Roadrunner Arcade

Det är en tunn linje mellan powerpop och skränig gitarrock på ena sidan och Adult Oriented Rock på andra. Powerpopen har flera vapen; engagemang, tempo, stämsång, status och ett småleende. AOR har bara två; välsång och ibland kommersiell framgång. Till exempel Redd Kross har alltid varit noga med att stanna på powerpopsidan av linjen, medan till exempel Pearl Jam aldrig ens har tjuvtittat åt det hållet. Hole tröttnade på att vara uppskattade av en entusiastisk men relativt liten publik, och tog sig med några bestämda kraftfulla steg över till den allvarstyngda AOR-sidan, och The Pusjkins från Linköping vill gärna följa efter, nu när Ken Stringfellow från Posies, kungarna över imperiet powerpop, har tagit sin hand ifrån dem efter att ha producerat deras första skiva.

Inom båda lägren krävs minnesvärda melodier för att ett band ska nå framgång (en framgång som mäts med väldigt olika försäljningssiffror). The Pusjkins andra skiva Brand New Morning rymmer inte fler än ett par melodier av sådan klass att de förtjänar att nämnas i samma andetag som förebilderna — vare sig vi talar om Posies eller Hole. Byrdsinspirerade Something More håller, men den hittar du som andraspår på singeln med den i övrigt enda minnesvärda låten Girlfriend. Om du är nyfiken på The Pusjkins räcker det utmärkt att köpa singeln. Om tjejerna hade kommit från Seattle istället för från Linköping hade nya skivan säkert varit tillräckligt för att garantera en plats på Lilith Fair-turnén.

För The Pusjkins rymmer år 2001 istället ungdomsgårdar och sommarfestivaler på mindre orter i Sverige. För att de ska komma ifråga som Leif Pagrotskys nya exportgullegrisar krävs att det i USA finns en uppdämd längtan efter välsjungen men manierad amerikansk brytning a la Agnetha Fältskogs ”jag-har-lärt-mig-språket-genom-att-härma-amerikanska-romantiska-komedier-på-TV”. Och det längtar väl New York lika lite som Linköping efter?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Tina Weymouth och Chris Frantz var frustrerade över sitt minimala inflytande på Talking Heads, där David Byrne och Brian Eno tagit makten, flydde de till Nassau och lekte fram sidoprojektet Tom Tom Club, utan Byrne men med ett par systrar Weymouth.

Skivan var en bagatell som hamnade rätt i tiden 1981 och blev viktigare än avsett. Wordy Rappinghood och Genius of Love, bland de första vita medelklassförsöken att pröva den nya svarta urbana musikstilen hiphop, lyckades influera dem de influerats av och känns idag fräschare än det mesta i Talking Heads katalog. På förra årets återutgåva av Stop Making Sense från 1984 visar extraattraktionen Tom Tom Club vilken väg New York-combon borde ha tagit.

I stället gick det utför för Weymouth/Frantz. Även om Talking Heads bokslut upprättades först 1995 var verksamheten nedlagd sju år innan dess. En kort period var paret eftertraktade producenter hos unga hoppfulla men i längden hopplösa stjärnskott som Ziggy Marley och Angelfish, men även där uppfattades de snart som passé. Vad återstod att göra för en basist och en trummis som gått på konstskola, utom att klippa håret och skaffa jobb?

Tom Tom Club har tidigare återupplivats tre gånger. Systrarna Weymouth har fallit ifrån en efter en, och i stället har gäster kallats in för att fylla ut tomrum i idébanken. Men varken Lou Reed eller David Byrne (!) har lyckats få Dylan-, Hot Chocolate- och Velvet Underground-covers att svänga. Efter en fjärde Tom Tom Club-skiva 1992 lyste desperationen i parets ögon när de som Heads gav ut No Talking, Just Head, med idel gästsångare som Michael Hutchence, Debbie Harry, Richard Hell och Shaun Ryder. Försäljningssuccé var det inte fråga om, i stället drog David Byrne dem inför domstol för namnstöld.

På The Good The Bad and The Funky har Weymouth och Frantz lärt sig av sina misstag. Tyvärr är lärdomarna mera av juridisk än musikalisk karaktär. Åter kallar de sig Tom Tom Club och har färgglada naivistiska teckningar på omslaget. Men de har inte mycket gemensamt med den glada systerskara och kompisgäng som gjorde Nassau osäkert för 20 år sedan. Tina och Chris är ensamma kvar, och den ende intressanta gästen är en inspirerad Toots Hibbert på She’s Dangerous.

Pressreleasen talar om en ambition att visa en ny generation det ”sound som öppnade musikaliska dörrar i branchen”. Om syftet är så musealt lyckas de ganska bra. Skivan är ett försök att återskapa något som kändes fräscht och nyskapande för tjugo år sedan, med lite ragga, lite scratching, lite västindiskt solsken och en hel massa intellektuellt resonerande. Who’s Feeling It är en totalstöld av de egna gamla hitsen i varje detalj, inklusive glada rop efter James Brown. Att stjäla från sig själv är ett säkert sätt att slippa bli stämd.

Tom Tom Club är intellektuella, och har insett att det som en gång gjorde dem attraktiva var att de la undan sina intellekt och sina analyser av modern dansmusik. Det äkta paret har ägnat mycket tid hemma vid köksbordet åt att fundera. Hur gjorde man nu för att ha så där kul? Resultatet är att varje uns av spontanitet är noggrant kalkylerad, glimten i ögat på gamla Wordy Rappinghood lyser idag av desperation och möjligen uppgivenhet. Utöver Donna Summer- och Lee Perry-covers trängs här två dubversioner av låtar från skivan, kanske tecken på en sorgsen självinsikt att de aldrig kommer att uppmärksammas av andra, aldrig kommer att spelas ute eller remixas av hippa producenter.

Om du får The Good The Bad and The Funky som present kan du hitta både ett och två guldkorn gömda i sörjan. Det är dock svårt att komma på ett enda argument, utöver välgörenhet, för att betala pengar för att lyssna. New York Times kallade en gång i tiden parets första band ”thinking man’s dance music”. Idag grubblar Tina Weymouth och Chris Frantz så mycket att musiken blir stiff och föråldrad. De borde lyssna till George Clintons klassiska råd; ”free your mind, and your ass will follow.”

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hela vägen ut är ett amatörprojekt, eller som Feven väljer att uttrycka det: ”Den tillhör underjorden.” Colleone och Webb, som stod för Petters Saker & ting, har producerat det mesta, och de skapar aldrig de slickade ljudbilder Christian Falk och framför allt Thomas Rusiak skapade på Bananrepubliken eller på Magic Villa, jämförbara med amerikanska storbudgetprojekt. Feven debuterade visserligen på Sidewalk Headliners, men hon har mera gemensamt med banden från Alla talar svenska. Även om språket hade varit engelska hade ingen kommit på tanken att föreslå en internationell lansering av Feven, hon är en angelägenhet för svenska förorter.

Kaxiga Feven är 24 år, men hon låter yngre. Hennes texter är så slagkraftigt politiskt korrekta, som bara tonåringar med övertygelse kan formulera sig. Framför allt i Bränn bh’n, ett feministanthem som borde ersätta Strindberg som obligatorisk läsning (lyssning) i vartenda klassrum i Sverige. Hennes lek med könsroller tillsammans med Ayo i Ombytta roller (”Feven som snubbe, Ayo som gus! Abu len!”) kommer att leda till många diskussioner i Norra Botkyrka. Det går inte att låta bli att jubla över hennes rättframhet och självsäkerhet. Hon litar på sin kapacitet som rappare och lyriker, och kommer aldrig att försöka sälja några extra skivor genom att fettsuga sig, klä av sig och agera hoe.

Ibland går det på tomgång musikaliskt och texterna blir schablonskryt eller pliktskyldigt politiska plakat, som i självförhävande Gudmodern och i Tänk om med Nougie, om västvärldens orättvisor visavi tredje världen. Dom tio budorden är redan en hit på ZTV, men tillhör det mindre intressanta med sina regler för rättroende hiphopare. Men det mesta funkar bättre. Thomas Rusiaks enda insats på skivan är hårda Hiphop torskar som tillsammans med Vem hugger vem med Peewee och Jag kom, jag såg tillhör höjdpunkterna. Skivbolagsmogulen Petter dyker själv upp i den mycket välproducerade Vill ha! – en klassisk hiphopduett.

