”Det handlar inte om liv och död, och det är förbannat skönt.” A Camp är ett uppgraderat hobbyband som lika gärna skulle kunna spela death metal om de haft lust. I Nöjesguiden berättar de om andra hobbies, som pepparkaksbak, strypsex, Weimar-cabaret och månskensstunder med Brooke Shields.” 

–Hur ska vi göra det här nu då, frågar Nina Persson och tittar på sin amerikanske make Nathan Larson.

–Jag förstår nästan allt på svenska, men uttrycker mig bättre på engelska, förklarar han. Om du har frågor direkt till mig är det lättare om du kan ställa dem på engelska.

Nina föreslår att vi kör hela intervjun på engelska. Det är förstås roligare när hela den trio som är A Camp kan delta i samtalet. Men Nathans svenska är ändå imponerande.

– Jag bodde ju med Nina i Malmö några år, och nu pluggar jag svenska i New York. Mina farföräldrar från Sverige. Men de utvandrade till USA i slutet av 1800-talet, så den svenska de talade när jag var liten har visat sig vara väldigt ålderdomlig.

–Det är faktiskt skitkul, fyller Nina i. Vi skulle göra något så okaraktäristiskt som att baka pepparkakor, och Nathan har en hel bok med recept från sin gamla Aunt Lilian. Det blev helt sjukt. Receptet sa bara ”lagom med smör”, ”a few cups of flour” och så, och för att förvandla vår pepparkakssoppa till en deg var vi tvungna att blanda ner massor med mjöl. Vi stod där och kavlade 400 jävla pepparkakor.

Ett par dagar innan vi träffas har A Camp gjort comeback för inbjudna i Tranans bar i Stockholm, och närvarande media blev så till sig att DN publicerade en regelrätt konsertrecension, av ett litet showcasegig, medan Aftonbladet behövde ett helt uppslag för att rapportera om tilldragelsen. Överdrivet, kan tyckas, men en tjugotalsinspirerad Nina Persson på scenen, flankerad av Niclas Frisk på gitarr, Nathan Larson på bas och rökmaskin, var verkligen sensationellt. Trots att Nina deklarerade att hon var oerhört nervös. Kanske lite ringrostig också?

–Galet nervös. Och rostig, åtminstone i livesituationen. Även om vi spelat mycket medan vi gjorde skivan, naturligtvis, får vi nog lov att ordna ett boot camp inför turnén i mars.

Niclas Frisk, som utgjorde andra halvan av A Camp på deras första album 2001 men numera bara är en tredjedel i och med Nathan Larsons uppgradering till fullvärdig medlem, håller med.

– Det är precis på samma sätt, fast tvärtom, när man kommer direkt från turné och går in i studio. De där stora gesterna fungerar inte alls i studio, och finmotoriken tappar man fullständigt på turné.

–Vi hade inte riktigt hunnit repetera inför Trananspelningen, utan satte igång samma dag. Länge kändes det som att det inte skulle funka alls, men det är bra att klättra ut på den där tunnaste grenen ibland, tycker Nathan, och både Niclas och Nina instämmer.

–Man får en adrenalinkick när man vågar testa, menar Niclas. Det är som att kasta sig in i strypsex.

Nina skrattar.

–Ja, eller som att hoppa från tian. Men du hoppar från tian framför ett samlat mediauppbåd?

–Vad fan, det är lika bra att göra det så svårt som möjligt, att utsätta sig ordentligt.

–Visst, det finns liksom inget att förlora. Utom ansiktet, och självrespekten, konstaterar Niclas, och Nina flinar.

–Haha, och sedan ägna två år åt att be om ursäkt.

Nathan tänker inte be om ursäkt. Han har till och med en strategi.

–Jag tycker att det finns saker att lära av Obamas strategi under presidentvalskampanjen. Han sänkte konsekvent förväntningarna. ”Nej, nej, det är ingen ointaglig ledning, vi måste fortsätta kämpa”. Om man sänker folks förväntningar och sedan har kapaciteten att leverera på den högsta nivån blir effekten mycket större.

Nina, i en DN-intervju i våras talade du om inspelningarna som ditt soloprojekt. Men det var det inte.
–Nej, och tanken var aldrig att jag skulle göra något solo. Antingen var det jag som var slarvig i vad jag sa i den intervjun, eller så var det journalistens ordval. Det är trist att vara ensam, jag vill jobba ihop med människor som jag tycker om. Däremot var det svårt att pussla ihop det så att vi kunde komma till skott. Niclas höll på med sina grejor, och Nathan hade en massa filmprojekt. Så när vi äntligen kom till skott var vi ordentligt utsvultna.

Du har nyligen flyttat till New York, Niclas. Det måste ha underlättat samarbetet.
–Innan dess var jag liksom A Camps svenska platschef, och representerade bandet här. Men nu har jag bott i New York i ett år, i East Village. Det känns väldigt lyxigt, även om det blir en hel del resor fram och tillbaka till Sverige.

Jag läste att du inte har något green card, Nina.
–Det stämmer, och jag vill faktiskt inte ha något heller. Jag har arbetstillstånd inom mitt område, ”extraordinary ability in arts”. Extraordinary ability, vad sägs om det. Du vet, The Cardigans var signade till Def Jam i USA under en period, och på den tiden var det skitbra med ett sådant arbetstillstånd i tullen. ”Yo, Def Jam, that’s cool girl, all white n’ shit, den här vägen, inga problem”.

Efter utdraget letande har Nathan och Nina nyligen flyttat in i ett stenhus i Harlem, identiskt med huset i Cosby Show enligt Nina.
–Vi skrev större delen av albumet där, berättar Nathan. Det är fantastiskt. Även om Harlem fortfarande är lite av ett ghetto. Vi fick faktiskt besked bara häromdagen att vi hade haft inbrott. Men vadå, det sker ju inbrott i hus precis överallt. Det är absolut inte farligare i Harlem än i de hippa områdena i till exempel Brooklyn. Där är det många fler våldsfall.

När A Camps första album kom 2001 var det klart uttalat att det var ett hobbyprojekt. En ren fritidssysselsättning, beskriver Nina det som, och Niclas förklarar.
–Atomic Swing hade fallit isär, och jag kände mig väldigt begränsad. Det var så länge som jag hade skrivit Atomic Swing-låtar, utifrån de ramar som till exempel min begränsade sångröst innebar, och det fungerar bara så långt. Det kändes som om jag hade prövat alla recept på de ingredienserna. Samtidigt hade jag en massa råvaror som låg utanför de ramarna, som jag också ville pröva att använda. Så Nina och jag bestämde oss för att försöka skriva ihop, och tillbringade en natt vid mitt piano hemma. Där skrev vi faktiskt I Can Buy You, direkt.

–Jag minns att jag skrev hela den texten, i realtid, medan jag gick över den där bron precis utanför ditt hus, Niclas.

–Det som är lite speciellt är ju att A Camps allra första låtar och allra första inspelningar nådde allmänheten, funderar Niclas. Andra band kämpar i det tysta under lång tid, och deras första steg får vi aldrig höra.

Nu däremot är det annorlunda.

–Nu är A Camp vår högsta prioritet. Samtidigt som det innebär en fantastisk känsla av frihet, förklarar Nina, och Nathan håller med.

–Just det. Det handlar inte om liv och död, och det är förbannat skönt.

–Det känns som om A Camp skulle kunna göra death metal om vi hade lust, namnet är inte kopplat till något visst koncept, slår Nina nöjt fast. Visst hade vi idéer om ett andra album redan för sju år sedan, men sedan kom annat emellan. När det nu blev dags bestämde vi oss för att bli guldfiskar, att radera våra minnen om vad vi tänkt om A Camp innan. Vi ser oss alla tre som nittiotalsreliker, och det är rätt skönt. Vi har liksom inget att förlora nuförtiden, inget att vara rädda om.

–Precis, instämmer Niclas. It makes the mental isterbuk go away.

–The vadå, undrar Nathan.

–Eh. The mental beer belly?

–Jaha. Jaha?

A Camps andra album har ganska lite gemensamt med det första. På sin hemsida talar bandet om första albumet som en landsortsskiva och det nya som en storstadsdito.
–Jag har fått så många nya influenser, berättar Nina. Just nu är jag fascinerad av depressionen. Min dröm är att se ut som en bookmaker från tjugotalet. Samtidigt ville vi försöka kombinera olika tidsepoker. Kanske lite franska revolutionen?

”Tonight I’m gonna party like it’s 1699”, sjunger du.
–Ja, haha. Och då skulle jag vilja börja prata om Prince. Men det ska jag inte.

Den nyblivne New York-bon Niclas har en teori om skivans urbana karaktär.
–Jag tror att New York bidrar mycket till det där. Nina sjunger med weimar-cabaretorkestern The Citizens Band, och samtidigt utsätts man för Antony & The Johnsons på Apollo…

–Det var grymt, skjuter Nathan in.

–…och hela den där Jim Carroll-romantiska New Yorkbilden som jag och Nathan har gemensamt.

–För min del är jag totalt nere med Suzanne Vega just nu. Hon har en låt som heter New York Is a Woman, och precis så är det, fyller Nina på innan Nathan fortsätter utläggningen.

–Alla i New York är resande, och det är det som titeln The Colonist syftar på. Även om jag går exakt samma sträcka hela tiden blir jag överraskad av något nytt varenda dag. New York är så ungt i relation till till exempel Stockholm, men den staden har blivit så sargad genom åren. Den är som en cyborg som inte går att döda.

–Du skulle sett när Niclas flyttade dit. Det första han gjorde var att skaffa en hög hatt och en lång rock, så han såg ut som Jack The Ripper när han drog runt i staden, fnissar Nina, och Niclas ler nöjt och fyller på med New York-anekdoter.

–En kväll när vi höll på att spela in blev det månförmörkelse, så vi gick ut på gatan för att titta. Bredvid mig stod en jättelång tjej, som jag tyckte jag kände igen. Det var Brooke Shields. Helt vrickat, men det är rätt typiskt för New York.

Så det är ett klassiskt New York-album ni har gjort?
–Det låter förstås pretentiöst, tvekar Nina. Men det är precis vad vi har.

–Du vet Lou Reeds Street Hassle, undar Nathan? Jag snodde basgången till Chinatown rakt av från celloslingan i den.

Nina lånade framför allt från en annan inflyttad New Yorkbo.

–Jag har haft en svår David Bowie-period ganska länge nu. Så jag försökte sjunga precis som han, som Lodger. Vi har till och med spelat in en cover av Boys Keep Swinging, som kommer som bonusspår någonstans.

–Man behöver inte komma från New York för att göra New York-album, sammanfattar Nathan. För mig är The Rolling Stones Some Girls det ultimata New York-albumet, i varenda liten ”oooh-oooh”-falsettdetalj. Mer New York kan inget bli.

Gästlistan VIP

Världens bästa hobbyband, enligt Nathan Larson och Niclas Frisk
The Dukes of Stratosphear
XTC backar tiden och gör en Sgt Pepper/Their Satanic Majesties Request

Buster Poindexter
David Johansen som crooner. Hot hot hot!

Eric Burdon & War
The Black-Man’s Burdon. Versionen av Paint It Black brukar vara en 14 minuter lång floorfiller som garanterat genererar extas.

The Raconteurs
Steady As She Goes är Jack Whites formtopp.

The Notting Hillbillies
Your Own Sweet Way är Mark Knopfler på Ronnie Scotts typ. Ren centralstimuli.

Tom Tom Club
Talking Heads minus David Byrne plus Sly and Robbie.

The Knitters
Countryband med medlemmar ur L.A.-punkbandet X

The Creatures
Siouxsie & the Banshees, kids. Lyssna på trummorna.

Time Zone
John Lydon, Bill Laswell, Afrika Bambaataa.

The Rich Kids
Ghosts Of Princes in Towers är otrolig! Glen Matlock från Sex Pistols, Midge Ure
innan Ultravox, och jag tror Mick Jones var med en sekund.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nä, det är inte den Submission. Inte heller Cherry Bomb är den låten. När Sex Pistols spelade in sin klassiker och Runaways stammade fram sin stora hit låg Tim Wheeler och Mark Hamilton i sina mödrars magar, och Rick McMurrays livslängd räknades fortfarande i dagar.

Trots sin ringa ålder har Ash redan hunnit bli veteraner på den engelska nypunkscenen, efter att ha hamnat på Smash Hits omslag redan när de var 16 år gamla. Det innebär att deras fjärde skiva är ett försök att ”återvända till rötterna”.

Nu är problemet just det att Ashs rötter inte går särskilt djupt. Precis som singlarna Burn Baby Burn och Shining Light skvallrat om är dagens Ash ett ungdomsband som tappat sin ungdomliga energi och entusiasm. Eftersom de aldrig hört talas om Sex Pistols vill de vara Offspring. Eftersom de aldrig hört talas om Clash vill de vara Manic Street Preachers, men har inte ens orkat läsa baksidestexten på sin nyinköpta Noam Chomsky-bok.

När de prövar Primal Scream-kostymen når de inte högre än till EMF. När de försöker skapa James Bond-känsla på There’s a Star är det inte Sean Connery Ash tänker på. Det är Pierce Brosnan. Ash börjar nå den ålder där andra debuterar, och det trötta musikaliska stadie där andra lägger ner.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Att lyssna på Backyard Babies skivor är som att bläddra igenom det senaste numret av X-men eller Spiderman. För den som lyckas koppla bort alla krav på trovärdighet är det underhållande med välformulerade ljudeffekter och fantastiskt billiga dialoger. Och precis som med serietidningarna glömmer du alltihop så fort du lägger Making Enemies Is Good ifrån dig. Om tre månader plockar du upp tidningen eller skivan igen när du inte har något annat att läsa på muggen. Då känner du inte igen någonting, men samtidigt är varje beståndsdel mycket välbekant.

Making Enemies Is Good är snabb, hård och kaxig, allt annat hade väl varit en överraskning. Riffen sitter där de ska, refrängerna kan man vråla och hoppa upp och ner till oberoende av promillegrad (pröva till exempel med talkören ”Sex, drugs, rock” från I Love to Roll), och de mer eller mindre uttalade hälsningarna till bandets förebilder är lätta att identifiera. På Heaven 2.9 klämmer man in New York Dolls i texten och låter som Hanoi Rocks. Colours lånar mycket från Dead Boys Ain’t It Fun. Här finns också spår av glammig 80-talshårdrock som Faster Pussycat och Poison.

Men skit i det, i den här musiken är inte originalitet ett viktigt kriterium, och Backyard Babies rockar bra vare sig de spelar muskulös surf eller vrålöser i Too Tough to Make Some Friends. Ett sätt att visa att man är äkta är att karva in ”4 REAL” i armen. Nu visar internationella studier att utövare av denna hobby har en tendens att spårlöst försvinna. Backyard Babies tatuerar ”ROCKER” tvärs över magen, ett tilltag som det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna av. Men det kanske funkar som varudeklaration i gungstolen på ålderdomshemmet också.

Om en blekfet Axl Rose inte känns frestande när metallusten faller på finns ett mer vitalt alternativ på närmare håll. Backyard Babies är serietidningshjältar, och skulle som enda svenska band kunna ta plats bland Todd McFarlanes menagerie av plastdockor tillsammans med idolerna Kiss, Alice Cooper, Ozzy Osbourne och Spawn.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Filmen som någonstans på vägen har slutat fungera som elak parodi på turnédokumentärgenren och i stället blivit en instruktionsbok för band som vill framhålla distansen till sin egen stjärnstatus, är tillgänglig igen. 

Åter får vi chansen att försöka förstå logiken i Nigel Tufnels förklaringar varför en förstärkare med volymkontroll som sträcker sig upp till elva låter mer än en med den vanliga tiogradiga skalan. Åter får vi ropa vägvisande råd till ett vilset band på väg genom kulvertar i desperata försök att hitta scenen. Åter får vi njuta av subtil lyrik som ”My baby fits me like a flesh tuxedoo, I´d like to sink her with my pink torpedo”. 

Men nu får vi ännu mer. Här finns nästan en och en halv timme extramaterial förutom möjligheten att guidas genom filmen av regissör och skådespelare. Spinal Taps reklamfilmer för mat (”Rock and Rolls”) är av normal TV3-kvalitet, men filmade presskonferenser från 60-talet, kompletta tidstypiska videor för bland annat (Listen To The) Flower People och Big Bottom är oumbärliga. 

Bland drivorna av bortklippta scener finns mängder med sånt som hade befogat en dubbelt så lång originalfilm. Vi får äntligen möta Billy Crystal och Dana Carvey som cocktailpartyts serverande mimskådespelare, vi får lida med den stackars oskyldige chauffören som tvingas röka olagliga växter och sedan iklädd endast kalsonger sjunger Frank Sinatra med en pizzakant som mikrofon. Vi får lära oss att countrymusiken bygger på traditionell indonesisk musik och vi får uppleva hur bandets medlemmar möter en plaster caster som förevigar deras rumpor. Men munsåret som sprider sig fram och tillbaka mellan medlemmarna förblir ett mysterium. 

Spinal Tap är tillbaka efter tio års sökande efter inspiration, okända avkomlingar och bilnycklar. Nigel Hufnel har lämnat det kristna bandet Lambsblood och möjligheten att spela på Monsters Of Jesus-galor för att återförenas med David St Hubbins och Derek Smalls. Nytt material finns tillgängligt på siten Tapster, och går att ladda ner till var mans dator, även om man som David St Hubbins sitter med en Commodore 128.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Pelle Ossler – Desorienterad)

Meriterad gitarrist får inte tillräckligt utrymme i sitt ordinarie band och gör soloskiva. Har vi hört det förut? Vill någon verkligen höra det igen? Bernard Butler gjorde ingen människa glad när han försökte, Johnny Marr kom aldrig till skott och John Frusciante borde avråtts från att utnyttja kontraktets soloklausul. 

Pelle Ossler gapar över mycket på sin andra soloskiva, som är uppdelad på vardera en visbetonad och en rockigare CD. Den första är mycket ojämn. En hel del håller hög standard i relation till den svenska vistraditionen, till exempel fina Monsterman. Ta mej har Lou Reed-kvaliteter när elektrisk gitarr ställs mot piano och stråkar. Men mycket låter trist och oengagerat, och riktigt uselt blir det när Ossler misshandlar Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. Thåström gästar på Dålig mage, öronsus och törst och lyckas verkligen låta skitnödig, för den som gillar sånt. 

På andra skivan spelar Pelle Ossler musik som mera påminner om vardagen i Wilmer X, kanske för att nästan hela bandet är med. Kvaliteten är genast jämnare. Här är Desorienterad en riktigt bra rockplatta, fylld med snabb traditionell rock där höjdpunkterna är Ett synnerligen oansvarigt dåd och rockabillykaxiga Slå sönder skiten. Pelle Ossler solo skämmer inte ut sig alls. Hans svenskspråkiga cover på Gun Club-klassikern Sex Beat är nästan i klass med originalet, och det säger inte lite. Här får gästande Thåström sin revansch, och Nisse Hellberg har fått en värdig utmanare mitt i sitt eget band.

Björn Olsson är så nära gitarrhjälte vi kan komma i Sverige. Han var en viktig beståndsdel i Union Carbide Productions och i tidiga Soundtrack Of Our Lives och som medlem i Sonic Walters fick han samarbeta med Mick Ronson. Dessutom har han gästspelat med Bear Quartet, Esbjörn Svensson Trio, Freddie Wadling och Josh Hadens Spain. När det är dags för ny soloskiva tänker inte Björn Olsson försitta chansen att pröva allt han velat testa under åren. Redan i inledningsspåret blandas oljefat med elektronik och muller från pukor, och med sådana krystade blandningar fortsätter det i en halvtimme.

Hans instrumentala musik spretar åt många olika håll, framför allt mot lågmäld bakgrundsmusik som ibland drar åt Calexicos ökenmusik. Här finns också spionfilmsjazz med flippade gitarrsolon och rena folkmusikexcesser framfört på fela. Om UPA är tänkt att fungera som teatermusik eller något liknande borde det aldrig ha hamnat på skiva. Om det är en showcase för att få göra fler gästspel hade Björn Olssons meritförteckning räckt. Ett visst ansvar har han, vare sig han vill eller inte. Björn Olsson lägger fram utmärkta argument för varför sologitarrister borde förbjudas att göra egna skivor. Men med Pelle Ossler som debattmotståndare är diskussionens utgång inte på förhand given.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Expressen gör en artikelserie där man talar om ”det svenska hiphopundret”. Egentligen handlar det förstås om att framför allt Petter har lyckats slå hos mainstreampubliken och bli en storsäljare, och att skivbolag som tidigare förhållit sig kallsinniga till en smal subkultur ser kommersiella möjligheter och därför signar vem som helst som går förbi kontoret med ett Phat Farm-märke synligt.

Adam Freiholtz och Andreas Nordström, aka XL och Megaton, har hunnit uppnå en ganska mogen ålder jämfört med andra hiphopdebutanter. Petter må tycka att de är ”100% hiphop, 24 timmar om dygnet”, men de låter inte så. Snarare är de utstuderade á la Just D, med kunskaper om hur hiphop ska låta och med en kommersiell idé om hur den ska sälja, något som manifesteras på singeln Flickorna där man samplar Gyllene Tider och därigenom skaffar sig en säker hit i ett land där till och med Freestylecovers slår.

Till skillnad från Just D är texterna inte fyndiga. De är skrivna enligt regelbokens formulär 1A. Merparten är skryt om den egna kompetensen, och det går inte att låta bli att tänka att om de hade visat sin skicklighet kanske de inte behövt berätta så mycket om den. Det blandas med synpunkter på hur kvinnor ska se ut och bete sig (de ska inte titta till plånboken eller till det yttre, utan till mannens inre kvaliteter. Samtidigt ska de vara snygga enligt en ganska noggrant beskriven mall.)

Ändå är skrytsamma Ooh! ooh! och Släpper tyngden bättre än försöken till finstämdhet, som kärleksförklaringen Selma med gästande Fre eller saknaden efter en vän som dött i förtid i En tyst minut. Pekoral.

Musikaliskt låter Trippel Ett mycket som sin skivbolagsboss Petter. Deras flow är ganska välutvecklat utan att vara sensationellt och rytmer och effekter sköter Collén och Webb med den äran. Tyvärr räcker inte det när låtmaterialet är så tunt. Petter, Melinda Wrede, Ayo och Miki från Spotrunnaz dyker upp som vanligt, liksom Thomas Rusiak, Timbuktu och Eye-N-I (hur kunde den trojkan låna sig till gästspel här?), och visar att svensk hiphop är på väg att drabbas av svårartad inavel – alla rappare gästar alltid varandras skivor.

Pendeln slår tillbaka. Förr var det omöjligt att hitta ett skivbolag som vågade pröva att släppa fram svensk hiphop. Nu har man slängt ut kvalitetskontrollen genom fönstret och till och med bottenskrapet som Scoob Rock och Trippel Ett ger ut fullängdsskivor i bolagens sökande efter nästa stora grej. Kan vi få en backlash?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Van Morrison återvänder från den zombietillvaro han befunnit sig i under större delen av 90-talet, och han gör det med besked. Hans nya skiva innehåller inga plågsamma deltabluesförsök, utan är istället en återgång till den soul han spelade in tidigt på 70-talet, på till exempel S:t Dominic’s Preview och Tupelo Honey.

Van Morrison har återvänt till Woodstock för att spela in sin nya skiva. Soundet och känslan i hans vita soul och rhythm and blues är intakt, här gungar ett mättat lågmält sväng stadigt, med en gitarr som inte står Steve Cropper efter, en kaxig blåssektion, mördande säker rytm av Donald Duck Dunn, och som vanligt Georgie Fame på groovy orgel. Van Morrison har åter sin forna känsla och sitt bräkande sätt att stöna och sjunga, ljud som uppstår när en satt man från Belfast försöker framkalla Otis Redding-känsla. Det blir förstås något annat än svart södersoul, men lika njutbart.

Här finns framtida klassiker av samma kaliber som Jackie Wilson Said och Caravan. If I Used to Love You, Haze och den Bo Diddley-inspirerade munspelsstinna Something Evil har samma sväng och tryck, och kommer att prövas av musiker ur åtminstone tre kommande generationer.

Av någon anledning har The Belfast Cowboy valt att ge ut sin nya skiva under pseudonymen Daniel Lemma. Han ljuger ihop en historia om att ha spelat in skivan i sin hemstad Göteborg med idel svenska musiker, och hävdar att det är hans debut efter många år i bluesbandet Mo Blues, men säkerheten och kraften avslöjar honom. Om Van Morrison fortsätter att göra så här genomarbetade skivor har vi en ny storhetsperiod att se fram emot.

Josef Fares gjorde ett riktigt klipp när han lyckades få Van/Daniel att ljudsätta filmen Jalla Jalla med ett par spår från den här skivan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I mitten av 80-talet smyckade du dig med dödskallering som Keef (eller Keithan som du lite familjärt kallade honom), 20 tunna armringar, smala svarta Levi’s, motorcykelboots och en snygg lila scarf med paisleymönster. Idag försöker du dölja pantern du lät tatuera på överarmen och grubblar ibland över vilken stackare som lagt vantarna på alla gamla trash- och boogieplattor med Quireboys, Wildhearts och Georgia Satellites som du krängde för varsin tia på börsen. Undra inte mer.

Bobba Lee Fett från Hellacopters, Sulo, Stefan Björk och Kent Axén köpte rubbet i trippeldublett, för att lyssna och lära. De utgör grundstommen i Diamond Dogs, som inför debuten förstärkts med ett par tunga nyförvärv. Förra årets succé Mattias Hellberg har fått en ordinarie plats i laget tillsammans med den hemvändande dekorerade veteranen Stevie Klasson, som spelat med äkta trashkungar som Johnny Thunders och Wayne/Jayne County.

De ingående studierna har gett resultat. As Your Greens Turn Brown visar på stor hantverksskicklighet, dagens Diamond Dogs skulle inte skämma ut sig som kompband till hjältarna i genren. Bröderna Robinson, Dan Baird eller Izzy Stradlin behöver inte leta musiker längre, om de anställer hela gänget är boogien komplett med Ian McLagan-orgel, Ian Hunter-piano och Ron Wood-gitarr.

Men för en egen platta håller det inte, därtill är låtmaterialet alltför svagt liksom Sulos låtsasamerikanska, särskilt tydlig i långsammare partier som verserna på Singin’ With The Alleycats. Skälet till att du ibland kommer att tänka på skivorna du sålde när de kändes alltför patetiska är att de trots allt hade viss substans och några minnesvärda låtar. Det är den ingrediens som fattas på As Your Greens Turn Brown.

Låtar som Hardhitter, Bite Off och instrumentala Boogie For Tanja må ha titlar som inte skämmer ut sig i genren och ett ösigt boogiesound som är en exakt replika av förebildernas, men efter fyra lyssningar finns inte en refräng man får lust att samla grabbarna och skråla med i innan man beger sig ut i natten. Om du vill ha bra sydstatsboogie föreslår jag att du hellre köper tillbaka några av dina gamla Georgia Satellites-plattor, de har inte stigit i pris sen du sålde dem.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gorillaz är en pojkbandsskapares våta dröm. Death metal-Murdoc körde en stulen bil rakt in i skyltfönstet på Organ Emporium, där den storögde flickidolen 2-D arbetade som orgeldemonstratör. Russell är en Hulkliknande amerikan som efter att ha överlevt en drive-by shooting flydde New York, och upptäcktes på hiphopaffären Mr Bongo’s i Londons Soho. Gitarristen och kampsportsmästaren Noodles är en tioårig japansk Mangaflicka som anlände till England inlindad i skyddande luftbubbleplast.

En vältecknad historia för att matcha fyra vältecknade bandmedlemmar. Gorillaz är nämligen det ultimata prefabricerade bandet eftersom de är seriefigurer, tecknade av Tank Girls skapare Jamie Hewlett. Ingen vill bli pålurad en reklambyråprodukt, men själv gör jag undantag för Gorillaz. Konstruktörerna är nämligen synnerligen talangfulla inte bara när det gäller att snickra ihop fantastiska biografier. Dan the Automator, Del tha Funkee Homosapien och Damon Albarn har fortsatt sitt samarbete från Deltron 3030.

Som Gorillaz har de satt ihop en extremt underhållande hypermodern konceptskiva. Musiken spretar vilt med easy-listeningorglar och samplade Morriconemunspel, men hålls ihop av Dans tunga beats mittemellan dub och hiphop och Damons röst, mer entusiastisk än på länge.

Clint Eastwood är mästerverket. Över genialt dubbeat och Del tha Funkee Homosapiens en aning övertydliga rap jublar Damon Albarn. ”I’m happy, I’m feeling glad, I’ve got sunshine in a bag.” Damons melodica här och på Tomorrow Comes Today, en lightversion av Primal Screams Star, gör saknaden efter Augusto Pablo lättare att bära. Sound Check (Gravity) är lika tuff som Outkast, och på Rock the House återvänder Gorillaz till hård old school á la Stetsasonic. En säker framtida hit tillsammans med det nationella Ghost Town med vindpinad ödslig dub över sorgsen indiepop som målas upp i Slow Country. De namnkunniga gästerna trängs på Gorillaz platta, trots att de bara undantagsvis får credit. Ibrahim Ferrer från Buena Vista Social Club gör dubbossa på Latin Simone. Kid Koala dyker förstås upp, och Tom Tom Club är lätta att identifiera.

Handsome Boy Modeling School följdes av Deltron 3030, och fullbordandet av trilogin är Gorillaz. Själv kommer jag att tapetsera väggar och tak med affischer av 2-D och de andra i 2000-talets Archies.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tom Waits berättade en gång hur ett piano som fått för mycket att dricka kan låta. Men vad kommer ur en berusad jukebox? Det beror förstås på var den står och vad den fyllts med. I Am Kloots Rock-Ola i norra England rymmer en häxblandning av Syd Barretts mer lågmälda ögonblick, Soft Machines psykedelia från 60-talet och Soft Boys från 70-talet, John Lennons första soloinspelningar och till och med gamla singlar med ”that marvellous poet from Manchester” John Cooper Clark.

I Am Kloot har precis som alla andra utsetts till nästa stora sak i engelsk press. Sådana artister brukar ju ha en kort livslängd, men I Am Kloot har tillräckligt på fötterna för att kunna göra anspråk på utnämningen.

Natural History är en märkvärdigt stark debutskiva med idel starka låtar som känns sprungna ur en lång musikerfarenhet. Johnny Bramwell föredrar akustisk gitarr, ibland som ensamt komp till sin självsäkra popröst utan försök att slipa bort vare sig dialekt eller särprägel. Själv menar han att texterna bara är junk och nonsens, men de är egna, underhållande och konsekventa. Tyvärr lyssnar nog inte just de han riktar sig till och identifierar sig med. ”Hookers, lookers, pink skin babies, here is a list of maybes that I have saved for you… Healers, dealers, skin flick traders…”

Vare sig trion skapar semiakustiskt groove, spelar lågmälda och vackra sånger eller snabb cymbaldriven pop låter de lika rutinerade som hungriga. Natural History är den typen av skiva där en recensent frestas att rabbla låttitlar och blir sittande med den kompletta låtlistan. Det vill jag försöka undvika, men trösterika No Fear of Falling måste nämnas. En vaggsång att spela för sin älskade. För att inte tala om förra singeln Twist med en text om kärlek under menstruation (”There’s blood on your legs – I love you”). Och missa inte heller… Äh, ni fattar.

Johnny Bramwell äger fortfarande ingen egen gitarr, och han förolämpar publiken grundligt på viktiga Londonspelningar. Fortfarande driver han runt på Manchesters gator i skitiga kläder, och när jukeboxen blir alltför berusad får han fortfarande dödsfiender bland stampubarnas anställda. Men för en gångs skull kan NME ha rätt, I Am Kloot är ett band att förälska sig i.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden