tidiga 70-talsstil är så utstuderad att det är generande.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Jagjaguwar/Playground

BETYG 4 av 6

När den andra skivan samma månad hämtar inspiration från Eurythmics kan man a) ana en trend, b) glädjas åt att den inte alls är så obehaglig som hade kunnat anas, och c) i fallet Sharon Van Etten bli väldigt överraskad.

Men inledande Live Forever är bara ett av många exempel på hur Sharon Van Etten och hennes turnéband – för första gången med redan i låtskrivarfasen – tar sin utgångspunkt i gammal elektronisk pop, och den är karaktäristisk för albumet i allt utom att den faktiskt är ett av få tillfällen där arrangemanget så sakteliga tillåts dra i den americanariktning vi tidigare associerat med Sharon Van Etten. I efterföljande Afterlive avblåses allt americana för en biblisk There Must Be An Angel-ballad, och sedan är det 1980-tal så gott som genomgående.

Indio och I Can’t Imagine (Why You Feel This Way) är smart och underhållande topplistepop från då, och för att ingen årtionde-tvekan ska råda slänger de rekvisita i form av några New Order-basslingor och Talking Heads-citat i Somethin’ Ain’t Right.

I Southern Life (What It Must Be Like) går de hela vägen till drömsk Sioxsie-goth. Sådana mörkare stämningar präglar också den vackra avslutningen I Want You Here där Sharon Van Etten lägger bort nya falsettmanér för att istället bli nära och allvarlig och sikta mot hjärtat på ett album som i övrigt konsekvent siktar mot topplistor.

Av Patrik Forshage

10 februari 2025

Skivrecension

Domino Playground
Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2011)

Under det sena sextiotalet såg alla artister det ekonomiska i att casha in med minst ett julalbum (ganska mycket som under det tidiga 2010-talet, faktiskt). När M Ward och Zooey Deschanel ordnar sitt eget bidrag till genren bör det dock snarare ses som ännu en detalj i deras pågående 60-talsestetiska installation. 

Det är mer avskalat än på duons två tidigare album, med huvudsakligen enbart en akustisk gitarr bakom Zooey Deschanels allt mer stilsäkra röst, och det deras version av Baby It’s Cold Outside brister i avseende spänning jämfört med tidigare mästarpar som Ella Fitzgerald/Louie Jordan och Ray Charles/Betty Carter tar de lätt igen i lekfullhet, genom ett enkelt rollbyte där hon blir förföraren och M Ward den som oroar sig för sitt rykte. Skaffa och sortera in på hedersplats intill Phil Spectors julalbum.

Skivrecension

Columbia/Sony
Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2014)

På sitt fjärde fullängdsalbum tillsammans med M Ward är det tydligare än tidigare att Zooey Deschanel agerar chanteuse snarare än är sångerska. Med tretton standards från kompositörer som Goffin/King och Bacharach/Arlen och från inspelningar av Frank Sinatra och från Ella Fitzgerald med Louis Armstrong är det ett kostymspektakel paret uppför, men det gör ingenting. Deras varma framföranden med gott om stråkar och annat smaskigt är nämligen fyllda av vördnad och kärlek, och deras följsamma sätt att ta sig an i synnerhet Dusty Springfields Stay Awhile är delikat.

Skivrecension

Columbia/Sony

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2017)

När Adam Olenius inleder Shout Out Louds femte album – det första på fyra år – med den hitvänliga refrängen ”This is just the beginning, this is just the start” kan det betraktas som ett ställningstagande och en manifestation. Trots konsekvent starka album genom åren har popularitetskurvans tillväxt kommit av sig, och frågan är vilken relevans Shout Out Louds har idag.

Men med en självklar rättframhet använder de Ease My Mind till att med självsäkerhet, finess och möjligen en viss återgång till de tidiga årens mer rudimentära popklädnad radda upp en lång räcka smarta poplåtar med både mild drömsk mildhet och hitpotential. Paola, White Suzuki, No Logic, Oh Oh – enskilt och tillsammans överbevisar de mer än väl eventuella tvivlare.

Detaljfinishen är anmärkningsvärd, ibland med en ensamt ekande maraccas-effekt, ofta med gnistrande klara gitarrer, med ett effektivt användande av Bebban Stenborgs kontrasterande vokala inpass, och i inledningen till den Abba-pop som är titelspåret och hennes leadsångtillfälle till och med med en citar.

”Just the beginning”, alltså? Nja, kanske inte. Den där febriga entusiasmen och nyförälskade lusten som var så påfallande när Shout Out Louds faktiskt debuterade fattas, men å andra sidan använder de all sin samlade erfarenhet för att göra ett sammansatt och högkvalitativt popalbum. Det är tillräckligt för att motivera en fortsättning så lång och spännande som de själva väljer.