Banchory/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2012.)
Somliga hade nöjet att upptäcka Belle and Sebastian-gitarristens soloalbum redan när han släppte den själv i slutet av förra året, men för oss andra blir glädjen över hans sprudlande Glasgow-pop desto större när den nu får rejäl distribution. Med Bill Wells och vänner från huvudbandet, från The Pastels och från The New Pornographers i bandet, med oproportionerligt många filmregissörer i texterna och med en lätthet i anslag är det här skivan både Bee Gees- och Teenage Fanclub-älskare borde ägna sommaren åt.
Skivrecension
Sub Pop
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)
Still Corners består av amerikaner och britter i en enda röra, förenade i förtjusning för C86-estetik och i Morricone-soundtracks. Men rutiga skjortor, moptops och Ray-bans gör ingen sommar, och att visksång inte med automatik är detsamma som sensualitet tvingas hamiga Tessa Murray lära sig den hårda vägen. Lika smärtsam blir bandets upptäckt att vaga sånger, ofokuserade arr och svampiga synthsjok inte innebär att det blir drömskt utan enbart att det blir ointressant.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Novoton
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Ett besök i Pyongyang gav nya perspektiv på Södermalmstillvaron för Elias Eriksson, och det speglas i Stilla Havets nya EP. Titelspåret är lika utmanande drivet som ödesmättat mörkt, och Fritt fall är en stilig sammanvägning av klassisk svensk postpunk och Devo. Den enda invändningen mot Stilla Havets EP handlar om Dansar i kedjor, som med sitt dumrepetitiva tjatande av låttiteln blir svåruthärdlig. Om sådant lämnas därhän verkar det kommande albumet kunna bli hur bra som helst.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Luminol
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2009.)
(Dubbelrecension med Bye Bye Bicycle.)
Hade inte Strasse varit mästare på blasé 80-talsromantik, synthetisk Bowie och stilfull paneuropeisk livströtthet vore det konstigt. De har faktiskt ägnat 30 år som band åt att förfina det. På Half Past Animal har göteborgarna dessutom rekryterat den riktiga Bowies pianist Mike Garson, och då är de givetvis i sitt esse.
Mer oväntat är att de stöter på lokal konkurrens från Bye Bye Bicycle, unga nog att vara Strasses barn men med en minst lika stor fascination för all things Roxy Music, Japan och Blondie. Eleganta discotrummor och stråkmaskiner övertygar igenom hela Compass, och om de bara kan släppa de där sista resterna av omotiverat euforisk göteborgsk falsksång så är de något spännande på spåren. Och något långlivat dessutom, uppenbarligen.
Skivrecension
La Vida ses Un Mus
BETYG 2 av 6
New York-kamraterna Owen Deutsch och Sean Fentress har prövat många genres, men för den samhällskritik de vill föra fram – ”America – it’s not a country, it’s a business” – har de i sina diskussioner och avväganden landat i att postpunk har rätt aggressionsnivå för deras budskap.
Men för att kunna hävda postpunk räcker det inte med att gorma anarkopunkiga slagord och -analyser över gitarr, bas och trummor. För även om de skyller på influenser från Wire och postrock gör deras slingriga gitarrmelodier, taktartsbyten och andra komplexiteter att det strax är uppenbart för var och en att Straw Man Army i själ och hjärta är ett progrockband.
Av Patrik Forshage
8 januari 2025
Skivrecension
Container/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2009)
Sveriges elektroniska elit slaktar sina värsta hatobjekt. När Håkan Lidbo ger delar av Sveriges elektroniska elit chansen att slakta sina värsta hatobjekt får vi njuta blodtörstiga och lustfyllda angrepp på såväl uppenbara mål som Vanilla Ice och Ace of Base och oberörbara som Velvet Underground och Håkan Hellström. Det är förstås ett koncept som funkar klockrent, med Fever Ray och Solnas allstarteam Den Finska Nikotintanten som två av många höjdpunkter. Och Cilihili med DaBook lyckas till och med göra Enya njutbar.
Skivrecension
BMG
BETYG:4 av 6
Efter sin återförening har Suede låtit precis så angelägna som man önskade sig under åren efter deras debut för drygt 30 år sedan, och Autofiction för tre år sedan var larmigare än någonsin.
Tre års turnerande sedan dess har väckt en annan ambition hos bandet, och inför Antidepressants har Suede gått på gymmet för att bygga upp sig för tung arenapostpunk. Killing Joke och The Cure har föreslagits som jämförelse, men tunga pukor, hårda riff, distinkta sologitarrer med mycket eko och bombastiskt Brett Anderson-mässande i till exempel Dancing with the Europeans låter allra mest som det sena 1980-talets The Cults riffstark hårdrocksflörtande postpunk.
Brett Anderson definierar albumet i låttiteln Broken Music for Broken People och sammanfattar texternas tema som ”paranoia, ångest, neuroser”, eller i både Disintegrate och Life Is Endless, Life Is A Moment att acceptera sin egen dödlighet. Även när de som med Trance State tar avstamp i Joy Division sväller de raskt ut med stora Simple Minds-synthsjok för stadium och arenor i refrängen.
Det är inte utan att poserna känns en aning sökta, men de är inte desto mindre effektiva. På Antidepressants omsätter Suede sina dova men storslagna ambitioner på ett mycket kompetent sätt, och tillgången till de största spelställena är inte en fråga om varken om eller när utan bara om hur stora.
Av Patrik Forshage
Den 6 september 2025
Skivrecension
Warner
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Att det återförenade Suede har lyckats hämta upp någon slags karriär, trots Brett Andersons allt mer ointressanta uppenbarelse, är en bedrift. Coming Up från 1996 var deras senaste hörvärda skiva, och med sättningen identisk med då har de fem år in i den återupptagna existensen faktiskt åstadkommit sitt bästa album på mer än två decennier. Både Wastelands och Flytipping till exempel har alla de där kvaliteterna av Echo & The Bunnymen-episk storhet och glamrockrefräng som förr, och låtar som Cold Hands och Don’t Be Afraid If Nobody Loves You hade inte heller gjort bort sig under Suedes storhetstid.
Med överanvändningen av Prags filharmoniska orkester i All the Wild Places slår det över i fånigheter, och det är klart att Suede tar i för mycket i svulstiga Beyond the Outskirts och ännu svulstigare Chalk Circles. Om de hade varit strängare mot sig själva och skurit bort en tredjedel eller lite mer av den sortens övervikt och av meningslöst pretentiösa transportsträckor som Roadkill hade The Blue Hour varit sensationell.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
4AD/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2017)
Kombinationen av det milda och fylliga akustiska och det orkestrala, kompletterat med ett frikostigt lekande med elektroniska effekter är kanske inte riktigt lika engagerande för lyssnaren som för den superkvartett som lekte fram musiken, men tillräckligt nära för att motivera lyssning. I synnerhet om man hyser en förkärlek för orkesterverk med visuella ambitioner, eller för science fiction-soundtracks av Vangelis.
Stundtals är det rent atmosfäriskt, som i Black Energy där konstellationen låter ljuden sträcka ut sig långsamt och länge, och orkesterverk som Uranus är ett nästan sju minuter långt kosmiskt soundtrack. Med schabloniserade röstförvrängningar blir det övertydligt pedagogiskt i Mars, och möjligen är transportsträckorna genom världsalltet lite för långa ibland. Då hjälper de vokala stunderna till att hålla fokus, som den elektroniska barnkammarramsan Moon, liksom skivans allra skiraste och vackraste stycken Pluto och Mercury. Och när det å andra sidan någonstans stannar till i avsnitt av mer konventionell elektronisk pop, som i Saturn, tappar musiken omedelbart i djup och spänning.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Asthmatic Kitty/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2015)
När Sufjan Stevens använder sitt sjunde album till att hantera sin svåra barndom blir det förstås en mörk och dyster upplevelse utan utrymme för The Age of Adz elektroniska experiment. Skivtitelns Lowell är den styvfar som kommit att bli konstanten i Sufjan Stevens liv. Carrie är hans just avlidna mamma, som med sina missbruk och sina psykiska problem tidigt övergav sina barn.
”I forgive you mother, and I hear you, and I long to be near you” sjunger Sufjan Stevens i inledande Death with Dignity, men av texternas smärta från övergrepp och svek – lyssna på de desperata viskningarna efter kärlek i The Only Thing, den som orkar – undrar man hur förlåtelse kan vara möjlig. Samtidigt är sånger som Fourth of July (med det lakoniska omkvädet ”We’re all gonna die”) och särskilt Should Have Known Better med banjo, stilla piano, sköra gitarrer och lager av änglaröster så oändligt vackra mitt i all sorg och vilsenhet att ingen vrede eller kan bo kvar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage