New West/Playground
Betyg 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009)

Det var bara en tidsfråga innan Steve Earle skulle ta sig an sin idols och mentors katalog, och det var lika givet att vår favoritbjörn skulle frysa inför uppgiften. Arvet efter Townes Van Zandt lever vidare i de ballader Steve Earle brukade komponera, inte i de här överdrivet respektfulla tolkningarna.

New West/Playground
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2007)

”Chick songs” har aldrig varit Steve Earles problem, och med sin umptonde hustru Allison Moorer vid sin sida, tydligast i duetten Days Aren’t Long Enough, är han mer hjärteknipande romantisk än någonsin. De har bosatt sig i Greenwich Village, och med utgångspunkt i det grannskap som skapade begreppet singer-songwriter betraktar han världen och sin nya hemstad, City of Immigrants, ur samma träffsäkra radikala perspektiv som alltid. 

Det tänker han fortsätta med tills krigen och orättvisorna upphör för gott, förklarar han i Steve’s Hammer, och det är så sympatiskt att man får dåligt samvete när man tappar koncentrationen och unnar sig att längta lite efter den desperation som fanns i gamla knarkarsånger som CCKMP. 

Artemis/Ryko/Showtime
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2004)

Eftersom Steve Earle idag betitlar sig ”sångare/låtskrivare/politisk aktivist” är det lätt att falla i fällan att recensera hans politiska analyser. Men sånt tillkommer knappast en sketen musikskribent, som istället nöjer sig med att uppmärksamma att Steve Earles gnista verkar ha fått nytt bränsle av kampen för mänskliga rättigheter och därmed mot sin nuvarande president. 

Om det förra studioalbumet Jerusalem kokade över av ilska, men ibland brast i koncentration, så har agitatorn samlat sig nu. Vältrimmad och slätrakad kombinerar Steve Earle angrepp på sin politiska ledning med en av sina hittills starkaste samlingar sånger. Den kombinationen är ett kraftfullt vapen. På Jerusalem gav han röst åt en ung amerikansk Al-Qaida-medlem, och trots att han inte alls tog ställning för den rörelsen höll Världens Största Demokrati på att lyncha Steve Earle för tilltaget. 

Här har han samma förhållningssätt i Rich Man’s War, och ikläder sig rollen som amerikansk soldat i Irak. ”I’m just another poor boy off to fight a rich man’s war” har djupa traditioner tillbaka till Creedences Fortunate Son, och med den djupa empati som enbart Steve Earle är förmögen till. Han ger sig på USA:s utrikespolitik de senaste 30 åren som om han djupstuderat Chomsky, han uppvaktar ironiskt Bushs säkerhetsrådgivare Condoleeza Rice med glad reggae i Condi, Condi, och med punkdängan F the CC spöar han Bad Religion på deras hemmaplan. 

Men inget är kraftfullare än titelspårets kraftfulla rock, för säkerhets skull både först och sist på skivan. ”The revolution starts now, in your own backyard, in your own hometown, so what you’re doin’ just standin’ around, your revolution starts now”. Rakare uppmaning till revolution har inte hörts sedan Gil Scott-Herons The Revolution Will Not Be Televised. Joe Hill och Woody Guthrie har fått en värdig efterträdare, men när Steve Earle lovar att inte skriva ”chick”-sånger förrän Bush-administrationen är borta slår det förstås fel. Det löftet är det enda hållbara argumentet för ett återval.

Eget bolag
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018)

Hur många banjos och steel guitars brittiska musiker än plockar fram blir det aldrig riktigt renodlad country, utan bara ännu en omgång countryanstruken pubrock. Så har det varit sedan Chilli Willi och Brinsley Schwartz dagar, och även om det kanske inte alltid är ambitionen är det inte fy skam det heller. 

När Steve Gardner med assistans av bland annat självaste Chuck Prophet ansluter sig till traditionen har han gott om ale-doftande countryrockiga guldkorn på repertoaren. Rosalie, I’m Gone och Peter The Astrophysicist är tre toppar som inte hade skämts på The Rockingbirds eller Wreckless Erics repertoarer, och även om The Day The Aliens Saved the World kombinerar klumpig stompighet med försök till utstuderad smartness är Bathed in Comfort en skiva som ger mersmak.

Skivrecension

Columbia/SonyBMG
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

Efter att både Steve Marriott och Ronnie Lane gått hädan trodde Paul Weller att han var ohotad herre på frirock-täppan. Men i vassen lurade fortfarande en av de autentiska Traffic-veteranerna, och när Steve Winwood nu kommer ut i ljuset igen ryktas det omedelbart om att Paul Weller dragit in sitt förestående trippelalbum. För hur ska han kunna matcha mannen som är hans röstmässiga förebild, mannen som fortfarande släpar runt på sin gamla Hammond B3, mannen som alltid tvingar sina hyperhabila musiker att spela minst sex minuter innan en låt får avslutas, mannen som ovanpå tvärflöjtsattacker på bred front kan plocka fram sitt hemliga gubbvapen i form av Eric Claptons kirurgiska gitarrsolon? En mardröm för Paul Weller, med andra ord, medan vi andra kan sova gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

(EMI)

Betyg 5/6

Slacker/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2008.)

Eric Roscoe Ambels producentstämpel brukar borga för kvalitativ gitarrock, men det är ändå med skepsis man närmar sig ett band med kvinnovåld i sitt namn och med låttitlar som I Hate Girls och Pussy is Pussy.

Men när Charlene McPherson börjar sjunga visar det sig att texterna snarare är rudimentär feministisk kritik av könsrollsförväntningar, och då känns det ok att ge sig hän åt de tuffa popriffen, ibland tangerande The Cramps och oftare nära sorgligt förbisedda Concrete Blonde. Det bandets Johnette Napolitano skinn-på-näsan-röst och -attityd är dessutom en klar referenspunkt för det här bandets sångerska, och med vokalinhopp också av Mo Geldner blir det både varierat och underhållande, om än lite bagatellartat.

BMG/Warner

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2020)

Bröderna Mael fyller 72 (Russell) respektive 75 (Ron) i år, och tillsammans har de utan uppehåll eller stickspår regelbundet släppt nya album sedan 1971 – 24 stycken hittills. De har under åren förfinat sin operettpop, ibland mer elektroniskt, ibland för samtida dansgolv, ibland rent orkestralt och ibland kraftfullt rockarrangerat. Nyfiket har de under åren kastat sig in i samarbeten än med Giorgio Moroder eller Faith No More, än med Sveriges Radios radioteater eller Franz Ferdinand, alltid med en vilja att bredda sina ramar och alltid med sin unika karaktäristik.

Lika utsökt genomarbetade som deras melodier och arrangemang är alltid de hypersmarta texterna fulla av klockrena vändningar, briljanta referenser och ögonsbrynshöjande metaforer. Faktiskt har de inte en enda gång under sina 50 aktiva hänfallit åt rutin, och de tänker inte börja nu.

”Put your fucking iPhone down and listen to me”, fräser de i iPhone, och de är sannerligen värda din odelade uppmärksamhet både i allvarligare stunder som Please Don’t Fuck Up My World och Sainthood Is Not in Your Future och i mer lättsammare stunder som berättelsen om Onomato Pia, som uppenbarligen inte behöver behärska ett enda ord engelska.

Andra särskilt anmärkningsvärda låtar är till exempel historien om hur kärleken till trädgårdsverktyg kan stå i vägen för en relationen till en människa i Lawnmower, en strålande delikatess mitt emellan barockpop och Laurie Anderson-avantgardism.

One for the Ages är en av skivans mest suggestiva elektroniska stunder, medan Stravinsky’s Only Hit är vederbörligen bombastiskt arrangerad. När de klassiska ambitionerna i den plötsligt slår över i en briljant glamrockrefräng är parallellerna tillbaka till hur bröderna kunde låta i mitten av 1970-talet tydliga, och samma typ av lekfulla tillbakaflörtar går att spåra också i Nothing Travels Faster Than the Speed of Light.

När normaliteten så småningom börjar återvända världen kommer Sparks spelfilm Annette med Adam Driver och Marion Cotillard i huvudrollerna att få sin premiär. Men från bandet som är ett av årets mest vitala och utvecklingsbenägna även 2020 längtar den här skribenten redan mest efter ett 25:e album. Och sedan ett 26:e och ett 27:e, till att börja med.

Li’l Beethoven/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2008)

Bröderna Maels renässans verkar aldrig gå över. I fortsatt förfinad form finns här allt man kan önska sig av dem, 70-talets glamrock, 80-talets Münchendisco, de ständigt närvarande operett- och barockflörtarna och framför allt 2000-talets electronica. 

Och så givetvis de briljanta texter som Morrissey (här sort-of-hyllad i Lighten up, Morrissey) alltid haft som rättesnöre. Det finns med andra ord all anledning att tillbringa juni i London, där Sparks 21 kvällar i följd spelar sig igenom sin kompletta katalog i kronologisk ordning, och att stanna till slutet.

BMG/[PIAS]

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2017)

Sparks avlivar effektivt två seglivade rockmyter. Den första säger att när bröder delar band slutar det ofta hastigt och sällan lustigt, men Ron och Russell Mael har hållit ihop som band i snart 50 år. Den andra myten – som visserligen inte vilar på särskilt mycket mer empiri än enstaka pensionärsföreningar som The Rolling Stones och The Who – säger i sin tur att band som hållit ihop i snart 50 år per definition är trötta och uttjatade kopior av sig själva. Den tar Sparks lustfyllt död på med album nummer 23 eller 24 (vem kan hålla räkningen?) av ständigt nyskapande, modig och alert popmusik modernare än det mesta som finns att tillgå.

Deras förra album FFS var ett samarbete med det två generationer yngre bandet Franz Ferdinand, och det var de yngre britterna som häpet gick vitaliserade ur det mötet, medan Sparks redan hade rusat vidare in i nya melodiska popexperiment. För även om det går lätt att känna igen essensen i Ron Maels spänstiga teatrala operettpop i de 15 utsökta låtarna här är Hippopotamus avsett att vara ett test på om bröderna fortfarande har förmågan att konstruera ett album av poplåtar som står för sig själva, utan övergripande tematik eller ramhistoria. Och som det testet utfaller positivt. Komplexiteteten i Bummers vokalarrangemang är klassisk tidig 70-tals-Sparks, medan Giddy Giddy har ett beat som är dagsaktuell r’n’b. The Amazing Mr. Repeat är ett av flera exempel på modern elektrisk pop, medan I Wish You Were Fun i sin insmickrande lättsamma enkelhet är fånigt självhäftande.

Givetvis finns här låtar med påfallande novelty-värde, men även till exempel So Tell Me Mrs Lincoln Aside From That How Was The Play? eller låtar som citerar Edith Piaf, som behandlar skandinavisk design eller som låter Leos Carax själv berätta om sin tillvaro i When You’re A French Director har textteman får lyssnaren att höja på ögonbrynen har de också musikaliska kvaliteter som gör dem seriösa och långlivade. Allra tydligast blir det i singlarna What The Hell Is It This Time?, som är Guds irriterade svar på människornas eviga själviska böner om oväsentligheter, eller titelspåret Hippopotamus, där vi ingående får ta del av vad bröderna hittar flytande i sin pool. Där finns en flodhäst och en giraff, en målning av Hieronymus Bosch (”one of his late works, obviously”), en Volkswagen-buss från 1958 med en hippiechaufför, Titus Andronicus med snorkel (”an excellent swimmer, looking much trimmer than I thought”), och en hel mängd andra udda ting som man hade kunnat gapa åt hela dagen om inte musiken stal uppmärksamheten med sin udda kombination av The Residents-atonalitet och eleganta kast mellan orkestrala stråkpartier och drivande beats.

Bröderna har spelat in det allra mesta i sin egen studio och på egen hand, med lärdomarna från tidigare producentgenier som Todd Rundgren, Tony Visconti och Georgio Moroder integrerade och användbara. Även om det dyker upp någon enstaka trummis någonstans, svenskättade Rebecca Sjöwall sjunger opera i och Faith No Mores Steven Ment med en mäktig taggtrådsgitarr på Unaware, är Hippopotamus helt och hållet bröderna Maels triumf. Det här är sant nyskapande pop.