Transgressive
BETYG: 5 av 6
Aldrig har Sparks stått stilla, och aldrig har deras nyfikenhet och utvecklingsvilja lett dem fel. 53 år eftar att de debuterade (och enligt noggrannare historiker ytterligare fyra år sedan bandets första inkarnation) har bröderna Ron och Russell Mael nått fram till sitt 28:e album, och för 28:e gången innebär deras nyfikenhet och nyskapande att de tar ytterligare steg i sin mer än halvsekellånga utvecklingsprocess.
Men för första gången kastar de faktiskt också ett öga bakåt på tidigare inkarnationer mitt i språnget. Inte nostalgiskt, och absolut inte publikfriande. Snarare handlar det om att integrera element från förr i sin modernistiska innovationsprocess, för att på det sättet hitta ett nytt sätt framåt. Om till exempel David Bowie tillät sig att bli alltmer självrefererande på sina sista album, så hanterar Sparks hanterar sin historia på ett helt annat sätt. Här finns inte minsta lilla referens till revolverdueller, himmelska hitlistor, ackordshets, My Way eller – gud förbjude – Morrissey. Istället återvänder Ron Mael på några ställen här till tidigare andra modeller i sitt sätt att skriva låtar, och gör med Lord Have Mercy och A Little Bit of Light Banter för första gången på årtionden konventionellt uppbyggda poplåtar med vers, brygga och refräng. När instrumenteringen också har en klassisk rockuppställning precis som den hade på Propaganda studsar man till som lyssnare.
Men det stannar förstås inte en sådan återblick. Just den vänliga popsången A Little Bit of Light Banter till exempel överger Sparks snabbt sina referenser till 1970-talet för mer komplexa moment, och även om gitarren i Hit Me, Baby är hårdare än på 50 år samsas den med en gnistrande modernitet. Running Up A Tab at the Hotel for the Fab kombinerar rockarrangemang med barockpartier, och Don’t Dog It parar effektivt ihop synthar med violiner. Till och med i bilåkarlåten A Long Red Light – en av två låtar här med sådant tema – krånglar de till det med ett hyperkomplext körarrangemang.
Singeln Do Things My Own Way fångar vad som varit Sparks mantra sedan starten, och gör det till deras uttalade manifest. Som om de hade kunnat göra något annat.
Av Patrik Forshage
23 maj 2025
Skivrecension
Här hittar du Fokus Musiks intervju med Ron Mael.
Transgressive
BETYG: 4 av 6
För första gången under sin snart 60 år långa karriär släpper Ron och Russell Mael en EP, snabbt inspelad i efterdyningarna av deras strålande 28:e album Mad! från i våras och släppt hack i häl på deras Gorillaz-samarbete i The Happy Dictator.
Med såväl inledande Porcupine (missa inte den manglande videon, för allt i världen) som avslutande They fortsätter de att som på Mad! hämta nyanser från sin tidiga 1970-talsinkarnation med distinkt glamrockgitarr, men också att blanda det med modernarna synthar. Båda hade ledigt hade kunnat göra anspråk på moderalbumet, liksom för övrigt både den dramatiskt elektroniska Fantasize och den sprudlande jazziga Mess Up.
När ett band efter närmare 60 års existens håller en produktionstakt och en kvalitetsnivå som Sparks återstår bara att jubla och att fortsätta lystra, för de verkar inte ens överväga att låta sig pensioneras eller dra ned på tempo.
Av Patrik Forshage
Den 3 oktober 2025
Skivrecension
Foto: Patrik Forshage
Här hittar du vårens stora Sparksintervju.
Av Patrik Forshage
5 juli 2025
Musikfoto
Li’l Beethoven/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2013)
Med bara Ron Maels två händer på en ensam keyboard (och utan förinspelade rytmer eller annat fusk) och Russell Maels röst och vänliga små danssteg turnerade nyvaknade legendarerna Sparks härom året runt med en avskalad greatest hits-show. Och även om bröderna städat undan alla bijouterier har de fortfarande en katalog fylld av fantastiska sånger från fem (jodå!) decennier.
Här trängs alltså glamrockklassiker som Hospitality on Parade och This Town Ain’t Big Enough for the Both of Usmed senare synth- och discoifierade hits som Never Turn Your Back on Mother Earth och The Number One Song in Heaven. Lika generösa är de med mindre uppmärksammade senare pärlor som Singing in the Shower och delar av deras magnum opus The Seduction of Ingmar Bergman, här minus den svenskspråkiga berättarrösten, och en och annan knappt hörd hyperraritet som The Wedding of Jacqueline Kennedy to Russell Mael.
Trots de avskalade arrangemangen är intensitet och humör på topp, och den enda invändningen är att en hel del går förlorat med enbart en ljudupptagning. Den som såg showen när den landade i Sverige i höstas vet nämligen att trots att scenshowen var lika spartansk som sättningen var det likväl omtumlande. Applådåskorna mitt i Beat the Clock till exempel blir begripliga enbart för den som vet att det är enda tillfället under kvällen när Ron Mael lämnar sina tangenter för att utföra en halsbrytande och karaktärsraserande dans.
Som greatest hits-samling är Two Hands One Mouth alldeles för udda, och som ingång i en storslagen katalog är den inte alls representativ. Men som souvenir är den förtjusande, och som påminnelse om storheten hos bröderna Mael är den fantastisk.
Ultimate Dilemma/Playground
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2001)
Varje musikalisk trend och stil har sina innovatörer och inspiratörer, och bakom dem springer grupper av hoppfulla efterföljare, de flesta med urvattnade ambitioner att få sälja några skivor och få sina femton minuter i rampljuset. Rob Mac och Matt Smooth har gjort sig ett namn genom att spela skivor på deras egna hiphopklubb Scratch i London. Dessutom skapar de modern dansmusik under namnet Speeka. Tillsammans med ett löst sammansatt kollektiv samlar de på Bespoke sin första singel och två spår från förra årets EP tillsammans med nio nya spår, inspelade i parets egna studio.
Speeka är hantverksskickliga musiker, väl insatta i de senaste årens engelska dansmusik. I sin exposé över Londons hippa genres prövar man ett antal lätt identifierbara kostymer. Här finns soul, garage, drum’n’bass, triphop, two step och i någon mån hiphop. Paret hanterar jazzbas, keyboards och framför allt funky trummor på ett mycket habilt sätt. Bland kollektivets övriga musiker dominerar Lucy Wilkins, vars violin tidigare hörts hos 4 Hero och Paul Weller. Björk är en viktig inspiration för Speeka. Hennes sångstil kan studeras till loja triphopbeats och samplad flöjt likt ett överblivet Portishead på Pink Space och Powder Blue. Föredrar du Björk mot en bakgrund av drum’n’bass är Rainbow Umbrella ett bättre alternativ. För Massive Attacks beundrare rekommenderas Fall Fall, som har sentimental jazzig hiphop-känsla i rytmen, och soulsångaren Randolph Robinson bryter på ett trevligt sätt av mot Lucy Wilkins framträdande dystra violin. Sunshine vill gärna vara Terry Callier, och resultatet är ett svagare alternativ till förra årets glada överraskning Tim Hutton.
Här och där är det mera spännande. På Don’t Go Messin hörs Alison David från Red Snapper på sång. Funkiga 70-talstrummor och jazzbas kombinerat med scratch från Monkey Mafias Krash Slaughta ger intressanta effekter. På Bitter Twisted Tongue vågar Speeka pröva något eget, skapar hetsig hiphopjazz som plattform för författaren Rodger Robinsons spoken word. Det bästa på Bespoke är den ett år gamla Cally Road, som var bandets första singel. Den har ett elektroniskt beat som balanseras av varma orgelljud. Här finns de tydligaste hiphopinfluenserna, och faktiskt den enda rappen på skivan. Easylistening-orgeln som dominerar Speekas James Last-version av Clash London Calling drar dock ner betyget åtminstone ett steg – så får man bara inte göra.
Speeka lyckas inte väcka mitt intresse. Här finns de senaste årens samlade dansmusikstilar, men här finns inget eget. Bespoke spretar våldsamt åt alla möjliga håll, och influenserna är aldrig subtila. Enstaka spår är riktigt bra inom sin respektive genre, men genom att samla dem på en fullängdsskiva blir bristen på egen identitet alltför tydlig. Hur ska man kunna hoppa på en bandvagn om man inte har bestämt sig för i vilken riktning man vill resa? Om inte Speeka hittar sin egen röst mycket snart är det här en dagslända vi inte kommer att höra mer av.
Skivrecension
Sanctuary/Showtime
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2003)
Jason Pierce går in för landning. Äntligen har han läst om Babels torn – det är inte det fysiska avståndet till himlen som ger närkontakt med högre makter – och lämnar sitt spirituella kringflytande i rymden för att söka frälsning på jorden. Med Guds hjälp blir det ingen krasch, men markkontakten är inte särskilt graciös.
Amazing Grace är snabbt inspelad – en låt per dag och få pålägg – och rakt igenom rå och avskalad. En viktig, men mindre del av skivan är monotont hård och rundgångsstinn, som This Little Life of Mine och Never Going Back, där han lånar tillbaka av alla de uttalade Spacemen 3-tillbedjare som just den här månaden manifesteras av The Warlocks och Black Rebel Motorcycle Club. Annat är flippad soul eller ösigt Stoogesmalande som i det senkomna svaret på Crystals i singeln She Kissed Me (And It Felt Like a Hit).
Men oftare grubblar Jason Pierce kring Gud och frälsning i tystlåtna och finstämda visor, lika råa och nakna som skränexcesserna. Den vackra och moraliskt uppbyggliga Hold On – ”to those you hold dear” – är inget annat än en psalm, och även Oh Babyär en renodlad hymn med himmelskörer och stråkmaskiner.
Det religiösa temat genomsyrar Amazing Grace, som i enlighet med sin titel framför allt rymmer storslagna ballader, kyrkorglar, Jordanairies-travestier, låttitlar som The Power and the Glory och direkta konfrontationer med Jesus i Lord Let It Rain on Me, där Jason Pierce backas av en komplett gospelkör men ändå förlorar diskussionen. ”Heaven’s just a heartbeat away” sjunger Jason Pierce, och i sina jordnära teologiska funderingar låter han lyckligare än på mycket länge. Och faktiskt bättre än någonsin.
Bella Union/[PIAS]
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Inledande A Perfect Miracle börjar så sprött att den knappt hörs alls, men Jason Pierce vore inte Jason Pierce om han inte lät den vaggvisan växa till mäktiga orkestercrescendon. Hans gigantiska orkesterarrangemang på And Nothing Hurts får Phil Spectors ljudvägg att framstå som ett ostadigt plank. Men snarare än att vara inspelad i någon legendarisk Los Angeles-studio har Jason Pierce under stora vedermödor knåpat ihop precis allt själv den här gången, och spelat in det på en laptop i sitt Londonhem.
Men hur stora effekter och hur intensiva mantran han än vräker på med finns där alltid mjuka och lite bräckliga melodier, vars mänskliga bräcklighet förstärks av Jason Pierces lite trasiga röst. Till och med i intensivt utlevande bulldozers som On the Sunshine finns utrymme för lågmält grubblerier kring åldrande, ett tema som går igen på hela albumet och accentueras i Let’s Dance.
I intervjuer har Jason Pierce klagat på att det var ett för tufft arbete att få And Nothing Hurt färdig, och att han tappat lusten för fler skivor. Om det innebär att det här är Spritualizeds sista album får man konstatera att han lämnar med en kraftfull skräll.
Spaceman/BMG
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001)
För fem år sedan meddelade Jason Pierce att han nått tyngdlöshet. Sedan visade han upp de fritt flygande tankarna genom svulstiga och flummiga symfonier innan han flöt iväg bortom stjärnor och planeter. Likt Major Tom tar han nu kontakt med Houston, och hans kaptenslogg vittnar om att han tillsammans med sitt band, sin gospelkör och sin stråkorkester mött många spännande livsformer under sina irrfärder i universum.
I någon okänd dimension har han förstås stött på Sun Ra och Syd Barrett, och tagit med sig souvenirer för att kunna bevisa mötet. Polaroider från festerna med Steve Marriott och Bobby Gillespie på Milliways vid galaxens ände och affischer av Andy Scott och Macbeth i bara mässingen visar att det inte har varit en lugn resa. Någonstans bortom tid och rymd verkar han ovanpå allt annat ha funnit en värld där Phil Spector är Guden och alltings Skapare. Svårkontrollerad självbehärskning håller tillbaka de starka känslorna i Do It All Over Again, som med mullrande pukor blir ett fylligt och fleromättat mästerverk i rakt nedstigande led från You’ve Lost That Loving Feeling.
Visserligen flyger Spiritualized fortfarande mycket planlöst hit och dit i några storslagna orkesterverk. Men de goda nyheterna är att Jason Pierce inte är så medtagen som man hade kunnat befara efter sina äventyr. Tvärtom låter han mer koncentrerad än på länge, ibland rent av jordnära. De fysikaliska lagarna för musik kanske inte är så annorlunda i yttre rymden?
(Warner)
Betyg 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2001)
The Soundtrack of Our Lives har ett par saker gemensamt med Oasis. Båda banden har sina influenser längst ut på skjortärmarna, lätt identifierbara i så gott som varje låt, och båda lutar sig mot gitarrband från igår. Förhandssnacket om The Soundtrack of Our Lives tredje skiva gjorde att det fanns viss oro att banden skulle ha fler beröringspunkter. De 40 låtar som spelats in under en tvåårsperiod har av tjuvlyssnare beskrivits som ofokuserade och ofärdiga, ihopbakade i ett enda mischmasch. En ganska misslyckad satsning att upprepa Union Carbides utlandsframgångar och rykten om konflikter inom bandet är direkt översättningsbart till bröderna Gallaghers Manchesterdialekt. Men förra sommarens EP Gimmie Five lugnade oss, Soundtrack of Our Lives hade inte tappat formen. Bara de inte hade bränt sitt bästa krut i de fem låtarna?
Med viss försiktighet närmar vi oss Behind the Music. Och knockas totalt. Den inledande trion sånger är direkta och hårtslående, ett rockband i högform och början på ett mästerverk. Infra Riot är högljudd, tung och suggestiv. Jag kommer på mig själv med att headbanga till riffet, om än lite försiktigt. Sister Surround är lika riffstark, och Ebotts fråga ”Well who’s the king of the season, it’s not easy to tell” framstår enbart som retorisk. Ebbot Lundberg själv är ju kungen likväl som profeten. Tredje spåret In Someone Elses Mind är en ballad med psykedelisk touch, men den framstår som allt annat än ofokuserad. Martin Hederos dominerande orgel och Ian Persons gitarr gör att Broken Imaginary Time påminner om Vanilla Fudges sätt att behandla Ticket To Ride – halva tempot men med tyngd. Man blir ju bara så glad.
Ännu mer uppåt blir åtminstone jag av 21st Century Rip Off, som just är en välspelad ripoff på Primal Screams Rocks Off, en hit med handklapp för takthållning och engelsk boogiekänsla. Med Tonight upprepar Martin Hederos det som gjorde hans sidoprojekt Hederos Hellberg till en av förra årets mest spännande skivor. Här sjunger Ebbot över piano och synthstråkar, och skapar en klassisk singer-songwriterballad. Fler låtar har klassikerkänsla, till exempel Nevermore med slidegitarr och suggestion. ”Here’s a song I wrote a hundred thousand years ago” sjunger Ebbot på Still Aging. Så klassisk låter den, upptempo som är mera pop än rock. Glöm inte The Flood, en blivande stämningshöjare och livefavorit. Ian Persons och Mattias Bärjeds gitarrer på den tänkta titellåten Independent Luxury briljerar, och gör att en av skivans mer anonyma spår är en inspelning andra band skulle ge bort sin kompgitarrist för.
Inför en skiva där de sämsta spåren är så bra som den och som Mind The Gap är det bara att kapitulera, och gå ut på gator och torg och propagera för att adla bandmedlemmarna. Farhågorna om The Soundtrack of Our Lives var obefogade. De är fortfarande landets bästa rockband, och Ebbot är fortfarande en profet värd att lyssna på. På Gimmie Five-EPns omslag visade en vänsterhand upp alla fingrar, som om The Soundtrack of Our Lives visste att de hade ett mästerverk i sig, redo att släppa lös i världen. Fingrarnas antal förutsåg nämligen siffran i betyget som Behind the Music måste tilldelas. Sex. Spooky.
Deep Elm/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2004.)
Ända sedan Niccokicks första ljuvliga demos har indiepubliken girigt bevakat dem. Då smyger unga Andreas Söderlund iväg och skaffar amerikanskt skivbolag och världsdistribution för sitt sidoprojekt Sounds Like Violence, där huvuddelen av Niccokick ingår.
Mini-cd:n The Pistol innebär inga avsteg från Nickokicks väg, bara en utveckling. Afghan Whigs har alltid varit utgångspunkten för Andreas Söderlunds musik, och med utvecklad teknik och uppumpade muskler bygger Sounds Like Violence långt mer avancerade powerarrangemang än tidigare. Volymen är högre och attacken hårdare, med samma effekt som den trumhinnetortyr Greg Dulli kunde utsätta lyssnaren för live, och den som tidigare studsat inför aggressiviteten i Andreas Söderlunds sång kommer att studsa högre nu. Det låter som våld, helt enkelt.