När vi återser Jim White tre år efter debuten Wrong Eyed Jesus står han fastsatt med handklovar i ett stängsel i Mississippi. Hans forna karriär som modell och professionell surfare (faktiskt!) är långt borta. Kvinnan som låst fast honom skickar en slängkyss när hon kör iväg med hans Trans Am. Jim White är en särling i södra USA och i alternativcountryn, hur bredbrättad hatt han än har. Rösten liknar ömsom en lågmäld Will Oldham och ömsom en mentalsjuk Johnny Dowd, och musiken är tillräcklig för tvångsomhändertagande och handklovar.
Country är grunden i Jim Whites byggen. Här hörs lap steel och steel guitar, här knäpper banjo och mungiga som man förväntar sig inom denna redan hårt regelstyrda genre, men allt som oftast överröstas detta av scratching, spruckna samplade beats, sirener, handklapp och gospelrefränger. Jim White arbetar nämligen tillsammans med en udda samling vänner. Morcheeba har satt sin scratchtäta triphopprägel på tre spår, där 10 Miles to Go On a 9 Mile Road är tuffast med fragment av samplade beats bakom en kaxig gitarr. Det påminner om Becks moderna country, eller möjligen G Love eller Havalinas om någon minns dem.
När produktionen sköts av Andrew Hale, tidigare med Sade och Sweetback, eller av Q-Burns Abstract Message, DJ från Florida, blir resultatet mycket skräpig blues. Versionen av Roger Millers King of the Road med en elektrisk röst, banjo, försiktig scratching och knäppa ljudeffekter får puritaner att slita sitt hår. Sohichiro Suzuki från gamla Yellow Magic Orchestra har producerat ett par låtar med ett mer traditionellt och mycket lågmält resultat. Bilen spelar förstås en huvudroll även här, och Jim White begrundar det öde hans gamla Corvair gått till mötes där den fungerar som fågelbo på gårdsplanen. I stället får han lita till kollektiva färdmedel, som ett godståg på väg mot, eh, kanske Birmingham eller Mobile. I Christmas Day finner vi en strandad Jim White på en Greyhound Station där högtalarna spelar dåliga muzakversioner av James Taylor-hits.
No Such Place är en märklig och fantastisk skiva med tolv drastiska berättelser från den amerikanska white trash-södern, som en modern och skitig version av Carson McCullers noveller. Höjdpunkten är den traditionella hillbillysången God Was Drunk When He Made Me där Jim White förklarar att ”…that’s why I’m so crazy”. Okey. Själv hade jag gissat på orsaker som en trasig barndom, bilradio med spruckna högtalare, ökensol, bensinångor och peyote i lika delar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Lasse Lindh You Wake Up At Sea Tac)
Svenska indiepopare släpper skivor i parti och minut. De flesta skulle ha mått bra av vänta något år för att utveckla en egen identitet innan det var dags för fullängdsdebuten. Alltför ofta skapar banden bara en tredjehandskopia av dem man älskar, och låter som nya engelska indieband som själva försöker kopiera sina förebilder (vilka har varit, i kronologisk ordning; Joy Division, Cure, Smiths, Sundays, amerikanska undantaget Dinosaur Jr, Stone Roses, Belle & Sebastian, Radiohead, Coldplay).
Inflationen i indiepop gör att de flesta tvekar både en och två gånger innan man betalar för ett okänt namns platta. Men ibland lyckas någon skapa ett personligare anslag som lyser igenom influenserna. Edson och Lasse Lindh är två exempel på det. Ingen av dem lyckas frigöra sig från förebilderna, men båda har en egen identitet. Lasse Lindh är egentligen inte en debutant, men vill själv räkna sig till den kategorin eftersom han vill inte kännas vid sin skiva Bra från 1998. Det är klokt av honom.
Visserligen har han långt kvar innan han frigör sig från Travis och annan pop av den typen som annars har en tendens att vara en angelägenhet för enbart engelsmän. Men hans veka röst och försiktiga pop där gitarren har sällskap av piano och försiktig synth börjar hitta en egen ton.
Låtmaterialet är minst lika starkt som förebildernas, och ljudet är fräscht och rymligt. You Wake Up At Sea Tac[/ är riktigt trevlig, och den som har överseende med det anskrämliga omslaget har en trevlig stund framför sig. Kanske början på något stort.
Hade Edson varit engelsmän hade de träffats på konstskola och hamnat på omslaget till NME som veckans smak. Edson räknar upp samma referenser som Lasse Lindh, och kompletterar med Belle & Sebastian. Sätt en tia på att de dessutom lyssnat mycket på Momus och Pulp, och ibland på Suede på låg volym.
Två år efter bildandet kommer Edsons debut, och bandet har hunnit med en EP och många spelningar på vägen. Det har hunnit växa fram en mognad som gör att deras skiva inte bara är en karbonkopia som fascinerar deras närmaste vänner, utan borde vara en angelägenhet för betydligt fler. Pelle Carlberg har en egensinnig röst som hanterar de ibland väl pretentiösa texterna på ett teatraliskt och självsäkert sätt.
Unwind With Edson är på gränsen till sensationell med en radda självklara popmelodier, där inledande Birth! School! Dole! Angst! är det största utropstecknet med ett fransk dragspel i den självhäftande refrängen. De omedelbara refrängerna dyker upp i så gott som varje låt, och Save Me From Myself är alldeles förträfflig.
Lasse Lindh och ännu mer Edson visar att popälskaren fortfarande har anledning att provlyssna okända svenska namn i skivaffären.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
1995 dök Pigeon och LaCream upp för första gången som Addis Black Widow. De utmärkte sig snabbt som sannolikt sjukliga lögnare beredda till vilka knep som helst för medieuppmärksamhet, i den aspekten enbart överträffade av Alexander Bard i svenskt musikliv. Sedan dess har de hunnit starta och avsluta sidoprojektet Bus 75, och Cream själv har tappat sitt bestämningsprefix. Hon har hoppat in i medieskämtet Whale – ett band ingen väljer utifrån musikaliska argument – hon har exponerat sin sexualitet i kvällstidningar och sitt kön för lätt chockade barnfamiljer och entusiastiska tonårspojkar på Rinkebyfestivalen, och hon har under vintern till och med hunnit med att få en mindre r’n’b-hit med Goes Around (Comes Around).
Nu kommer det andra albumet, Addis Black Widow, och uppmärksamhetsivern har inte mattats. Här trängs varje hittills dokumenterat knep för hitsinglar, numera mer av modern pop- och r’n’b-karaktär än första plattans hiphop, som ju Addis Black Widow faktiskt hanterade på ett ganska spännande sätt. Cream fortsätter visserligen att rappa, men stråkar, blås och trallvänliga refränger har ersatt de mörka beats som fyllde debuten. Varken Pigeon eller Cream är särskilt originell vare sig som rappare eller sångare, men när de ersätter sådana brister med lekfullhet och fingret-i-luften-trendsökande blir helheten likt Tom Tom Club, Village People eller Army Of Lovers underhållande för stunden (och kväljande i längden).
Innan skivan tappar i tempo efter ungefär halva speltiden hinner Addis Black Widow presentera flera möjliga framtida singelhits. Wait In Summer är hyperkommersiell pop, i Whole Wide World får gospelkörer uppdraget att se till att refrängen biter sig fast i medvetandet, och Young Man måste bli officiellt anthem under årets Gay Pride-vecka. Den sex år gamla Innocent dyker upp igen i en ”ny” version, och den lyckas ta sig förbi dörrvakterna på Studio 54 i sin faktiskt klädsamma slimmade glitterkostym.
Addis Black Widow är knappast en duo som kännetecknas av seriositet eller tydlig musikalisk inriktning. Ingen kommer att ta fram den här skivan ur samlingen om ett år eller ens ett halvår. För detta kan de förstås kritiseras. Men just nu är det ganska kul.
En sån överraskning! När Bob Hund återkommer efter något år utan skivsläpp låter de precis som – Bob Hund! I pressmaterialet talar de om att nya skivan är precis motsatsen till vad alla väntar sig. Det är den genom att inte vara annorlunda, genom att inte vara engelskspråkiga Bergman Rock, utan helt enkelt fortsätta att vara samma gamla Bob Hund. Den överraskningen tyckte medlemmarna var ”tufft, rätt och kul”. Hupp. Sanningen är att Bob Hund blivit en pålitlig institution.
Redan från början uppskattades de av alla, från övervintrade punkare som hittade gamla gitarrhjältar som Essing i bandet, via rockpuritaner som uppskattade musik framförd på ”riktiga” instrument, till kulturpersonligheter som försökte tolka Thomas Öbergs nonsenstexter till något djupt och insiktsfullt. Med jämna mellanrum har Bob Hund släppt skivor som med rätta alltid omfamnats eftersom de varit äkta och utmanat etablissemang och rådande musikklimat. Idag är Bob Hund själva en del av det etablerade, och effekten av glädjechock uteblir, även om välbehaget av att lyssna på dem finns kvar i lika hög grad som förut. ”Det här är samma sång du aldrig hört förut”. Vad har då hänt sedan sist? Det mest väsentliga är att Bob Hund inte längre är småklantiga. Numera är de lika spelsäkra som en gång Captain Beefhearts Magic Band. De analoga 80-talssyntharna tar alltmer plats intill gitarren med Devoeffekter som följd.
Stenåldern kan börja är sprängfylld med starka melodier med singeln Skall du hänga med? Nä!! som galjonsfigur. Överallt har man stoppat in subtila detaljer som de lustiga doowopkörerna i Stora tankar i lilla berg- och dalbanan. Bob Hunds texter har tagit små kliv på evolutionsstegen. Ironin finns förstås kvar, men texterna är inte alls Thomas Öbergs vanliga nonsens. Här finns visserligen lika många underhållande titlar som låtar, men det går att spåra allvar och budskap som ibland är självutlämnande och på något ställe nästan moraliserar. Tänk om jag är för gammal för min uppgift, grubblar farfar Öberg i En som stretar emot, och frågar lite överseende de yngre generationerna vad de ska ut och göra. ”Ska du gå på klubb eller på någon drog?… Måla om ett tunnelbanetåg?” Bob Hund gör ingen besviken. De riskerar aldrig att ta sig själva på för stort allvar och bli introverta, och kommer aldrig att göra en temaskiva med paintbrushmålat landskapsmotiv på omslaget. Men de kommer inte heller att följa band som Teddybears Sthlm eller Fireside på upptäcktsresor till nya musikstilar att blanda ner i sin musik. Bob Hund är fortfarande ett av Sveriges allra bästa band, men de riskerar att stagnera.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är få musiker förunnat att kunna upprätthålla både folklighet och cred. Sleepy har druckit öl på Robinsonstranden och spelat skivor i TVs Let’s Go-studio. Hans namn har dykt upp på skivor med Bo Kaspers och Jennifer Brown. Sånt brukar vara tillräckligt för att skapa en persona-non-grata. Men samtidigt driver han klubbar, spelar skivor på hippa ställen, spelar in med Kaah och Teddybears STHLM, turnerar med Fugees och hänger med gatupossen.
DJ Sleepys CV rymmer lika många uppdrag som näringslivets mer aktiva styrelseledamöters, och anger referenter som kan läsas som Vem är vem i modern svensk musik. Sleepy Sound System Vol. 1 vill Sleepy jämföra med de mixskivor som till exempel Funkmaster Flex släpper, men Sleepys påtänkta favoriter kom under den två år långa inspelningen att bytas ut mot material som specialskrivits för skivan. Det är förstås mera intressant, men skivan kan riskera att framstå som en parad där nästan alla som har, har haft eller kommer att ha respekt på den svenska hiphopscenen får visa upp sig. Här återfinns förra månadens favoritsmak Infinite Mass, dagens etablerade namn Petter, Ken och Ayo, fixstjärnor som ADL och Timbuktu tillsammans med hopp för år 2001 som Spotrunnaz, Melinda Wrede, Profilen och Eye-N-I.
Risken att försvinna bland celebriteterna undviker Sleepy skickligt, här är det mixern och skivtallrikarna som spelar huvudrollen. När DJ Muggs prövade samma idé förra året blev det en samlingsskiva med överblivna rhymes där Muggs knappt märktes. Sleepy däremot ser till att ta mycket plats på sin egen skiva.
Skivan är uppdelad i två avdelningar, en första del för förfesten och en andra del att njutas under själva festen. Inledningen är trevande, där Blues och Petter levererar överblivna rutinspår. Profilen, Sublime PH och halva Loop Troop svänger bättre, men inte förrän Tjes Boogie och Rusiak ansluter sig till Bleedz i Ask the Lord bränner det till. Hård och ljudmässigt avskalat med tung refräng som går att associera till Dan The Automator och hans DJ Koala. I Get A Life har Tjes Boogie sällskap av Jasper från Tantra, och de skapar slickad västkusthiphop där bara den extremlåga basen och pianot skvallrar om andra influenser.
Sleepys förfest exploderar i Skandinavisk explosion. Peewee kämpar för att hålla jämna steg med Clemens, och trots att Peewee är en kraftfull utmanare är danskens rutin omöjlig att matcha. Mera danskt tack — finns det någon med modet/den dåliga smaken att bjuda in L Ron Harald på sin nästa skiva? Det kanske vore något för Ken, som tar chansen att presentera sig på det sätt han finner bäst i Vem é Ken. Tyvärr framstår han mer som en halvtaskig rappare och en stenkorkad sexist än som en vass samhällskritiker, när Ken själv får välja.
Den egentliga festen inleds med att Rusiak och Timbuktu tussas ihop för en egen variant av östkust/västkust-fight. I detta mästarmöte där båda männen till och med överträffar sina soloskivor från förra året uppstår All respekt, en av skivans självklara hits. Vare sig det blir Malmö eller Stockholm som blir huvudstad efter denna strid är det tydligt att Göteborg är frånsprunget i svensk hiphop, särskilt så länge ADL – numera av högsta internationella klass – fortsätter representera Stocktown så säkert som på Take It Up. Rim vs rim med Melinda Wrede, Paragon och Eye-N-I har funnits på singel ganska länge. Om det bara går att göra en barntillåten version kan Melinda vara den som får följa med Sleepy till en söderhavsö i nästa Robinsonomgång. I Ta det lugnt är Ayo allvarligt orolig för Big Fred, som uppenbarligen har svårt att hantera alkohol (”VIP-kort på Systemet”), och Infinite Mass Hello citerar allt från Alexi Sayle ”Hullo John, got a new motor?” till Robert de Niro ”You talking to me?”. Två underhållande noveltys.
Trots alla namnkunniga vokalgäster är Sleepy Sound System Vol. 1 en solodebut mycket mer än en samlingsplatta. Sleepy är hela tiden skivans dominant. Han varierar plötsliga och resoluta mixar med långa lekar där scratch och RPM-manipulationer aldrig blir ett självändamål. Den som faller för frestelsen att använda fjärrkontrollen för att hoppa mellan låtar kommer att missa skivans poäng i Sleepys finlir. Själv deppar han lite över att så få undergroundnamn fick plats, men lovar bättring på volym två. Den ser vi fram emot.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Köpvärda soundtracks är inte bara en angelägenhet för den som älskar r’n’b, även om det verkat så de senaste åren. Även inom amerikansk rootsmusik produceras ibland soundtracks som står sig utmärkt utan rörliga bilder, även om till exempel The Horse Whisperer visar att det är lika sällsynt i denna genre att de hörvärda ljudspåren illustrerar sevärda filmer.
Bröderna Coens O Brother, Where Art Thou? är en fantastisk film som begåvats med ett soundtrack som är ett måste för alla med en svaghet för mountain music, delta blues och gospel. T Bone Burnett är producenten som blandar de största inom country och sydstatsfolk med mindre kända namn som presterar material värdigt att mäta sig med mästarnas. Du som liksom delar av Nöjesguidens redaktion envisas med att köpa Alan Lomax alla fältinspelningar från sydstaterna kommer att hitta mycket att känna igen och jubla över på O Brother, Where Art Thou?.
Här finns The Cox Familys ljuvligt gudsfruktande sydstatssång, och Ralph Stanley är mäktig i sin ensamma a cappella-sång i O Death. Att låta barnen Peasall sjunga chain gang-gospel i In The Highways är genialt, liksom djupgospeln Lonesome Valley med Fairfield Four. Familjen White i den hederliga countrytraditionen familjegrupper framför Keep On The Sunny Side, och om du älskar Louvin Brothers har du en högtidsstund framför dig. Är du ändå inte mätt finns här också Chris Thomas King, som spelar radiosångaren Tommy Johnson i Bröderna Coens film. Han mumlar delta blues i Skip James Hard Times Killing Floor Blues.
Veteranen Norman Blake (nej, inte han från Skottland) gör You Are My Sunshine, kompad av gitarr, ståbas, dobro och mandolin, och gör alla andra versioner av denna evergreen överflödiga. Liksom hans andra bidrag påminner den mycket om Ry Cooders tidiga djupdykningar i den nordamerikanska musiktraditionen.Alison Krauss sjunger tre sånger på skivan. Down To The River To Pray gör hon med en baptistkör från Tennessee, och I’ll Fly Away är en duett med Gillian Welch. När ängladuon sedan förenas med Emmylou Harris i Didn’t Leave Nobody But The Baby inser man att fru Harris gamla trio med Dolly Parton och Linda Ronstadt har en värdig efterföljare med intresse för äldre folkmusik.
Men allra bäst är lite otippat filmens huvudpersoner, som kallar sig Soggy Bottom Boys och gör Jimmie Rodgers In The Jailhouse Now, komplett med yodel, och ett par nästan lika bra sånger. Se filmen! Köp skivan! När McDonald’s bestämmer sig för att göra plastfigurer av Everett Ulyssess McGill, Big Dan Teague och Babyface Nelson står jag först i kön för att köpa Happy Meal, med ett nyinköpt halmstrå i munnen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med LSB)
Många av oss har väl tidigt i vårt musikaliska intresse lutat oss tungt mot en eller ett par guruer som väglett oss genom musikhistoriens labyrinter. I början på 80-talet hängde Er trogne musikrecensent nästan dagligen på Lester Records i Birger Jarlspassagen för att få hjälp att upptäcka hörnstenarna i svart musik. Där arbetade Conny Lindström, senare DJ och journalist, och hans bror Stefan, och ur högtalare och hörlurar strömmade Aretha Franklins gospel, James Browns Kinginspelningar, Thelonious Monks fullständiga geni och saxofonlekarna med James White (eller James Black eller James Chance, som han också kallade sig). Connys rekommendationer borgade för kvalitet.
På hans förslag befann jag mig därför en lördag i Kulturhusets hörsal för att njuta av Lokomotiv Konkrets sätt att improvisera jazz, en traumatisk upplevelse som jag fortfarande inte riktigt gjort upp med. I ungefär sju minuter fascinerades jag av samspelet och ljuden, men sen var det nog. Resten av konserten satt jag och väntade på ett så långt högljutt parti att jag obemärkt skulle kunna smita ut, men det var omöjligt att förutsäga hur länge varje utbrott skulle vara. Tjugo år senare driver Conny Lindström skivbolaget Crazy Wisdom tillsammans med Christian Falk och Mats Gustafsson, vars tredje och fjärde utgåva, liksom de två första, är just frijazz. Mina öron är inte lika ovana vid klangerna längre, och därför har jag inga problem att njuta av AALY Trio och LSB.
Kvartetten (!) AALY Trio är lika mycket ljudterrorister som någonsin Atari Teenage Riot, men använder helt andra typer av ammunition. Mats Gustafsson från Umeå och Ken Vanderman från Chicago är bandets saxofonister, och de backas av bas och trummor. Mats spelade med Sonic Youth i Ystad häromsistens, och ett sådant rockband är en lika uppenbar referens som The Contortions no-wavejazz och John Coltrane. Här och där på I Wonder If I Was Screaming hittar Mats och Ken varandra så att de teman de frambringar låter oerhört harmoniska och noggrant arrangerade, men det betyder inte att musiken blir lättlyssnad.
LSB är faktiskt en trio, och består av Fredrik Ljungkvist på sax och klarinett samt Raymond Strid och Johan Berthling på trummor och bas. Deras Stop, Look, Walk And Stop är liveinspelad i Stockholm och Chicago, och den låter betydligt vildare än AALY Trios skiva. Fredrik Ljungström, som är inspirerad av Sonny Rollins, har bara rytmsektionen att samspela med kring melodierna vilket ger honom större möjligheter än Mats och Ken i Aaly Trio. Hans individuella virtuositet lyser därmed klarare, men musiken blir inte riktigt lika spännande. Två av skivans låtar bär hans namn som ensam kompositör, men det svänger mer när bandet skapar musiken tillsammans.
Frijazz med rötterna i Coltrane och Archie Shepp är framför allt en angelägenhet för andra musiker som förstår att njuta av samspelet, leken med skalor, harmonier, energi och disharmonier. Men här och där kan även vanliga dödliga hitta guldkorn, och AALY Trio är ett utmärkt exempel.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Henry Moore Selder från Rock Out och Puppetmasters tillsammans med Viktor Brobacke från Monster gav ut sin första gemensamma singel som Chihuahua för tre år sedan. När det är dags för den första fullängdsskivan har de samlat ihop blåsorkester, kör och stråkkvartett och hunnit förfina sin stilblandning avsevärt. Men fortfarande är Selder och Brobacke så fascinerade av möjligheten att blanda alla sina favoritstilar i en och samma låt att resultatet alltför ofta blir väl spretigt.
Sedan starten har Chihuahua lagt till nya stilar i sin blandning. Den storbandsjazz och pop de själva bekänner sig till går lätt att spåra, åtminstone i låtfragment, men bossa och ska dominerar fortfarande. Blås, både brass och träblås, dominerar ljudbilden på hela skivan, och gör det sannerligen med både storslagenhet och bravur. Men fundamentet känns skakigt. En hamburgare blir inte en delikatess för att du beställer Extra Everything om inte köttet och brödet är av god kvalitet.
Låttitlarna ger en god beskrivning av hur det låter. Bingo och Monument är lustig bossa, den första lite flipprig och den andra mera majestätisk, men båda bryts upp av infall i andra stilriktningar, lite ska här och ett frijazzsolo på saxofon där. Sexy Western leker med en countrygitarr, men sexigheten fattas. Erase All Vocals, som sin titel till trots inte alls är instrumental, är skivans enklaste låt genom att vara ganska konsekvent i arrangemanget. Det är en ordinär poplåt på bossabotten, men den låtsade västindiska engelska brytningen stör både här och på Tennis, som tillsammans med Oscar Brown Jrs Lucky Guy ändå är skivans höjdpunkt genom att som sena Specials bidra med ett parti underhållande toasting.
Chihuahua har haft många roliga timmar i studion, och här och där skrattar man med som lyssnare. Men oftast handlar skratten om lustiga infall i arrangemangen, och det gör tyvärr Extra Everything till en skiva med kort bäst-före-datum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Naomi Yang och Damon Krukowski startade tillsammans med Dean Wareham Galaxie 500 i mitten på 80-talet i Boston. När de flyttade till New York och producerades av Kramer (kom tillbaka, allt är förlåtet) skapade de postrock långt innan termen fanns. 1992 splittrade Wareham Galaxie 500 för att efter en kort period i Mercury Rev bilda lysande Luna, och lämnade det så småningom äkta paret att fortsätta själva, ibland som Pierre Etoile, ibland i Magic Hour och oftast bara som duon Damon & Naomi.
Damon & Naomis spretande inspirationskällor (de driver bland annat förlagsverksamhet för surrealistisk litteratur under namnet Exact Change) märks bara delvis på deras fjärde skiva, som är ett samarbete med den japanska trion Ghost. De har tidigare turnerat tillsammans, och ägnade 1999 åt att skicka musik, texter, arrangemang och produktionsidéer fram och tillbaka innan de träffades i New York för att fira millennieskiftet tillsammans och samtidigt passa på att spela in den här skivan.
Att döma av skivans vackert lågmälda, långsamma och huvudsakligen akustiska stämningar tillhörde gänget inte de mest jublande vid tolvslaget på Times Square. Ghost beskrivs som ett psych-folkband i pressmaterialet, och visst går det att hitta Nick Drake-inspirerade folkmusiktendenser till exempel i Tim Hardins Eulogy to Lenny Bruce, i den egna Don’t Forget eller i den menuettliknande The New World. Men oftare är det inom just postrocken och deras förebilder referenserna står att finna. Instrumenteringen är ganska traditionell med gitarr, bas och trummor, kombinerat med framträdande harmonium, och gitarrspelet är alltjämt inspirerat av Lou Reeds mer finstämda ögonblick.
Paret turas om att sjunga, och lyckas lika bra båda två. Damon i Dreamed of the Caucasus ger lyssnaren gåshud, liksom versionen av Alex Chiltons Blue Moon, där Naomis sätt att sjunga den vackra melodin lyfts fram av orgel, flöjt och ett klangspel – absolut inte något så avancerat som xylofon. På några ställen, till exempel i duetten The Mirror Phase, leder stämsång och melodier till Mercury Rev-associationer. Damon & Naomi lär aldrig nå en stor publik, men vi som väljer att lyssna uppmärksamt fortsätter att njuta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nebraska är resultatet av Bruce Springsteens 30-årskris. Han försökte bearbeta minnen av tidiga uppväxtår hos farföräldrarna medan nyhetssändningar i TV rapporterade om alarmerande arbetslöshet och alltmer utbredd fattigdom i Reagans USA.
När terapin inte hjälpte fick musiken och nattliga TV-filmer fungera som tröst. Charlie Starkweathers och Caril Fugates mordturné genom Nebraska i filmen Badlands inspirerade Springsteen att skriva Nebraska och andra novellsånger om människor i desperata livssituationer, bland dem den arbetslösa bilarbetaren som på fyllan slår ihjäl en människa i Johnny 99. Tre timmars musik, bara sång, gitarr och då och då ett munspel, blev resultatet av sovrumsinspelningarna på en fyrakanalsbandspelare, förhoppningsvis tillsammans med lite sinnesro.
Nu är det dags att slå på stort med en hyllningsplatta, där skivans låtar tolkas i ordning tillsammans med tre sånger som ursprungligen spelades in tillsammans med Nebraska-materialet. Och som alla hyllningsskivor har den ett dilemma att tampas med. Ska man försöka återskapa originalet, och därmed tappa sitt syfte? Vad ska man med oskarpa karbonkopior till? Eller ska artisterna få låta som de brukar? Varför i så fall hylla över huvudtaget?
Hal Willner tog konceptet ett steg vidare på sina Walt Disney-, Charles Mingus- och Kurt Weillskivor genom att ha en vision om slutresultatet och sedan plocka in musiker utifrån sin idé, till exempel Henry Rollins med Don Byron och Chuck D med Bill Frisell. Jim Sampas har samma idé, men är inte lika konsekvent i genomförandet. Han har tidigare satt ihop Kicks Joy Darkness, där han samlade Michael Stipe, Morphine, Steven Tyler och Allen Ginsberg för att hylla Jack Kerouac.
På Badlands hittar vi framför allt yngre beundrare tillsammans med några veteraner. Men man har inte kommit överens om huruvida Springsteen ska tolkas eller återskapas. Därför får vi Ben Harpers och Crooked Fingers försök att härma, medan Raul Malo och Los Lobos låter som de brukar. Deana Carter, Son Volt och Dar Williams söker stämningen snarare än att försöka återskapa, och särskilt Dar Williams Highway Patrolman är alldeles bedårande lågmäld countryrock.
Hank Williams III sticker ut genom att villigt erkänna att han inte alls gillar Springsteen, men han ser sin farfars betydelse för Nebraska och återbetalar med en hillbillyvariant av Atlantic City. Bäst är dock en annan inspiratör. Johnny Cashs I’m On Fire har en pondus som är förödande för alla andra medverkande. Springsteen har alltid varit större som låtskrivare än som artist (minns bara Patti Smith, David Bowie och faktiskt Greg Kihn), och Dar Williams placerar sig härmed i kategorin artister som gör Springsteen bättre än Springsteen. Tillsammans med Johnny Cash utgör hon det främsta argumentet att köpa skivan hellre än att investera i originalet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden