Nude/Sony
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002)
A New Morning inleds med den lyckliga lilla sången Positivity, som skulle funka riktigt bra som lustig bagatell i Sesame Street. ”The morning is for you, the air is free, and the birds sing for you, in your positivity”. Inte förrän vi förstår att Brett Anderson är gravallvarlig – låten är inte ett skämt – blir det tydligt vilken erbarmerligt dålig skiva Suede försöker prångla ut.
Egentligen borde vi inte vara överraskade. Vi hade ju gett upp Suede redan inför förra Head Music. Utan det kreativa paret Anderson-Butler var det bara en tidsfråga innan det var kört. Den gången överraskade Brett Anderson med en riktigt bra skiva, men nu har varningssignalerna kommit tätt. Först ännu fler medlemsbyten, som gör att Suede idag helt och hållet är Brett Andersons soloprojekt. Sedan Bernard Butler, som valde att återvända till David McAlmont istället för till trånande Brett.
Kombinerat med rapporter om färdiga skivinspelningar som kastats i papperskorgen blev det tydligt att det kanske inte var ett mästerverk att vänta. I somras började vi ana vidden av katastrofen när Brett Anderson skämde ut sig fullständigt med en pinsam greatest-hitsshow på Hultsfreds största scen. Andra har jämfört hans tungfotade publikflörtande med allt från Bruce Dickinson till Status Quo via Axl Rose och Bryan Adams, men ett par av de referenserna är alldeles för snälla. Hans scenkarisma låg snarare nära Tomas Ledin och Lasse Berghagen en dålig dag på Skansen, och de få nya låtar Suede spelade fick stora delar av publiken att generat slå ner blicken.
Suede var spännande och farliga en gång i tiden. Med Animal Nitrate och Metal Mickey frälste Brett Anderson sina förebilder Moz och David Bowie, och de faller inte för vem som helst. Obsessions är ett försök att hitta tillbaka, men trots att Brett Easton Ellis desperat namecheckas går det inte att ana mer än ett svagt eko av forna storverk i rösten och gitarrerna. Och även om en titel som Beautiful Loser andas The Drowners är det ljusår ifrån sådana kvaliteter, det rör sig snarare om en folkparkstolkning av Oasis.
Tyvärr försvann de sista resterna av Brett Andersons musa samtidigt med hans drogmissbruk, och oberoende av hur seriöst och viktigt hans sunda budskap än är skulle det göra sig bättre i ett torrt föredrag än i de här humorlösa och generande ointressanta ursäkterna till musik.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
BMG
BETYG:4 av 6
Efter sin återförening har Suede låtit precis så angelägna som man önskade sig under åren efter deras debut för drygt 30 år sedan, och Autofiction för tre år sedan var larmigare än någonsin.
Tre års turnerande sedan dess har väckt en annan ambition hos bandet, och inför Antidepressants har Suede gått på gymmet för att bygga upp sig för tung arenapostpunk. Killing Joke och The Cure har föreslagits som jämförelse, men tunga pukor, hårda riff, distinkta sologitarrer med mycket eko och bombastiskt Brett Anderson-mässande i till exempel Dancing with the Europeans låter allra mest som det sena 1980-talets The Cults riffstark hårdrocksflörtande postpunk.
Brett Anderson definierar albumet i låttiteln Broken Music for Broken People och sammanfattar texternas tema som ”paranoia, ångest, neuroser”, eller i både Disintegrate och Life Is Endless, Life Is A Moment att acceptera sin egen dödlighet. Även när de som med Trance State tar avstamp i Joy Division sväller de raskt ut med stora Simple Minds-synthsjok för stadium och arenor i refrängen.
Det är inte utan att poserna känns en aning sökta, men de är inte desto mindre effektiva. På Antidepressants omsätter Suede sina dova men storslagna ambitioner på ett mycket kompetent sätt, och tillgången till de största spelställena är inte en fråga om varken om eller när utan bara om hur stora.
Av Patrik Forshage
Den 6 september 2025
Skivrecension
Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Att det återförenade Suede har lyckats hämta upp någon slags karriär, trots Brett Andersons allt mer ointressanta uppenbarelse, är en bedrift. Coming Up från 1996 var deras senaste hörvärda skiva, och med sättningen identisk med då har de fem år in i den återupptagna existensen faktiskt åstadkommit sitt bästa album på mer än två decennier. Både Wastelands och Flytipping till exempel har alla de där kvaliteterna av Echo & The Bunnymen-episk storhet och glamrockrefräng som förr, och låtar som Cold Hands och Don’t Be Afraid If Nobody Loves You hade inte heller gjort bort sig under Suedes storhetstid.
Med överanvändningen av Prags filharmoniska orkester i All the Wild Places slår det över i fånigheter, och det är klart att Suede tar i för mycket i svulstiga Beyond the Outskirts och ännu svulstigare Chalk Circles. Om de hade varit strängare mot sig själva och skurit bort en tredjedel eller lite mer av den sortens övervikt och av meningslöst pretentiösa transportsträckor som Roadkill hade The Blue Hour varit sensationell.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
4AD/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2017)
Kombinationen av det milda och fylliga akustiska och det orkestrala, kompletterat med ett frikostigt lekande med elektroniska effekter är kanske inte riktigt lika engagerande för lyssnaren som för den superkvartett som lekte fram musiken, men tillräckligt nära för att motivera lyssning. I synnerhet om man hyser en förkärlek för orkesterverk med visuella ambitioner, eller för science fiction-soundtracks av Vangelis.
