Warner
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2017)

Det fanns en tid när varje nytt Steve Earle-album innebar en samling välskrivna mörka noveller eller samtidsbetraktelser, allt mer politiskt explicita ju längre ur sitt missbruk han kom. Men det var länge sedan, och på senare år har vi fått nöja oss med hantverksskickliga men pliktskyldiga tematiskt sammansatta album. 

Efter ett Townes Van Zandt-album och ett bluesalbum förmår inte ens Trumperans inträde honom att omvärdera modellen, och istället för hans alerta iakttagelser och vassa konstateranden får vi en hyllning till Willie och Waylon, med varierande angelägenhetsgrad. Med ett stenhårt The Dukes i ryggen finns det inget att anmärka på i det kraftfulla countryrock-genomförandet, men för att hitta något genuint och angeläget får man numera söka sig till nästa generation Earle.

New West/Playground
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011)

Ett Hank Williams-citat som albumtitel hade varit både kaxigt och berättigat från den unge och farlige Steve Earle. Men idag, när han efter att ha slarvat bort sin ungdom och av bara farten åstadkommit sånger värdiga de största äntligen lyckats slå ihjäl självdestruktivitetens musa? Sedan dess har vi kunnat glädja oss åt hans alltmer ordnade liv, men allt mindre åt den musik som blivit allt tristare ju nyktrare Steve Earle blivit. Referenserna är numera ordentligt upputsade och inställda i finskåpet, intill de välordnade politiska projekten och en och annan skådespeleriutmärkelse, och det var därför han till exempel så fullständigt missade målet med sin senkomna hyllning till mentorn Townes Van Zandt härom året. Finns det något tillfälle där finputsad och välbalanserad är fel så är det i samband men namn som Townes Van Zandt, eller i ännu högre grad Hank Williams.

Men här gör Steve Earle sin albumtitel rättvisa i överraskande hög grad. Det har en hel del med producerande T-Bone Burnett att göra. I sällskap av hans uråldriga arrangemang verkar Steve Earle ha hittat till en angelägenhetsnivå han inte varit i närheten av sedan han för sista gången spolade ner sin olagliga stimulantia. Här finns de hjärteknipande berättande balladerna, här finns de stabila rocklåtarna och här finns en närvaro till och med i Tom Waits-lånen. Här finns visserligen också den där obligatoriska vi-har-så-mysigt-ihop-att-vi-har-glömt-bort-alla-våra-sånger-men-vi-sjunger-ändå-duetten med hustrun, men den vägs enkelt upp av avslutande This City, med blåsarr av Allen Toussaint är lika mäktig som Treme, den HBO-serie den är skriven till.

E-Squared/Sony
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002)

Steve Earles machoröst, redneckutseende och kraftfulla rock har gett honom en auktoritet som gör att hans radikala kritik av sitt samhälles antidemokratiska krafter aldrig har censurerats. Och ändå är hans kritik radikal, inte amerikanskt fickljummet liberal. 

På Jerusalem har han för första gången – till sin stora förvåning – skivbolagets välsignelse att kritisera presidenten, ojämlikheten och myndigheternas konspirationer, och han backar inte. Där den ena amerikanska artisten efter den andra (läs: Bruce Springsteen) tävlar om att väcka patriotiska känslor genom att berätta om sin upplevelse av 11 september har Steve Earle helt andra saker att vittna om. 

Själv kallar han Jerusalem för sin mest gammaltestamentliga skiva, med bara en enda ”chick song”. Han slår hårt mot The Patriot Act, den ickedemokratiska lagstiftning George W Bush använder för att inskränka sina medborgares rättigheter. 

”We just built a great wall around the country club to keep the riff-raff out… I realize that ain’t exactly democratic, but it’s either them or us and it’s the best we can do”, ironiserar han på Amerika v. 6.0, och det är bara början. 

Omtalade John Walker’s Blues är precis så stark som det gått att ana. När Steve Earle skriver om dödsstraff eller världspolitik ur ett mikroperspektiv har han en styrka som är oslagbar. Trots att texten knappast är ett försvarstal för den amerikanske talibanen, utan ett humanistiskt försök att förstå bakgrunden är det lätt att förstå den upprördhet låten skapat i ett klimat där alla politiker talar i gäll falsett. Särskilt när den avslutas med en Koranen-recitation på arabiska. 

Musikaliskt känner vi igen oss från Transcendental Blues. Bredbent rock med bara en svag nyans av country, och låtar som är så starka att åtminstone hälften av dem borde bli klassiker inte bara hos AFA utan också i några av de sydstatsorganisationer som hatar Steve Earles budskap. 

Ett par duetter, där I Remember You med Emmylou Harris är en av hans vackraste hittills, några exempel på hans lågmälda melodiska sida, bland annat i titellåten och dessutom en gnutta texmex som ett riktigt förbannat Texas Tornadoes i What’s a Simple Man to Do?. 

Steve Earle fortsätter helt enkelt att göra den musik Bruce Springsteen skulle ge upp hela sin katalog för att få lukta på. Dessutom är Steve Earle en äkta renässansman. Utöver sex album på sex år och ständigt turnerande har han hunnit med en novellsamling och en pjäs på sin egen teater. Om någon svensk TV-kanal snabbt köper in David Simons (Homicide) nya serie The Wire, med manus av George P Pelecanos, kan vi dessutom se Steve Earle med utgångspunkt i egna erfarenheter spela exjunkie – nu drogterapeut. 

Produktiviteten och exponeringen gör knappast hans samhällskritik mindre farlig. När McCarthy-förhören kommer igång igen, och det dröjer inte länge, blir Steve Earle den första att kallas.

New West/Warner
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2013)

Det finns ju någon slags etablerad uppfattning att när artister tar sig ur missbruk och destruktivt leverne och får balans i livet påverkas deras musik negativt. För Steve Earle var det dock inte då han blev trist, tvärtom var i samband med det han gjorde Train a Comin’, I Feel Alright och El Corazón som fortfarande är hans bästa skivor. 

Hans nedåtgående utveckling inträffade senare, när han väl hade revanscherat sig och istället blev en liknöjd hantverkare som kompenserade förlorad förmåga att beröra med nomineringar till branschens priser och utmärkelser. Under mer än ett årtionde har alltså hans mix av americana, bilåkarrock och hjärteknipande ballader lidit av både vacklande låtkvalitet och ogenomtänkta och illa genomförda moderniseringsexperiment. 

Därför är det kul att konstatera att Steve Earle bryter trenden med The Low Highway, som är det bästa han gjort på mycket länge. Burnin’ It Down till exempel är en ballad av den sort han brukade skämma bort oss med, med ett melodiskt vemod som kryper under huden och med textrader om att fundera på att bränna ner Wal-Mart så kontroversiella att han kommer att få problem. 

Bandet, inklusive hustrun Allison Moorer, har hunnit turnera sig tighta, och det är också glädjen i ett numera sunt turnéliv som är i lyrikens huvudfokus. 21st Century Blues är snygg bredbent rock, och After Mardi Gras är en stark sång fylld av intellektuellt blue-collar-vemod och med ett fiolsolo som i sig framkallar de starkaste känslor. Den är en av tre låtar från TV-serien Treme, där Steve Earle syntes i de två första säsongerna, för numera är både skådespelandet och det litterära skrivandet lika högt prioriterat för Steve Earle. 

Och kanske är hans tredelade uppmärksamhet orsaken till att det trots imponerande berättande och återupprättad musikalisk skärpa inte riktigt bär hela vägen. Hittar han den där nödvändigheten och glödande passionen från förr också är han hemma.

New West/Border
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2019)

Kraften hos Steve Earle verkar aldrig mattas av, men ska vi vara ärliga så har hans skivor blivit allt mindre angelägna under de senaste decennierna. Hans empatiskt berättande ballader kryper inte under skinnet som de gjorde på Over Yonder, hans trasiga kärleksförklaringar griper inte tag som de gjorde i If You Fall eller Valentine’s Day, och hans stenhårda countryrockurladdningar välter inte omkull lyssnare som The Devil’s Right Hand. Hantverket har hela tiden funnits där, men skärpan i låtskrivandet har mattats och hans engagemang är allt mindre påfallande och smittande.

Det är med andra ord symptomatiskt att den bästa skivan Steve Earle gjort under 2000-talet är Townes från tio år sedan, ett coveralbum med låtar av hans gamla vän, missbrukskompis, musikaliska mentor och idol Townes Van Zandt. Även om den var väl vördnadsfull i sina stunder var låtmaterialet till och med bättre än Earle kunde åstadkomma ens under sina starkaste perioder. På samma sätt är det med Guy, som är någon sorts systerskiva till Townes, fylld med 16 covers av Steve Earles andra gamla mentor och olycksbroder Guy Clark.

Här finns just de där omtumlande berättande balladerna igen, som The Last Gunfighter Ballad. Här finns de mäktiga countryrockurladdningarna som Out in the Parking Lot. Här finns de hjärtekrossande skildringarna av förlorad kärlek, som She Ain’t Goin’ Nowhere. Och här finns dessutom strålande tolkningar av några av de bästa låtar som någonsin skrivits, som L.A. Freeway och Desperadoes Waiting for a Train.

När Steve Earle inte längre når sådana kvaliteter i sitt låtskrivande gör han klokt i att låna från sina vänner, och här ger det honom hans bästa skiva på mer än 20 år.

New West/Playground
Betyg 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2009)

Det var bara en tidsfråga innan Steve Earle skulle ta sig an sin idols och mentors katalog, och det var lika givet att vår favoritbjörn skulle frysa inför uppgiften. Arvet efter Townes Van Zandt lever vidare i de ballader Steve Earle brukade komponera, inte i de här överdrivet respektfulla tolkningarna.

New West/Playground
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2007)

”Chick songs” har aldrig varit Steve Earles problem, och med sin umptonde hustru Allison Moorer vid sin sida, tydligast i duetten Days Aren’t Long Enough, är han mer hjärteknipande romantisk än någonsin. De har bosatt sig i Greenwich Village, och med utgångspunkt i det grannskap som skapade begreppet singer-songwriter betraktar han världen och sin nya hemstad, City of Immigrants, ur samma träffsäkra radikala perspektiv som alltid. 

Det tänker han fortsätta med tills krigen och orättvisorna upphör för gott, förklarar han i Steve’s Hammer, och det är så sympatiskt att man får dåligt samvete när man tappar koncentrationen och unnar sig att längta lite efter den desperation som fanns i gamla knarkarsånger som CCKMP. 

Artemis/Ryko/Showtime
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2004)

Eftersom Steve Earle idag betitlar sig ”sångare/låtskrivare/politisk aktivist” är det lätt att falla i fällan att recensera hans politiska analyser. Men sånt tillkommer knappast en sketen musikskribent, som istället nöjer sig med att uppmärksamma att Steve Earles gnista verkar ha fått nytt bränsle av kampen för mänskliga rättigheter och därmed mot sin nuvarande president. 

Om det förra studioalbumet Jerusalem kokade över av ilska, men ibland brast i koncentration, så har agitatorn samlat sig nu. Vältrimmad och slätrakad kombinerar Steve Earle angrepp på sin politiska ledning med en av sina hittills starkaste samlingar sånger. Den kombinationen är ett kraftfullt vapen. På Jerusalem gav han röst åt en ung amerikansk Al-Qaida-medlem, och trots att han inte alls tog ställning för den rörelsen höll Världens Största Demokrati på att lyncha Steve Earle för tilltaget. 

Här har han samma förhållningssätt i Rich Man’s War, och ikläder sig rollen som amerikansk soldat i Irak. ”I’m just another poor boy off to fight a rich man’s war” har djupa traditioner tillbaka till Creedences Fortunate Son, och med den djupa empati som enbart Steve Earle är förmögen till. Han ger sig på USA:s utrikespolitik de senaste 30 åren som om han djupstuderat Chomsky, han uppvaktar ironiskt Bushs säkerhetsrådgivare Condoleeza Rice med glad reggae i Condi, Condi, och med punkdängan F the CC spöar han Bad Religion på deras hemmaplan. 

Men inget är kraftfullare än titelspårets kraftfulla rock, för säkerhets skull både först och sist på skivan. ”The revolution starts now, in your own backyard, in your own hometown, so what you’re doin’ just standin’ around, your revolution starts now”. Rakare uppmaning till revolution har inte hörts sedan Gil Scott-Herons The Revolution Will Not Be Televised. Joe Hill och Woody Guthrie har fått en värdig efterträdare, men när Steve Earle lovar att inte skriva ”chick”-sånger förrän Bush-administrationen är borta slår det förstås fel. Det löftet är det enda hållbara argumentet för ett återval.

Eget bolag
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2018)

Hur många banjos och steel guitars brittiska musiker än plockar fram blir det aldrig riktigt renodlad country, utan bara ännu en omgång countryanstruken pubrock. Så har det varit sedan Chilli Willi och Brinsley Schwartz dagar, och även om det kanske inte alltid är ambitionen är det inte fy skam det heller. 

När Steve Gardner med assistans av bland annat självaste Chuck Prophet ansluter sig till traditionen har han gott om ale-doftande countryrockiga guldkorn på repertoaren. Rosalie, I’m Gone och Peter The Astrophysicist är tre toppar som inte hade skämts på The Rockingbirds eller Wreckless Erics repertoarer, och även om The Day The Aliens Saved the World kombinerar klumpig stompighet med försök till utstuderad smartness är Bathed in Comfort en skiva som ger mersmak.

Skivrecension

Columbia/SonyBMG
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

Efter att både Steve Marriott och Ronnie Lane gått hädan trodde Paul Weller att han var ohotad herre på frirock-täppan. Men i vassen lurade fortfarande en av de autentiska Traffic-veteranerna, och när Steve Winwood nu kommer ut i ljuset igen ryktas det omedelbart om att Paul Weller dragit in sitt förestående trippelalbum. För hur ska han kunna matcha mannen som är hans röstmässiga förebild, mannen som fortfarande släpar runt på sin gamla Hammond B3, mannen som alltid tvingar sina hyperhabila musiker att spela minst sex minuter innan en låt får avslutas, mannen som ovanpå tvärflöjtsattacker på bred front kan plocka fram sitt hemliga gubbvapen i form av Eric Claptons kirurgiska gitarrsolon? En mardröm för Paul Weller, med andra ord, medan vi andra kan sova gott.

Skivrecension
Av Patrik Forshage