Secretly Canadian/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2003)

Jason Molina älskar paradoxer, och Songs: Ohia kan vara många olika saker. The Magnolia Electric Co. har föregåtts av en systerskiva på vinyl, The Pyramid Electric Co., där Jason Molina ensam med elgitarr och piano sjunger lågmälda sånger. Här gör han tvärtom, precis som han brukar. Med avsikten att vara lättsam och kommersiell samlar han ihop ett tiomannaband och förklarar att de ska spela som Bob Seger och Lynyrd Skynyrd. 

Sedan anlitar han det orepeterade skränets demonproducent Steve Albini. Då blir det förstås inte särskilt mycket sydstadsboogie. Deras gamla ärkefiende Neil Young är en betydligt lämpligare referenspunkt, både i långsam countryfierad Harvest-stil på Hold on Magnolia och Crazy Horse-skrammel i I’ve Been Riding With The Ghost. Det blir mer traditionell country när Lawrence Peters sjunger The Old Black Hen, ett av flera spår där Jason Molina generöst lämnar ifrån sig sångmikrofonen. Men trots nya röster, nya stilar och ett väldigt anonymt omslag, där bandnamnet faktiskt inte finns tryckt ens inne i häftet, råder det aldrig någon tvekan om att det verkligen är Songs: Ohia – mästare av alla mollstämningar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Phoenix/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2016.)

Sonic Boom Six använder vartenda partytrick i boken. Deras exemplariskt utförda muntra ska och rocksteady är proppad med smarta refränger, dova toasting-inpass, korta temposänkningar till reggaeläge och fnittrigt barnsliga ljudeffekter. Här finns ironiskt samplad nationalsång och feministiska och antifascistiska statements som hade kunnat ses som 1982-retro om de inte fortfarande vore så förtvivlat angelägna. Som grädde på moset snor de lättidentifierade fraser eller närapå hela låtar från Eddy Grant, The Specials, Madness och i Do What You Wanna Do närapå en komplett låt från Dexys Midnight Runners.

I When the Baseline Drops är uttrycket uppdaterat både till sound och till vokalinsats, medan L.O.V.E. är renodlad upptempodisco, medan tidigare albums jobbiga funkmetalutflykter är helt bortrensade (även om spår av dem fortfarande kan anas på det nyinspelade live-album som generöst bifogas). Tack vare gott uppförande och dito humör kommer Sonic Boom Six undan med såväl stölder som med sina insmickrande lättsamheter, och som uppladdning till Madness konsert i Stockholm i september hittar du ingen bättre samtida stämningshöjare.

Geffen/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2002.)

Dags för del två i den pretto-trilogi om nedre Manhattans kulturhistoria som Sonic Youth inledde med NYC Ghost & Flowers. 

På Murray Street låg det första Columbia College i slutet på 1700-talet. Idag kallas platsen intill Ground Zero, och gatan hyser Sonic Youths studio. Så småningom fick bandet tillstånd att hämta sina instrument, oskadade men dammiga, precis som bandets nya medlem Jim O’Rourke, som hade legat och sovit i studion efter en festlig klubbnatt när allt hände. Men det är dumt att dra för stora växlar av 11/9 när du lyssnar på Murray Street, Sonic Youths musikarkeologi gräver längre tillbaka i tiden. När bandet ska utforska stadsdelens musikhistoria utgår de från en rockbotten som är betydligt mer lättillgänglig än vi vant oss vid under de senaste åren. 

Thurston Moores The Empty Page är förvånande rak och enkel Sonic Youth-rock som den lät när J Mascis och Kurt Cobain hämtade sin inspiration att starta band från New York-kvartetten. Lee Ranaldos Karen Revisited börjar lika lättillgängligt, men förvandlas under de följande elva minuterna till ett dist-experiment värdigt Metal Machine Music. Även Radical Adults Lick Godhead Style är rak Sonic Youth-rock, förvånande straight i botten, men kompletterat med en liten men högljudd saxsektion som leder tankarna till Manhattans No Wave-scen för 20 år sedan. Samma musikscen utgår Kim Gordon ifrån när hon skriker ”I hate you” över vitt brus i monotona Plastic Sun. 

Med Jim O’Rourke i bandet rör sig Sonic Youth lika ledigt i elektroniska experiment som i den återupptäckta raka rockmusiken, och genom att gräva i Manhattanmusikens förflutna kan bandet ha hittat vägen tillbaka till den vitalitet som en gång gjorde Sonic Youth till världens viktigaste band.

Geffen/Universal
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006.)

När Sonic Youth firar sitt 25-årsjubileum ordnar de ett lättsamt partaj med sin mest lättillgängliga skiva sedan. Tja, någonsin, faktiskt. Visserligen har Sonic Youth dragit i popigare riktningar, på Goo och Dirty och senast på förra årets Sonic Nurse, men hela tiden har de envist fortsatt att gräva ner sig i det leriga friformsdiket med viss regelbundenhet. 

Inte så att de aldrig befinner sig där den här gången, men som helhet är Rather Ripped en rättfram och enkel skiva. Distorsion är en utsmyckning snarare än ett prioriterat mål, Thurston Moore spelar snälla popriff och gulliga Robbie Krieger-travestier, och Kim Gordon sjunger vänt och fint. Någon gång drar hennes röst iväg rejält i riktning mot sin karaktäristiska falskhet, men någon måtta på lättillgänglighet får det väl vara. Sonic Youth är uppfostrade i No Wave-eran, och sånt skakar man inte av sig så lätt.

Geffen/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2004.)

En mer ambivalent skiva än Sonic Nurse har Sonic Youth sällan eller aldrig gjort. Men eftersom Sonic Youth svårligen skulle göra något fel är Sonic Nurse ambivalent på ett bra sätt. Å ena sidan är den fullständigt besatt av livets mörkaste sidor. I Kim Gordon And the Arthur Doyle Hand Creme (fråga inte, men det var tydligen ”Mariah Carey” i titeln innan bandets basist klev in istället) och mest överallt annars finns Sonic Youths vämjeliga gnissel och oroade disharmonier, med Richard Princes sjuksköterskemålningar på omslaget – lugn och betryggande blick men omisskännliga blodstrimmor på förklädet – som perfekt illustration. I sadomasochistiska Dude Ranch Nurse har Kim Gordon klätt ut sig till en utpräglad rock’n’roll nurse och lånat sin frasering från självdestruktivitetens galjonsfigur Nico. 

Å andra sidan har ingen Sonic Youth-skiva varit så lättillgänglig, så försiktig, så lekfull och så… poppig. Men eftersom Sonic Youth svårligen skulle göra något fel är Sonic Nurse lekfullt poppig på ett bra sätt. Visserligen skramlar gitarrerna med ojämna mellanrum iväg i okända riktningar, precis som de haft en tendens att göra allt oftare de senaste 10 åren, men även när de rusar rakt in SoHos mest modernistiska gallerier gömmer de smarta riff och lättrallade melodier. Bed Unmade, inte alls långt ifrån New York-grannen Tom Verlaines tidiga solohöjdpunkter, är så skör att man knappt vågar nudda den, medan Stones har ett riff som hade kunnat komma från Keith Richards. Peace Attack – hej George W – skulle vilja vara en gammal Pete Townshend-outtake för någon okänd The Who-musikal. 

När upptäckte du senast att du sjöng med i en Sonic Youth-låt andra gången du hörde den? Med Sonic Nurse händer det mer än en gång.

Oh Dear/Universal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2019)

Vilka ytterligare dimensioner finns här som motiverar den som äger ett eller flera av av Sophie Zelmanis tidigare album att också skaffa Sunrise, eller den som inte äger någon av hennes skivor att börja lyssna just här? Kanske är det just det oföränderliga som lockar Sophie Zelmanis publik, för tillsammans med den ständigt närvarande samarbetspartnern Lars Halapi har hon ända sedan debuten arbetat med försiktiga variationer av samma sorts vemodiga sånger för gitarr och stilla stråkar. Hennes tolfte album innebär inga omedelbara avsteg.

Fortfarande är gesterna återhållna och berättelserna subtila, och dramatiken och suggestionen uppstår i det försiktigt envisa. Men i Mirage och några fler spår låter Sophie Zelmani låter gladare än annars. och Lars Halapi har kuppat igenom några låtar i lite högre tempo och i There Is Love nära nog en poprefräng. Inte så att hennes lyssnare sätter i halsen, men tillräckligt för att markera utveckling. Det är gott så.

Sony/BMG

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2008)

Inga äventyr, men varmare, angelägnare och mer vilsamt än förr. Sophie Zelmani har alltid varit konsekvent i sin balansakt mellan mainstreamanpassad Stina Nordenstam-estetik och den där ”nordiskt sval viskande vokalissa”-schablonen, men hon har sällan berört. Den här gången har hon och än mer följeslagaren Lars Halapi med sin fjäderlätta produktion utan väsentliga avsteg åstadkommit något varmare, angelägnare och mer vilsamt. Rastlösa själar som längtar efter äventyr får dock söka annorstädes.SKIVBOLAG: SONYBMG

V2/BonnierAmigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2009)

Soulsavers dunkla förflutna som snålskjutsåkare på – ähum – big beat-vagnen gör att de fortfarande ses över axeln bland klubbmusikkonnässörer. Både de och vi kan fullständigt bortse från det, eftersom de har desto fler mäktiga vänner i rockens mörkaste skrymslen. Här ställer sig Mike Patton på deras sida, liksom Richard Hawley, Jason Pierce, Will Oldham, Gibby Haynes och inte minst Mark Lanegan. Men trots att det är gott om smakliga stunder, särskilt Lanegans tolkning av Will Oldhams You Will Miss Me When I Burn, gör den majestätiska svulstigheten i Soulsavers generösa tårtbuffé till slut att det blir svårt att svälja.

Skivrecension

V2/Cooperative Music
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2012)

Problemet för en produktionsduo som Soulsavers är att de har svårt att hitta en egen publik, utan snarare tillfälligt attraherar sina inhyrda vokalisters fans. Tidigare har de anlitat Mark Lanegan, i synnerhet, och Will Oldham, Jason Pierce och Mike Patton, men den här gången har de fått en ännu större fisk på kroken. 

Med Dave Gahans texter och röst längst fram har de alla förutsättningar att nå avsevärt längre. Hans personliga erfarenhet av det som blivit albumets titel lånar dem ännu större trovärdighet än vanligt, och de stora livsfrågor han grubblar över passar perfekt till Soulsavers mustiga gospelinspirerade hymner. Och även om melodierna ofta är avskalade och akustiska finns här gott om crescendon, med stråkar eller någon gång med feedback, lika storslagna som hos det där andra bandet Gahan är inblandad med.

Skivrecension

Burning Heart/BonnierAmigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2009.)

Man skulle kunna misstänka att den kraftiga förseningen som gör Sounds Like Violences andra album aktuellt för julhandeln, ett halvår efter ursprungligt releasedatum, var en del av en noggrant avvägd marknadsstrategi, också synligt i val av Blink 182-producent. Men även om Sounds Like Violence larmar på ett avsevärt mer kommersiellt sätt än Andreas Söderlunds andra konstellation Niccokick – lyssna på manskören i Get Out of Bed, till exempel, rena rama Queen – så kan han aldrig helt frigöra sig från indieskramlet från Pavement. Det glädjer oss.