Stundtals är det rent atmosfäriskt, som i Black Energy där konstellationen låter ljuden sträcka ut sig långsamt och länge, och orkesterverk som Uranus är ett nästan sju minuter långt kosmiskt soundtrack. Med schabloniserade röstförvrängningar blir det övertydligt pedagogiskt i Mars, och möjligen är transportsträckorna genom världsalltet lite för långa ibland. Då hjälper de vokala stunderna till att hålla fokus, som den elektroniska barnkammarramsan Moon, liksom skivans allra skiraste och vackraste stycken Pluto och Mercury. Och när det å andra sidan någonstans stannar till i avsnitt av mer konventionell elektronisk pop, som i Saturn, tappar musiken omedelbart i djup och spänning.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Asthmatic Kitty/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2015)
När Sufjan Stevens använder sitt sjunde album till att hantera sin svåra barndom blir det förstås en mörk och dyster upplevelse utan utrymme för The Age of Adz elektroniska experiment. Skivtitelns Lowell är den styvfar som kommit att bli konstanten i Sufjan Stevens liv. Carrie är hans just avlidna mamma, som med sina missbruk och sina psykiska problem tidigt övergav sina barn.
”I forgive you mother, and I hear you, and I long to be near you” sjunger Sufjan Stevens i inledande Death with Dignity, men av texternas smärta från övergrepp och svek – lyssna på de desperata viskningarna efter kärlek i The Only Thing, den som orkar – undrar man hur förlåtelse kan vara möjlig. Samtidigt är sånger som Fourth of July (med det lakoniska omkvädet ”We’re all gonna die”) och särskilt Should Have Known Better med banjo, stilla piano, sköra gitarrer och lager av änglaröster så oändligt vackra mitt i all sorg och vilsenhet att ingen vrede eller kan bo kvar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Rough Trade/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2005)
När jag var elva år åkte jag och min klasskompis Thomas genom hela Stockholms tunnelbanenät under en och samma dag. Vi hade planerat det noga, och visste precis vid vilken ändstation vi var tvungna att springa för att hinna med tåget i andra riktningen och var vi lugnt kunde sitta kvar. Inte ens när andra skolkamrater hånlog åt projektet förstod jag att det utklassade både frimärks- och skivsamlande i nördighet, och att det inte var något att vara stolt över.
Del två i Sufjan Stevens livsprojekt att på 50 skivor skildra varje amerikansk delstat gör mig lättare till sinnes, för den sortens universitetsöverliggare får till och med mig att framstå som en cool kille. Den första skivan i serien skildrade hans uppväxtstat Michigan, men Illinois är inte lika hemtamt, så för att kunna ge en rättvisande bild läste han nogsamt in sig på historia, Abraham Lincolnbiografier och Saul Bellow. Sånt beteende, tillsammans med en jobbigt fyndig skivtitel, en fäbless för operetter och avancerade musikaliska interludes, och låttitlar som Let’s Hear That String Part Again, Because I Don’t Think They Heard It All the Way Out in Bushnell gör att alla alarm varnar för att Sufjan Stevens är en riktig smärta där bak.
Men Sufjan Stevens är också en fin sångare, en extraordinär arrangör, en melodisnickare av rang och en talangfull multiinstrumentalist, med piano, banjo och gitarr som huvudinriktning och med poäng från enstaka kurser i trumpet, klockspel och till och med piccoloflöjt. Titelspårets snygga pop med lätta stråkar och staccato-blås, liksom den paradoxalt smidiga akustiska gitarr som Sufjan Stevens har som grund för sina obehagligt detaljerade teser om seriemördaren John Wayne Gacy Jr., är betydligt muntrare än hans tidiga skivor. På saliga Jacksonville och Chicago, den enda Illinois-plats han faktiskt besökt, brakar han fram med stora körer som sin egen Hidden Cameras.
Men flera storslagna orkesterstycken fungerar som transportsträckor, och när en späckad föreläsning blir längre än 40 minuter tappar åhöraren koncentrationen, trots att didaktiske geografimagister Stevens vet att torra fakta bäst presenteras på ett humoristiskt sätt. Som så många andra akademiker har han svårt att hitta balansen mellan sina fakta och sin ännu torrare humor, och trots en klase utmärkta popsånger vinglar Sufjan Stevens illavarslande ostadigt på Illinoise.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Chrysalis/EMI
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001)
Pop, framför allt framförd på akustiska instrument. Med Neil Young och Tim Buckley som främsta inspiratörer. Till och med bandnamnet har de snott från den sistnämnde. Du har hört talas om den typen av band rätt ofta det senaste året. Men vad gör att det är Starsailor och inte något av Englands femtioelva band med samma idé och samma ljud som hyllas av engelsk musikpress, inte bara den här månaden utan faktiskt (och det är ovanligt) sedan flera månader tillbaka?
Dels har Starsailor en egensinnig sångare och obestridlig ledare i James Walsh. Som ett destillat av Brett Andersons mest pretentiösa ögonblick, en aningen sansad Pavlov’s Dog eller Ed Harcourt utan hopp, breder han ut sina vokala stretchövningar. Hans texter är mycket passande till den typen av utspel, med ”Oooh/I’ve got something in my throat/I need to be alone/to suffer” som ett typiskt exempel. Det är svårt att lämnas oberörd, åt ett eller annat håll.
Dels skriver Starsailor låtar långt över genomsnittet. Lloyd Cole & The Commotions debut slog Prefab Sprout och Pale Fountains på fingrarna i början på 80-talet, framför allt genom att låtarna genomgående kunde matcha Smiths. James Walsh, som på flera sätt liknar Lloyd Cole, gör samma sak med de flesta av sina samtida kollegor. Fler sånger än den alldeles lysande singeln Alcoholic kommer att göra väsen av sig, var så säker.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
EMI/Capitol
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)
Starsailor kom fram i dyningarna efter vågen av ”quiet is the new loud” för ett par år sedan, men på sin uppföljare förklarar de att tystnad är enkelt och inleder istället med Music Was Saved, en snabb poplåt av samma storslagna slag som Ian McNabbs tidiga Icicle Works. Det finns visserligen enstaka lågmält vackra akustiska spår, men annars är det framför allt James Walshs säregna sångstil, mitt emellan ett Nick Drakeskt allvar och konstrockarens pretentioner, som fortfarande är intakt. Den fungerade som vattendelare på debuten, men en som inte höll med de många skribenter som inte kunde sluta ironisera över röstakrobatiken på Alcoholic och Lullaby var Phil Spector. Han gillade dem så pass att han sturskt bjöd hem bandet och meddelade dem, som aldrig talat med honom förut, att han som sin första produktion på 20 år skulle producera bandets nästa skiva.
Nu blev det inte så. Bara två spår – titellåten och White Dove – bär hans orkestrala vattenstämpel, sedan fick Phil Spector händerna fulla med andra angelägenheter av den sort som en död kvinna hemma på hallgolvet och en rykande pistol i handen lätt leder till. Starsailor klarar sig dock utmärkt på egen hand, även om bandet med svulstiga men förstklassiga stråkarrangemang i bland annat suggestiva Four to the Floor visar att man gärna drivit samarbetet längre. När arrangemangen dessutom bottnar i bedövande vackra och effektiva melodier är det bara att gapa och svälja. För den som klarar av James Walshs röst, vill säga.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Våga Våga
BETYG: 5 av 6
Två konstanter har funnits på tre tidigare album med duon Steget. Nils Dahls karaktäristiska piano är en av dem, oberoende av om det handlat om pop, stilla jazzig visa eller ballader med soulnyanser. Matilda Sjöströms röst är den andra konstanten, klar, klockren och övertygande i sina betraktelser av vardag, relationer och små och stora känslor. Båda är expressionister som använder många toner och många ord, sådär som man gör när man är engagerad eller rentav passionerad.
Det har räckt väldigt långt, och det är basen också för Till längtan och horisonten. Men här händer mer ändå, och det lyfter Steget mot ytterligare höjder. Redan inledande Alla pratar om adderar en effektiv stråksektion som ökar dramatiken, medan Det e kanske sant suggestivt rullar fram med en tung elektronisk underton.
Soultonen får allt större utrymme, återhållsamt i den snabba poplåten HB och Skogar men desto mer explicit i den nostalgiska tonårsåterblicken Snea små kvarter. Med sitt mjuka funksväng med gott om utrymme för både gitarrsolo och varm elorgel påminner den om Jojje Wadenius Goda Goda och andra klassiska svenska grooves. I den avslutande indiedängan Snälla ögon vräker Steget på med mustigt soulblås i albumets mest omedelbara refräng.
Ändå är det inte det som gör att man tvångsmässigt sätter Stegets fjärde och hittills bästa album på repeat. För de gör sin ambivalenta pianoballad Vem ska rädda mig med en fyllig elegans och styrka som gör att man nästan börjar yra om Carole King, och när Matilda Sjöströms röst så blir lämnad helt ensam med pianot i Jag var där är det så vackert att man blir stum.
Av Patrik Forshage
8 april 2025
Skivrecension
Domino/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2011.)
Med sedvanligt smarta texter över ett släpigt beat och slide intill hårddistad gitarr uppfyller låtar som Gorgeous Georgeoch Senator alla förväntningar/farhågor kring superslackersamarbetet mellan Stephen Malkmus och producerande Beck. Stora delar av senare års långa tyngande proggrock-övningar är bortslipat, och med sina loja men exakta arrangemang hade Mirror Traffic med många minnesvärda låtar väckt uppståndelse på 90-talet. Tack vare koncentration når nämligen Stephen Malkmus höjder han inte varit i närheten av sedan Pavements toppform. Låt oss bara hoppas att det räcker till mer än att bara göra de redan frälsta lyckliga.