Domino/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2018.)
”I need some attention”, suckar Stephen Malkmus det första han gör. Som om vi inte hade förstått det av alla hans ombytliga krångligheter sedan Pavement. Men den här gången gör han sig också förtjänt av uppmärksamheten genom en ovanligt genomarbetad samling sånger.
Så här stabil och självsäker har han inte låtit på länge. ”I’m at peace with my mentors”, påstår han i Future Tree, och det hörs. Hans friformiga rock låter som hans nu, inte som hans progressiva förebilders, vare sig det är tunga gitarriff som i Cast Off, hårt högljutt gitarrslingrande som i Rattler och i Kite, eller stråkburen skir psykedelia som i Solid Silk.
De där stunderna av enkelhet som Stephen Malkmus ändå inte riktigt kan ge upp finns här också. Middle America är pop som helt saknar vare sig hårda gitarrer eller taktbyten (men som ändå unnar sig någon textfras om att ”kiss yourself metaphorically” bland genusfunderingarna), och även om Shiggy tar ut sologitarrsvängarna är det likväl en rak och simpel rocklåt.
Sparkle Hard rymmer med andra ord få överraskningar, mer än den höjda kvalitetsnivån. Det skulle i så fall vara en stunds country, inklusive fiol, i Refute, eller att andra versen i just den låten faktiskt sjungs av en munter Kim Gordon! Men det å andra sidan är ju överraskningar så att det räcker.
Matador/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2014.)
Tretton år efter sin solodebut överträffar äntligen Stephen Malkmus den, med ett avslappnat och vasst låtskrivande och med lyriska fyndigheter smartare än någonsin. Wig Out at Jagbags psykedeliska poplåtar har den här gången med rejäl betoning på ”pop”, med Houston Hades som en av sina mest omedelbara stunder. Men fortfarande finns här förstås också hans initierade och excentriska varianter på brittisk psykedelia och svensk progg, allra tydligast i The Janitor Revealed.
I den vänliga och lättsamma psychpoppärlan Lariat parafraserar Stephen Malkmus Zappa och klämmer in såväl Grateful Dead som Mudhoney och the Sun City Girls i texten, och så konstaterar han sammanfattande att ”We grew up listening to the music from the best decade ever – talking about the A-D-Ds”. Men allra mest underhållande är Rumble at the Rainboförhoppningsvis djupt självironiska hyllning till åldrade punks, en kort upptempobagatell där Malkmus jublande uppmanar oss granddads att ”Come slam dancing with some ancient dudes, we are returning to our roots, no new material, just cowboy boots”. Obetalbart.
Sketchbook/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2002)
Dubbelrecension med Craig Armstrong – As if to Nothing
Craig Armstrong har gjort sig ett namn som stråkarrangör åt Englands storbudgetproduktioner under 90-talet. Bland annat har han hjälpt U2 till deras allra mest svulstiga ögonblick. På senare tid har han framför allt arbetat i Hollywood, och nu har han lyckats övertyga skivbolaget om att hans CD med arbetsprover till filmbolagen är värt en kommersiell release.
Med större ekonomiskt utrymme passar han på att kräva in återtjänster av gamla uppdragsgivare, och S:t Bono ställer förstås gärna upp. Men David McAlmont, Evan Dando och Photek kan knappt hålla sig vakna medan Craig Armstrong visar upp hela sin portfölj, full av överarbetade orkesterverk tänkta för Schwarzeneggeraction, för romantiska komedier med Meg Ryan och för epos av Titanicproportioner.
Precis som med Titanic har Craig Armstrong lagt ner betydligt mer arbete på prål och utanpåverk än på grundkonstruktion, och det tar inte lång tid innan projektet sjunker som en sten. Craig Armstrong låg bakom katastrofen till soundtrack i Moulin Rouge, men här har han ingen överdådig scenografi som kan skyla över ljudsjoken, och helheten blir en äkta kalkon.
Då är Stephin Merritts autentiska soundtrack en betydligt trevligare upplevelse. Eban & Charley kvalificerade sig enligt manifestet för Dogmafilm, utom för en liten detalj – Stephin Merritts soundtrack. Lita på att det är ett soundtrack som var värt att mista en Dogmastämpel för. På sin första utflykt i eget namn – förutom Magnetic Fields har han givit ut skivor som The 6ths, Future Bible Heroes och Gothic Archies – är Stephin Merritt extremt avslappnad. Om det aldrig förr funnits skivor som förärats Dogmastämpel borde det här vara den första.
Ospecificerbara ljudsnuttar blandas med dokumentärupptagningar av O Tannenbaum och Greensleeves, och så ett knippe med Stephin Merritts geniala popsånger i sedvanligt försiktiga arrangemang. ”I wish I had an orchestra behind me, to show you how I feel” sjunger Stephin Merritt, men det behöver han inte alls. Han åstadkommer en bagatell, jovisst, men den är betydligt mer intresseväckande än Craig Armstrongs överlastade arbetsprover.
Disko B/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2007)
Stereo-Total kallar träffande sin kontinentala och inte så lite banala elektropop, konservburkspunk och gulldisco för ”Plastic moderne musik”, och med ett sprudlande humör snor de friskt av Plastic Bertrand, Dr Mix and The Remix och till och med Alphaville.
De hyllar Chewinggum och Patty Hearst (”terrorist and princess”), men det är den gulliga och allt annat än rumsrena Komplex mit dem Sex som sätter lyriktemat. Om du någonsin brytt dig om Peaches, positivt eller negativt, finns det alltså anledning att låna ett öra eller två åt Stereo-Total. De slår fast att ”there will be no revolution without sexual revolution”, men eftersom merparten av texterna är på tyska och franska maskeras en del av de grövsta plumpheterna åtminstone för undertecknad.
Küsse aus der Hölle der Musik, en hyllning till de dumsimpla popförebilder Stereo-Total älskar så innerligt, från Buddy Holly till Sid Vicious, är en charmerande tafatt syster till Denim, och en bagatell bland många på Paris-Berlin. Men det är väldigt charmiga bagateller.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
V2
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2001.)
Stereophonics förväntas ta plats bland Englands ledande stoltheter med sitt tredje album, två år efter att storsäljande Performance and Cocktails mjölkats maximalt med DVD, Tom Jones-duett och när allt annat var uttömt, en långsökt återutgåva i form av en box med sju 10-tumsskivor. Kelly Jones som sjunger och spelar gitarr tillsammans med barndomskamraterna Richard Jones och Stuart Cable har snickrat ihop en stabil, inte alltför utmanande, skiva som mycket väl kan leva upp till försäljningsförväntningarna.
Efter en överraskande inledning med hårdrockfunkiga gitarrer från en gammal Aerosmith-outtake, gospelstämmor och Noel Gallagher-sarkasm har bandet fyllt sin nya skiva med det alla förväntar sig i form av tidstypisk brittisk gitarrpop. Här finns massor med radiovänlig musik som håller sig mitt på vägen med många framtida singlar i form av snälla pophits som Have a Nice Day. Stillsamma eleganta Step on My Old Size Nines är en av skivans höjdpunkter med slidegitarr och munspel. Första singeln Mr Writer är ett angrepp på trångsynta musikkritiker. Kul för mig och kul för Stereophonics, men det visar ett band som är stuck up their ass i en musikindustri som har blivit deras enda verklighet.
Det är precis som att tvingas höra hårdrocksbandens eviga sånger om våndan av turnéer och groupies eller Ulf Lundells hyllningar till grabbarna längst framme vid scenen. Ett band som listar Tragically Hip som ett av sina favoritband är knappast ett band som kommer att orsaka djupa spår i musikhistorien. Stereophonics är en sympatisk idé. Men när idén ska förklaras drar det ut på tiden, blir omständligt och så småningom tappar man intresset. Än så länge är de betydligt roligare än sina världsförbättrande walesiska kollegor i Manic Street Preachers, men jag har känslan av att de om några år är lika svulstiga.
Skivrecension
V2
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2003)
Plockat fram jeansjackan ur garderoben? Köpt nya denimsneakers? Ointresserad av musik, men behöver ett soundtrack till den första ölen i parken? Men Travis är för mesiga, och de nya amerikanska rockbanden som alla pratar om är dels omöjliga att hålla reda på namnen på och är ändå alldeles för skramliga? Bra rockröst betyder hes machostämma, inte originalitet eller dynamik? Egentligen har det inte kommit nån hederlig rock sedan Rod Stewart blev för mycket disco i mitten på 70-talet? Möjligtvis med undantag för Status Quo – dem kan man lita på – och Oasis? Då är Stereophonics nåt för dig. Men bara då.
Skivrecension
Ipecac/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2002)
Jim Thirlwell har många förklädnader. Ibland är han sig själv, ibland är han Clint Ruin, någon gång Wiseblood och återkommande visar han upp sig i någon av sina Foetus-roller (varav Scraping Foetus Off the Wheel förstås är hans bästa alias). Just nu är han dessutom Manorexia – ny skiva vilken dag som helst – och Baby Zizanie, som turnerar Europa under sommaren.
I våras hade han faktiskt en halvdag tom i sin agenda, och därmed får vi en ny installation i hans pågående serie fejkade soundtracks under namnet Steroid Maximus. Här vill Jim Thirlwell vara Quincy Jones och Bernard Hermann på en gång, och allra helst Henry Mancini på PCB dessutom (jo, det hävdar han). Lalo Schifrin och Isaac Hayes slipper inte heller undan.
Vi får följa med i krypande skräckscener och i en voodoofilm med synkoperad storbandsjazz, och utan tvära kast serveras vi neo-blaxploitation i Seventy Cops. L1Espion Qui a Pleurl tar oss med på en hetsig James Bond-jakt och Chain Reaction är som gjord för filmen som kombinerar Matrix och Mission Impossible.
Trots genrekasten och trots Mike Pattons (Mr Bungle, Tomahawks) inblandning är Ectopia med Foetusmått förvånansvärt lättillgänglig. Därmed inte sagt att den är lättlyssnad – istället är den precis så spännande, suggestiv och illustrativ som vi önskar oss filmmusik, och borde göra att en och annan filmproducent får upp ögonen för Jim Thirlwell. Sedan återstår förstås att se om han verkligen skulle vara intresserad av att följa efter David Holmes, som ju började på samma sätt med This Film’s Crap, Let’s Slash the Seats, till storproduktionerna. Annars får väl Hollywood fortsätta att engagera tråkmånsar som John Williams och Craig Armstrong för sina epos och pekoraler.
Låt David Arnold lämna estetiken för etiketten och låt till och med Enya och Elton John skaffa sig Oscars. Vi bryr oss inte – nästa gång vi går på bio har vi med oss Steroid Maximus i våra walkmans.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Warner
Betyg 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2017)
Det fanns en tid när varje nytt Steve Earle-album innebar en samling välskrivna mörka noveller eller samtidsbetraktelser, allt mer politiskt explicita ju längre ur sitt missbruk han kom. Men det var länge sedan, och på senare år har vi fått nöja oss med hantverksskickliga men pliktskyldiga tematiskt sammansatta album.
Efter ett Townes Van Zandt-album och ett bluesalbum förmår inte ens Trumperans inträde honom att omvärdera modellen, och istället för hans alerta iakttagelser och vassa konstateranden får vi en hyllning till Willie och Waylon, med varierande angelägenhetsgrad. Med ett stenhårt The Dukes i ryggen finns det inget att anmärka på i det kraftfulla countryrock-genomförandet, men för att hitta något genuint och angeläget får man numera söka sig till nästa generation Earle.
New West/Playground
Betyg 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2011)
Ett Hank Williams-citat som albumtitel hade varit både kaxigt och berättigat från den unge och farlige Steve Earle. Men idag, när han efter att ha slarvat bort sin ungdom och av bara farten åstadkommit sånger värdiga de största äntligen lyckats slå ihjäl självdestruktivitetens musa? Sedan dess har vi kunnat glädja oss åt hans alltmer ordnade liv, men allt mindre åt den musik som blivit allt tristare ju nyktrare Steve Earle blivit. Referenserna är numera ordentligt upputsade och inställda i finskåpet, intill de välordnade politiska projekten och en och annan skådespeleriutmärkelse, och det var därför han till exempel så fullständigt missade målet med sin senkomna hyllning till mentorn Townes Van Zandt härom året. Finns det något tillfälle där finputsad och välbalanserad är fel så är det i samband men namn som Townes Van Zandt, eller i ännu högre grad Hank Williams.
Men här gör Steve Earle sin albumtitel rättvisa i överraskande hög grad. Det har en hel del med producerande T-Bone Burnett att göra. I sällskap av hans uråldriga arrangemang verkar Steve Earle ha hittat till en angelägenhetsnivå han inte varit i närheten av sedan han för sista gången spolade ner sin olagliga stimulantia. Här finns de hjärteknipande berättande balladerna, här finns de stabila rocklåtarna och här finns en närvaro till och med i Tom Waits-lånen. Här finns visserligen också den där obligatoriska vi-har-så-mysigt-ihop-att-vi-har-glömt-bort-alla-våra-sånger-men-vi-sjunger-ändå-duetten med hustrun, men den vägs enkelt upp av avslutande This City, med blåsarr av Allen Toussaint är lika mäktig som Treme, den HBO-serie den är skriven till.
E-Squared/Sony
Betyg 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002)
Steve Earles machoröst, redneckutseende och kraftfulla rock har gett honom en auktoritet som gör att hans radikala kritik av sitt samhälles antidemokratiska krafter aldrig har censurerats. Och ändå är hans kritik radikal, inte amerikanskt fickljummet liberal.
På Jerusalem har han för första gången – till sin stora förvåning – skivbolagets välsignelse att kritisera presidenten, ojämlikheten och myndigheternas konspirationer, och han backar inte. Där den ena amerikanska artisten efter den andra (läs: Bruce Springsteen) tävlar om att väcka patriotiska känslor genom att berätta om sin upplevelse av 11 september har Steve Earle helt andra saker att vittna om.
Själv kallar han Jerusalem för sin mest gammaltestamentliga skiva, med bara en enda ”chick song”. Han slår hårt mot The Patriot Act, den ickedemokratiska lagstiftning George W Bush använder för att inskränka sina medborgares rättigheter.
”We just built a great wall around the country club to keep the riff-raff out… I realize that ain’t exactly democratic, but it’s either them or us and it’s the best we can do”, ironiserar han på Amerika v. 6.0, och det är bara början.
Omtalade John Walker’s Blues är precis så stark som det gått att ana. När Steve Earle skriver om dödsstraff eller världspolitik ur ett mikroperspektiv har han en styrka som är oslagbar. Trots att texten knappast är ett försvarstal för den amerikanske talibanen, utan ett humanistiskt försök att förstå bakgrunden är det lätt att förstå den upprördhet låten skapat i ett klimat där alla politiker talar i gäll falsett. Särskilt när den avslutas med en Koranen-recitation på arabiska.
Musikaliskt känner vi igen oss från Transcendental Blues. Bredbent rock med bara en svag nyans av country, och låtar som är så starka att åtminstone hälften av dem borde bli klassiker inte bara hos AFA utan också i några av de sydstatsorganisationer som hatar Steve Earles budskap.
Ett par duetter, där I Remember You med Emmylou Harris är en av hans vackraste hittills, några exempel på hans lågmälda melodiska sida, bland annat i titellåten och dessutom en gnutta texmex som ett riktigt förbannat Texas Tornadoes i What’s a Simple Man to Do?.
Steve Earle fortsätter helt enkelt att göra den musik Bruce Springsteen skulle ge upp hela sin katalog för att få lukta på. Dessutom är Steve Earle en äkta renässansman. Utöver sex album på sex år och ständigt turnerande har han hunnit med en novellsamling och en pjäs på sin egen teater. Om någon svensk TV-kanal snabbt köper in David Simons (Homicide) nya serie The Wire, med manus av George P Pelecanos, kan vi dessutom se Steve Earle med utgångspunkt i egna erfarenheter spela exjunkie – nu drogterapeut.
Produktiviteten och exponeringen gör knappast hans samhällskritik mindre farlig. När McCarthy-förhören kommer igång igen, och det dröjer inte länge, blir Steve Earle den första att kallas.