Tapete/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2018)
Att något så skört som The Monochrome Set, och så obskyrt, skulle existera fortfarande efter nästan 40 år var svårt att föreställa sig. Men å andra sidan, vad annat skulle en vek autodidakt som bandets ledare Bid annars ägna sig åt?
Han är en underhållande dandy och excentriker av den sort som i efterdyningarna av punken plötsligt kom att accepteras i åtminstone större utsträckning än tidigare, och för den delen senare. Bland samtida arty kufar – Marc Almond, Lawrence i Felt, Billy McKenzie, så småningom Morrissey – var Bid den som intresserade sig också för psykedeliska uttryck, och här fortsätter han i samma spår i Give Me Your Truth, den utsökta sextiotals-rokokopop som inleder bandets fjortonde album.
På andra ställen närmar han sig Ray Davies milda och lite absurdistiska berättande, tydligast i I Feel Fine (Really) och Cyber Son, och i Stage Fright lånar han fraseringar från Mellanösterns vokaltraditioner.
Någonstans låter det lågbudget om några blåssektioner, men å andra sidan är Mrs. Robot vasst ironisk och kanske den bästa skildringen av en relation med en artificiell partner sedan In Every Dream Home a Heartache.
Tapete/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2015)
The Monochrome Sets roll som föregångare till all gitarrindie av betydelse och till både Lloyd Cole och The Smiths i synnerhet kan inte överskattas. Under decennierna sedan dess har de splittrats och återförenats flera gånger, och i sin senaste inkarnation har de nu hunnit till sitt tredje album (och tolfte totalt). Precis som alltid tar de ut svängarna, precis som alltid har de ett rejält knippe utmärkta popsånger, och precis som alltid kommer de att väcka minimalt med uppmärksamhet utanför indiefinsmakarnas snäva krets.
Vi som ändå tar oss an The Monochrome Set belönas rikligt. Som frontman är Bid ett sant original, och det förminskas inte av att den unge Morrissey la sig till med alla hans manér av kråmade självömkan och wittyness. Fantasy Creatureshade kunnat vara den Morrisseysingel vi längtat länge efter, och Avenue ännu mer så. Den countryinfluerade 80-talsindien i When I Get to Hollywood, med textrader som ”he was the best thing that you’d ever seen in Swansea”, hade inte skämt ut sig på Lloyd Coles debut.
Men det finns också en närhet till mer traditionell rock i snabba Oh, You’re Such Star och i en Mark Knopfler-gitarr i inledande Iceman. Rain Check låter som en bortglömd Ray Davies-bagatell från 70-talet. Tillsammans blir det spretigt, med andra ord, men konsekvent fascinerande och njutbart.
Arts&Craft/V2
BETYG 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2006)
Du vet att du inte kommer att erbjudas en bekväm åktur om en skiva inleds med två minuters ”prolog”. Följs den sedan av spår med titlar som Content Was Always My Favorite Colour och The Protagonist Suddenly Realizes What He Must Do in the Middle of Downtown Traffic och avslutas med en – just det – ”epilog” behövs inte ens information om att varje låt rymmer minst två taktbyten, avancerade Piff-och-Puff-vokalstämmor och flippriga ljudexperiment. Du fattar ändå att det rör sig om intellektuella och oerhört seriösa konststudenter som aldrig skulle komma på tanken att fnissa åt sina egna pretentioner.
Men eftersom The Most Serene Republic kommer från Torontos förorter och har täta kontakter med Broken Social Scene anar man att det ändå finns skäl att lyssna. Och bakom krimskramset går det mycket riktigt att hitta hela klasar av smarta men omogna melodi-kart, som hade kunnat bli riktigt aptitliga om de fått mogna något halvår till innan de skördats och förpackats.
Cherry Red/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad 22 juli 2014)
På The Muffs första album på tio år finns inga tecken på att det nesliga avsked Kim Shattuck fick efter ett år i Pixies gav några bestående men. Tvärtom är hon vass i både röst och riff, och alla tolv powerpoplåtarna är fokuserade och genomstarka. I trion är Redd Kross trummis Roy McDonald en bidragande orsak till skärpan, men det är aldrig någon tvekan om vem som är centralgestalten. Om hon bara var den näst coolaste Kim i The Pixies är hon för evigt nummer ett i sitt eget The Muffs.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Hut/Virgin
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002.)
The Music från Leeds är visserligen unga och debutanter, men det betyder inte att de spelar ny musik. Robert Harvey vill vara Robert Plant och Ian Brown i en och samma person, och Adam Nutter (jo, han heter så) är slående lik John Squire men drömmer om att vara Jimmy Page. I kölvattnet efter Doves och Cooper Temple Clause tror de själva att de är rockens framtid, enligt normen för hur unga nordengelska band ska uttala sig, och hyllas som det i engelsk veckopress. Men du kan få fram samma effekt, med betydligt bättre låtar, genom att lyssna växelvis på Led Zeppelin III och Stone Roses gitarrjam på Second Coming, med Big Countrys singel Wonderland inslängd då och då for good measure.
Transgressive
BETYG: 4 av 6
Kan du tänka dig hur det skulle låta om Raincoats, Mögel och Jösses Flickor bildade indieband ihop, och anlitade en ung Patti Smith att läsa poesi över det mest intensiva oväsendet? The New Eves är kort sagt skitjobbiga på alla sätt man kan tänka sig, och det tänker de inte be om ursäkt för.
Deras debutalbum inleds med manifestet The New Eve, uppläst med stor dramatik till ett växande crescendo av mullrande pukor och intensiv violin. ”The New Eve is not ashamed when she bleeds”, deklarerar de, och förklarar att The New Eve inte bara äter äpplet utan också ”spits out the seeds from the fruits of the forbidden tree, and then she plants them, carefully.”
Det är en proklamation lika mycket för alla som hör dem som för den unga Brightonkvartetten själva. Violet Farrer, Nina Winder-Lind, Kate Mager och Ella Oona Russell bekymrar sig inte det minsta om konvenans eller anpassning utan sjunger och ropar ogenerat allihop, och de ger minst lika stort utrymme åt violin, cello och flöjt som åt indiebandets sedvanliga instrumentering.
I Cow Song – med kor och miljöer i videon från Ninas hemtrakter i Dalarna – vräker på med en kombination av vallsång, skev indie, stråkdrone och jublande naturreligionsritual, och hyperintensivt pådrivande Circles är ett annat exempel på hur energi är avsevärt högre prioriterad än teknik och finess. Mary väller fram som något av Sonic Youths hårdare ljudexperiment, medan Rivers Run Red har ett i sammanhanget ovanligt stelt och snyggt funkigt beat.
Musiken är egentligen bara en av många konstnärliga uttrycksformer för The New Eves, och här finns exempel spontan aktivistteater och performancekonst. På annat hål arbetar de dessutom med till exempel måleri och foto, skrivande och stickning, och att de live ofta hänfaller åt spontan ”experimentell balett” känns minst sagt logiskt. Det förstärker intrycket att The New Eve is Rising är en till stora delar spontan ögonblicksbild, och i jämförelse ett ganska tamt substitut för den liveupplevelse som The New Eves omvittnat är.
Av Patrik Forshage
Den 2 augusti 2025
Skivrecension
Cosmos
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2013.)
Hellre än att arbeta vidare med sina begynnande framgångar på egen hand väljer Olle Nyman att förvandla The New Man från ett sidoprojekt till sitt huvudsakliga fokus. Musikaliskt gör han rätt i det, men kanske inte kommersiellt. För bandets drömska pop med inslag av psykedelia av den mer tillgängliga sorten är inte helt enkel i hur den påminner om hur mer pretentiös orkestral 60-talspop kunde låta. Ändå är den snarare imponerande än engagerande. På samma sätt är det med Olle Nymans vemodiga och vekt flexibla röst, mitt emellan Nicolai Dungers och Steve Harleys. Med sitt säregna uttryck väcker den fortfarande fascination mer än kärlek, men den har alla förutsättningar att ta The New Man till oanade höjder när låtmaterial och fokus vässats ytterligare något.
Skivrecension
Matador/Playground
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2014)
Tänk dig bandet som har obegränsad tillgång till Neko Cases unika röst, låtskrivande och engagemang. Och som landar i att hon kan få ett par leadsånguppdrag, till exempel i popbriljanta Marching Orders, men sedan får bidra enbart med hänförande andra- eller tredjestämmor.
Och att i samma konstellation ha Destroyer-Dan Bejar som laddad vankar fram och åter i studion, redo att presentera sina bästa kompositioner, att sjunga eller vad som helst. Och som till slut får samma begränsade utrymme som Neko Case, här med War on the East Coast som klarast lysande ögonblick.
I The New Pornographers har talangerna alltid trängts, och störst utrymme har den i jämförelse med bandkollegorna minst uppmärksammade A C Newman. Det är i sin ordning, eftersom han tillhör popmusikens absoluta aristokrati bland ännu inte tillbörligt hedrade genier som Andy Partridge, Brendan Benson och Chris Stamey.
Tror du mig inte räcker en snabb lyssning enbart på Backstairs för att konstatera att Brill Bruisers är en i raden av popharmoniska mästarprov till artefakter från The New Pornographers.
Matador/Playground
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2007)
Man måste älska ett band som i sina förebilder för en och samma låt nämner både Burt Bacharach och Subway Sect, och sedan tar tillbaka det och ber om ursäkt för sin hybris. Särskilt som jämförelsen inte alls är överord. Men den här gången är den främsta influensen för Kanadas powerpopiga allstarband nummer ett (i en sjujäkla konkurrens) utan tvekan Roy Wood och Jeff Lynne, vars ELO, Move och Idle Race de snor stråkarr, sångstil, stämsång och till och med halva låtar ifrån.
Fler bra skivor från samma människor
Zumpanu Goin’ through changes (1996)
Destroyer Streethawk: A seduction (2001)
Neko Case Blacklisted (2002)
A C Newman The slow wonder (2004)
Destroyer Destroyer’s rubies (2006)
Matador/Playground
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2003)
The New Pornographers presenterades som en supergrupp när deras debut Mass Romantic fick världsdistribution för något år sedan. Men utanför Vancouver var bara Neko Case känd, och hennes countrykredd hade inget att göra med den popsensation som The New Pornographers överraskade oss med.
Nu har sånt hunnit förändras, så när den numera ”hemlige medlemmen” Dan Bejar i Ballad of a Comeback Kid och Chump Change fortsätter att med Ziggy Stardust som karta göra samma brittiska upptäcktsfärder som han ägnar sig åt med sitt egna och lysande Destroyer är det inte överraskande. Bara briljant.
Electric Versionär en skiva full av fantastisk gitarrpop, och även om The New Pornographers fokus har skiftat från Sparks till 10CC finns det utrymme för andra vägar. The New Face of Zero and One visar hur det hade låtit om Posies snöat in på 70-talsglitter istället för Big Star.
Neko Case tar en gruvlig revanch på förra årets besvikelse Blacklisted. Som medlem i The New Pornographers slappnar hon av, och om hon lät som Kirsty MacColl på The New Pornographers debut är det nästan skrämmande här. Hade inte hennes kropp identifierats efter båtolyckan hade man med stöd i The Law Have Changed och All For Swinging You Around kunnat hävda att Kirsty MacColl levde och var piggare än någonsin.