EBGB’s/Cooperative
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2014.)
Det var väl inte direkt tack vare någon anmärkningsvärd röst eller särskilt magnetisk personlighet som Sophie Ellis-Bextor kom undan med mord på dansgolvet för ett halvt liv sedan. På sin ålders höst – 34 – återuppfinner nu den forna dansanta popprinsessan sig själv som lättsam singersongwriter, och trots att hon lutar sig tungt mot Ed Harcourt som bidrar med låtar och produktion går det som bäst bara sådär. För låtarna är fortfarande lättviktiga och lättglömda, och på flera ställen överlastade med ömsom vassa gitarrer, ömsom stolta Abba-pianon och stundtals överdådiga stråkar. Bara i new wave-energiska 13 Little Dolls lever hon upp, och då är det så dags.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Oh Dear/Universal
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2019)
Vilka ytterligare dimensioner finns här som motiverar den som äger ett eller flera av av Sophie Zelmanis tidigare album att också skaffa Sunrise, eller den som inte äger någon av hennes skivor att börja lyssna just här? Kanske är det just det oföränderliga som lockar Sophie Zelmanis publik, för tillsammans med den ständigt närvarande samarbetspartnern Lars Halapi har hon ända sedan debuten arbetat med försiktiga variationer av samma sorts vemodiga sånger för gitarr och stilla stråkar. Hennes tolfte album innebär inga omedelbara avsteg.
Fortfarande är gesterna återhållna och berättelserna subtila, och dramatiken och suggestionen uppstår i det försiktigt envisa. Men i Mirage och några fler spår låter Sophie Zelmani låter gladare än annars. och Lars Halapi har kuppat igenom några låtar i lite högre tempo och i There Is Love nära nog en poprefräng. Inte så att hennes lyssnare sätter i halsen, men tillräckligt för att markera utveckling. Det är gott så.
Sony/BMG
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008)
Inga äventyr, men varmare, angelägnare och mer vilsamt än förr. Sophie Zelmani har alltid varit konsekvent i sin balansakt mellan mainstreamanpassad Stina Nordenstam-estetik och den där ”nordiskt sval viskande vokalissa”-schablonen, men hon har sällan berört. Den här gången har hon och än mer följeslagaren Lars Halapi med sin fjäderlätta produktion utan väsentliga avsteg åstadkommit något varmare, angelägnare och mer vilsamt. Rastlösa själar som längtar efter äventyr får dock söka annorstädes.SKIVBOLAG: SONYBMG
V2/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2009)
Soulsavers dunkla förflutna som snålskjutsåkare på – ähum – big beat-vagnen gör att de fortfarande ses över axeln bland klubbmusikkonnässörer. Både de och vi kan fullständigt bortse från det, eftersom de har desto fler mäktiga vänner i rockens mörkaste skrymslen. Här ställer sig Mike Patton på deras sida, liksom Richard Hawley, Jason Pierce, Will Oldham, Gibby Haynes och inte minst Mark Lanegan. Men trots att det är gott om smakliga stunder, särskilt Lanegans tolkning av Will Oldhams You Will Miss Me When I Burn, gör den majestätiska svulstigheten i Soulsavers generösa tårtbuffé till slut att det blir svårt att svälja.
Skivrecension
V2/Cooperative Music
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2012)
Problemet för en produktionsduo som Soulsavers är att de har svårt att hitta en egen publik, utan snarare tillfälligt attraherar sina inhyrda vokalisters fans. Tidigare har de anlitat Mark Lanegan, i synnerhet, och Will Oldham, Jason Pierce och Mike Patton, men den här gången har de fått en ännu större fisk på kroken.
Med Dave Gahans texter och röst längst fram har de alla förutsättningar att nå avsevärt längre. Hans personliga erfarenhet av det som blivit albumets titel lånar dem ännu större trovärdighet än vanligt, och de stora livsfrågor han grubblar över passar perfekt till Soulsavers mustiga gospelinspirerade hymner. Och även om melodierna ofta är avskalade och akustiska finns här gott om crescendon, med stråkar eller någon gång med feedback, lika storslagna som hos det där andra bandet Gahan är inblandad med.
Skivrecension
Burning Heart/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2009.)
Man skulle kunna misstänka att den kraftiga förseningen som gör Sounds Like Violences andra album aktuellt för julhandeln, ett halvår efter ursprungligt releasedatum, var en del av en noggrant avvägd marknadsstrategi, också synligt i val av Blink 182-producent. Men även om Sounds Like Violence larmar på ett avsevärt mer kommersiellt sätt än Andreas Söderlunds andra konstellation Niccokick – lyssna på manskören i Get Out of Bed, till exempel, rena rama Queen – så kan han aldrig helt frigöra sig från indieskramlet från Pavement. Det glädjer oss.
Deep Elm/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004.)
Ända sedan Niccokicks första ljuvliga demos har indiepubliken girigt bevakat dem. Då smyger unga Andreas Söderlund iväg och skaffar amerikanskt skivbolag och världsdistribution för sitt sidoprojekt Sounds Like Violence, där huvuddelen av Niccokick ingår.
Mini-cd:n The Pistol innebär inga avsteg från Nickokicks väg, bara en utveckling. Afghan Whigs har alltid varit utgångspunkten för Andreas Söderlunds musik, och med utvecklad teknik och uppumpade muskler bygger Sounds Like Violence långt mer avancerade powerarrangemang än tidigare. Volymen är högre och attacken hårdare, med samma effekt som den trumhinnetortyr Greg Dulli kunde utsätta lyssnaren för live, och den som tidigare studsat inför aggressiviteten i Andreas Söderlunds sång kommer att studsa högre nu. Det låter som våld, helt enkelt.
Extreme Eating/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2019.)
Sleaford Mods har talat om att de blir allt popigare, och inför det här albumet velat referera till Luther Vandross och Drake. Det är naturligtvis fullständigt skitsnack. Eton Alive är de vanliga spartanska grunderna gjorda på en skruttig gammal trummaskin, en sprucken skorrande elbas, en distad gitarr ibland och någon gammal synth. De musikaliska äventyrligheterna sträcker sig inte längre än till ett kazoosolo i OBCT, och så mycket till melodier har det ju aldrig varit frågan om hos Sleaford Mods.
Istället är Eton Alive att uppfatta som den vanliga hemsnickrade plattformen för Jason Williamsons årliga skitförbannade tal till den brittiska nationen, med fler ord (och avsevärt fler profaniteter) än en genomsnittlig kampanjande partiledare. Även om han svingar vilt i alla riktningar, precis som vanligt, skjuter han i år särskilt in sig på det maktnätverk av företagsledare, politiker och högre tjänstemän som tagit examen från Eton.
Kebab Spider kommenterar det aktuella mediaklimatet – ”Oh no, they brought the experts in. Oh no, they brought the film stars in”, och Jason Williamson pekar utan betänkligheter ut än den ena och än den andra karaktären. ”Graham Coxon is like a left wing Boris Johnson” konstaterar han till exempel i stenhårda Flipside, och även om mycket annat går över huvudet på icke-britter, hur noga vi än läser The Guardian varje morgon, upphör det aldrig att engagera.
Extreme Eating/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2019)
Sleaford Mods har talat om att de blir allt popigare, och inför det här albumet velat referera till Luther Vandross och Drake. Det är naturligtvis fullständigt skitsnack. Eton Alive är de vanliga spartanska grunderna gjorda på en skruttig gammal trummaskin, en sprucken skorrande elbas, en distad gitarr ibland och någon gammal synth. De musikaliska äventyrligheterna sträcker sig inte längre än till ett kazoosolo i OBCT, och så mycket till melodier har det ju aldrig varit frågan om hos Sleaford Mods.
Istället är Eton Alive att uppfatta som den vanliga hemsnickrade plattformen för Jason Williamsons årliga skitförbannade tal till den brittiska nationen, med fler ord (och avsevärt fler profaniteter) än en genomsnittlig kampanjande partiledare. Även om han svingar vilt i alla riktningar, precis som vanligt, skjuter han i år särskilt in sig på det maktnätverk av företagsledare, politiker och högre tjänstemän som tagit examen från Eton.
Kebab Spider kommenterar det aktuella mediaklimatet – ”Oh no, they brought the experts in. Oh no, they brought the film stars in”, och Jason Williamson pekar utan betänkligheter ut än den ena och än den andra karaktären. ”Graham Coxon is like a left wing Boris Johnson” konstaterar han till exempel i stenhårda Flipside, och även om mycket annat går över huvudet på icke-britter, hur noga vi än läser The Guardian varje morgon, upphör det aldrig att engagera.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Harbinger Sound/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2015)
Som vi vita medelålders manliga recensenter blir till oss i trasorna över band som Sleaford Mods! Fortfarande efter fyllda 40 och efter en karriär som statstjänsteman visar Jason Williamson upp en fräsande punkattityd som så många av oss fantiserar om, om det inte skulle framstå så patetiskt från herrar med vår mognad och rondör. Johnny Rotten (som citeras i In Quiet Streets och rentav imiteras i The Blob), John Cooper Clark, Mark E Smith, Shaun Ryder, The Streets – så länge de orkar vara våra prepubertala rebellombud kan vi inbilla oss att vi också skulle kunna plocka fram den där chockerande arrogansen, i rätt sammanhang och vid rätt tillfälle. Om vi skulle vilja.
Deras intensiva rants är oupphörligen fascinerande, i synnerhet när Sleaford Mods precis som vi vita medelålders manliga recensenter slänger sig med äldre popkulturella referenser som om de vore allmängiltigt självklara. Von Bondies. Osttillverkare i Blur. Rocket from the Crypt. Att de politiska referenserna – skivan var tänkt att släppas precis innan det brittiska parlamentsvalet – går över huvudet på de flesta utanför England får vi leva med, liksom att angreppen på brittiska modeller i hyperintensiva Giddy on the Ciggies bara är begripliga för de allra mest anglofila bland oss. Vi sitter där med vår ale hursomhelst, med intensivt spetsade öron för att inte missa minsta lilla svordom eller arrogant förolämpning.
Till Sleaford Mods musik sitter man nämligen lämpligen, eller står avmätt lutad mot en ölkladdig bardisk. Man rör sig knappast. De minimalistiska och långt ifrån exakta rytmsamplingarna och entoniga gitarr- och basbakgrunderna har mycket mer med tidig postpunk att göra än med den hiphop som brukar nämnas i sammanhanget. Närmast att vara dansant är sega Silly Me och utmärkta Face to Faces, där envist upprepande av låttiteln som omkväde och en rudimentär Jah Wobble-bas (se där, en musikalisk referens som Sleaford Mods själva hade kunnat nämna) bidrar till groove.
Skivrecension
Av Patrik Forshage