Att ljudet ibland blir lite taffligt kan jag leva med, men det är synd att hennes rap ibland hamnar så långt bak i mixen att texterna går förlorade. För det är i dem och i Fevens respektlösa och rent underbara behandling av det svenska språket som hennes storhet ligger. Petter tvingade henne att byta från det engelska språket till svenska inför debuten, och för det är vi skyldiga honom stor uppskattning. I ännu större utsträckning än Petter själv förnyar hon språket på samma sätt som Ola Magnell (här börjar re-hypen) och Ebba Grön gjorde en gång i tiden, till exempel Studsa kombinerar förortens slang med ett ibland rent akademiskt ordval.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Feven kommer att slå stort bland tonårstjejer i Skärholmen, Rinkeby, Bergsjön och Rosengård. Att hoppas att hon skulle slå bland killarna där (annat än rent fysiskt) eller bland tonårstjejer i Täby vore förmätet, men hon behövs som förebild överallt. Hela vägen ut har all den rättframhet och ständiga aktualitet som krävs för att bli en miljonprojektsklassiker som Välkommen till förorten eller We’re Only In It For The Drugs.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Freddie Wadling har en röst och en känsla som gör att han skulle kunna ge ut en köpvärd skiva med insjungningar av telefonkatalogen, men det gör han inte. Tillsammans med Johan Kugelberg ägnar han sig sedan ett par år åt att spela in sånger ur den svenska musikhistorien, sånger som är angelägna och som förtjänar att upptäckas och återupptäckas.

På TV har vi kunnat se honom tolka Sven-Ingvars och för ett år sedan kom En skiva till kaffet, där han tolkade Bellman och Hasse & Tage tillsammans med Esbjörn Svensson. Där arbetade han framför allt med svenska evergreens från efterkrigstiden, och där fick han mig att inse att Evert Taube inte bara är en angelägenhet för Adolf Fredrik-skolade kusiner på midsommarfesten.

Här gräver Freddie djupare i den svenska vistraditionen, och ger ut en temaskiva som innehåller just det titeln utlovar. Vi har hört Nick Cave och Johnny Cash sjunga samma typ av sånger, och bland mördarfanatiker är Beasts Of Bourbon oförglömliga. Men de svenska skillingtrycken med svarta texter har aldrig varit en angelägenhet för en rockpublik.

Nu är musiken knappast rock på Skillingtryck och mordballader, visorna är traditionellt tolkade även om instrumentering och arrangemang blandar mungigor, lutor och Frälsningsarméns Hisingskårs blåsare med e-bow och space-eko.

Liksom Fred Åkerström förvandlar Freddie sångerna till tidlösa visor där arrangemangen rymmer tradition och kanske inte modernitet men åtminstone aktuell atmosfär, och liksom Fred Åkerström rör sig Freddie Wadling utan besvär och med välbehållen pondus mellan skilda genrer. Två spår på skivan är av betydligt yngre ålder än de andra. En irländsk ballad (Rickety Tickety Tin) var Tom Lehrers 50-talsparafras på de burleska skillingtrycken, och Alfredsvisan (Fattig bonddräng) är Georg Riedel och Astrid Lindgrens försök att skapa en egen traditionell ballad till Emil i Lönneberga.

Skivans övriga åtta spår är nedtecknade under 1800-talet, och är standardsånger som Värmlandsvisan, där Stina Nordenstam gästar, blandat med råa våldsskildringar, med Den späda martyren i spetsen. Hade den varit en film hade den garanterat inte kommit igenom censuren utan klipp.

Här finns också visor som trots sitt våldsamma innehåll och sitt raka språk har kommit att bli barnvisor att sjunga på dagis. Berättelsen om mordet på Abraham Lincoln (”Vill ni höra en så ynkeligen händelse, den är saklig och hände just nu, huru kungen i det norra Amerika blev skjuten alldeles itu”) finns i ett antal textvarianter, men den som finns på Skillingtryck och mordballader uppges vara originalet. Därför blir det fel när jag och min dotter sjunger med hemma vid stereon.

Freddie Wadling som generationsöverbryggare och familjeunderhållare (åtminstone för familjer med vissa morbida tendenser) – det känns kanske överraskande. Men den som följt Freddie Wadling från hans allra tidigaste demoinspelningar med punkbandet Straitjacket 1977 vet att hans intresse för barnvisor och ramsor inte är någon nyck. Bland covers som Search And Destroy och egna I Hate Skateboards (som senare kom att bli Levande begravd med Liket Lever – se där en mördarsång om än inte ballad) kunde inte Freddie ens på den tiden låta bli att ge sig på Mask-sången (”Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, bara för jag äter mask”). Därifrån är steget inte så långt till Emil i Lönneberga.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

 Det finns musikgenrer som är uråldriga, genrer där åldermännen förfinat stilen intill perfektion. Blues är en sådan, och singer-songwritertraditionen är en annan. Nya aspiranter jämförs obönhörligen med de gamla mästarna, och eftersom det är mästarnas verk som har blivit norm för genren kommer uppkomlingarna oftast till korta. Varje ny vemodig självrannsakande singer-songwriter jämförs med Nick Drake, Leonard Cohen, Tim Buckley eller de andra mästarna, vars tidiga verk har blivit en del av en musikalisk kanon för tänkande medelklassungdomar i hela västvärlden. Vem ger sig på en sådan uppgift? Många har försökt och misslyckats, och några få lyckas etablera sig som fullvärdiga efterträdare till mästarna.

Elliott Smith har kommit fram med den äran i USA, men bland engelsmännen har få vågat ta sig an utmaningen. Badly Drawn Boy kan vara artisten som bröt trenden, och nu kommer Tim Hutton. Tim Hutton lyckas inte bara förvalta mästarnas arv, han förnyar dessutom genren. Han har visserligen hängt med ett tag, men Everything är hans debutskiva under eget namn, och också hans första försök i popgenren.

Men Tim Hutton är ingen duvunge. Hans CV liksom hans texter skildrar en man som varit med om en hel del, bland annat den uppenbarligen hemska erfarenheten att ha ingått i den skojfriska men inte särskilt inspirerande technoduon Vulva, med kopplingar till Aphex Twin och Lady Miss Kier från Deee-Lite. Förra året hade han viss framgång som en del av afrohousegruppen Soul Ascendants.

På sin solodebut har Tim Hutton samlat tio mycket starka sånger. Hans enkla kommersiella sånger, ofta sorgsna självkritiska betraktelser, drivs av akustisk gitarr, flygel och stråkar, men har fått en bakgrund av dov lågmäld dansmusik, där multiinstrumentalisten Hutton använder sin bakgrund från ambient techno och annan modern dansmusik som utgångspunkt för sitt ljudskapande. Stina Nordenstam och Tricky har försökt skapa samma typ av stämningar, men ingen av dem har lyckats kombinera ljudbilden med lika starka texter som dem Tim Hutton skriver. Alla sånger är självklara i sin enkelhet, och talar till hjärtat med texter, melodier och stämningar. Samtidigt talar de till fötterna genom arrangemang, instrumentering och beat. På Colours påminner han om Robert Wyatt, och den sorgsna Chet Baker-trumpeten liksom elorgeln som båda tränger sig fram över låtens dova beat förstärker den associationen.

Få skivor är så omedelbara att jag vid första lyssningen omedelbart trycker tillbaka för att höra en låt en gång till. Det gör jag med både inledningsspåret Beenafool som låter som Nick Drake kompat av Massive Attack. Det gör jag också med Didn’tisay, med ett lojt akustiskt sväng. För resten, jag spelar om hela skivan en gång till, med tända stearinljus medan sommaren dör.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För tre år sedan var Finley Quaye omöjlig att stoppa. Popreggaen på debuten Maverick A Strike sålde i mer än en halv miljon exemplar, han hade fem hitsinglar och han fick en Brit Award som bästa nya sångare.

