Virgin
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2003)

Ibland finns det inget annat än klyschor att ta till. I den stora förälskelsen är alla ord för små utom de största. Som att hoppet återvänder, och att musiken läker alla sår. Och precis som vanligt krävs det en självuppoffrande ung Messiasgestalt för att befria oss, en person som tar på sig vår sorg och oro för att erbjuda tröst och lycka i gengäld. En person som med öppna ögon och rak rygg går ett tragiskt öde till mötes, och som tar till både receptbelagda mediciner och andra substanser för att kunna bära bördan. Luke Steele är 23 år och kommer från Perth i Australien.

Men röstmässigt härstammar han i rakt nedstigande led från Gram Parsons och ännu mer från det lika självförbrännande popgeniet Peter Perrett. Luke Steeles simpla och självklara popsånger och ballader är så geniala att man måste undra var de gömt sig för att undvika att ha blivit skrivna tidigare. De förhåller sig inte till Velvet Underground, som några förletts att tro, utan till Modern Lovers tidiga försök att härma mörk New York-rock. Men precis som Jonathan Richman har Luke Steele alldeles för mycket medfödd poptalang för att kunna gräva ner sig i referenser, eller för att låta trender dölja egensinnet.

Trots några countryarrangemang som känns påklistrade, trots att Mercury Rev-stråkar och stora körer placerar The Sleepy Jackson i det fack som är månadens smak finns det inget som kan dölja det faktum att Luke Steele skriver låtar att döda för, och att han har alla möjligheter att bli en av decenniets viktigaste sångare. Om han överlever.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Control Freak Kitten
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2015)

Den svenskamerikanska trion ledd av Simon Stålhamre har redan hunnit väcka en hel del uppmärksamhet internationellt. Det är inte konstigt. Hans personligt innerliga och androgyna röst, nära Neil Youngs falsett eller Jonathan Donahue i Mercury Rev, är passionerad på gränsen till desperat. ”Beat me senseless, cause I long to be touched”, sjunger han i Trenches, och med samma hjärtskärande allvar listar han sedan banala livsönskningar i Palm Trees. På några ställen är han nära att tappa taget, särskilt i den hädiska avslutningsmarschen Here’s to Violence, men med Small Feets musikaliska stabilitet – lugnt, vackert och i låtar som Backwards Falconer refrängstarkt – behåller han balansen på årets mest överraskande starka svenska debut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Domino/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2005)

Dimman lättar. Utan parenteser runt sitt artistnamn har Bill Callahan hittat tillbaka till den koncentration som under några år fattats på Smogs allt rutinmässigare skivor. Nu väljer han de enklaste ackorden och skruvar ner volymen så att den försiktiga men suggestiva akustiska gitarren och de nästan ohörbara trummorna knappt går att ana. På skivans bästa spår The Well adderar han dessutom en entonig fiol, och musiken blir en folkvariant av Velvet Underground. 

Med en röst som en vacklande blandning mellan Laurie Anderson, Howe Gelb och Will Oldham reciterar han viskande sina små berättelser och vardagsbetraktelser. ”She said I had an ego on me/The size of Texas/Well I’m new here and I forget/Does that mean big or small?”, grubblar han i I’m New Here, och tidigare skivors flabbiga vitsar är ersatta av aforismer (”God is a word, and the argument ends there”) och oneliners så många och slagkraftiga att Oscar Wilde och Jonathan Swift hade blivit avundsjuka. ”Is there anything as still as sleeping horses”, frågar han sig i avslutande Lou Reed-iga Let Me See the Colts. Det skulle möjligen vara en Smog-skiva isåfall.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Anti-/Playground

BETYG: 5 av 6

Katie Crutchfield känner vi som Waxahatchee, och älskar innerligt. Hennes tvillingsyster Allison Crutchfield har väckt nästan lika varma känslor med sitt Swearin’. Tillsammans har de inte gjort ny musik tillsammans sedan P.S. Eliot la ner för snart 15 år sedan, men nu hade längtan tillbaka till den närheten och det samarbetet vuxit sig så stark att det krävde ett nytt band och ett självbetitlat debutalbum.

Till sin hjälp har de som om den egna talangen inte vore nog anlitat vännerna MJ Lenderman och hypermeriterade Brad Cook, och med den senares produktion och allas multiinstrumentala bidrag är deras överraskningsrelease rent omtumlande.

Det finns gemensamma drag med geniala boygenius både när de tangerar ett grungeuttryck som på inledande Coast och i stilla akustiska folksånger som I Don’t Want To. Utöver det är till exempel Heathcliff en renodlad indiepophit i allt sitt avskalade arrangemang med underliggande feedback och med tvillingsystrarnas röster i perfekt harmoni i den självhäftande upprepningsrefrängen.

Brand New City låter som en lycklig romans mellan the Bangles och Teenage Fanclub, och lika omedelbar är Cherry Hard Candy med lika starka riff som 12-strängade klanger och sångstämmor. Men finast är den varma singersongwriterballaden Angel Wings med drag av både folk och americana, och med en melodi att döda för.

Man kan anföra att det är orättvist att somliga till synes utan ansträngning spontant slänger ur sig strålande sånger som Wasteland och You in Rehab, och på samma sätt framstår Brad Cooks luftigt rootsiga produktion självklart klockren. Eller så kan man acceptera faktum och kapitulera inför årets finaste överraskningsalbum, och njuta så länge det varar. För systrarna har annat på tallriken, och efter en kort turné har de meddelat att de lika raskt lägger Snocaps på is på obestämd framtid igen.

Av Patrik Forshage

Den 31 oktober 2025

Skivrecension

Bella Union/Cooperative
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2014)

Om Simon Raymonde på riktigt tror att Stephanie Dosens intetsägande hamigheter på minsta sätt skulle få oss att associera till The Cocteau Twins så har han antingen tappat koncepten fullständigt, eller också är det rent bondfångeri. Här är dessutom melodierna lika obefintliga som hennes röst, och att använda en så namnkunnig skara gästmusiker från bland annat Radiohead och Midlake utan att låta dem få göra några avtryck alls är rent slöseri.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Wild Kingdom/Sound Pollution
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008)

Albumtiteln är självförklarande, och det är en tunn is Sofia ger sig ut på med sina stillsamt elektroniska tolkningar av gamla skrändängor, eftersom framför allt Nouvelle Vague för länge sedan drog ut konceptet till bristningsgränsen. Men Sofias tolkningar av Stooges, Nirvana, Pete Shelley, Queens of the Stone Age och Devo är kaxigare än man kunnat förvänta sig av en uttalad loungeskiva, och hon har en röst som är lika rakbladsvass som vaggande. Tillsammans gör det att vi är beredda att följa henne långt in på de marker som föreföll så avbetade.

Bronzerat/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010.)

”En dos cutting-edge-2000-tals-klubbmusik” vill pressmaterialet kalla samarbetet mellan å ena sida den holländska samplingsdrottningen Solex och å andra sidan Jon Spencer och Cristina Martinez. Det stämmer inte, även om vi tolkar det bokstavligt och funderar över hur cutting edge-klubbmusiken lät för tio år sedan. Istället är det ett utmärkt exempel på hur den ironiska eklekticismen lät på 90-talet, när Beck (och för all del Jon Spencer) var som mest yvig i sin klipp-och-klistra-påhittighet. 

Det innebär konsekvent hårda skitiga bluesriff, hotfull Captain Beefheart-growl kontra oskyldig pussycat-sång ovanpå samplade The Meters-funkrytmer, med piffiga stråksektioner och (nu talar vi verkligen 90-tal) tvärflöjter som extra krydda. Självklart blir det både underhållande och svängigt, förutsatt att man har tillräcklig distans för att verkligen kunna bli nostalgisk över mitten av 1990-talet.

Fat Possum/MNW
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)

63 år gammal är Solomon Burke en legend. Som sjuåring kallades han ”The Wonderboy Preacher” i sin lokala kyrka, och när han började spela in sekulära skivor på Atlantic 1960 var han redan ett stort namn i gospelvärlden. Rolling Stones lånade Everybody Needs Somebody to Love, och till och med Otis Redding satt vid hans fötter för att lära sig Down In the Valley. 

På senare år har Solomon Burke återvänt till kyrkan, så när lilla Fat Possum lyckas övertyga honom att spela in en soulskiva blev de alldeles till sig. Lika entusiastisk blev producenten Joe Henry, som snabbt bestämde sig för att han ville kombinera en ljudbild någonstans mellan The Bands Music From the Big Pink och Sam Cookes Night Beat med ett stjärnuppbåd specialinbjudna låtskrivare. Inga små pretentioner. 

Men tyvärr lägger pretentionerna krokben för Solomon Burke. Inledande Don’t Give Up on Me snuddar vid hans forna storhet. Så är den också skriven av Dan Penn, som låg bakom några av Solomon Burkes viktigaste 60-talslåtar. Elvis Costellos specialskrivna The Judgement, byggd på just Dan Penns kompositionsteknik, blir inte lika kul. Osvängigt, var ordet. 

De flesta låtskrivarna har varit lata och letat upp någon gammal oanvänd låt på botten av skrivbordslådan. Brian Wilson hör till den kategorin, liksom Bob Dylan. Van Morrisons båda bidrag kan du höra (i sämre versioner) på hans egen nya skiva, och Tom Waits har släppt 40 bättre låtar de senaste månaderna.

Trots stjärnuppbådet – eller kanske på grund av det – är det bara med nöd och näppe som Solomon Burke lyckas ro det här projektet i hamn. Bara Nick Lowe når upp till de gamla hjältarna. Hans The Other Side of the Coin, om konflikten i en Guds man som också råkar vara en ökänd soullegend, hjälper oss att se var obalansen i skivan uppstår: Bland alla beundrande bidragsgivare är det Brother Rudy Copeland, organist i Solomon Burkes församling, och gästande Five Blind Boys of Alabama som räddar skivan, och som visar att vi i sekulära kretsar behöver Solomon Burke mer än han behöver oss.

Shout! Factory/Playground
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2008)

Slentrianmässigt kommer många att hylla även Solomon Burkes tredje album efter comebacken. Det är ju snällt, men den välvilligheten bidrar också till att devalvera värdet av inspelningarna från den era när han faktiskt var en naturkraft. 

Numera får han till ett och annat sångpålägg, men rösten är långtifrån sin storhets dagar, och värre är att han är helt i händerna på de yngre beundrare som vill sola sig i titanens glans. Eric Clapton och Ben Harper hoppas att han ska lyfta dem till någon form av genuinitet, men resultatet blir det motsatta, trött, vitt och välpolerat.

Ear Music/Playground
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2010)

Det har gjorts poänger angående att Nothing’s Impossible rymmer Solomon Burkes första och sista samarbete med den nästan lika legendariska (och strax efter inspelningen avlidne) Hi-producenten Willie Mitchell. Ingendera soullegend verkar dock ha sett inspelningar som något annat än ännu en dag på jobbet.

I ett par slowmotionballader finns visserligen den numera 70 år fyllda mannens mäktighet kvar. Men betydligt oftare är parets pastischer på sig själva bara utslätade och ointressanta, och absolut ingenting skulle ens övervägas för enderas framtida antologier. Som hälsodeklaration och metod att hålla Solomon Burke aktuell för fortsatta veteranturnéer som ett sätt att få ihop till brödfödan fungerar dock skivan utmärkt, och det kan väl vara gott nog?