Fat Possum/MNW
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)
63 år gammal är Solomon Burke en legend. Som sjuåring kallades han ”The Wonderboy Preacher” i sin lokala kyrka, och när han började spela in sekulära skivor på Atlantic 1960 var han redan ett stort namn i gospelvärlden. Rolling Stones lånade Everybody Needs Somebody to Love, och till och med Otis Redding satt vid hans fötter för att lära sig Down In the Valley.
På senare år har Solomon Burke återvänt till kyrkan, så när lilla Fat Possum lyckas övertyga honom att spela in en soulskiva blev de alldeles till sig. Lika entusiastisk blev producenten Joe Henry, som snabbt bestämde sig för att han ville kombinera en ljudbild någonstans mellan The Bands Music From the Big Pink och Sam Cookes Night Beat med ett stjärnuppbåd specialinbjudna låtskrivare. Inga små pretentioner.
Men tyvärr lägger pretentionerna krokben för Solomon Burke. Inledande Don’t Give Up on Me snuddar vid hans forna storhet. Så är den också skriven av Dan Penn, som låg bakom några av Solomon Burkes viktigaste 60-talslåtar. Elvis Costellos specialskrivna The Judgement, byggd på just Dan Penns kompositionsteknik, blir inte lika kul. Osvängigt, var ordet.
De flesta låtskrivarna har varit lata och letat upp någon gammal oanvänd låt på botten av skrivbordslådan. Brian Wilson hör till den kategorin, liksom Bob Dylan. Van Morrisons båda bidrag kan du höra (i sämre versioner) på hans egen nya skiva, och Tom Waits har släppt 40 bättre låtar de senaste månaderna.
Trots stjärnuppbådet – eller kanske på grund av det – är det bara med nöd och näppe som Solomon Burke lyckas ro det här projektet i hamn. Bara Nick Lowe når upp till de gamla hjältarna. Hans The Other Side of the Coin, om konflikten i en Guds man som också råkar vara en ökänd soullegend, hjälper oss att se var obalansen i skivan uppstår: Bland alla beundrande bidragsgivare är det Brother Rudy Copeland, organist i Solomon Burkes församling, och gästande Five Blind Boys of Alabama som räddar skivan, och som visar att vi i sekulära kretsar behöver Solomon Burke mer än han behöver oss.
Shout! Factory/Playground
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008)
Slentrianmässigt kommer många att hylla även Solomon Burkes tredje album efter comebacken. Det är ju snällt, men den välvilligheten bidrar också till att devalvera värdet av inspelningarna från den era när han faktiskt var en naturkraft.
Numera får han till ett och annat sångpålägg, men rösten är långtifrån sin storhets dagar, och värre är att han är helt i händerna på de yngre beundrare som vill sola sig i titanens glans. Eric Clapton och Ben Harper hoppas att han ska lyfta dem till någon form av genuinitet, men resultatet blir det motsatta, trött, vitt och välpolerat.
Ear Music/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2010)
Det har gjorts poänger angående att Nothing’s Impossible rymmer Solomon Burkes första och sista samarbete med den nästan lika legendariska (och strax efter inspelningen avlidne) Hi-producenten Willie Mitchell. Ingendera soullegend verkar dock ha sett inspelningar som något annat än ännu en dag på jobbet.
I ett par slowmotionballader finns visserligen den numera 70 år fyllda mannens mäktighet kvar. Men betydligt oftare är parets pastischer på sig själva bara utslätade och ointressanta, och absolut ingenting skulle ens övervägas för enderas framtida antologier. Som hälsodeklaration och metod att hålla Solomon Burke aktuell för fortsatta veteranturnéer som ett sätt att få ihop till brödfödan fungerar dock skivan utmärkt, och det kan väl vara gott nog?
Polyvinyl/Dotshop.se
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2006.)
I Am Warm and Powerful hade kunnat vara Someone Still Loves You Boris Yeltsins programförklaring. Utan undanflykter förklarar de att de inte kommer ut särskilt ofta och inte har så bra koll, ”but at least we got each other”.
Genom sina flaskbottnar till glasögon har de studerat popmusikens grundläggande beståndsdelar med all den grundlighet som man kan förvänta sig av småstadens värsta nördar, som fnissande över en folköl drömmer om filmstjärnor (Gwyneth) och hittar på lustiga bandnamn. Det är alldeles uppenbarligen fullt tillräckligt för att kunna knåpa ihop de mest fantastiska popmelodier vi hört sedan Posies glansdagar, med fin stämsång och en och annan kaxig gitarr.
Med de vänner Someone Still Loves You Boris Yeltsin har bland amerikanska bloggare, independent-press, Death Cab For Cutie- och Shins-medlemmar lär de snart kunna utropa sig som det bästa bandet på hela Weller Street i Springfield, Missouri, snarare än det tredje bästa som de idag skryter om på hemsidan.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Polyvinyl/Dotshop.se
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008)
I rättvisans namn borde powerpop med sina omogna solskensrefränger och obekymrade kombinationer av flerstämmiga vokalharmonier, åtminstone någon av dem pre-målbrott, och obstinata gitarriff vara den eviga och ultimata tonårsmusiken. Att dagens slynglar talar om genren som något urbota gubbigt för frimärksamlare, överliggare och gammpojkar som vill samlas för att jämföra skivnummer och rabbla Raspberries-referenser beror i bästa fall på ungdomligt oförstånd och i värsta fall på degenerationsprocesser.
Och trots att fler och fler i efterföljande generationer randiga skjortor, nu till och med Someone Still Loves You Boris Yeltsin, verkar ha gett upp hoppet och blandar sina klockrena upptempolåtar med inskjutna lite mer stillsamma popsånger är vi fortfarande en grupp trogna som är beredda att satsa åtminstone en del av folkpensionen på att powerpopen är nästa stora trend.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Thirty Tigers
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2017)
Jay Farrar var snabbare än Jeff Tweedy ur startblocken efter Uncle Tupelo, och hans första skivor med Son Volt slog allihop Wilcos tidiga alster på fingrarna. Men i samma takt som Wilco hittade sitt unika uttryck tappade Farrar sitt fokus, och enstaka oregelbundna toppar räckte inte långt för att upprätthålla intresset.
På Son Volts första album på fyra år har inspirationen återvänt, mycket tack vare att Jay Farrar har upptäckt blues och behandlar den med samma nyfikenhet som Uncle Tupelo brukade ta sig an country. Grundiakttagelsen är att ju naknare musiken är desto effektivare fungerar det. Som den ruffiga elektriska gitarren i Cherokee St’s countryblues och den milda steelgitarr som får The Storm att låta som en viskande Daniel Lanois-inspelning. Samma associationer väcks i sorgset vackra Cairo and Southern. Lost Souls väsnas mycket mer och för tankarna till när Farrar en gång i tiden förvandlade Stooges till altcountry, och den hotfulla och ödsligt ekande Threads and Steel hade Johnny Cash älskat att sätta tänderna i mot slutet av sitt liv.
23 år efter deras separation är det förstås orättvist att jämföra dem med varandra, men den som inte kan motstå frestelsen konstaterar att Son Volt fortfarande är långtifrån lika omtumlande nyskapande som Wilco. Men med Notes of Blue hittar Jay Farrar ett stabilt fotfäste som ger förhoppningar om en spännande fortsättning.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Luxury
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2012)
Dubbelrecension med Johannes Vidén & Bluebird Association – Frid över en stjärna som föll
Sensationella Johannes Vidén är på många sätt en gammal man i en ung mans kropp. Hans musikaliska förebilder är en samling gubbar där Willy DeVille och Springsteen är juniorer, och hans lyriska förebilder heter Harry Martinsson och Hjalmar Bergman (den sistnämnda får en direkt hyllning i Jag och Bergman). Mäktiga Självsabotören skapade svallvågor av känslor redan för ett par år sedan, och när här har den sällskap bland annat av lika starka Det kommer ordna sig.
Hans absoluta antites är Skansros. Där croonern Johannes Vidén klär stora och genuina känslor i litterär dräkt vältrar sig Skansros i storslagna monologer och svårmodigt poserande utan minsta substans. Ofta låter det som ett allra första tillfälle för gymnasiepoeten Felix Andersson att pröva sina oredigerade texter (”När jag gick hem grät jag och var kär. Gjorde du också det?”) mot bandets mer habila soulpåverkade indiepop, för att sedan fullständigt strunta i hur illa de skaver mot varandra. Då är Morrissey och Broder Daniel lååångt borta.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2009)
Foto: Tova Mozard
–Menar du att Skriet skulle glida runt på en räkmacka? Men så är det väl inte? Jag har ingen känsla av att vara etablerad musiker. Jag känner inga ”musiker” eller någon i musikbranschen.”
Isak Sundström verkar lite provocerad över förslaget att han och Jacob Frössén, som tillsammans utgör Skriet, kanske hade lättare att fånga skivbolagens och riksmedias uppmärksamhet, eftersom vi redan visste vilka både Isak (till vardags i Pascal) och Jacob (som gjorde En film om Olle Ljungström) var. För faktum är att få band bokas till festivaler innan de spelat sitt första gig och sedan begår live-debut framför stora delar av Sveriges media-jetset och enstaka My Bloody Valentine-medlemmar.
–Vi hade inte planerat att spela live först, förklarar Isak. Men sedan började vi spåna på att göra en riktigt storslagen show. Kanske inte som Joe Labero, för han är en vidrig person, men åt det hållet. Vi gick runt i partyaffärer och letade rekvisita, men det gick väl sådär.
–Och så blir det bara lavalampor i alla fall, när vi jagar mäktiga Tesla-effekter, suckar Jacob.
–Det värsta var att spelningen avbröts, precis innan vår sista låt. Vi hade spelat för länge, men inte mer än kanske två minuter, och så plötsligt märkte vi att våra ljud inte kom ut, och att de hade satt på någon loungetechno istället. Det var obehagligt, vi blev så jäkla förbannade – det var ju ingen klubb utan något diskotek vi var på.
Diskoteksmiljön är avgjort inte den bästa för Skriets avskalat desperata new wave-låtar. Smått fantastiska Fåglarna gjorde en del väsen av sig i våras, och på deras album finns låtar som till och med är bättre. Särskilt Ben & Hjärta, som med omkvädet ”Kvar är bara hjärtat och skelettet” skulle kunna vara en programförklaring för Skriets musik.
–Det har vi ju inte tänkt, ler Isak, men det är ju verkligen kul att du uppfattar Skriet på det sättet. Jag hade aldrig sjungit innan jag kom med i Pascal, och där har det ju handlat mera om att skrika. Så det är först nu jag har fått pröva att sänka röstvolymen. Det är skönt. Men jag älskar ju att skrika också, jag till och med längtar.
–Det måste vara skönt att få sjunga istället för att skrika, nickar Jacob.
–Utan att på minsta sätt göra anspråk på att låta ens i närheten så är Roy Orbison en förebild. Jag kan inspireras av känslan i hans röst. Större delen av hans familj dog ju, det var väl därför han lät som han gjorde, säger Isak.
Men musikaliskt låter Skriet mycket mer åttiotal, i brytningen mellan postpunk, pop och ursynth. Inte helt olikt Olle Ljungströms gamla Reeperbahn, faktiskt.
–Det finns mycket bra musik från den eran som nog påverkat oss, sånt jag gillade som barn och har återupptagit idag, instämmer Isak. En personlig favorit är bortglömda Tredje Mannen, fast han sjunger lite jobbigt. Jag gillade mycket punk, som Misfits, och rockabilly också. Jag hade en period när jag lyssnade på mycket hårdrock och metal, och någon flisa från det lever väl också kvar. Men vi vill ju verkligen inte låta nostalgiska.
Metalflisorna är inte hörbara för undertecknad. Men uppenbarligen för andra.
–Lustigt, vi fick mail från basisten i ett av landets mer kända metalband. Han undrade om vi behövde en basist, eftersom han skulle vilja spela något lugnare musik. Vi kände oss väldigt hedrade.
–Men det finns något sorts hotfullt muller hos oss också. Vi lovade att höra av oss om vi skulle behöva en basist, konstaterar Jacob. Samtidigt är det vi två som är Skriet, och andra får gärna hjälpa till när vi bestämmer det.
Utgångspunkten för Skriet var dock inte en gemensam musikaliska idé. Den har vuxit fram allteftersom. Grunden för Skriets tillkomst handlade istället om en ömsesidig känsla av att de skulle kunna trivas ihop.
–Ja, skrattar Jacob. Vi satte ju inte in en annons efter varandra, direkt.
–Vi började ungefär för två år sedan, i Jacobs vindsutrymme. Det var inte särskilt glamoröst. Jacob drack te, jag drack kaffe.
–Det var rätt odramatiskt, faktiskt, nickar Jacob. Jag hade bara en golvpuka hemma, så då fick det bli den. Sen blev det lite av en regel att inte använda ett vanligt trumset med hi-hat, virveltrumma och cymbaler.
–Vi hade en gammal italiensk synth, och ett reverb som vi använde på precis allting. Med ett enkelt dataprogram spelade vi in lite grand där med, men vi hade ingen idé om att starta band. Vi ville bara spela in tillsammans för att det var kul. Men sedan fick Daggan på skivbolaget Novoton höra det och tyckte att det lät bra. Då blev det lite mer av det.
Och mer lär det bli, efter det debutalbum som finns ute i dagarna, och kommer att ligga högt på mången topplista när vi summerar året 2009. Möjligen kan du till exempel ha turen att höra Skriet live här eller där i höst.
Novoton/BonnierAmigo
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)
”Kvar är bara hjärtat och skelettet”. En fullt adekvat beskrivning av de avskalade sångerna Isak Sundström (till vardags i Pascal) sjunger, och samtidigt en spöklik bild. Men inte det enda spöklika med Skriet.
Duons andra halva är nämligen samme Jacob Frössén som låg bakom den underbara dokumentären om Olle Ljungström tidigare i år, och som uppenbarligen tog över några av Olles demoner.
Skriets ångestladdade och stickande pop har precis den sortens nonchalanta desperation kombinerat med en klockren popådra som präglade Reeperbahns första trevande steg. Vackrare och mer hjärtskärade kan det inte bli.
Så Länge Skutan Kan Gå
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2012.)
Låt inte Anders Alexanders bakgrund i Alice in Videoland påverka dina förväntningar – Slangbellas täta punk är något helt annat. Den intensiva rocken med ogenomträngliga gitarrväggar tillsammans med ett klädsamt vemod och desperata texter på skånska verkar i en tradition som Garbochock grundade och som sedan envist levt vidare, senast via Andreas Söderlund, och den är svåremotståndlig. Extra plus dessutom för att skivan har en behändig totallängd på 24 minuter – den här sortens högenergiska attacker passar bäst i små doser.