Den typen av framgång kan stiga den bästa åt huvudet, och för den drygt tjugo år gamla Finley gick det definitivt åt fel håll. Han sparkade sin manager för att själv sköta om sina affärer, samtidigt som han själv och hans bandmedlemmar utvecklade drogvanor som minst av allt var hälsosamma. I sin längtan efter publicitet och tillträde till kändiseliten fabricerade han falska släktband med Tricky.

Efter täta besök hos en psykiater och en kortare period på avvänjningsklinik återvänder han med Vanguard, det första livstecknet sedan 1998. Och visserligen rör han på sig, men han verkar inte särskilt pigg. Här finns mycket för psykiatern att bearbeta i framtida sessioner, det krävs ingen läkarexamen för att inse att hans behandling är långtifrån slutförd.

”You love Greenpeace, I love green bean/Butter bean and broad bean/Black-eyed bean and kidney bean/Mung bean and runner bean/Be courageous, go to Barbados” hävdar Finley i Broadcast, uppenbarligen (åtminstone för honom) ett försök att tvinga media att skildra någonting mer positivt än arga fotbollsspelare, till exempel recept på soppa. Det är ungefär så intelligent som Finley lyckas bli i sina texter. Gemensamt för de religiösa grubblerierna i psalmlika The Emperor, angreppen på Manic Street Preachers i British Air Raid eller drogresonemangen i Chad Valley är att de inte är begripliga för någon annan än Finley.

Musikaliskt är dock Vanguard mera intressant. Där föregångaren alltför ofta var lightreggae med Bob Marley som ibland alltför självklar utgångspunkt har Finley Quaye nu hunnit gräva djupare i reggaens historia. Här är en tydligare referens Lee Scratch Perry, om du kan tänka dig honom med cockneydialekt. Ljudet känns ofta som en luftig lite skräpig hemmainspelning, och instrumenteringens flitiga användande av sitar, tvärflöjt och mystiska slagverk leder tankarna till den långsamma drömska reggae Bim Sherman och Talvin Singh skapade tillsammans för några år sedan. Liksom hos dessa herrar är reggaen mycket brittisk, och väldigt spännande.

På några ställen ökar tempot och samtidigt de psykedeliska inslagen utan att den musikaliska kvaliteten sjunker, som på White Paper där gitarren kunde vara ett av George Harrisons mera sinnesutvidgande ögonblick. Två låtar bryter dock av avsevärt från det loja flummet. Spiritualized, skivans första singelsläpp, är en renodlad rocklåt som inte gör någon glad och som kommer att skapa förvirring bland skivköpare. Den kunde vi varit utan helt och hållet. Feeling Blue däremot är renodlad ska, och dess ljuvliga refräng borde vara tillräcklig för att ge Finley Quaye en ny hitsingel så småningom.

Min gissning är att Vanguard inte kommer att bli samma försäljningsmässiga succé som föregångaren. Det är nog bra för Finley Quayes hälsotillstånd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Under sommaren mötte du Bill och Bonnie Hearne, eller åtminstone deras motsvarighet. Bland alla amerikanska välgödda välmående pensionärspar som turistade i Sveriges större städer där kvinnan bar illasittande tygsjok och mannen visade sin tillhörighet genom att bära Stetson, stringslips och läderväst kanske Bill och Bonnie fanns. Men hur skulle du utseendemässigt kunna skilja den från alla amerikanska par som mitt under sin måltid kände sig tvungna att springa tvärs över gatan för att få veta om Vasagatans McDonalds var ”just like home”? På Watching Life Through A Windshield är de hemma, och eventuella exotiska minnen finns möjligen i fotoalbumet men inte i musiken. De är lyckliga ägare till en Pontiaccab av femtiotalsmodell – hela omslaget är fyllt av bilder av detaljer på bilen, och ibland har även det äkta paret fastnat på bilden – och den kör de genom den vita amerikanska södern och möter musiker med rutin och erfarenhet. 

Emmylou Harris gästsjunger på L A Freeway, Herb Peterson spelar dobro på flera spår, Jay Dee Maness gästar på pedal steel, och Chris Hillman fortsätter muta in mark som en av countryns största med sin mandolin och sin röst. Paret Hearne har till och med lyckats engagera legenden Buck Owens, som dyker upp i en version av sin egen The King Of Fools. 

Familjen Hearne blandar egna kompositioner med väl valda countrystandards och mer obskyra covers. She Never Spoke Spanish To Me är fullt i klass med Joe Elys fulländade version. Här finns honky tonk som Victim Of Life’s Circumstances och pianodrivna sorgsna ballader som Fools For Each Other, liksom swing i titellåten och tear-in-my-beer-betraktelser som Bartender’s Blues. 

Här finns ingen ung hipp alternativ country, men söker du äkta vara utan poser är Bill och Bonnie Hearne nya om än ålderstigna namn att lägga på minnet. De lär inte vinna några priser för bäst klädda eller mest trendiga, men de vinner countryfantasternas hjärtan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Paul Simon)

Två veteraner med en gemensam passion att lära av andra släpper skivor samtidigt, båda med ambitionen att visa upp de nya kunskaper de tillägnat sig. Båda väljer också att återvända till sina rötter, i en eller annan form. Men där slutar likheterna.

Paul Simon presenterar elva nya kompositioner, medan Van Morrison väljer att framföra tretton standardlåtar i duett med Linda Gail Lewis. ”There once was a teacher of great renown,” minns Paul Simon. Studenten Paul Simon har under de senaste 15 årens utbildning passerat kurserna Sydafrika, Sydamerika och amerikanska doowopmusikaler med betyget mycket väl godkänt. Nu har han skaffat sig tillräckligt självförtroende för att våga integrera dessa nya kunskaper med sina egna erfarenheter av berättande sångskrivande och teenybop, och pröva om han kan sluta studera för att i stället själv undervisa. Och visst räcker hans utbildning.

Precis som vanligt är Paul Simons melodikänsla total, oberoende av tempo, arrangemang eller texttema, och han sjunger med ett intimt och direkt tilltal. Rösten blir aldrig forcerad eller konstlad. Genomgående spelar Vincent Nguini melodibärande gitarrslingor och Bakithi Kumalos bas har tydliga drag av Paul Simons äventyr i Sydafrika på Graceland. Särskilt på The Teacher och You’re The One skapar det ett sväng som har hunnit bli hypermodernt sedan Simons kritiserade besök i Soweto. Pigs, Sheep, and Wolves är nära nog en talking blues, komplett med rytmiskt småskrattande, och Hurricane Eyes får en klar countrykänsla genom den dominerande banjon, men även här återkommer den drivande sydafrikanskt inspirerade basen.

Ändå blir det aldrig antropologiska studier av musiken, som på hela skivan har sin grund i klassiskt Brill Building-låtskrivande. Texten till Darling Lorraine, där Ladysmith Black Mambazo gör ett återbesök hos sin gamle kamrat i refrängen, innehåller flera blinkningar till Pauls ursprung i Tom & Jerrys teenybop och doowop (”All my life I’ve been a wanderer, not really, I mostly lived at my parents’ house”).

Andra inspirerade återbesök i den egna historien är Old – rock’n’roll à la Eddie Cochran, där Paul Simons tonårsminnen ger en historisk exposé över 50- och 60-talet. Han kan inte låta bli att vänligt och försiktigt sparka på musikindustrin. ”Buddy Holly still goes on, but his catalogue is sold.” Till och med den där duon han hade med någon lång krullig skådespelare påminns om i Señorita With A Necklace Of Tears.

Hans klasskamrat Van Morrison däremot har en hel del kvar att lära innan han bör ge sig ut i verkligheten. Sedan 15 år ägnar han sig framför allt åt att försöka skriva av uppgifter som hans lärare redan fulländat. Han har prövat blues, folkmusik och till och med skiffle, men i sin iver över att skryta över vilka inflytelserika professorer som undervisar honom har han släppt in dem på sina skivor. Dumt, eftersom hans egna valhänta försök omedelbart kommer att jämföras med John Lee Hooker och Chieftains. Till och med mindre prominenta pedagoger som Cliff Richard och Georgie Fame har överglänst Van Morrison på hans egna skivor.

På nya You Win Again gör inte Van Morrison om det misstaget. Nu sjunger han uttjatade standards ur countryns, bluesens och rhythm’n’bluesens grundkurs tillsammans med Linda Gail Lewis. Därmed riskerar han inte att överglänsas av sina gäster. Tillsammans med professorna försvinner dock den sista anledningen att köpa Van Morrisons skivor. Jambalaya, Cadillac, Boogie Chillen och Crazy Arms är själlösa och taffliga, och kan möjligen vara intressanta för coverband som behöver lyssna in ackordföljder för att kunna spela på stadshotellets abonnerade 60-årsfest på lördag (förmodligen växer även deras självförtroende genom en sådan lyssning, tänk att den lokala hobbyorkestern är bättre än Van The Man).

Varken Paul Simon eller Van Morrison lär locka några nya lärjungar med sina nya skivor. De får tala till dem som redan har sökt upp deras klassrum. Men praktikant Morrisons lektion är på väg att spåra ur, de studerande har slutat lyssna. Halva klassen har gått hem, och de som är kvar sätter snabbt på sig sina walkmanlurar med Lightnin’ Hopkins, och märker inte ens den lilla irländaren i katedern.

Magister Simon därmed lyckas engagera sina studenter med sina personliga berättelser sprängfyllda av ett brett och djupt musikaliskt kunnande. Om du fascinerats av hans tidigare försök att lära är You’re The One ett konglomerat där han vågar göra de inlärda kunskaperna till en del av sin egen helhet, och fungerar på det sättet som en betydligt mer intressant karriärsummering än hans nyss släppta Greatest Hits.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tomas Andersson Wij arbetar i en tradition av vemodig svensk trubadurpop som rymmer såväl John Holm och Olle Ljungström som Ulf Lundell och till och med Hansson de Wolfe United. En tradition där texterna är personliga och innerliga, och ofta viktigare än musiken. Tomas litterära och journalistiska erfarenhet (han har bland annat skrivit i Nöjesguiden och varit redaktör för två kristna antologier) lyser igenom, och hans poetiska försök blir mindre valhänta än många av hans genrekollegors.

Texterna på Ett slag för dig är mycket privata. Vi får en inblick i Tomas Andersson Wijs vemodiga själsliv och i hans personliga gudstro. Världen är en kuliss till hans grubblerier – ett vemodigt Bullerbyn i solnedgången, en värld där frisörerna sopar sina golv och ser på när människor tar tunnelbanan hem till ensamheten. Landet vi föddes i kom på singel i våras, och känns fortfarande som ett av de textmässigt mer angelägna ögonblicken på skivan. Det är ett av de få tillfällen där Tomas Andersson Wij vänder blicken utåt och betraktar sin omgivning. ”och i Rosengård brinner ett dagis som mobben har viskat om – inga jävla bongos i våran sång. Det här är landet vi föddes i.”

Tomas Andersson Wij strävar inte efter att skapa modern musik. Bland de uppenbara musikaliska associationerna lyser Ulf Lundell starkt. Arrangemangen är svåra att skilja från svenska Freda’ eller U2 under deras åttiotalsperiod. Jag har en känsla av att Tomas Andersson Wij inte alls misstycker sådana jämförelser, utan tvärtom känner stolthet över att ha lyckats skapa ett ljud som är så likt förebildernas. För var och en som tycker att U2 blev för moderna och musikaliskt experimenterande på Joshua Tree finns nu äntligen ett alternativ.

Ett slag för dig är ingen oäven skiva. För Tomas Andersson Wij och för många Ulf Lundell-anhängare är den säkert till och med en viktig skiva. Men den är privat, både textmässigt och musikaliskt. Därför är den inte angelägen för mig, för den som inte delar hans tro eller hans vemod, eller för den som söker modern musik.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Buddy Miller är van vid att stå i skuggan av andra. Är det inte Emmylou Harris, i vars band han utgör halva ryggraden, så är det hustrun Julie, vars Blue Pony blivit mångas favorit i år. Inte min dock; jag föredrar Buddy. Hans Your Love & Other Lies 1995 var en liten pärla och Poison Love är mer ur samma sammetsask: fiolsmyckad vuxencountry med soulstänk och finkänslig melankoli. Gör sig extremt bra regniga höstkvällar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden